Oskorei

Den parlamentariska demokratins uppgift är att möjliggöra för folket att kontrollera politiken, att kollektivt avgöra sitt öde. För detta syfte är den dock högst olämplig, då den möjliggör framväxten av nätverk och makthavare som verkar i det fördolda. Politikens ledning byts ut med jämna mellanrum, men banker, säkerhetstjänster och media präglas av en större kontinuitet.

Detta möjliggör framväxten av det journalisten och författaren Daniel Estulin kallar kryptokrati, fördolda makthavare. När sådana kryptokrater räknar banker och media i sina led är deras förmåga att behärska politiken omfattande, och dessutom kommer den per definition inte till allmänhetens kännedom. Estulin har ägnat en betydande del av sitt liv åt att kartlägga den såkallade Bilderberggruppen, en grupp som grundades 1954 och därefter samlat flera av de mäktigaste människorna i Väst för samtal vars innehåll inte är avsedda att nå allmänheten.

Bilderberggruppens organisation är dynamisk… medlemmar kommer och går, men själva systemet har inte förändrats. Det är ett självbevarande system, ett faktiskt spindelnät av sammankopplade finansiella, ekonomiska och industriella intressen… det finns ingen konspiration… det är ett möte mellan människor som företräder en viss ideologi.
- Daniel Estulin

Estulin samlar sina rön i boken Den sanna historien om Bilderberggruppen, utgiven på svenska av Anarchos förlag. Boken är faktaspäckad, översättningen drar dock ner helhetsintrycket. Estulin skisserar den världsbild som förenar bilderbergarna, han menar att de strävar efter en världsregering genom vilken de kan kontrollera hela planeten. Estulin menar också att nolltillväxt är en del av deras ideologi, och att de försvarar monopol och samarbete mellan storföretag och regeringar (detta antyds också av mötenas deltagare, det rör sig i hög grad om företrädare för storpolitik och storföretag). De kretsar han beskriver är inte det minsta intresserade av småföretagare, tvärtom har de historiskt bland annat samarbetat med och finansierat de bolsjevikiska revolutionärerna och delar av 68-vänstern. Estulin citerar Gary Allen:

För familjen Rockefeller är socialism inte ett system för att omfördela förmögenhet – speciellt inte för att omfördela deras förmögenhet – utan ett system för att kontrollera folket och konkurrensen. Socialism sätter makten i händerna på regeringen. Och eftersom familjen Rockefeller kontrollerar regeringen, innebär regeringskontroll Rockefeller-kontroll.

Samtidigt passerar Estulin inte gränsen för den paranoida konspirationsteorin, och börjar påstå att bilderbergarna och andra kryptokratiska grupper är monoliter. Han är väl medveten om konflikterna mellan deltagarna bland annat i samband med Irakkriget och neokonservativa deltagares planer på ett angrepp på Iran. Deltagarna bjuds in, och gynnas i sin karriär, för att de delar vissa grundvärderingar, men exakt hur dessa värderingar ska förverkligas råder det inte alltid konsensus om. Några deltagare vågar sig rentav på att läcka information till Estulin, han bygger därför sina rapporter om vad som diskuterats under mötena på förstahandskällor. Dessa källor är dock anonyma, då straffet kan bli förödande för den som bryter tystnadslöftet.

Varför ska affärsmän få information från personer i regeringen, i synnerhet då den kan vara finansiellt fördelaktig, när den inte är tillgänglig för allmänheten?
- John Kenneth Galbraith, ekonom och före detta CFR-medlem

Estulin kartlägger också deltagarna, och finner bland annat att många relativt okända politiker efter sitt första deltagande på ett bilderbergmöte gjort en kometkarriär. Uppenbarligen gynnar deltagarna de sina, medan de aktivt motarbetar sådana politiker de ogillar. Den amerikanske politikern Barry Goldwater var en sådan, Margaret Thatcher en annan. Idag är det särskilt nationalistiska politiker som betraktas som ett hot mot gruppens vision. Estulin noterar att eftersom många stora finansiella aktörer, och flera stora mediaaktörer, ingår i Bilderberggruppen är deras möjligheter att krossa en politiker eller ett land betydande. Estulin räknar upp ett flertal mediaaktörer som ingår i Bilderberggruppen, bland annat den välkände Rupert Murdoch. I USA är det så att Rockefeller och Rothschild har representanter i de flesta större nyhetsbolag, i likhet med Murdoch kan de kopplas till Bilderberg och det snarlika CFR (Council on Foreign Relations). David Rockefeller ska 1991 vid ett Bilderbergmöte ha tackat media för det goda samarbetet:

Vi är tacksamma mot Washington Post, New York Times, tidskriften Time och andra stora tidningar vars chefer har deltagit i våra möten och respekterat löftet om diskretion under nästan 40 år.

Estulin beskriver några av ”spindlarna i nätet; inte minst David Rockefeller, Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski. Han visar hur amerikanska presidenter under de senaste decennierna fyller sina administrationer med medlemmar från CFR, och hur okända politiker som Bill Clinton, Tony Blair, Romano Prodi och Georg Robertson efter sitt första deltagande i Bilderbergmöten snabbt avancerar till höga positioner. Något snarlikt tycks gälla Barack Obama.

Både Schröder, som representerade vänstern, och Merkel, som representerade högern, ägdes av bilderbergarna. Att äga båda hästarna i loppet har varit gruppens policy ända sedan dess början 1954.
- Daniel Estulin

Värt att notera är att flera svenskar deltagit i mötena och respekterat löftet om diskretion. Här finns politiker som Carl Bildt, Jan Björklund, Maud Olofsson, Leif Pagrotsky och Fredrik Reinfeldt, liksom kapitalister som Jacob Wallenberg (förövrigt en återkommande gäst).

Enligt Logan Act, antagen 1799 och senast ändrad 1994, är det en kriminell handling, straffbar enligt federal lag med fängelse upp till tre år, för alla medborgare i USA att handha utrikesfrågor utan bemyndigande. Deltagandet av amerikanska medborgare vid Bilderberggruppens konferenser i en inofficiell – vilket betyder ej bemyndigad – ställning väcker frågan om brott i mycket stor skala mot en federal lag…
- TrineDay

Estulin går igenom sådant som mäktiga amerikanska bankirers finansiering av, och stöd till, de ryska bolsjevikerna, Brzezinskis och CFR:s geopolitiska resonemang kring Eurasien, och missnöjet inom CIA med den förda politiken. Han tar upp planerna på att inlemma Kanada i USA, och diskussionerna på mötena om den kommande energikris som tycks oroa många av deltagarna. Sammantaget är det alltså en faktaspäckad bok, som också ger ett trovärdigt intryck. När man frågar sig varför så många västerländska nationer för en snarlik politik vad gäller bland annat finans- och invandringspolitik ger Estulin en av pusselbitarna. När man frågar sig varför media gör ett så undermåligt arbete ger han en pusselbit till, det finns på hög nivå ett konsensus i vissa frågor och denna höga nivå inkluderar några av medias giganter. Detta bidrar till att media agerar samfällt när ett land ska bombas sönder eller ett parti marginaliseras. Samtidigt innehåller boken en del obehagliga sanningar för den vänsterliberala läsaren, bland annat vad gäller storkapitalets antinationalistiska agenda och återkommande finansiering av ”radikala” rörelser. Som komplement till Kerry Boltons Revolution from Above är detta alltså en klart läsvärd bok.

