Oskorei

Arthur Koestler (1905-1983) är idag kanske mest känd som författare till Darkness at Noon och The Thirteenth Tribe. Den förra var en av sin tids mest inflytelserika uppgörelser med det sovjetiska system Koestler själv en tid hade stött, den senare framförde tesen att de europeiska ashkenazijudarna härstammade från khazarska konvertiter snarare än från de bibliska israeliterna (och alltså var ett europeiskt folk). Han hade också en vänskaplig relation till Alain de Benoist och satt med i GRECE:s Comité de patronages. Flera teman i hans författarskap knyter an till den nya höger som förknippas med de Benoist, samtidigt som många teman var mer personliga.

Överhuvudtaget levde han ett av de mest spännande liv någon europeisk författare gjort i modern tid. Han var uppvuxen i en judisk-ungersk familj, var medlem i en judisk student- och fäktförening, levde i en kibbutz, deltog i en polarexpedition, fängslades och dömdes till döden av Franco, umgicks med Orwell, tog LSD med Timothy Leary och avslutade slutligen sitt liv genom självmord.

En av Koestlers mindre kända böcker är Call Girls. Koestler skildrar där de akademiska ”call girls” som gärna och ofta färdas mellan olika konferenser och seminarier. Det är Koestlers sista skönlitterära verk, utgiven 1972. Koestler följer i boken en konferens förlagd till en schweizisk alpby, där ett dussintal vetenskapsmän och -kvinnor från olika skolor samlas för att diskutera människans överlevnadsmöjligheter. Huvudpersonen är Nikolaj Soloviev, en fysiker som påminner om Koestler själv. Han brottas med den förtvivlan insikten om människans förmåga att förinta sin egen art väcker, och hoppas att konferensen ska utmynna i en tvärvetenskaplig uppmaning till handling.

De är värre än politiker, för politiker är dåliga skådespelare av naturen, medan akademiker däremot tycks lida av emotionella utvecklingshämningar…. vetenskapsmän framträder som lidelsefulla tjänare av Sanningen, fria från alla emotionella fördomar, medan ambition och avundsjuka hela tiden gnager på deras inälvor.
- Claire Soloviev

Call Girls kan beskrivas som en dystopisk idéroman. De inbjudna forskarna representerar olika vetenskaper och skolor, och presenterar sina olika perspektiv. Där finns en ung munk vars orden ägnar sig åt parapsykologisk forskning, liksom där finns en neurolog som visar hur man med elektroder i hjärnan kan minska aggressionen både hos människor och apor. Där finns en kleinian och en representant för den pseudo-marxism som under perioden hoppades att ”babianer”, antisociala och våldsamma ungdomar, skulle förgöra samhället. Soloviev menar att det krävs radikala åtgärder för att förhindra att människan utplånar sig själv, bland annat en genuin kontroll av befolkningstillväxten.

En tanke Koestler framförde i andra sammanhang rör människans schizofrena janusansikte. Å ena sidan har hon uråldriga instinkter, å andra sidan har hon under en evolutionärt sett mycket kort tidsperiod utvecklat mer rationella hjärnfunktioner. Även detta tas upp i diskussionerna, som är intressanta att läsa även om boken skrevs under 70-talet. Människans förmåga att förinta sin egen värld har inte minskat, även om den inte står i centrum för debatten på samma vis som då, och de olika perspektiv som dyker upp existerar fortfarande.

Du ser turistexplosionen bara som ett smärre obehag… men det är ett världsomfattande fenomen som sprider fördärv över hela jorden. Det nivellerar alla kulturer till den minsta gemensamma nämnaren, till en enahanda norm, en syntetisk pseudokultur som växer och växer som en plastbubbla. Kolonialismen är död. Nu har vi coca-kolonisering över hela världen… i stället för att bringa nationerna till närmare ömsesidig förståelse sprider resandet ömsesidigt förakt.
- Soloviev

Samtidigt är det en dystopisk roman, inte minst på grund av Koestlers skeptiska inställning till det vetenskapliga kollektivets förmåga att ta relevant ställning i viktiga frågor. Han hade själv stor erfarenhet av den typ av konferenser som beskrivs i romanen, och hans bild av forskarna är desillusionerad. Flera av dem drivs mer av fåfänga och avundsjuka än av omtanke om människorna och världen. Litterärt gestaltar Koestler detta genom en ingående skildring av deltagarnas sexuella diskussioner och intressen, växlad med deras diskussioner. I en tid då nationalekonomer tills helt nyligen betraktats som objektiva och frikopplade skildrare av sanningen är Koestlers skepsis inför ”experterna” inte helt missriktad.

Koestler tycks också fråga sig om en vetenskaplig sfär som är så splittrad i specialiserade undervetenskaper kan ta ställning i mer övergripande frågor och om tvärvetenskaplig förståelse ens är möjlig. Här finns en gordisk knut. För att rädda mänskligheten och världen krävs att vetenskapskollektivet genomdriver flera mindre demokratiska åtgärder, samtidigt är Koestler medveten om att en sådan experternas diktatur innehåller minst lika stora hot som en politikernas diktatur. Sammantaget finns det alltså en stark underton av pessimism, men samtidigt tar Koestler upp flera intressanta och viktiga teman. Om man hittar Call Girls på sitt lokala antikvariat kan det alltså vara en givande bekantskap.

Den norske författaren Stig Saeterbakken har helt nyss gått bort, endast 46 år gammal. Han tillhörde den norska litterära världens mer kontroversiella gestalter och hade sedan debuten bland annat tagit upp användandet av Hitler som symbol för det yttersta onda, bjudit in David Irving till Litteraturfestivalen i Lillehammer och skrivit de mer eller mindre inkorrekta Sauermugg-monologerna. Som en hyllning till den norske författaren blir dagens inlägg en återpublicering av en recension av hans roman Kapital.

Kapital är en intressant och läsvärd bok, med tydligt samhällskritiska inslag. Den är upplagd som en föredetta kolonialhandlares försvarstal inför en domstol, där han valt att företräda sig själv. Efter att i flera år ha kämpat har han gått i konkurs, och vissa oegentligheter har gjort att han ställts inför rätta. Han jämför där sin egen situation och sina brott med sådant som de större aktörerna ägnar sig åt varje dag, i betydligt större skala.

Saeterbakken upprepar med Kapital det marxska projektet, och kolonialhandlaren Konrad Ofting beskriver hur det senmoderna ekonomiska systemet bygger på fiffel och lögner, och hur de stora aktörerna trängt undan sådana som honom. Originellt är att Saeterbakken här låter en åldrad småföretagare vara berättarröst, då detta är en grupp som annars sällan syns i vare sig litteratur eller kultur. Detta ger också den latenta anti-kapitalismen en intressant prägel, och gör den något mindre uttjatad än den gängse.

