Det ryska inbördeskriget, som ledde till bolsjevikernas nästan sjuttio år långa maktinnehav, har drabbats av samma historiska enögdhet som de flesta andra moderna händelser. De “progressiva” segrarna och/eller martyrerna är kända, medan motståndarsidan framstår som en ansiktslös reaktionär massa.
En författare som upplevde stora delar av inbördeskriget på den vita sidan är Ferdinand Ossendowski (1876-1945). Ossendowski var av polsk börd. Som student var han socialist, han kom senare att skriva flera böcker och göra flera vetenskapliga expeditioner till Sibirien. Efter det bolsjevikiska maktövertagandet kom han i likhet med många andra socialister att kämpa på den vita sidan, i Ossendowskis fall under Kolchak.
Ossendowski tvingades fly från de röda trupperna för att rädda livhanken, en flykt som förde honom genom Sibirien och Mongoliet. Han nedtecknade sina erfarenheter och intryck, de kom att utgöra romanen Beasts, Men and Gods. Ossendowskis bok ger en annan bild av bolsjevikerna, beskriver den legendomspunne vite generalen von Ungern-Sternberg, och skildrar även den sibiriska och mongolska naturen, etnografin och olika lokala legender.
Tortyr och kolonialism I climbed upon the fence and threw some poisoned meat to the dogs, who were dead in a few minutes. Then we all climbed over. The first person to emerge from the house was Bobroff’s wife. Pouzikoff, who was hidden behind the door, killed her with his ax. The old fellow we killed with a blow of the ax as he slept. The little girl ran out into the room as she heard the noise and Kanine shot her in the head with his buckshot. Afterwards we looted the house and burned it, even destroying the horses and cattle.
- en fängslad bolsjevik berättar om klasskampen, i detta fall riktat mot en gammal köpman och hans familj
Den bild av de röda som framträder i Ossendowskis skildringar av sina resor är visserligen inte opartisk, men den är ändå mycket osympatisk. De vita ledarna låter vid flera tillfällen misstänkta bolsjeviker leva, och dödar inte barn. De är styrda av sin hederskodex. I jämförelse med detta är de röda omänskliga, och Ossendowski stöter på mängder av lik av torterade fångar, barn som skjutits, et cetera. Möjligheterna att plundra försitts heller inte av de rödas utsända.
Även i behandlingen av de sibiriska urbefolkningarna märker man en skillnad mellan Ossendowski och hans röda förföljare. Ossendowski är ärligt intresserad av de olika urbefolkningar han stöter på, bland annat de pacifistiska soyoterna och lamaismens mongoler. De röda behandlar dem däremot på ett sådant vis att de väcker deras hat, och många gånger räcker det att Ossendowski berättar att han tillhör “tzagan”, de vita, för att allt från tatarer till soyoter entusiastiskt ska erbjuda honom sin hjälp.
De röda är normalt etniska ryssar, och en kolonial relation är tydlig i deras agerande mot de infödda folken. Denna blir än mer uppenbar i samarbetet mellan de röda och de kinesiska ockupanterna i Mongoliet. Dessa framstår som lika osympatiska, bland annat planerar de pogromer riktade mot de ryska flyktingarna och de infödda mongolerna.
von Ungern-Sternberg
Ossendowski hamnar i Mongoliet, där vita militärer som baronen von Ungern-Sternberg och Kazagrandi leder sina styrkor i kamp både mot de röda och den kinesiska ockupationen. von Ungern-Sternberg är en mytomspunnen gestalt, och Ossendowskis beskrivning av honom är därför mycket intressant. Han tillhörde en gammal adlig ätt, som inkluderade allt från alkemisten Wilhelm Ungern, kallad “Satans broder” på grund av sina studier, till en farfar som varit fribytare och jagat de brittiska skeppen på Indiska oceanen. Han var buddhist och hade en metafysisk, relativt traditionell, syn på kampen mot de rödas revolution.
The family of Ungern von Sternberg is an old family, a mixture of Germans with Hungarians – Huns from the time of Attila. My warlike ancestors took part in all the European struggles… our family was warlike and given to mysticism and ascetism… I am also a naval officer but the Russo-Japanese War forced me to leave my regular profession to join and fight with the Zabaikal Cossacks. I have spent all my life in war or in the study and learning of Buddhism. My grandfather brought Buddhism to us from India and my father and I accepted and professed it. In Transbaikalia I tried to form the order of Military Buddhists for an uncompromising fight against the depravity of revolution.