Relaterat

Kerry Bolton – Revolution from Above

Det mesta som skrivs i media är så dumt att man slår sig för pannan, ändå kan man ibland inte undvika att kommentera det. Under den gångna veckan har två fenomen, i den infantiliserade mediavärlden förmodligen betecknade som ”snackisar”, fått stor spridning. Båda belyser aspekter av hur media fungerar.

”Ingen är vän med en fattig”

Journalistkastens oförmåga att på ett relevant sätt skildra fattigdom illustrerades genom fiaskot kring radioprogrammet Ingen är vän med en fattig. Avsikten var att ge den samtida fattigdomen ett mänskligt ansikte, men man valde att göra det genom att intervjua en tidigare programledarkollega. Detta utan att nämna att det rörde sig om just en kollega, och utan att ge hela bakgrunden (bland annat att ”Frida” äger en bostadsrätt). På det systemkritiska internet gav detta upphov till flera reaktioner, den mer eller mindre outtalade bakgrunden till dessa var att det inträffade på ett mycket pedagogiskt vis demonstrerar hur journalistkasten börjar betrakta sig själva som en priviligerad grupp som ska ha rätt att verka i en skyddad verkstad. Vänskapskorruptionen mellan de tidigare programledarkollegorna Mona Masri och ”Frida” var ungefär lika stötande som den mellan Robert Aschberg och Gert Fylking nyligen.

Att allmänhetens förtroende för journalisterna ligger på rekordlåga 23% är alltså välförtjänt.

Det inträffade är intressant av flera skäl. Dels belyser det hur media, av okunskap eller medvetet, förtiger viktig fakta i sina artiklar. Detta blir inte minst tydligt när makthavare på mikronivå ska ”granskas”, oavsett om det sedan gäller biljettkontrollanter som följer arbetsgivarens direktiv eller socialsekreterare som verkar inom ramarna för en ansträngd budget. Här förekommer också, särskilt tydligt i fallet med kontrollanterna, att arbetsgivaren vänder sina anställda ryggen i kontakten med media. Hårddrar man denna tendens kommer samhället inte att fungera eftersom media implicit utgår från att alla former av auktoritet utom den egna är förtryck.

Jag känner igen henne. Jag har sett henne på någon av barerna runt Möllevångstorget, eller var det kanske en nattklubb vid Malmö högskola.
- Mona Masri

Intressant är också att någon egentlig diskussion i media om det problematiska med journalister som i praktiken ljuger inte förts. Här skulle man förövrigt kunna göra en intersektionell analys av Masris val av intervjuobjekt. Inte minst är det intressant att man väljer en ung, etniskt svensk kvinna hellre än en medelålders gambiansk man när man vill väcka sympati för vår tids fattiga. Det finns ett resonemang bakom, även om det för Masri kanske inte var medvetet. Resonemanget är dock inte acceptabelt när det är en borgerlig politiker som står bakom det.

”Etniska svenskar mitt i livet”

När statsminister Reinfeldt skulle försvara sin sysselsättningspolitik påpekade han att ”om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”. Av detta drog han slutsatsen att man inte kan säga att det råder en massarbetslöshet, implicit att arbetslösheten är ett migrations- och integrationsproblem. Detta har väckt upprörda känslor hos de grupper som gärna upprörs, bland annat twittervänstern. Dels har Reinfeldt explicit talat om etniska svenskar, en grupp vars existens annars gärna förnekas. Dels har han ”ställt grupper mot varandra”.

I grunden är det dock inget uppseendeväckande i konstaterandet att det tar längre tid för nyanlända, ofta lågutbildade, grupper att nå samma sysselsättningsgrad som sedan generationer etablerade. En högre arbetslöshet för de förra, liksom en större fattigdom, är ofrånkomlig så länge man inte helt avskaffar vårt samhälles incitamentstruktur och istället inför ett planekonomiskt system där alla ges ett arbete av staten med en identisk lön. De som gnäller mest högljutt om ”ojämlikhet” mellan svenskar och invandrare bör vara medvetna om att en sådan tvångsegalitär ekonomi är den enda lösningen på de problem de beklagar sig över. Det bör även den massa som ibland tar deras gnäll på allvar vara. Antingen lär man sig leva med att en analfabet har något lägre inkomst än man själv har, eller så röstar man med kommunisterna.

Sammantaget kan man konstatera att i det dårhus som inbillar sig vara ett land är det mesta som vanligt. Men man bör också notera att de starka reaktionerna på Masris oprofessionella reportage och Reinfeldts sannolikt högst medvetna användande av etnicitet som begrepp antyder att förändringar pågår.

Bland de mest grundläggande skillnaderna mellan en europeisk världsåskådning å den ena sidan och en liberal eller marxistisk å den andra återfinns antropologin, synen på människan. De senare ideologierna problematiserar överhuvudtaget sällan sin människosyn, utan den är för dem något som tas gör givet (mycket förenklat kan man beskriva vänsterns människosyn som infantil och den liberala homo oeconomicus som autistisk). För europeiska ideologier är människosynen mer central, bland annat genom att hedersbegreppet gör den till något som har betydelse även i det egna livet. Idag ska några av skillnaderna i antropologi tas upp.

Realistisk

…alla genuint politiska teorier förutsätter människan som ”ond”, det vill säga ingalunda betraktar henne som oproblematiskt, utan som ett ”farligt” och dynamiskt väsen.
- Carl Schmitt

Den europeiska antropologin, och med den besläktade antropologier, utmärks av sin realism. Vänsterliberalismen är utopisk eftersom den betraktar människan som i grunden god, men en mer nykter inställning till människan är att hon även har egenskaper som kan göra henne ond. Korruption kan drabba de flesta (och, ironiskt nog, särskilt de individer som saknar det hedersbegrepp som är så förhatligt för vänsterliberalerna). Påverkad av rus, individuellt eller i en massa, kan de flesta bete sig på ett sätt de annars tar avstånd från. Et cetera. Utgår man a priori från att människan är god kan man råka skapa samhällen där de lata, de korrupta och de fanatiska utan självinsikt kan göra stor skada.

Den europeiska världsåskådningen är alltså medveten om människans djuriska sida. Att enbart se den skulle dock leda till misantropi och pessimism, myntets andra sida är därför lyckligtvis ett erkännande av den potential hos människan som är gudomlig. Även detta skiljer vår världsåskådning från vänsterliberalernas. Med mytens språk har människan arv både från Dionysos och titanerna. Perspektivet här är evighetens, vilket för oss vidare till nästa aspekt av antropologin.