Den siste toppsjefen som måtte gå… Hvor mye var det han fik?
80 millioner?
80 millioner kroner…
Og det var bare for å slutte!
Bare for å gi seg!
Og så får han en ny jobb i samme lönnsklasse, og så får han vel 80 millioner for å slutte i den også, om et par år…
- Konrad Ofting

Ofting beskriver också relationen mellan könen från sitt perspektiv, som ett socialt krig. Han för fram melankolin som livsinställning, och förklarar att han ser fram mot tiden bakom murarna för att han då kommer att slippa göra något.

Ja, jeg skal ikke väre den som sperrer öynene opp den dagen jeg stöter inn i vommen på en gravid mann.- Ofting

Som helhet är Kapital tämligen underhållande. Stilen påminner en del om Celine eller Teratologen, och kolonialhandlare Ofting ger flera givande perspektiv på det moderna samhället. Samtidigt är monologen som litterär form en utmaning, och 190 sidor blir i mesta laget. Saeterbakken är heller ingen Teratologen, så det uppnår aldrig riktigt samma nivåer som dennes historier om Kågedalen och Indien. Man kan också sakna ett etniskt perspektiv vad gäller anti-hjälten Oftings funderingar (vilket kanske antyder något om den politiskt korrekta hierarkin. Feminismen är dess svagaste länk, och kan kritiseras ganska fritt, den etniska dimensionen är betydligt mer tabu. Det finns alltså en gräns mellan vad man kan säga när man är ”kontroversiell” respektive när man förtigs fullständigt). Men det är klart läsvärt, och kan också tjäna som inspiration för identitärer och andra systemkritiker som umgås med egna litterära planer.

Mer Saeterbakken

Det svenska politiska debatten har atrofierat och dött sotdöden. Den som ännu tar den på allvar bekräftar på så vis enbart sin egen bristande kognitiva förmåga. I en situation där de etablerade partierna har liknande åsikter i ett flertal viktiga politiska frågor framstår bilden av en konflikt mellan ”höger” och ”vänster” som en illusion med ideologisk funktion.

Situationen är likartad i ett flertal europeiska länder, och det kan därför även för en svensk vara av värde att se den intervju med Alain Soral där han dissekerar den franska debatten. Intervjun har utförts av Russia Today snarare än av någon fransk TV-kanal, detta illustrerar förövrigt Sorals påståenden. Den återfinns här: ”France robbed of choice and sovereignity”

For a long time here in France… there was a real alternative in french politics, meaning there was the Communist Party and there was the whole movement of economic liberalism. There was real political diversity in France… [Today] there is no real opposition between left and right… the difference is only aesthetic.

Soral beskriver hur fransk höger och fransk vänster närmat sig varandra, och anammat det han kallar en dominerande ideologi. Denna ideologi bygger på en ekonomisk liberalisering, genom EU. Den bygger också på tron på öppna gränser, minskad nationell suveränitet och det positiva med att kulturer blandas. För att dölja att de etablerade partierna enas om en dominerande ideologi tjänar den påstådda konflikten mellan ”höger” och ”vänster” en ideologisk funktion.

Today the two battling sides are the globalists and those resisting globalization.

En viktig iakttagelse Soral gör är att dagens opposition existerar utanför systemet. Partier som Vlaams Blok och NPD hotas av förbud (i det förra fallet realiserades hotet), och oliktänkande tillåts idag inte verka inom akademin och media på ett sätt som gårdagens kommunister kunde.

This opposition has no place in todays institutional system. Whereas before, and for historical reasons, there was opposition within the establishment. But today, even in television, there is a centrifuge which excludes and marginalizes people who are not liberals, globalists, human rights hard-liners, pro-american, pro-zionist.

Soral noterar också att detta är en subtil form av totalitarism, man erbjuder väljarna två alternativ men i grunden finns det inga skillnader mellan Sarkozy och Holland. Han visar också hur den dominerande ideologin bygger på en negativ inställning till folkets förmåga att avgöra politiken genom folkomröstningar. Denna demonisering av folket identifierar Soral som ”extreme right”. Liknande manipulering identifierar han i media, där folkligt missnöje i Syrien ges betydligt större utrymme än missnöje i USA.

…in this world, what we call the empire dominates the western media…

Sammantaget är det en imponerande intervju, där Soral inte minst är synnerligen koncis och retoriskt effektiv. Den rekommenderas varmt.

Tipstack till Nordbo.

2012 är det svenska Strindbergåret, något som än så länge demonstrerat hur ointresserat det svenska etablissemanget är av kultur (här kan man inkludera både politiskt och kulturellt etablissemang). På Strindbergs födelsedag avviker dock Göran Greider från det allmänna ointresset genom att publicera en artikel där skalden framställs som ”röd”. Greiders resonemang är i grunden skrattretande, och bygger på att centrala aspekter av Strindberg helt förtigs. Mannen som skrev Tschandala, talade om ”äfflingar” och brevväxlade med ariosofer skulle idag knappast vara välkommen i Greiders lag, oavsett om han även vände sig mot det borgerliga etablissemanget. I förbigående kan man notera att en negativ syn på det etablerade samhället är ett väl så vanligt fenomen bland konservativa revolutionärer som i den gnälliga vänstermiljö där Greider hör hemma. När Greider påstår att ”titanen står på folkets sida” får man däremot ge honom rätt, med det diskreta förbehållet att ”folket” idag är ett luggslitet begrepp som oftare knyts till suspekta sverigedemokrater än till den andefattiga och trötta vänster Greider så gärna vill associera Strindberg med. Mystikern, ariosofen, antifeministen och folkvännen Strindberg kategoriseras alltså snarare som konservativ revolutionär än som ”röd”.

Men nog om Göran Greiders grundstötningar, och över till ett intressant verk av Strindberg. Givetvis är det Hemsöborna som avses.

Hemsöborna bygger på Strindbergs bekantskap med den svenska skärgårdsmiljön. Han hade besökt skärgården flera gånger och förälskat sig i den. Så baserades också flera av huvudpersonerna på de människor han mött där (en bieffekt av detta var att han efter bokens publicering inte längre var välkommen bland dem). Boken kan med fördel läsas som ett möte mellan två världar, och två därtill knutna människotyper.

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.
- Strindberg som språkgeni

Carlsson kommer, liksom Strindberg själv, från fastlandet. Han möter den på många vis säregna värld som var den svenska skärgården, formad genom århundraden av kontakten med en ofta brutal och dödlig natur. Skärgårdsborna framstår som sunda och autentiska, Strindberg för här tankarna till utbredda samtida ideal (där det ofta var landsbygdsbefolkningen och bondestammen som fick spela denna positiva roll). Samtidigt målar han upp en levande och fängslande bild av den värld och den natur Carlsson möter. Genom folkliv, naturbeskrivningar och dialekt för han läsaren till Hemsö.

Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle hissa focken, som inte fanns…

Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt tilltalad av det hela… allt lovade goda avkastningar.
- Strindberg antyder tidigt Carlssons karaktär

Den skärgårdsvärld Carlsson möter kan han dock aldrig bli en del av. Han saknar öbornas överlevnadsfärdigheter, och han saknar också en egentlig förståelse av den solidaritet deras samhälle bygger på. Carlsson gifter sig därför med den märkbart äldre änkan Flod för pengarnas skull och för att bli förmer. Samtidigt för han med sig kunskaper från den borgerliga stadsvärlden, och för in pengar till ön genom turism. Men äktenskapet mellan Flod och Carlsson framstår som problematiskt. Här överskrider deras relation gränsen mellan två världar, med förutsägbart tragiska konsekvenser. Att det finns ett inslag av girighet och av Carlssons högfärd med i bakgrunden gör inte skeendet mindre ödesdigert. Carlsson har fört in den moderna världen och dess pengar i skärgårdsvärlden, men det hela slutar på ett mycket symboliskt vis.

Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar, och dit havsörnen syntes styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel.
- Strindberg

Ett liknande möte mellan två världar och två mentaliteter kan man identifiera i Tschandala, men där är Strindberg explicit på gränsen till propagandistisk, något som gör det hela skönlitterärt mindre intressant. Hemsöborna är i varje fall en liten pärla, som påminner om Strindbergs språkliga talang och förmåga att göra människor och miljöer verkligt levande. Det är fortfarande mycket underhållande läsning.

Relaterat

Excerpter – Strindberg och de Maistre
Strindberg – Inferno
Nordanvind – Ett guldkorn av Strindberg
Strindberg om Nietzsche
Anark – Absinterier
Anark – Strindberg om Ryssland
Mohamed Omar – Abu Casems tofflor

När det ännu fanns kopplingar mellan delar av vänstern och en radikal och genuin civilisationskritik var Ivan Illich ett välkänt namn. Illich var kritisk till sådana självklarheter som den moderna skolans välsignelser, den moderna sjukvården, tillväxt och bistånd. Även om han inte använde begreppet framstår han som en svuren motståndare till den nya klassens anspråk på att ”hjälpa” diverse förment hjälplösa grupper, från sjuka och analfabeter till människor från Tredje världen. Detta har sannolikt bidragit till att han idag inte är lika välkänd i vänsterleden, eftersom kopplingen mellan etablerad vänster och ny klass idag är än mer intim än den var på hans tid. Den moderna vänstern tycks idag oftast se det som sin uppgift att inordna nya grupper i systemet, genom att bibringa dem bland sådana välsignelser som utbildning, feminism och permanent uppehållstillstånd. Ivan Illich representerar då en avgjort obekväm ”misstankens hermeneutik”.

För den som är intresserad av en äkta, spännande och fruktbar civilisationskritik är Illich fortsatt av stort intresse. Ett exempel på detta är hans klassiska studie Gender, där han gör upp med ett flertal av den moderna världens myter.

Gender is something other and much more than sex. It bespeaks a social polarity that is fundamental and in no two places the same. What a man cannot or must not do is different from valley to valley.
- Illich

I likhet med Julius Evola menar Illich att den moderna världen skiljer sig på ett fundamentalt vis från alla andra samhällen. Till skillnad från Evola identifierar han skillnaden i det han kallar gender (jämför feminismens genus). Andra samhällen genomsyras av ”gender”/genus, det moderna samhället av ”sex”/biologiskt kön. Denna skillnad är fullständig, och svår att till fullo förstå för den som vuxit upp i ett samhälle präglat av den sexism Illich beskriver.

I set out to argue that the fight against sexism converges with efforts to reduce environmental destruction and endeavors to challenge the radical monopoly of goods and services over needs… economic shrinkage is the common condition for all three.
- Illich

Illich visar att i traditionella samhällen finns det ”män” och ”kvinnor” med egna sociala sfärer, i det moderna samhället finns det ”människor”, individer som kan ha två olika typer av könsorgan men i grunden är ”unisex”. I genderifierade samhällen har män och kvinnor sina egna områden, dessa kan variera mellan olika samhällen men gränsen återfinns i alla samhällen. Exempelvis kan kvinnor i vissa karibiska samhällen ha hand om handel, medan männen sköter hemmet, i andra samhällen kan det vara tvärtom. När nya arbetsuppgifter, redskap eller djur dyker upp i ett samhälle kan de också genderifieras på olika sätt, Illich tar som exempel hur åsnan när den kom till delar av Mexico blev ett djur som män hade hand om. Hans poäng är att i genderifierade samhällen finns en kvinnlig sfär och en manlig sfär, och gränsen mellan dessa överskrids endast undantagsvis (exempelvis vid katastrofer eller karnevaler). Dessa undantag tenderar dessutom att bekräfta regeln.

Relationen mellan dessa två sfärer betraktas i vår tid ofta genom glasögon Illich kallar ”sexistiska”, vilket innebär att man betraktar kvinnorna som förtryckta och diskriminerade. Illich noterar att detta i hög grad är en modern myt, hans poäng är att kvinnorna hade en autonomi inom sin sfär på samma vis som männen hade inom sin. Denna moderna myt tjänar till att få det moderna samhället att framstå som överlägset alla alternativ.

Exchange drives partners toward an ever clearer fit (homogeneity and not ambiguity) whose asymmetry therefore tends toward hierarchy and dependence. Where exchange structures relationships, a common denominator defines the fit. Where ambiguity constitutes the two entities that it also relates, ambiguity engenders new partial incongruities between men and women, constantly upsetting any tendency toward hierarchy and dependence.
- Illich

Illich noterar den radikala skillnaden mellan genderifierade och sexistiska samhällen. Det genderifierade samhället kan beskrivas med termen ambiguitet, manligt och kvinnligt är fundamentalt olika. Detta utesluter den kapitalistiska logik som kan beskrivas som utbyte, och som dominerar ett sexistiskt samhälle. Utvecklingen mot det sexistiska samhället är därför intimt knuten till den moderna kapitalismens framväxt, så länge ett samhälle är genderifierat finns det hinder på vägen till den utopiska tillvaro där människan är en produktionsfaktor.

Civilisationskritikern Illich kopplar det genderifierade samhället till ett tillstånd av självförsörjning, och det sexistiska/kapitalistiska till knapphet. Den mentala skillnaden mellan dessa tillstånd är avgörande. En traditionell bondefamilj i exempelvis det Mexico där Illich ofta verkade betraktar sig inte som ”fattig”, men i det moderna samhället är övertygelsen om fattigdom och knappa resurser utbredd. Illich betraktar det senare som något historiskt och skapat, något som fråntar människor och samhällen deras autonomi.