In the Buddhistic and ancient Christian books we read stern predictions about the time when the war between the good and evil spirits must begin. Then there must come the unknown “Curse” which will conquer the world, blot out culture, kill morality and destroy all the people. Its weapon is revolution.
- von Ungern-Sternberg
Ossendowski får veta att baronens plan är att bilda en motvikt mot revolutionen genom att skapa ett mäktigt asiatiskt block, byggt på inhemska traditioner, omfattande både kineser, mongoler, tibetaner, afghaner, kalmucker och kirgiser. Han var också relativt framgångsrik, och hade bland annat många tibetaner, burjäter och mongoler i sina styrkor. Efter att han djärvt befriat den mongolske ledaren från de kinesiska trupper som höll honom inspärrad kom baronen också att hyllas som en inkarnation av krigsguden av mongolerna.
You will not die but you will be incarnated in the highest form of being. Remember that, Incarnated God of War, Khan of Grateful Mongolia.
- den levande Buddhan av Mongoliet, till von Ungern-Sternberg inför hans sista strid
Den bild av baronen som Ossendowski ger stämmer inte särsilt väl överens med den bolsjevistiska propaganda som länge ansågs vara den korrekta. Bolsjevikerna gjorde gällande att baronen ledde sina trupper i en anti-judisk pogrom, för Ossendowski berättar han istället om sina trogna judiska anhängare och spioner. Många av uppgifterna i propagandan torde också vara så groteska att de är svåra att ta på allvar, och kanske säger mer om skaparnas egna psykologiska uppbyggnad (exempelvis att hans trupper våldtog döda kvinnor för att kringgå celibatet och att han hade ruttnande lik i sin administration).
Reseberättelse och myter
Ossendowski skildrar också naturen, djurlivet, geografin och olika naturfenomen med stort intresse. Han beskriver när isen bryts på de stora sibiriska floderna, och isblock slungas långa sträckor, när hans trupper möter röda fiender på svajande och förrädiska gungflyn, när de passerar vulkaniska sjöar och när han under flera månader lever ensam i vildmarken.
Hans intresse för de olika sibiriska folken är också tydligt, och han nedtecknar deras seder och myter. Särskilt intresserad är han av myten om “the King of the World”, som från en underjordisk stad, Agarthi, väntar på att i de yttersta dagarna ta makten över världen och vrida den rätt. Ossendowskis skildringar av denna myt behandlades sedan av traditionalisten Guenon i boken King of the World, även om han menade att den polske författaren missförstått en del.
Ossendowski skildrar intresserat lamaismen, med dess många tempel och levande gudar, liksom dess tro på demoner som måste blidkas med offer. Vid några tillfällen blir han också övertygad om att munkarna besitter krafter och kunskaper som inte kan förklaras av vetenskapen.
Som helhet är det alltså en både spännande och intressant skildring av Ossendowskis äventyr i Sibirien och Mongoliet, av baronen Sternbergs politiska projekt, och av ett antal inhemska myter. Den finns också tillgänglig online, bland annat här: Project Gutenberg
Filmen Confessions of a Dangerous Mind är på många sätt en modern nihilistisk klassiker. Den bygger på den amerikanske TV-showskaparen och -värden Chuck Barris självbiografi med samma namn, där han gör gällande att han parallellt med sin TV-karriär mördade människor åt CIA. Dessa uppgifter har aldrig kunnat vare sig bekräftas eller motbevisas, oavsett vilket torde Barris ha en något originell psykologisk profil när han kommer med dem. På Barris självbiografiska berättelser har sedan George Clooney gjort en film. Skillnaderna mellan boken och filmen är samtidigt stora, regissören Clooney har inte bara tagit sig en del friheter med handlingen utan skapat något kvalitativt annorlunda och bättre än Barris självbiografiska bok. Detta beror delvis på skillnaderna mellan bok- och filmmedierna.
You’re 32 years old, and you’ve achieved nothing. Jesus Christ was dead and alive again by 33. You better get crackin’.
- Jim Byrd
Filmen följer en inte längre helt ung Barris under det turbulenta 1960-talet. Han är en arg ung man, med en karriär som inte vill ta fart, en charm som inte uppfattas av det motsatta könet, och en vana att besöka barer, hamna i slagsmål och åka på stryk. Ingen vill ha honom, varken arbetsgivare eller kvinnor. Det enda han åstadkommit är att han skrivit den populära Palisades Park som blev en mindre hit med Freddy Cannon. Hans liv förändras när han kontaktas av CIA-agenten Jim Byrd, som inser att han har den psykologiska profil som krävs för att bli en framgångsrik lönnmördare.
Think of it as a hobby. Something you do to relax. You’re an “assassination enthusiast.”