Hierarkisk och heroisk

To Ride, Shoot Straight and Speak the Truth
- indo-ariskt ordstäv

Den europeiska människosynen är hierarkisk, eftersom olika tillstånd värderas olika högt. Ett liv som fylls med mat och droger är därför sämre än ett liv som ägnas åt att kämpa för det som är rätt. Den som inte håller sitt ord är mindre värd än den som gör det. Et cetera. En viktig skillnad mellan europeisk och vänsterliberal antropologi här är att många vänsterliberaler tycks anse att det viktiga inte är att vara en bra människa, så länge man har rätt åsikter (och alltså strävar efter att använda andra människors tid och pengar till ändamål som anses bra). För en konservativ europé är det mer tveksamt om den som inte klarar att exempelvis hålla sitt ord har förmågan att avgöra hur ett helt samhälle ska fungera.

Jag är 73 år gammal, grovt sagt har jag väl egentligen levt två, kanske tre av dem.
- Lampedusa

Kvintessensen av den hierarkiska antropologin är det europeiska hedersbegreppet. I en vänsterliberal världsåskådning är heder istället något främmande och svårbegripligt, oavsett om vi talar om homo oeconomicus eller marxister. För de senare tycks sanningen exempelvis ha samma funktion som en gaffel, ett redskap som man använder när det är praktiskt men inte annars.

Man kan här också tala om en kvalitativ inställning till livet, där det ska fyllas med kvalitet snarare än med repetition och mer-av-samma. I traditionalismen utmärks det liv som är värt att sträva efter av kopplingen till det gudomliga.

Organisk och politisk

…the solitary crowd of millions of ”I’s”, all forced into the mini-destiny of a petty, egotistic life that is increasingly painful, all in the increasingly more anguished search for a micro-happiness that wilts in the narcissistic shrivelling-up of the individuals into themselves. But the egalitarian society does not leave any other existential choice to its nomads… a society that converts the hierarchy of personalities into the atomising egalitarianism of individuals, that disintegrates the links of belonging and eradicates the identitarian consciousness…
- Pierre Krebs

En europeisk antropologi är organisk, och erkänner människans behov av en kultur, en identitet och en ödesgemenskap. Detta är oförenligt med den liberala individualismen, vilken i avsaknad av en tydlig koppling till en ödesgemenskap leder till diverse anomier (från dåligt psykiskt mående till minskat socialt kapital). En organisk och hierarkisk antropologi är också i sin förlängning politisk, en del av det goda livet är att ta del av sin gemenskaps politiska liv. Människan är, med Aristoteles termer ett politiskt djur, och den som vänder det politiska ryggen är med ett grekiskt uttryck en idiot.

Detta betyder samtidigt att den organiska antropologin är demokratisk. När samhället avpolitiseras och reduceras till en marknad med en administrativ apparat, dör också demokratin. Vilket ytterligare bidrar till atomiseringens många anomier.

True democracy, for Schmitt, means popular sovereignty, whereas liberal democracy and liberal parliament aim at curbing popular power. For Schmitt, if democratic identity is taken seriously, only the people should decide on their political destiny, and not liberal representatives, because ”no other constitutional institution can withstand the sole criterion of the people’s will, however it is expressed.” Liberal democracy, argues Schmitt, is nothing else but a euphemism for a system consecrating the demise of politics and thus destroying true democracy.
- Tomislav Sunic

Antiegalitär

The constitution of 1795, like its predecessors, was made for man. But there is no such thing as man in the world. In my lifetime I have seen Frenchmen, Italians, Russians, etc.; thanks to Montesquieu, I even know that one can be Persian. But as for man, I declare that I have never in my life met him; if he exists he is unknown to me.
- de Maistre

Kopplat till realismen och den organiska grundsynen är den europeiska antropologins antiegalitarism. Man utgår kort sagt från att människor inte är likadana. Det finns skillnader, både biologiska och andra, mellan könen, mellan människoraserna, mellan kulturer. Detta är inget negativt, utan bidrar till världens rikedom. Man kan här tala om en pluralistisk världsåskådning, etnopluralism är en naturlig följd. Sådan feminism som vill likrikta könen och sådan ”antirasism” som vill utplåna alla raser är oförenliga med en europeisk uppskattning av världens mångfald och erkännande av de många skillnader som finns.

Dessa skillnader finns även inom samhällen, i europeisk historia återkommer sedan indo-europeisk tid de tre funktionerna (på latin sammanfattade som oratores, bellatores och laboratores, de som ber, de som strider och de som arbetar). Dessa tre grupper är idealiskt sett interdependenta, och samarbetar för att skapa ett fungerande samhälle. Bristande balans dem emellan kan få allvarliga konsekvenser, marxismens ”klasskrig” är därför inget mål. En följd av den organiska och antiegalitära världsåskådningen är förövrigt att man som europé ogärna bygger ett samhälle på individer som den liberala parlamentarismen gör, istället föredras en korporatistisk ordning liknande den medeltida ståndsriksdagen där naturliga grupper representeras snarare än partier.

Vad man kan notera är de tydliga beröringspunkterna mellan en traditionell europeisk antropologi och de såkallade livsvetenskapernas rön (sociobiologi, humangenetik och liknande). Man kan också notera att den långa färden från en vänsterliberal till en mer europeisk övertygelse ofta kantas av en serie aha-upplevelser, många av dessa berör just antropologin.

Relaterat

Arnold Gehlens filosofiska antropologi
Reflektioner kring antropologi och maktens konsensus
Corneliu Codreanu – The Prison Notes

Bland det tidiga 1900-talets europeiska ledare finns det vissa som fortfarande gör ett bestående intryck genom sin idealism och heroism. Den rumänske Corneliu Codreanu är en av dessa. Under sin livstid gjorde han ett starkt intryck på Julius Evola, i mer modern tid har bland annat den såkallade tredje positionen och Derek Hollands begrepp the political soldier påverkats av Codreanus tankevärld och gärning. Även i Sverige har hans bok Till mina legionärer spelat en betydelsefull roll.

Codreanu ledde det såkallade Järngardet, en rörelse med samtidigt politiska och mystiska aspekter. Järngardets legionärer var en uppenbar utmaning mot kapitalism och socialism, då de eftersträvade inte bara en annan politisk och social ordning utan även en ny människotyp. Codreanu hade själv uttryckt detta med orden:

Landet är döende i avsaknad av män, inte i avsaknad av program; åtminstone är detta vår åsikt. Det är med andra ord inte program vi behöver, utan män, nya män.