Illich beskriver också hur gender ersattes av sex efter en period han beskriver som ”broken gender”, i Europa sammanfaller detta ungefär med medeltiden. Illich spårar denna utveckling till den kristna kyrkans inflytande, och dess tendens att betrakta människan universellt. Här noterar han bland annat hur präster och inkvisitorer tenderat att överskrida gränsen in i hemmet, domus, och rentav in i sängkammaren. Under perioden av ”broken gender” förekom flera former av folkliga protester, bland annat i form av karnevaler där präster och lärare förlöjligades och i form av ”häxan” som historisk gestalt.

While under the reign of gender women might be subordinate, under any economic regime they are only second sex. They are forever handicapped in games where you play for genderless stakes and either win or lose. Here, both genders are stripped and, neutered, the man ends up on top… in this essay I have not tried to explain why society places the man on top and the handicap on the woman.
- Illich

Han visar också hur illa människor for när det genderifierade samhället gick under. En intressant tes han framför är att i en sexistisk ekonomi blir kvinnor alltid förlorarna. Detta avstår han från att förklara, han nöjer sig med att visa hur ”diskriminering” uppstår både i den formella ekonomin och i den ”skuggsektor” som bland annat omfattar hemarbetet. Så länge samhället bygger på tillväxt kommer sådan diskriminering att finnas, menar Illich, och kopplar därför kvinnokampen till kampen för miljön och mot tillväxthysterin. I ett samhälle som inte är besatt av konsumtion och tillväxt kan även diskrimineringen minskas.

Sammantaget är Gender en liten civilisationskritisk pärla. Illich perspektiv avviker så mycket från det vi är vana vid, samtidigt som hans argument är övertygande, att läsningen både är spännande och erbjuder ett flertal aha-upplevelser. Samtidigt är det värdefull läsning för den som är intresserad av särarts- eller komplementär feminism (likheterna med vissa av de Benoists resonemang är uppenbara). Illich visar hur moderna feminister normalt är barn av sin tid, och tänker i de termer som är vanliga i ett samhälle präglat av ”sex” istället för ”gender”.

A modern apartment comes out of the same kind of space for which garages are designed. It is constructed out of economic – that is, genderless – modules of space-time.. the apartment is a repository that serves for the confinement of people, who are considered fragile and dangerous.
- Illich

Den lilla boken innehåller många spännande tankar. Illich visar bland annat hur ”homosexualitet” som en särskild identitet snarare än mer eller mindre klandervärda handlingar först uppstår när samhället går från gender till sex. Han visar också övertygande hur omänskligt det är att bo i en lägenhet snarare än i ett hem, och jämför lägenheter med garage och liknande förvaringsutrymmen.

Samtidigt väcker Gender många frågeställningar, bland annat om vårt samhälle kan bli mer genderifierat än det är idag. Tendenser finns redan genom att män och kvinnor ofta väljer olika utbildningar och yrkesområden, dessa tendenser angrips dock häftigt av många feminister. Vad Illich visar är samtidigt att ett genderifierat samhälle inte nödvändigtvis är ett samhälle präglat av asymmetriska förhållanden mellan kvinnor och män, men att en del genderifierade samhällen är det.

Relaterat

Ivan Illich och välgörenhet som tvång

2011 var året då Tradition & Fason lades ner. Projektet syftade till att sprida konservativa idéer och perspektiv i en samtid dominerad av liberalism och socialism, och flera värdefulla och spännande texter kom också att publiceras på hemsidan (bland annat om Hegel och den konservativa synen på ekonomi och konservatismen inom arbetarrörelsen). Samtidigt lyckades projektet aldrig uppnå den sprängkraft som hade behövts för att påverka debatten, vilket beror på att man likt KD undvikit att beröra ett flertal kontroversiella frågor. Man har också genom sin många gånger negativa inställning till SD avstått från att påverka ett växande parti, medan KD i rask takt är på väg ut ur riksdagen. Återstår att se om några av gestalterna bakom T&F om ett par år återfinns i SD, det skulle i så fall bidra till en konstruktiv idédebatt i partiet och en fruktbar relevans och aktualitet för de gamla T&F-skribenterna. Det är heller ingen helt osannolik utveckling.

I samband med att projektet lagts ner har också en antologi om konservativa perspektiv på kapitalismen getts ut, med det passande namnet Konservatism & kapitalism. Ska man vara elak kan man sammanfatta antologin i meningen ”kapitalism är bra men och ibland dålig”. Fullt så elak ska man dock inte vara, då ett sådant intryck är svårfrånkomligt i antologier bestående av kortare artiklar överlag. Antologin ger också en bra inblick i hur en modern, borgerlig konservatism ser på kapitalismen.

Några återkommande teman i antologins texter är viljan att skilja på å ena sidan privat ägande och marknadsekonomi, och å andra sidan icke önskvärda attityder och mentaliteter (girighet och fokusering på profit på bekostnad av alla andra värden). När ”kapitalism” stämplas som något negativt av antikapitalisten Rolf K Nilsson är det i hög grad en kultur och en mentalitet som avses. David Högberg noterar att man måste ”odla en annan preferensstruktur”.

Bland de bidrag som är mest positiva till kapitalismen finner man argumentet att en fri marknad har bäst förutsättningar att odla en sådan önskvärd preferensstruktur. Patrik Magnusson noterar att privat ägande bidrar till att forma självständiga människor, Daniel Bergström menar att en för stor stat står i konflikt till ett levande civilsamhälle. Ett argument som också framförs, och kopplas till Hayek och Goldwater, är att det finns en naturlig ojämlikhet som hotas av omfördelningspolitik. Patrik Magnusson noterar att eftersom ägande är en form av makt bör man undvika att det koncentreras till staten.

Gemensamt för flera skribenter är insikten att konservatismen till skillnad från liberalismen inte är utopisk, och att konservativ ekonomisk politik därför kan vara mer pragmatisk. Jakob E:son Söderbaum beskriver sig som socialkonservativ, och betraktar liberalismen som ett lika stort hot som socialismen. Värdskapitalism och fullständigt fri marknad har förödande konsekvenser för kultur och civilisation. Marknadens logik gynnar ofta det billiga, omoraliska och kortsiktiga, ett samhälle behöver därför ibland reglera marknaden. Här påminner Söderbaums text om det konservativa och indo-europeiska perspektiv där det ekonomiska ytterst underordnas det politiska samtidigt som marknader accepteras. Man kan också hänvisa till de Benoistcitatet att han gärna lever i ett samhälle med en marknad men inte i ett marknadssamhälle.