- Jim Byrd
Det Barris saknat i det civila samhället visar sig vara exakt det som uppdragen åt CIA kan erbjuda. Han upptäcker att han uppskattar att leva livet “på riktigt”, och arbetet som lönnmördare blir hans lösning på den nihilistiska krisen. Hans dröm att skapa game shows är också ett sätt att lösa den.
Clooney lyckas här bygga upp en kontrast dels mellan den vardag där Barris är en medioker medelmåtta och den absoluta tillvaro på liv och död som CIA erbjuder honom, dels mellan den glättade ytan i hans shower och det mer genuina liv som hans hippieflickvän Penny erbjuder.
Denna aspekt saknas nästan helt i Barris bok. Barris framstår också i boken främst som en osympatisk man och skapare av vulgär underhållning och tidig förnedringstv, medan Clooneys Barris har kvaliteter som gör honom intressant. Samtidigt har Clooney tonat ner den verklige Barris drivkrafter något, inte minst hans uttalade patriotism. I boken får vi veta att hans onkel Albert var en av “högerextrema” John Birchsällskapets få judiska medlemmar, och även att han själv sökte sig till CIA. Intressanta är också skildringarna av hans första uppdrag, där han infilterade medborgarrättsrörelsen. Barris analys av denna är inte politiskt korrekt.
I sat there, on the church steps observing the whites fawning over the blacks, running their errands, doing everything but wiping their black asses. The whites would have done that too, if given the chance. And if you would have told any of those brownnosers that the black asses they wished they could tend were going to come back and haunt them someday… figuring out how to get a bloody revolution going so they could really jam it up those pearly white yin-yangs – they would have… called you a fascist weirdo racist.
I boken får vi också veta att ett av Barris uppdrag var att eliminera den kände tyske vänsterledaren Rudi Dutschke, något han misslyckades med. I boken visar det sig också att Barris är elak mot hundar, utvecklar ett beroende av betydligt yngre kvinnor, och att han var betydligt äldre än i filmen när han utnyttjade sin systers väninna Tuvia. Det är alltså en mindre sympatisk, mer småskuren, Chuck Barris som framträder i boken, hans nihilism är alltså mindre intressant, mindre europeisk, än i Clooneys film. Samtidigt är boken mer realistisk, och brutalare, och saknar den glamor Clooney ger sin film. Man får också en inblick i Barris intellektuella intressen, bland annat tillhör Carlyle hans favoritförfattare.
That is why I became involved in the murky world of espionage. I wanted to bring a sense of wartime back into my life. I wanted to be exhilarated again… and when the allure is gone, you are condemned… condemned to live the rest of my life outside civilization. You, my friend, will be too.
- Sigfried Keeler
Men genom att mörda åt CIA ställer sig Barris vid sidan av mänskligheten, får det som i indiansk mytologi kallas “death eyes”. I boken har han inte särskilt ont av detta, medan han i Clooneys version drabbas av en existentiell kris när han konfronteras med sin mänsklighet i form av den egna dödligheten. Detta fångas med kuslig precision i den scen där Barris väntar på att bli skjuten medan den progressiva klassikern If I had a Hammer spelas. Sången representerar en gemenskap byggd på en naivitet och idealism som Barris vänt ryggen, han kan aldrig bli en del av den världen igen.
Filmen är alltså en klassiker i den europeiskt nihilistiska traditionen. Clooney fångar den unge Barris känsla av misslyckande och vrede, liksom hur han livas upp av att träda in i den absoluta sfär lönnmördandet erbjuder, och hans existentiella kris. Barris bok ger mer bakgrund och är mer realistisk, men samtidigt framträder en osympatisk huvudperson som man inte kan identifiera sig med. Hans gameshows framstår också som tämligen vulgära, och som ett led i Västerlandets förfall. Vissa inslag är dock underhållande, som Barris skildring av tre schimpansers äventyr på The Dating Game (när Barris är rolig skrattar man högt). Skillnaderna mellan filmen och boken bygger delvis på att de båda medierna har olika möjligheter, filmen har exempelvis förmågan att vara visuell och använda musik för att skapa tidskänsla och sublima kontraster. Till stor del bygger skillnaderna dock även på att filmen ges en struktur som Barris bok saknar, och att Clooneys huvudperson går att sympatisera med trots det han gör.
Filmen rekommenderas i varje fall varmt för den moderne nihilisten, boken rekommenderas inte fullt lika varmt men är intressant i sin egen rätt som en inblick i en ovanlig människas inre. Värt att notera är dock att Barris saknar den personliga ekvation som gör att hans nihilism leder någonstans, snarare stannar han på halva vägen och retiterar sedan.