Järngardets antropologi byggde på rumänsk kristendom, och ett heroiskt och asketiskt synsätt där andens kontroll över de lägre impulserna var centralt. Fasta spelade en återkommande roll för legionärerna, för eliten som levde i dödens ständiga närvaro var också celibat ett inslag. Inställningen till döden kan kopplas till synen på den nationella gemenskapen, denna omfattade både de levande, de döda och de ännu ofödda och döda hjältar betraktades som delaktiga i nationens och sina vapenbröders fortsatta strider.

Det torde därför inte förvåna någon att Codreanu mördades av den rumänska staten. En värdefull skildring av hans sista tid i livet ges i hans fängelseanteckningar, tillsammans med Julius Evolas artiklar om honom samlade i boken The Prison Notes.

Fängelseanteckningarna

My God, my God! How long is this day!
- Corneliu Codreanu

Anteckningarna följer en människa som oroar sig mer för sin familj och sina kamrater än för sig själv, samtidigt som han till en början drabbas av förtvivlan över det förräderi som riktas mot honom och hans rörelse. Den monarkistiska legionärsrörelsen verkade för det rumänska folket och trots detta försökte nationens ledare aktivt att krossa rörelsen. Det oerhörda, närmast obegripliga, i detta förmedlas genom Codreanus anteckningar.

De skildrar också hur förtvivlan övergår i något helt annat, hur Codreanu läser Bibeln och finner styrka genom detta. Han beskriver hur hoppet, en av de tre trådar som knyter den kristne till Gud, bryts men sedan hur han genom att läsa evangelierna förnyar tråden. Oavsett om man delar hans kristna tro eller inte, och den rumänska ortodoxin i allmänhet och legionärsrörelsen i synnerhet har flera drag som gör den mer genuint europeisk än en del andra kristna inriktningar, så är det en mänskligt stark skildring av hur en människa är nära att krossas i fängelse men därefter återfinner sin tro och sin inre styrka. En sådan människa kan genom sitt perspektiv, där det eviga är det verkliga, inte fängslas av några murar.

Ända in i det sista återkommer Codreanu också till behovet av en ny människa, snarare än enbart social och politisk förändring. Han konstaterar:

We concern ourselves more with the struggle between ourselves and against other men. And hardly with the struggle between the commandments of the Holy Ghost and the desires of our earthly nature… the responsibility of a leader is vast. He must not flatter his troops with earthly victories, without preparing them at the same time for the decisive struggle, from which the soul of each person can emerge crowned with an eternal victory or a total defeat.

Skillnaden mellan Codreanu och exempelvis den såkallade vänstern är här total. Där den förre vänder blicken inåt och ställer frågan ”vilken människa vill jag vara”, gömmer de senare sina mänskliga tillkortakommanden bakom diverse politiska och moralistiska krav riktade mot andra.

Evola och Codreanu

…his grey-blue eyes convey the harshness and cool will of a leader, on the whole his contour is marked by a peculiar note of idealism, inwardness, strength, and human understanding.
- Julius Evola

Den italienske traditionalisten Julius Evola besökte Bukarest 1938, och träffade då bland annat Codreanu. Han beskriver honom som en ”disctinctly Aryo-Roman type – like a contemporary embodiment of the ancient Aryo-Italic world”. Även Codreanu uppskattade den möjlighet att diskutera annat än den rena politiken som Evolas besök utgjorde. Bland annat utvecklar han i intervjun en teori om tre olika sorters nationalism. I den italienska fascismen dominerade staten/formen, i den tyska nationalsocialismen rasen/de vitala krafterna, men i den rumänska legionärsrörelsen lades istället fokus på själen och religionen. Codreanu knyter detta till de daker som var rumänernas förfäder, redan Herodotus talade om ”the immortal Dacians” då de trodde på själens odödlighet.

Evolas artiklar om Codreanu är av stort intresse. Han tar upp sådant som den asketisk-heroiska världsåskådningen bakom Järngardets fasta, ledarnas fattigdomslöfte och elitmedlemmarnas celibat, och Codreanus syn på nationen som en gemenskap mellan levande och döda. De realpolitiska analyserna är också av intresse, även om det kan vara stötande för läsaren med en senmodern sensibilitet att både Codreanu och Evola explicit berör judiska intressen bland Järngardets motståndare. Codreanu beskriver dessa intressens snabbt ökade makt i Rumänien som kolonisering, Evola beskriver den gemensamma fronten som anti-judisk och kopplar den till icke-europeiska fenomen och mentaliteter som bolsjevism.

Oavsett vad man tycker om den osentimentala beskrivningen av etnisk konflikt under tidigt 1900-tal är det i varje fall en inspirerande och värdefull bok.

The Prison Notes kan införskaffas bland annat här: Arktos

Den sjätte maj gick det grekiska folket till val. Valresultatet var en tydlig reaktion mot det globala systemet, särskilt mot dess effekter för invandrings- och finanspolitik. I den nya världsordningen tillåts inte länder föra en suverän politik på dessa områden, vilket har högst negativa följder för vanliga greker.

Radikala partier både till höger och vänster gick därför framåt, medan de större partier som förknippats med åtstramningspaket och samarbete med utländska finansiella aktörer förlorade väljarnas stöd. Under valkampanjen kunde de större partierna inte riskera att förlora ytterligare röster genom att försvara en impopulär invandringspolitik, och i likhet med Sarkozy i Frankrike anpassade man därför sin retorik till en mer invandringskritisk opinion.

LAOS och Golden Dawn

We will never, ever make a deal with the powers of the bailout. A war to the end! We will win our homeland back!

- Mihaloliakos, Golden Dawns partiledare

Detta var dock inte tillräckligt för att behålla folkligt stöd, och de radikala nationalisterna i Golden Dawn kom med sju procent av rösterna in i parlamentet. Detta har upprört många svenska journalister, då Golden Dawn för inte särskilt länge sedan var ett nationalsocialistiskt parti. Partiet har en tydligt högerradikal agenda, med inslag som invandringskritik, palingenes/folklig renässans, kritik av Upplysningen, ekonomins underordnade roll under det politiska, och försvar av nationell suveränitet parallellt med ”folkens Europa”. Den invandringskritiska retoriken tar sig inte sällan negativt populistiska uttryck, å andra sidan är invandringen till det fattiga Grekland extrem, med följder i form av bland annat kriminalitet.

Golden Dawn politiska praktik har på många vis varit effektiv. Man har vinnlagt sig om att forma en kader av aktivister som säkrat partiets närvaro i det offentliga rummet, en närvaro som i de flesta europeiska länder ständigt utmanas av den våldsbejakande ”antifascismen”. Många av partiets aktivister deltog i kriget i Jugoslavien på serbisk sida, många har senare agerat handgripligt mot kriminalitet. I ett land som elva miljoner greker delar med en miljon invandrare borde det inte förvåna ens svenska journalister att många grekiska väljare valt att stödja Golden Dawn. Retoriken är systemkritisk och revolutionär, då Golden Dawn helt bryter med föreställningen om systemets legitimitet. De politiker som svikit grekerna beskrivs som förrädare som ska dömas, skulderna ska inte betalas, och invandrarna ska deporteras. Det säger något både om den grekiska krisen och vänsterliberalismens oförmåga att penetrera bredare befolkningslager i Sydeuropa att väljarna gett ett så öppet radikalt parti sitt stöd, och därigenom brutit med etablissemanget.