En återkommande förebild i texterna är den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke. Han förknippas med det småskaliga och det mänskliga, med familj, tradition och lokalsamhälle i motsats till en tidsanda präglad av megalomani och växande stat. Tolkningarna av Röpke skiljer sig dock något åt. Rolf K Nilsson inspireras av Röpke i en antikapitalistisk artikel, medan Carl Johan Ljungberg och David Högberg har en mer positiv inställning till begreppet kapitalism. Att det lokala har ett värde är en insikt snart sagt alla textförfattarna tycks dela med Röpke.

Distinktionen mellan marknadsekonomi, privat ägande och kapitalism återkommer också i flera texter, och är av ett visst värde i en fördummad samtidsdebatt. Däremot kan man sakna djupare reflektioner kring sambandet mellan kapitalism som ekonomisk verklighet och som icke önskvärda attityder.

Verkligt spännande är Lars Gauden-Kolbeinstveits ovan nämnda text om Hegels syn på ekonomi. För Hegel är människan en social varelse och förverkligas genom ömsesidigt erkännande av andra människor. Utbytet mellan exempelvis en bagare och en smed är därför inte bara en ekonomisk transaktion, utan också en social handling, ett ömsesidigt erkännande av att båda parter är duktiga och behöver varandra. Problem uppstår när det ekonomiska utbytet avlägsnar sig från detta samhälleliga erkännande av ömsesidigt beroende och respekt. När individen fokuserar på tillfredsställelse av sina behov uppkommer en logik där tilltagande individualisering och konsumtion får antisociala och själsdödande effekter. Eftersom den isolerade individen känner sig osäker och försöker vinna erkännande genom lyxkonsumtion kommer detta dessutom att bli en ond cirkel. Kanske kan man säga att det moderna samhällets alienation bygger på att den isolerade individen har relationer med ”marknaden” och ”staten” snarare än med andra människor.

I flera texter, inte minst Nilssons och Söderbaums, tas också nyliberalernas dominans inom högern upp och den process som lett fram till den beskrivs. Nilsson konstaterar att nyliberaler egentligen knappast kan betraktas som höger.

Sammantaget finns det en hel del av värde i antologin. Personligen delar jag i hög grad Söderbaums och Nilssons perspektiv, vilket gör deras artiklar särskilt njutbara. Artikeln om Hegel är värdefull, både idéhistoriskt och som aha-upplevelse, och introduktionen till Röpke är av intresse även den.

Samtidigt vittnar antologin om hur trängd en genuin konservatism är i svensk debatt idag. Det kontroversiella lyser här med sin frånvaro lika mycket som de verkliga visionerna. Skillnaderna mellan den borgerliga konservatism som framförs och den revolutionära konservatism som denna blogg representerar är också tydliga. Detta gäller bland annat inställningen till ojämlikhet, undertecknad står här närmare Tacitus än Hayek och Goldwater. Det gäller också synen på migrationspolitik och globalisering, områden som påverkar vår samtid i mycket hög grad men bara berörs flyktigt och/eller positivt i antologin. I anslutning till Hegel och Röpke kan man också notera att en ”tredje väg” i valet mellan marknadens asociala individualism och den växande staten är det korporativa samhället. Detta inte minst med tanke på den intima relationen mellan isolerade individer och en växande stat, förmedlad genom parlamentarismen.

Avslutningsvis önskas T&F-skribenterna lycka till. Deras åsikter har inte alltid varit våra, men de har ofta fyllt en positiv funktion i ett konformt debattklimat. En hel del intressanta texter har det också blivit under åren T&F funnits.

Den italienske traditionalisten Julius Evola påverkades intellektuellt bland annat av Bal Tilak, Carlo Michelstaedter, René Guénon och Max Stirner. En betydelsefull inspirationskälla för hans syn på historia och relationen mellan manligt och kvinnligt var den schweiziske historikern J.J. Bachofen (1815-1887).

Bachofen påverkade genom sina teorier så vitt skilda gestalter som Friedrich Engels, anarkisten och hedningen Otto Gross, Joseph Campbell, och Nietzsche. Vid tiden för det tidiga 1900-talet var det inte ovanligt att socialister utgick från hans teorier i sitt försvar för feminism eller matriarkat. Hans grundläggande begrepp återkommer dock även hos Evola, inte minst i Eros and the Mysteries of Love och Revolt Against the Modern World. Evolas tolkning av Bachofen skiljer sig från exempelvis Engels.

Bachofens historiesyn

Bachofen hyste en djup respekt för den antika civilisationen, och menade att den kunde tjäna som inspirationskälla för en modern värld som var i behov av regeneration. Hans historiesyn utgick från att det var förändringar i religion och världsbild som var den viktigaste faktorn, alltså inte de historiemateralistiska ”produktivkrafterna”. Det gick enligt Bachofen att identifiera tre viktigare historiska faser, inte minst genom spår i myter. När han namngav dessa faser utgick han från den grekiska mytologin.

En grundläggande skillnad mellan Bachofen och Evola rör synen på den patriarkala fas som Bachofen ser som den sista i en evolutionär process. Evola beskriver den istället som en uråldrig tradition.

Den telluriska fasen

Den ursprungliga fasen benämndes av Bachofen tellurisk. Detta var en fas som endast gick att identifiera genom ekon i myter, alltså inte genom arkeologiska lämningar. Under denna era hade Jorden, som en både livgivande och destruktiv kraft, dyrkats. Eftersom man förknippade barnafödsel med kvinnor, och inte kunde fastställa fädernet, hade kvinnan och Jorden förknippats, och detta var en era då kvinnan stod i centrum på ett symboliskt och religiöst plan. Kvinnan dyrkad som rent sensuell varelse förknippar Bachofen med gudinnan Afrodite. Inte minst i de orientaliska kulterna identifierar han spår av detta långt in i historisk tid, bland annat i de östliga myterna om en Heraklesgestalt som förslavas av en Astarte, Anahita eller liknande gudinna.

Detta innebar dock inte att kvinnan hade en särskilt god ställning socialt, Bachofen menade att myter om bland annat massageterna, vissa nordafrikanska folk, och etiopierna antydde att det rått ett promiskuöst tillstånd han kallade hetärism. Kvinnorna hade varit gemensam egendom, äktenskapet något okänt. Intressant är att många av de tidigaste kommunistiska rörelserna hade såväl kvinno- som egendomsgemenskap som ett politiskt krav. Man kan också än idag identifiera spår av det afroditiska tillståndet i kulturer som annars beskrivs som extremt patriarkala.

Den manliga principen på detta stadium hade ofta förknippats med Poseidon, med havet. Hos Evola förknippas detta stadium med ktonisk och demonisk religion, där man dyrkar träskvarelser, mörkerväsen, och liknande. Något begrepp om odödlighet eller möjligheter att passera det jordiska tillståndet finns inte. Det finns också likheter med primitiv kommunism, då individualitet och differentiering är något okänt.