Den tysk-amerikanske författaren Kurt Vonnegut är idag mest känd för Slaughterhouse-Five, ett pacifistiskt verk som bland annat byggde på hans egna erfarenheter av den allierade terrorbombningen av Dresden. Vonnegut var på många sätt vänstersinnad, men samtidigt inte främmande för kontroversiella uttalanden i stil med att skillnaden mellan Bush och Hitler var att den senare var folkvald, eller att självmordsbombare är värda respekt då de dör för att försvara sin självrespekt.
THE YEAR WAS 2081, and everybody was finally equal. They weren’t only equal before God and the law. They were equal every which way. Nobody was smarter than anybody else. Nobody was better looking than anybody else. Nobody was stronger or quicker than anybody else. All this equality was due to the 211th, 212th, and 213th Amendments to the Constitution, and to the unceasing vigilance of agents of the United States Handicapper General.
Vonnegut skrev även den korta dystopin Harrison Bergeron, där han utforskar hur ett samhälle som driver den egalitära ideologin till sina konsekvenser skulle kunna se ut. Det är en framtid där de genetiskt priviligierade förses med olika handikapp för att ingen ska behöva känna sig underlägsen. Huvudpersonen George är exempelvis intellektuellt priviligierad, varför man installerat en högtalare som utsänder ett högt ljud var tjugonde sekund i hans öra. På så vis bryts hans koncentration med jämna mellanrum, och ojämlikhet uppstår inte. Oförskämt vackra människor bär istället motbjudande masker, och starka människor bär tunga “handikappåsar”. Denna politik sköts av en såkallad “handicapper general”. Likheterna med kvotering torde vara uppenbara, även om de inte är lika långtgående bygger de på snarlika sentiment och har liknande konsekvenser ekonomiskt och socialt.
In på denna sociala arena träder Harrison Bergeron, genetiskt osedvanligt priviligierad och därmed ett hot mot den rådande ordningen.
The rest of Harrison’s appearance was Halloween and hardware. Nobody had ever worn heavier handicaps. He had outgrown hindrances faster than the H–G men could think them up. Instead of a little ear radio for a mental handicap, he wore a tremendous pair of earphones, and spectacles with thick wavy lenses. The spectacles were intended to make him not only half blind, but to give him whanging headaches besides.
Scrap metal was hung all over him. Ordinarily, there was a certain symmetry, a military neatness to the handicaps issued to strong people, but Harrison looked like a walking junkyard. In the race of life, Harrison carried three hundred pounds.
And to offset his good looks, the H–G men required that he wear at all times a red rubber ball for a nose, keep his eyebrows shaved off, and cover his even white teeth with black caps at snaggle–tooth random.
Utan att tillhöra klassikerna i genren är det en underhållande och tankeväckande historia, som bland annat kan få en att se jämlikhetsideologin i ett annat ljus. Kan det exempelvis finnas en koppling mellan ideologin och det faktum att den estetiska dimensionen är så frånvarande i vårt samhälle? Vonnegut gör också en implicit koppling mellan strävan efter jämlikhet och ressentiment i novellen.
Novellen ska också nyligen ha filmatiserats under titeln 2081 (trailer här: 2081).
Bland den Nya Högerns främsta företrädare återfinns Alain de Benoist. Hans samtidsanalyser ger ofta nya perspektiv på fenomen som man annars ser som självklara, detta gäller också kopplingarna mellan den nya vänstern och det amerikanska projektet. En intressant, om än bristfälligt översatt, dokumentär om de Benoists analys av USA återfinns på youtube här:
Jean-Franqois Revel doesn’t shake when responding to leftist anti-americans that their entire anti-establishment arsenal has arrived to us from the other side of the Atlantic – sexual liberation, anti-authoritarian education, abstract art, freudomarxism, lesbianism, gay power, free universities. All products “made in the USA”.
Tidigt i dokumentären konstateras att USA i sin självbild och ideologi har mycket gemensamt med olika 1800-talsfilosofer. Landets mytologi avseende det egna grundandet bär också stora likheter med Freuds teorier om hur det mänskliga samhället uppstod. I urtillståndet fanns “horden”, där en tyrannisk fadersgestalt monopoliserade honorna och makten. En sammansvärjning av bröder/söner dödar fadern, och bildar ett samhälle byggt på sin jämlikhet. Sådan är Freuds ahistoriska myt, men sådan är också den amerikanska självbilden. Det är här dock det traditionella Europa som representerar den tyranniska fadersgestalten, mot vilken revolten riktats (intressant är att också Adam Bellow berör denna koppling i In Praise of Nepotism). USA:s grundande utgör alltså ett brott med historien.