Partiet har också verkat för att stödja den grekiska arbetarklassen, genom att bland annat dela ut mat och kläder i fattiga bostadsområden och genom att följa äldre människor till bankomater så att de inte blir rånade.

Man kan alltså identifiera en kombination av socialt arbete, gatuaktivism och systemkritisk radikalism som receptet bakom Golden Dawns framgång. Här för partiet tankarna till ungerska Jobbik och italienska Casa Pound.

…the demarcation of the political world into the Right Wing and the Left Wing is no longer relevant after the end of the Cold War. Nowadays, everyone in every aspect of his or her everyday life is either in favour or against Globalization
- LAOS

En revolutionär situation?

Vad man kan notera är förövrigt att Golden Dawns framgång inte kan betraktas som ett isolerat fenomen. En del av partiets väljare har tidigare stött LAOS, ett för högerradikaler intressant parti. Partiet betraktar höger-vänster-dikotomin som föråldrad, och beskrivs därför av journalister som extremhöger. Det fick dock 2,9% av rösterna och var nära att passera de 3% som krävs (i ett nyval är det troligt att tillräckligt många av Golden Dawns väljare återgår till LAOS för att även det senare partiet ska återfå sin parlamentariska representation). Även Independent Greeks är ett högerparti som vänder sig mot åtstramningspolitiken och den politiska klassens straffimmunitet, partiet fick drygt 10% av rösterna. Även kommunistpartiet och SYRIZA, en koalition av olika vänsterrörelser liknande danska Enhedslisten, gick framåt (SYRIZA kraftigt framåt).

Valet får alltså betraktas som en protest mot det internationella systemet och den inhemska politiska kasten. Grekland befinner sig i en potentiellt revolutionär situation. etablissemanget både på nationell och internationell nivå har förlorat mycket av sin legitimitet. Samtidigt har landet en historisk tradition av militär inblandning i politiken, militären är i dagens läge också en institution som har visst förtroende. Den grekiska framtiden kan alltså bli mycket intressant, något som kommer att inspirera radikaler i hela Europa.

Relaterat

Bankerna och skuldnätet

Musikgenren neofolk är av flera skäl intressant, bland annat då den uttrycker teman och atmosfärer med koppling till det genuina Europa. Ett intressant band i sammanhanget är argentinska Argentum, vars namn både kan kopplas till den alkemiska traditionen och till det sydamerikanska hemlandet. Det finns i delar av Sydamerika, parallellt med den populistiska strömning som representerats av bland annat Peron och Chavez, en högerradikal strömning med starka kopplingar till Europa och företrädare som Nicolás Gómez Dávila, Miguel Serrranos mytos, Nueva Germania och den betydande tyska diasporan efter Andra världskriget. I praktiken är gränslinjerna mellan dessa båda strömningar tämligen diffusa, vilket samarbetet mellan bland annat Peron och diverse landsflyktiga européer illustrerar.

We are very influenced from Julius Evola writings, and from F. Nietzsche too… But we think that traditionalism isn’t the only answer to the modern world, we also are very influenced by Marinetti’s futurism, anarchists like Hakim Bey, Troy Southgate or Hans Cany, and situationists like Guy Debord…We believe and support all types of counter-culture action.
- Argentum

Argentum knyter i hög grad an till europeiska teman och europeisk symbolik. Man citerar Nietzsche och Heidegger, man gör musik om kända namn som Corneliu Codreanu och Jose Antonio Primo de Rivera. Symboliken är den europeiskt imperiella, föga förvånande har man också betitlat ett album A new Rome is coming.

Min personliga favorit med Argentum är Alquimia. Musiken kombinerar en snabbare latinsk disciplinerad marschtakt och kör med en underton av långsammare, samtidigt hotande och explosiv karaktär, effekten är suggestiv och för tankarna till europeiska myter om sovande kejsare som väntar på att vakna när tiden är inne. Kombinationen av det latinska och det wotanska gör Alquimia till en givande bekantskap.

Intervju med Argentum på tämligen knagglig engelska

Relaterat

Werkraum – Der letzte jagd
Robert N. Taylor och Changes
Friedrich Hielscher
Wir Rufen deine Wölfe
Tatzelwurm
Blood Axis – The Hangman and the Papist
Death of the West
Solguru – Winglord: The Chosen One
Current 93 – Soft Black Stars
Solguru – Neofolk på uppgång
Neofolk – Von Thronstahl
Rimfaxe – Neofolk
Neofolk – Varunna
Gudomlig Komedi – Musik för traditionalister
Winglord – Heroica
Nordanvind – En spirande motkultur / Några sånger om Europa
Forseti

Den norske fredsforskaren Johan Galtung tillhör sedan länge de tyngsta namnen inom sin sfär. Bland annat har han utvecklat begreppet strukturellt våld, och förutspått östblockets fall. Han har också beskrivit det amerikanska systemet som ”strukturell fascism”, och förutspått att det innan 2020 kommer att genomgå en diktatorisk fas och därefter falla.

Det väckte därför uppseende och upprörda känslor när det upptäcktes att Galtung i likhet med Günther Grass blivit ”antisemit” på gamla dar. Definitionen av antisemit är visserligen så godtycklig att begreppet blivit värdelöst annat än som personangrepp, men skeendet kring Galtung är ändå av intresse. Inte minst då han representerar den ofta allmänt nämnda men sällan närmare specificerade ”antisemitismen från vänster”, och då turerna kring Galtung visar den, om uttrycket ursäktas, farliga glidning extremistbegreppet genomgår.

Judisk makt som icke-fenomen

I centrum för debaclet står Galtungs påståenden om judisk makt över amerikansk media. Det hela inleddes när John Færseth på ett av Galtungs föredrag om Breivik reagerade på fredsforskarens budskap. Galtung anknöt då till en ”farlig idétradition” och ”en av världens mest ohyggliga föreställningar”. Han menar nämligen att det inte automatiskt råder hundraprocentig identitet mellan vad frimurare och makthavare i gemen gör och vad de säger att de gör. Færseth reagerar på att Galtung berör hemliga sällskap som ”Skulls and Bones”, och att han menar att frimurarnas roll i politiken bör undersökas närmare.

Det visar sig också att Galtung rekommenderar Erik Rudstrøms böcker, och att denne använt Sion vises protokoll som källa och anser att det finns täta band mellan frimurarna och norsk socialdemokrati. Rudstrøm uttrycker dessutom föreställningar om judisk makt. Galtung utgår också från Ertresvågs böcker, och denne i sin tur har använt förintelseförnekare som källor.