Kvinnans dåliga ställning leder dock enligt Bachofen till reaktioner, som bevarats mytiskt genom de många berättelserna om amazoner. Myterna om kvinnor som dödade sina män eller amazoner som härjande svepte över världen hör till denna fas. Denna revolt övergår till ett högre matriarkaliskt stadium Bachofen förknippar med gudinnan Demeter. Gradvis utvecklas också former av romantisk kärlek Bachofen identifierar i myterna om Psyche och Eros, och Achilleus och Penthesilesia.

Demeters fas

Pure Aphroditism gave way to the Demeter principle. Communal property was superseded by individual ownership and hetaerism by matrimony… With agriculture, motherhood takes on a new significance, a higher form.

Under Demeters fas har giftermålet instiftats, men man räknar ännu släktskap på mödernet och kvinnan har en mycket hög och respekterad ställning. Bachofen beskriver särskilt de historiska lykierna som ett folk som levde kvar i detta stadium under ovanligt lång tid. Intressant är att lykierna inte sågs som omanliga, utan att denna typ av folk ofta av omgivningen beskrevs som visa, rättrådiga, och även som framstående krigare (spartanerna hade kvar element från denna fas under lång tid). Han återger här myten om Bellerofontes, den lykiske nationalhjälten som bland annat red den bevingade hästen Pegasus, dödade odjuret Chimaera, och slog tillbaka en invasion av amazoner. Bachofen tolkar Bellerofontes utifrån sina begrepp, bland annat menar han att kopplingen till Poseidon och det faktum att han inte lyckades flyga till Solen hänger ihop med att han i myten hör hemma i Demeterfasen snarare än den patriarkala fasen.

Bachofen ser denna fas som ett framsteg. Här dyrkas också månen snarare än jorden. Dock är den ännu kopplad till det materiella, om än i en högre form.

Den solära fasen

Great knowledge and experience were lost through the destruction of Carthage. But we have no regrets… the victory of the higher ethical principle of Western European mankind over the base sensuality of Asia makes us forget this impoverishment.

Den högsta fasen är för Bachofen den han beskriver som solär, uranisk, apollonisk och patriarkal. Här står också en ny typ av hjälte och en ny typ av andlighet i centrum. Solen dyrkas nu istället för månen, och mytiska hjältar som Herakles och Theseus ersätter Bellerofontes. Fadern dominerar både i familjen och samhället (pater familias ersätter mater familias), och religioner med odödlighet som mål ersätter det eviga kretsloppet. Om de tidigaste stadierna kan beskrivas som feminina-materiella är detta stadie manligt-ideellt för Bachofen. Han spårar det i sådant som myten om hur de hämnande eurinyerna accepterade den nya ordningen (där fadersmord blev det oförlåtliga) och myten om Oedipus.

Särskilt framhäver han Rom och dess idé om imperium i historien om denna fas. Rom hade många rötter i Asien, men kom att bli en medvetet patriarkal och solär kraft. Både Bachofen och Evola tolkar Roms skoningslösa kamp mot Kartago ur detta perspektiv, det var att likna vid ett krig mellan två oförenliga ideal. Rom kom dock senare att infiltreras av asiatiska religioner, även när legionerna var segerrika.

Bachofen och vår tid

The progress from material existence to a higher spiritual life coincides with the progress from the one to the many, from chaotic conditions to articulation. The human race begins with unity and material existence; multiplicity and higher spiritual existence are its goal, toward which it progresses unremittingly.

Bachofen själv beskriver utvecklingen från tellurisk till uranisk fas som ett framsteg, inte minst vad gäller de europeiska folken. Där den telluriska människan betraktade sig som ett offer för naturkrafter och som en underordnad del av ett kollektiv, har den europeiska människan utvecklat en faustisk individualitet och religioner som transcenderar det eviga kretsloppet av död och födelse.

Frågan är naturligtvis hur Bachofen skulle beskrivit vår tid. Evola beskrev det som en gynaecocracy, en epok dominerad av kvinnliga värderingar. Den moderna kommunismen, men också den liberala individualismen, har stora likheter med det telluriska tillståndet där alla utgör en homogen och odifferentierad massa. De är också båda materialistiska.

Samtidigt är det en tid då många kvinnor anammar manliga beteenden och attribut, till och med vad gäller kläder och frisyrer, och då aspekter av det hetära tillståndet återkommer. Ett passande begrepp för att beskriva denna era skulle kunna vara inversion, det börjar i varje fall bli uppenbart att det är ett patologiskt tillstånd som inte är livsdugligt. Bachofens respekt för våra förfäder kan då vara ett motgift, liksom hans försvar för de principer som låg bakom patriarkatet (snarare än dess yttre former, som ända sedan den ”kvinnohatande” Herakles dagar ofta urartat). Även om man inte tolkar hans faser bokstavligt är det också användbara attityder han beskriver, där exempelvis kontrasten mellan tellurisk och solär psykologi också påminner om skillnaden mellan primitiv kommunism och högerradikal strävan efter differentiering. Detta oavsett om det någonsin funnits egentliga hetära eller matriarkala samhällen i den verkliga historien.

En värdefull nyckel för att förstå vår samtid är begreppet den nya klassen. Det är centralt i bland annat Paul Edward Gottfrieds analys, och är den implicita verkligheten bakom kristdemokratiska närmanden till ”verklighetens folk” och det hätska bemötandet av ”populister” och ”främlingsfientliga”.

Gottfrieds analys, och kritik av dess neokonservativa motsvarighet, känns igen av marxister då han placerar idéer i en politisk och ekonomisk verklighet (så refererar han mycket riktigt bland annat till Hilferding). Gottfried skriver i After Liberalism:

Indeed, neoconservatives conveniently dissociate their New Class from government administration and multinational corporations…. as the German social theorist Jürgen Habermas observes, the neoconservatives have constructed social criticism which is suspended in midair. Their comments on New Class culture make no attempts to correlate patterns of belief with political and economic structures… Their New Class manages to influence and at times even to control society, without at the same time representing the dominant forms of political and social organization. It commands exclusively by verbal and artistic weapons, or so we are led to believe.

Man kan notera att de neokonservativas analys är besläktad med den nya klassens egen verklighetsuppfattning, oavsett om denna kallas kulturmarxistisk eller politiskt korrekt bygger den på samma förvirrade bild av en värld av idéer. Dessa idéer förankras varken i en materiell verklighet, som i den marxism där många i den nya klassen har sitt ursprung, eller i en mer-än-mänsklig verklighet, som i traditionalismen. Sådana idéer som befinner sig i konflikt kan vara ”antirasism” och ”främlingsfientlighet”, men någon hänvisning till sociala, etniska eller andra grupper som befinner sig i konflikt görs inte.

Man kan här inflika att ett av vapnen som kan användas mot den nya klassen är den typ av ”misstankens hermeneutik” som utnyttjats så effektivt av både Freud och Marx. Genom att betona att deras idéer är ett uttryck för, och ett redskap för att bevara, deras privilegier fråntar man dem deras känsla av moralisk överlägsenhet och visar att de bara är ytterligare en priviligierad överklass under människans historia, och inte ens en särskilt föredömlig sådan.

Gottfried kopplar den nya klassen till den moderna staten, med dess ”managerial” karaktär behöver den en omfattande massa av yrkesmän och -kvinnor för att kunna administreras. Gränsen mellan offentlig och privat sfär blir också flytande i denna era (jämför flödet av personal mellan socialdemokrati och företagsstyrelser eller mellan Wall Street och Vita huset). Gottfried gör en viktig iakttagelse vad gäller den nya klassens förhållande till produktionsmedlen:

It is one with considerable material power but does not directly own productive forces. And while this class’s influence is massive and persuasive, individual members do not stand out.

Inspirerad av bland annat Paul Piccone tar Gottfried också upp den viktiga frågan om relationen mellan den nya klassen och den äldre bourgeoisien. Man får lätt intrycket att gränserna mellan dessa sociala skikt är diffusa, konsumtionsmönster och sentiment från den ena gruppen påverkar och övertas av den andra, och rekryteringen dem emellan är omfattande. Gränsen mellan dem är idag svår att dra, detsamma gäller gränsen mellan såkallad höger och såkallad vänster, liksom mellan flera ursprungligen kulturmarxistiska positioner och neokonservatismen. Gottfried beskriver här den de facto samexistens som kan beskrivas som ”systemet”, och deras beredvillighet att stödja amerikanska invasioner av diverse stater i Tredje världen:

According to former New Leftists Paul Piccone and Russell Berman, the appeal to political universals echoes a bourgeois culture that has been appropriated by New Class operatives. Their insistence that everyone should follow the same political model, explain Piccone and Berman, reflects the interests of state managers, now in alliance with multinational corporations and deluded or bribed intellectuals. All of these groups are relentlessly opposed to human particularity and community, conditions that obstruct the consolidation of their own power.

En naturlig följd av detta är att den harmoniska relation mellan den nya klassen och den etniska underklassen den förra tycks ta för given inte har framtiden för sig. Tvärtom kommer den nya klassens motstånd mot ”human particularity and community” att leda till en växande konflikt och en glidning mot positioner som idag kallas ”islamofoba”. Genuin respekt för andra kulturer finner man i högern, något både Dieudonne och Farid Smahi upptäckt genom sitt luncherande med Le Pen:

I had lunch with Le Pen in 1997, and that was the most splendid lunch of my life. For three hours he received me like a son, and spoke to me of Arabs and Moslems like no socialist and no man of the false right had ever spoken to me.
- Farid Smahi

Föraktet för andra kulturer tenderar att gå så långt att man utesluter att människor från Tredje världen kan leva ett värdigt liv i de länder de själva byggt upp, liksom att man anser att europeiska journalister har rätt att hyra privatarméer och illegalt ta sig in i exempelvis Etiopien utan att straffas.

En slutsats man också kan dra utifrån Gottfrieds beskrivning av relationen mellan ny klass och kapital är att den nya klassen måste betraktas som passiv och kapitalets herrar som aktiva. Den nya klassens maktposition är till sin natur kollektiv, dess medlemmar kan fungera som ”ideologins vakthundar” men de förändrar inte status quo. Istället är det kapitalets herrar som, bland annat genom sina kontakter i media och politik, tar sådana initiativ och vid behov förändrar systemet. Man kan exempelvis notera hur politikerna samtidigt i flera europeiska stater hävdade ”mångkulturens död”, något den nya klassen snabbt accepterade.

I denna relation kan man sannolikt också identifiera fröna till systemets undergång. Den nya klassen är beroende av en fungerande ekonomi för att den manageriella staten ska kunna bevara sin legitimitet, och det ekonomiska systemet befinner sig idag i en kris. Immanuel Wallerstein har analyserat det som kan kallas ”mellanskiktens kris”, den typ av mellanskikt som den nya klassen utgör är i kris i både Europa, USA och övriga världen. Detta kommer att vända en del av dem mot systemet, samtidigt som systemets legitimitet i den övriga befolkningens ögon minskar. Oväntade allianser kommer riktas mot systemet för att skapa en värld och ett samhälle som respekterar ”human particularity and community”. Vi lever, som alltid, i spännande tider.

Mer Gottfried:

Gudomlig komedi – Paul Gottfried
wodinaz – Tom Sunic intervjuar Paul Gottfried
Paul Gottfried – Dead Right
Sensitisering och makt
Gottfrieds Multiculturalism and the Politics of Guilt
Strange Death of Marxism
Efter liberalismen – den terapeutiska staten
Occidental Quarterly och den Nya Klassen
Anark – Sezession 14: Intervju med Paul Gottfried

Lästips: Den nya klassen

Ghettot och polisen är två symboliskt framträdande, närmast mytiserade, företeelser som den moderna kulturen har en ambivalent inställning till. Ghettot, ”gatan”, ”förorten”, representerar en önskvärd och exotisk äkthet men samtidigt något potentiellt hotfullt och främmande. Polismakten är en liknande paradox. Å ena sidan är all auktoritet sedan 1968 av ondo, och en institution med uttalat repressiva funktioner framstår därför som ett ”förtryck”. Å andra sidan representerar även denna funktion en äkthet, och utövandet av fysisk makt framstår för många som något både maskulint och fascinerande. I det moderna samhällets mytologi är förorter och poliser därför centrala fenomen, och extra intressanta är då relationerna dem emellan. Ett särskilt exempel på denna relation är den korrupta polisen, som inte längre kan dra en gräns till förortens logik och maktstrukturer. Och en av de bästa skildringarna av den korrupta polisen som arketyp är filmen Training Day från 2001.

Händelserna i Training Day utspelar sig under ett enda dygn, vilket bidrar till filmens intensitet (samtidigt är det till men för dess realism, då det tvingar den korrupte mentorn att ha alldeles för bråttom i sin fostran av sin nye kollega). Filmen skildrar relationen mellan narkotikapolisen Alonzo Harris, överlägset spelad av Denzel Washington, och Jake Hoyt, varken bra eller dåligt spelad av Ethan Hawke.

To protect the sheep you gotta catch the wolf, and it takes a wolf to catch a wolf.
- Alonzo Harris

Harris är en veteran och har arbetat i ghettot under lång tid. Detta har påverkat honom på flera vis. Dels har han utvecklat en filosofi där gränsen mellan polis och ghettots logik i hög grad upplösts. Han har etablerat sig som en mäktig lokal aktör, med egna kontakter och underordnade, ständigt redo att tänja på reglerna för att upprätthålla sina egna lagar och samtidigt tjäna pengar på det. För att fungera bland ghettots vargar måste narkotikapolisen själv bli en varg menar han, och en liknande inställning har han till ”street justice” och droger.