Færseths ursprungliga artikel återges här: Galtung leker med ilden

Galtung replikerade därefter med texten Om klare linjer og tvisyn (den återfinns här: Om klare linjer og tvisyn).

Galtung konstaterar att antisemitism är av ondo, men att det bästa sättet att göda den är att tabubelägga frågor. Han menar också att forskarens uppgift är att testa hypoteser och på så vis få ökad kunskap om världen. Det Færseth reflexmässigt stämplar som antisemitism är för Galtung alltså snarast en naturlig följd av den vetenskapliga metoden. Samtidigt uttrycker han sig i sin artikel medvetet kontroversiellt, om detta beror på att han helt enkelt fått nog av debattens många tabun eller om det är PR-strategiskt är svårt att veta. Galtung skriver exempelvis:

Jeg lurer på hvor mange som har så sikre meninger om Sions Vises Protokoller som har lest dem? Det er umulig å gjøre det i dag uten å tenke på Goldman-Sachs.

Han kopplar också hypoteser om konspirationer till sina egna teorier genom följande stycke, ett stycke som också borde vara intressant för världssystemsteoretiker i Wallersteins efterföljd:

Konspirasjoner finnes. De er hemmelige, omfattende, og ofte langsiktige. Jeg deler dem i to: systembevarende og systemforkastende. For meg var første og annen verdenskrig både angloamerikansk bevaring og tysk forkastelse. De tallrike amerikanske intervensjonene er systematisk systembevaring, bortsett fra de første, som var systembyggende. 9/11 er klart systemforkastende. Det konspiratoriske ligger i hemmeligholdelse, i demokratier. Om det i dag foreligger en konspirasjon for å styre verden ved å gjøre institusjoner, befolkninger, stater til gjeldsslaver vet vi ikke nok om, men hypotesen må prøves. Privatisering av sentralbanker ville, selvfølgelig, være et viktig redskap. Forskning pågår.

Diskret visar han också hur perifera Færseths kunskaper om de konspirationer han kopplar Galtung till är, genom att omärkligt rätta stavningen av ”Skulls and Bones” till Skull and Bones.

Galtung refererar också till artikeln Six Jewish companies own 96% of world media (av idéhistoriskt intresse är att denna enligt Söderlind baseras på en artikel av amerikanska National Alliance). Något som dock tycks ha undgått de som angripit honom för detta är att han därefter ställer de två perspektiv som han betitlat sin text med mot varandra. Utgår man från ”klara linjer” betyder detta ägande att judarna kontrollerar USA. Men som forskare måste man utgå från ”tvisyn”, och forska om vad det står för. Galtung placerar alltså sig själv och andra anhängare av den vetenskapliga metoden i kontrast mot både tvångsmässiga antisemiter och sådana som Færseth. Detta har som sagt helt undgått hans belackare i den fortsatta ”debatten”.

Færseth synes å stå for at alt kritisk om jøder-Israel er å leke med ilden. Jeg står for at han er selv den ilden ved sine tabu.
- Galtung

Vi ser här alltså två olika perspektiv. Færseth representerar en politiserad inställning där flertalet påståenden och hypoteser är ”farliga” och på förhand definierade som löjeväckande och felaktiga (trots att exemplet med ”Skulls and Bones” visar att Færseth alltså helt saknar kunskap om det område Galtung berör). Galtung representerar den vetenskapliga metoden, likt en modern Galilei även i de frågor där det finns ett konsensus och utan intresse för vilket parti hans eller hennes källor röstade på i det senaste valet. Betecknande för detta är att det inte tycks falla Færseth in att genom argumentation motbevisa de farliga påståendena, han är endast intresserad av att hitta ”kopplingar” till ”extremister”. Vilket osökt leder oss vidare till ”Galtunggates” andra samtidshistoriska aspekt.

Extremismbegreppets glidning

Vad vi avslutningsvis kan konstatera är att de flesta normalbegåvade människor inte bör se det som ett stort problem när enstaka akademiker uttrycker aldrig så märkliga idéer. Kanske har Galtung rätt och kanske har han fel när han berör området judisk makt. Kanske ”hatar” han olika grupper av människor, kanske är det sant när han säger att han har många judiska vänner och vill judar väl.

Problemet är glidningen begreppet ”extremist” idag genomgår, där snart sagt alla misstankar om hemligt samarbete mellan medlemmar av eliten stämplar den som framför dem som extremist. Konsekvenserna av det senare är betydligt mer allvarliga än om Galtung använder ”farliga” källor. då det leder till att kritik av makthavare per se kan stämplas som ”extrem”. Denna glidning har också nått Sverige, där Expo angripit vaken.se och den såkallade sanningsrörelsen. Från att tidigare ibland ha använts tillsammans med förledet ”våldsbejakande” blir extremism alltså ett vapen mot alla former av systemkritik. Denna utveckling har reell relevans, även för den vänster som annars skadeglatt bevittnar hur den radikala högern extremistsstämplas av etablissemanget, i en situation då vi redan ser hur den amerikanska regimen förbereder sig för att bemöta Occupy-rörelsen med mycket tvivelaktiga metoder.

En obehaglig tendens här är även hur människor som uppenbarligen inte läst Galtungs artiklar påstår att han ”kolporterar judehat”. Beklämmande nog är det svenska SvD-redaktionen som står för det lågvattenmärket. Den hugade kan jämföra vad Galtung faktiskt skrivit med SvD-redaktionens sammandrag: ”antisemitisk tirad av värsta sort. Judehat.” Det är ett, journalistiskt inkompetent och mänskligt sett smutsigt, beteende som omöjliggör en levande debatt.

Oavsett vilket är det en samtidshistoriskt intressant tendens att två av de åldrande giganterna i Tyskland och Norge, väl medvetna om konsekvenserna av det, uppenbarligen fått nog av de tabun som dominerar vårt debattklimat. De lär inte vara de sista som gör det, och vi kan därför konstatera att vi lever i spännande tider.

Debatten i sammandrag

John Færseth – Galtung leker med ilden

Johan Galtung – Om klare linjer og tvisyn
Didrik Söderlind – Redaksjonell klargjøring
SvD – Fredsforskare kolporterar judehat
Fritanke.no – Johan Galtung som konspirasjonsteoretiker

Avslutningsvis kan noteras att även om Galtungs artikel enligt SvD är den ”värsta” sorts antisemitism som finns, kommer eventuella ännu värre former av antisemitism att raderas från kommentarsfältet.

Den arabiska våren inleddes i Tunisien, och ett drygt år senare har landet en folkvald regering. Den tunisiske presidenten, Moncef Marzouki, har ett förflutet som dissident och förkämpe för mänskliga rättigheter. Marzouki intervjuas i det tredje avsnittet av Julian Assanges program The World Tomorrow.

Både Assange och Marzouki har erfarenhet av att utmana makthavare och konsekvenserna av detta. Marzouki har suttit i isolering, något han beskriver som tortyr. Med utgångspunkt i det resonerar han kring hur tortyr även förstör torterarens mänsklighet, och hur diktaturens första offer är dess säkerhetstjänst. Vad gäller människor som ”bara följer order” har Marzouki följande att säga:

…they give up everything, their humanity, their honor… and they are also the victims of the system.

En följd av Marzoukis resonemang kring detta är att han inte prioriterat bestraffandet av de människor som var involverade i Tunisiens auktoritära förflutna. Istället betonar han att ibland är det viktigt att inte veta och att glömma. En följd av Marzoukis resonemang är att han erbjudit den syriske ledaren al-Assad asyl i Tunisien, eftersom han menar att det skulle kunna minska lidandet i landet. Assange och Marzouki har inte riktigt samma inställning till händelserna i Syrien, det är tydligt att Assange är medveten om det storpolitiska spelet och medias selektiva rapportering medan Marzouki utgår från sin egen bakgrund i en diktatur och betraktar det hela som en kamp mellan en diktator och ett folk.

Ett intressant stycke är när den forna MR-aktivisten Marzouki kommer in på sin syn på USA och deras tal om mänskliga rättigheter. Hyckleriet i att ett land som torterar människor i bland annat Guantanamo och Abu Ghraib samtidigt talar om att sprida mänskliga rättigheter summerar han genom ett personligt minne:

I remember two years ago, no four years ago, I was invited to Washington by an NGO to talk about human rights in Tunisia, and I was invited to meet some important person in the White House dealing with the human rights issues. And I said no, I am not going to meet this person, because it would be ridiculous to talk with this guy, knowing very well that he was probably implicated in the Guantanamo problem. You cannot talk, you cannot take seriously someone who was implicated in torture in his own country, and then this guy is going to give you some lesson about how to promote human rights in Tunisia.

Marzouki tar också upp relationen mellan demokrati och islamism. Tunisien har en betydande grupp hårdföra salafister, presidenten beskriver dessa som högerextrema men betonar att tortyr inte får användas mot dem. Han menar också att den tunisiska erfarenheten visar att islamistiska partier kan anamma demokratin, de salafistiska grupperna är marginella i jämförelse med det mer moderata Ennahda (man kan notera att detsamma gäller Marzoukis partis folkliga stöd i jämförelse med Ennahda).

Sammantaget är det alltså en intressant intervju, även om den inte är fullt lika relevant för svenska förhållanden som en del av Assanges andra projekt. Ideologin om mänskliga rättigheter är inte oproblematisk, men när den riktas mot sådana fenomen som tortyr och hyckleri uttrycker den sådant de flesta kan hålla med om och kan också få en radikal funktion.

Relaterat

The World Tomorrow – Horowitz och Zizek
Julian Assange – The World Tomorrow

Gert Fylking är för undertecknad mest känd från TV 3:s barndom, då han bland annat sände SM i lavemang. Kvaliteten på hans skapande har därefter varit ojämn.

De senaste åren har Fylking arbetat i radio, som programledare på Rix FM. Han är inte sällan frispråkig, men håller sig normalt inom mediaetablissemangets informella råmärken. När han i direktsändning jämförde Anders Breivik och serber passerade han dock den oskrivna gränsen. Han stängdes av från radio och har också anmälts för hets mot folkgrupp. Fylking är ångerfull och uttrycker förståelse för avstängningen.

Det intressanta här är dels den etniska mytologi som byggts upp i svenska media, dels efterspelet. Vad gäller mytologin förknippas olika folkgrupper med olika egenskaper, och en följd av rapporteringen från krigen i Balkan är att serber förknippas med negativa egenskaper. För att NATO skulle kunna bomba landet framställdes serberna i media som fascistoida krigsförbrytare, medan exempelvis albanska krigsbrott tonades ner. Detta summeras av socialdemokraten Krister Kronlid på följande vis:

Jag har vågat mig på det lilla experimentet att om du byter ut ordet serber mot judar eller muslimer så skulle det få en helt annan klang och Gert Fylking skulle ha fått sparken samma dag. Det hade varit medial uppmärksamhet av Guds nåde. Nu är det inte så, eftersom det handlar om serber, och man har vant sig i Sverige att serber är lite sämre än andra, lagda åt det hållet och vill kriga och mörda varandra på bestialiska sätt. Man har köpt den bilden och det skrämmer mig oerhört.

Vi har alltså inte bara en etnisk mytologi där olika etniska grupper förknippas med olika egenskaper utan också en hierarki där vissa framställs som offer och andra som förövare. De senare ska enligt den mediala logiken tiga still om de kritiseras eller förlöjligas, och de inkluderar bland annat svenskar och serber. Offeretniciteter är bland annat alla sub-sahariska afrikanska folkgrupper, romer, muslimer och judar (även om en lågintensiv medial kamp förs kring de båda senare gruppernas status som offer). Här finns förövrigt en implicit rasism av rang, med undantag för judarna betraktas de flesta offeretniciteter som lågpresterande av the powers that be (detta kan i framtiden leda till latenta spänningar, då högpresterande invandrargrupper som kineser och syrianer hamnar i konflikt med etablissemangsdiskursen, men det återstår att se).

Det verkligt intressanta är efterspelet, där tunga namn med kopplingar till Expo gått ut och försvarat Fylking. I vad mån detta har att göra med att Robert Aschberg både är Fylkings vän och ansvarig utgivare av Expo vet vi inte. Lisa Bjurwald har således instämt i Fylkings beskrivning av det serbiska konsensus, även om hon tillägger att ”allt måste ses i sin historiska och nationella kontext”. Som serb skulle man dock troligtvis föredra att bli kallad ”dum i huvudet” framför att framställas som anhängare av fascistoid mytbildning. Från det senare backar nämligen inte Bjurwald. Hon menar också att ”jargongen är rå” i den radio där Fylking verkar och då får man räkna med övertramp. Om hon tillämpar samma resonemang på kommentarsfältet till Fria Tider eller Avpixlat framgår inte av hennes korta artikel.

Även Aschberg försvarar sin vän i en kolumn i Aftonbladet, klädsamt nog ihop med informationen att det just rör sig om en god vän. Hans poäng är att man kan säga att ”tyskarna” startade Andra världskriget utan att någon blir kränkt, och därför borde man även, lite slarvigt, kunna tala om ”serberna”. Det serbiska röster här reagerat mot är dock att det finns en inbyggd asymmetri, där man får tala om ”tyskarna”, ”serberna” och ibland även ”amerikanerna” men inte om ”muslimerna” eller ”judarna”. Bakom detta finns en komplex bakgrund där just etniska stereotyper och föreställningar om historisk skuld och offerskap spelar en roll. Värt att notera är också att många serber inte accepterat den bild av deras skuld under krigen i Jugoslavien som betraktas som ”fastslagen” av svenskt mediaetablissemang. Gert, Bjurwald och Aschberg betraktar den istället som en vedertagen sanning, som ännu en ”avslutad” diskussion.