To be truly effective, a good narcotics agent must know and love narcotics. In fact, a good narcotics agent should have narcotics in his blood.
- Alonzo

Hans nye kollega, och publiken med honom, slits mellan den gängse bilden av hur poliser ska arbeta och den bild Harris ger. Inledningsvis tycks också Harris metoder vara effektiva, och Washington gestaltar skickligt en svårförglömlig aktör med fötterna i två världar. När Training Day är som bäst för den tankarna till Mörkrets hjärta, där Harris försöker visa sin nye kollega vägen in i en ny värld.

Två faktorer blir dock Harris fall. Dels är han ingen egentlig mentor, och hans relation till Hoyt är för instrumentell för att skapa en långvarig lojalitet. Dels har han missförstått ghettots mekanismer, och enbart uppfattat de mest repressiva av dem. Detta gör att han är blind för andra sociala mekanismer, och vänder de människor han anser sig skydda mot honom.

I run shit here! Y’all just live here! King Kong aint got nothing on me!
- Harris

Intressant är att Training Day anses bygga på verkliga händelser, där polisstyrkan Rampart i Los Angeles under 1990-talet hade korrumperats till den grad att flera poliser arbetade åt lokala gäng. Poliskorruption kan uppstå i flera sammanhang, men i Los Angeles bidrog en politik med raskvotering/”affirmative action” till den negativa utvecklingen (den hugade läser mer om bakgrunden här: Politics and Randomness).

Frånsett detta är Training Day en fascinerande film, som berör flera teman i vår samtids mytologi på ett skickligt vis. Mot slutet blir den mindre realistisk, men Washingtons skådespel och handlingen i stort väger mer än upp detta. Den rekommenderas varmt.

Bland de mest fascinerande gestalterna i europeisk historia hittar vi John Dee (1527-1608). Dee var ett vetenskapligt och matematiskt underbarn, och redan i tjugoårsåldern föreläste han vid europeiska universitet. Han var bland annat matematiker, astronom och rådgivare till den engelska kronan. Dee var samtidigt en av sin tids ledande ockulta auktoriteter, eftersökt och inbjuden till ett flertal furstliga hov för sina kunskaper. Bland annat ägnade han många år åt att tillsammans med den mediale Edward Kelley kontakta och kommunicera med ”änglar”. Dessa änglar delade rentav med sig av ett angeliskt språk till Dee och Kelley, ett språk som under namnet enochianska kommit att spela en inte obetydlig roll i modern ockultism (”änglarna” informerade även Dee, genom Kelley, att han måste dela sin hustru med sin kompanjon). Sammantaget är hans liv ett fängslande uttryck för den faustiska mentaliteten. Han utforskade änglarnas värld och språk lika ivrigt som avancerad algebra, han förespråkade en brittisk kolonial expansion i Nordamerika, byggde ett imponerande privat bibliotek, och umgicks med många av tidens mest inflytelserika personligheter (inklusive drottning Elizabeth och kejsar Rudolf II).

En spännande biografi om denne renässansmänniska och livslånga sökare skrevs av Gustav Meyrink, annars mest känd för Golem. Meyrink använder sig i boken, The Angel of the West Window, av ett oväntat men effektivt litterärt grepp och låter dåtid och nutid flyta ihop. Huvudpersonen är således en samtida ättling till Dee, som på mystiska vägar ärver en samling dokument, föremål och anteckningar som tillhört förfadern. Huvudpersonen är en litterärt intresserad ungkarl och en relativt typisk företrädare för det ekonomiskt oberoende borgerskapet. Till skillnad från den namnkunnige Dee, men i likhet med Meyrink, är han också tysk.

Under sina studier av Dees kvarlåtenskap dras huvudpersonen in i en serie händelser där det är svårt att skilja dröm från verklighet, dåtid från nutid. Det hela visar sig också vara betydligt allvarligare än han först trott, gestalter från Dees liv dyker upp och arvet hotar att bli hans undergång. Så visar det sig att Dee var ättling till en walesisk furstlig blodslinje, kung Rhodri den Store och Hywel Dda. Meyrink för in det välkända nordiska temat med återfödelse inom ätten, liksom ett vapen som är intimt knutet till det walesiska furstehuset och dess ättlingar. I bakgrunden finns det rentav alver.

Det som börjat som huvudpersonens försök att sortera Dees kvarlåtenskap utvecklas snart till en ockult thriller, där han hotas att förgöras av de krafter han själv, och före honom Dee, satt i rörelse. Samtidigt antyds ett möjligt pris, om han överlever de hotfulla krafterna kan han vinna evigt liv i enlighet med de ockulta och religiösa traditioner Meyrink var intresserad av.

I centrum för den ockulta konflikten står en traditionell syn på relationen mellan könen, ”himmelska bröllop” och magisk hermafroditism. Detta tema känns igen från Golem, och är av värde för att till fullo förstå varför den heterosexuella, romantiska relationen har ett sådant betydande värde. Hermafroditen som traditionell symbol representerar att en ensam man eller kvinna inte är fullständig, utan först blir det i en relation med någon av motsatt kön. Meyrinks Dee plågas av denna insikt i hela sitt liv. I ungdomen har han en mycket komplex relation till drottning Elizabeth, och drivs i samband med detta till en osund kontakt med den demoniska guddom som i romanen kallas Black Isais och förknippas med en särskild form av Isiskulten. Meyrink för här in både en succubus, kattdemoner, självkastrerande präster och det synnerligen osympatiska skotska kattoffer som är känt som taighairm.

Så är historien om John Dee och hans ättling samtidigt en ockult idéroman, där olika sätt att betrakta människan ställs mot varandra, representerade bland annat av den svarta Isais kult. Överhuvudtaget för Meyrink in ett flertal fascinerande individer. Där finns historiska gestalter som kejsar Rudolf II, en ockultist i sin egen rätt med ett tamt lejon, och rabbi Lööw, den mytiska skaparen av golem och en av Dees få verkliga välgörare. I nutiden för han bland annat in ett antal ryska emigranter, däribland en tjerkessisk prinsessa och en gammal antikvitetssamlare. Man känner också igen Meyrinks språk från Golem.

Sammantaget är det en riktigt spännande ockult och historisk thriller, samtidigt som Meyrink för in historiska fakta och sin egen världsåskådning i handlingen. Det senare är inte minst av intresse då han betraktades som en auktoritet av en ung Julius Evola. Uppskattar man romaner som berör psykologiska och transpersonella gränstillstånd, i stil med Strindberg, Hesse och Burroughs, rekommenderas The Angel of the West Window varmt.

Relaterat

Meyrink – Golem
Strindberg – Inferno
Julius Evola bortom existentialismen
Paschal Beverly Randolph