Efterspelet illustrerar alltså två saker. Dels den komplexa och asymmetriska (eller på vanlig svenska orättvisa) synen på olika etniska grupper och vad man kan säga om dem. Serber och svenskar kan man ganska slarvigt generalisera, men gör man det med judar eller somalier är man rasist. Efterspelet illustrerar även risken för korruption när en institution får vara skyddad från kritik så länge som Expo varit det. Institutionen är djupt problematisk oavsett om vi talar om åsiktsregistrering, debattklimat eller, som synes, korruption. Det är illa nog att en krets av personer med starka kopplingar till radikal vänster ges rätten att beskriva ”högerextremism” som vore de objektiva bedömare, och det är riktigt osmakligt när övrig media blundar för kopplingar mellan Expoföreträdare och våldsbejakande vänster. Fullt lika osmakligt är det inte när det även innebär att Expokretsens vänner kan säga sådant som annars av Expo definieras som främlingsfientligt. Men en demokratisk debatt värd namnet borde beröra denna korruption.

Läsvärt

Balkanpuls – Lisa Bjurwalds hyckleri i kvadrat
Balkanpuls – Expos trovärdighet för alltid förbrukad
Expo Exponerat

Roland Poirier Martinsson beskriver sig själv som konservativ. En genuin konservativ ståndpunkt är oförenlig med det vänsterliberala konsensus som dominerar det svenska etablissemanget, detta faktum förklarar Poirier Martinssons många turer. Några gånger har han utmanat vänsterliberalerna, bland annat genom att inte okritiskt hylla Pridefestivalen, och genom att nästan delta i Tryckfrihetssällskapets genuskonferens. Båda de gångerna har det lett till att den amorfa hydra av reaktiva icke-personligheter som är den svenska vänstern angripit honom. Poirier Martinsson tillhörde också den försiktiga höger som, pre-breivik, närmade sig islamkritikens troper.

En genuin konservatism är dock revolutionär i det svenska politiska landskapet, och Poirier Martinsson är inte intresserad av att vara en sådan. Hans försiktiga kritik har därför följts av pudlar när han insett vilka hysteriska och för argument oemottagliga skaror han vredgat. På ett mänskligt plan är detta begripligt, twittervänstern är ett smutsigt fenomen och en tryggad försörjning är inte av ondo.

Ett exempel på Poirier Martinssons återkommande reträtter är hans senaste kolumn, betitlad Den konservative och invandringen. Poirier Martinsson är katolik och menar att ”det finns en del traditioner som bygger på eviga värden, och att det goda samhället alltid måste utgå från dem”. Här skiljer han sig inte från en traditionalist som Julius Evola. Poirier Martinsson beskriver sig också som kulturkonservativ, även om konst som utmanar gårdagens estetik drabbar honom starkast.

Konst, kapitalism, filosofi och teknikutveckling gör att gölen inte drabbas av syrebrist, men viktigast av allt är inflytande från andra kulturer.
- Poirier Martinsson

Därefter övergår han till att försvara en ständig invandring med argumentet att utan inflytande från andra kulturer kommer kulturen att stagnera. ”Vi blir tröga utan den Andre” menar Poirier Martinsson. Här kan man delvis instämma med honom, även Johan Lundberg från Axess har noterat att den svenska kulturen idag präglas av konformism och en tankens tröghet.

Samtidigt tvingas man konstatera att Poirier Martinssons konservatism är djupt anfrätt av liberalt tankegods. Tydligast här är abstraherandets attraktion, liberaler och marxister har en tendens att skapa en abstrakt idévärld som gör dem blinda för den konkreta verkligheten. Marxister ser klasser och ekonomi, men har svårt att förstå etniska relationer och det politiska. Liberaler ser ekonomi (båda dessa saknar också en fungerande antropologi).

Poirier Martinsson gör något liknande med det kontinentala filosofiska begreppet ”den Andre”, ursprungligen myntat av Emmanuel Levinas och mycket populärt i postmoderna kretsar. Konkreta studier av etniska relationer visar att de kan vara explosiva, asymmetriska och på många vis negativa (jämför Amy Chua och Thomas Chittum). Vi bevittnade deras sprängkraft i Jugoslavien och Rwanda, vi bevittnar det just nu i Irak, i Tibet, i Europas ghetton, et cetera. Man behöver inte ”hata” någon för att vara medveten om dessa återkommande etniska konflikter. Men detta väljer Poirier Martinsson att inte se, och han avslöjar sig därmed som en liberal som vill vara konservativ. Att vara liberal eller marxist är att välja abstraktioner och utopism framför en konkret realism. Resonemangen kring kulturer i berikande ”möte” och ”den Andre” präglas hos Poirier Martinsson tyvärr av historiskt bestämda förgivettaganden och önsketänkande, och om texten inte varit så kort hade den sannolikt blivit riktigt genant.

Without pausing to draw up a list of what this Party imagines it has conserved in England since it took over the reins of Government from Labour, we are entitled at least to ask what it has done to conserve the identity of the nation as composed of people of supposed English descent and blood.
- Anthony Ludovici om de brittiska konservativa

Samtidigt kan man notera ett par brasklappar av rang i Poirier Martinssons korta text. Han hinner med att skriva att rädslan för att vara intolerant har gjort att ett inte närmare definierat ”vi” inte vågat ta upp sådant som antisemitism och demokratiförakt, här hyllar han också de mer hysteriska vänsterliberalernas hatobjekt Paulina Neuding. Av mer historiskt intresse är Poirier Martinssons närmande till svenska muslimer. Han konstaterar att som konservativ har han en del gemensamt med dem, särskilt i kontrast till de vänsterliberaler som gärna angriper honom. Detta är en förutsägbar historisk utveckling, vad man kan fråga sig är snarare varför det tagit svenska konservativa så lång tid att upptäcka den muslimska befolkningens potential som bålverk mot kulturmarxismen (svaret på frågan är sannolikt att dessa konservativa antingen inte är några riktiga konservativa och därför upplever muslimer som alltför politiskt inkorrekta, alltför antifeministiska eller anti-HBT på riktigt, eller är för invandringskritiska för att se muslimer i något positivt ljus).

Att Poirier Martinsson irrar fram och åter bör därför inte förta fokus från det intressanta närmande han här gör, ett närmande vi lär se mer av framöver. Denna tendens kommer också att hälla betydande mängder smolk i den vänsterliberala glädjebägaren, då det visar sig att de människor de kämpat för att föra hit inte nödvändigtvis vill att deras barn ska anamma en vänsterliberal kultur. Trots turerna fram och åter kan det alltså finnas skäl att fortsätta följa den kastrerade konservatism Poirier Martinsson företräder.