Det konstateras i dokumentären att denna starka likhet gör att det inte är en slump att Freuds teorier tagits emot med sådan iver i just USA. Likaså noteras vid flera tillfällen att de flesta inslagen i den nya vänstern har sitt ursprung i USA och amerikansk universitetsmiljö, detta gäller allt från Frankfurtskolan, som varmt togs emot i landet efter att ha drivits i exil, till radikalfeminismen och multikulturalismen. Så även den boasianska antropologin med dess förnekande av människoraser.
USA bygger på tre grundtankar, att landet är en föraning av och representant för det kommande “Kosmopolis”, att alla människor är jämlika och har samma möjligheter, och att auktoritet är något ont i sig. Redan från början fanns det alltså mycket som gjorde att USA kom att vara mottagligt för den nya vänstern.
USA som ett land utan kultur
Culture does not exist if it is not traditional.
- Keyserling
Intressant är också analysen av USA som ett land utan kultur i ordets egentliga mening, och ett land som existerar i ett ständigt “nu”. Här uttrycker sig de Benoist tillspetsat och provokativt, något de flesta filosofer gör. Analysen utgår också mycket från greve Keyserling. Grundtanken är att USA har en annan relation till tid och rum. Där traditionella civilisationer ville “erövra tiden”, strävar USA efter att erövra rummet, geografin. Existensen av en oändlig yta att kolonisera i väster har satt starka spår. Den amerikanska mentaliteten reducerar också tidens tredimensionella natur till en dimension. Man har tagit avstånd från sitt europeiska förflutna, och ser framtiden i den linjära utopins perspektiv.
Analysen tar här också upp den amerikanska kosmopolitanismen, och att det som förenar dess invånare är “the American way of life”. En “way of life” som ska exporteras, och som leder till att reella skillnader mellan kulturer och folk reduceras och försvinner. Dokumentären tar också upp hur den amerikanska ideologin tar avstånd från “aristokraten”, den som kan sätta ett värde på det som inte har ett pris, och i hans/hennes ställe sätter “vinnaren”, den som haft framgång i materiella termer men ändå bevarat sin “vanlighet”. Detta gör att det finns en stark misstro mot exempelvis militära ideal.
Sovjet och Amerika
The difference between Bolshevik Russia and capitalist America is a simple difference of prosperity. The level is different but the levelling is identical. Both countries are essentially socialist.
- Keyserling
Verkligt intressant blir dokumentären när jämförelsen görs mellan det kommunistiska Sovjet och det kapitalistiska USA, och likheterna identifieras. Båda bygger på revolutionära jämlikhetsidéer från 1700- och 1800-talet, båda bygger på ett “fadermord” riktat mot det traditionella Europa, och båda är projekt som strävar efter att skapa en nivellerad och kosmopolitansk mänsklighet. I USA byggde nivelleringen på ett delat välstånd, i Sovjet på delad fattigdom. Slutresultatet var dock i båda fall en likriktning och den endimensionella konformismens triumf.
Mot slutet av dokumentären tas också upp hur dessa ideal nådde Europa, och hur vänstern här länge haft ett kärleksförhållande till amerikansk kultur. “För att vi ska kunna bli sovjetmänniskor imorgon måste vi vara amerikaner idag, för ett folk vars själ redan har dött kämpar inte heller för sin fysiska frihet” som Jean Cau uttryckte det. Intressant är också jämförelsen mellan “den nya vänstern” och de senmedeltida anabaptisterna, liksom konstaterandet att en oligarki i USA styr bakom en demokratisk och egalitär retorik.
Som helhet är det alltså en relativt god introduktion till den antiliberala kritiken av amerikansk ideologi och verklighet, även om det välstånd den amerikanska “socialismen” byggt på nu enbart är ett minne för växande delar av befolkningen. Man bör också vara medveten om att det alltid funnits betydande grupper även i USA som inte anslutit sig till den officiella ideologin, eller tolkat den på mer eller mindre subversiva vis.
Den hugade rekommenderas också användaren usernamens filmer på youtube, som kombinerar avantgardekonstnärens känsla för samspelet mellan bild och ljud med ett närmast traditionalistiskt och starkt indo-europeiskt innehåll (vissa av dem kan dock upplevas som kontroversiella då usernamen gör kopplingar mellan axelmakterna och traditionella begrepp).
Att följa medias nyheter medför ofta att man känner sig omyndigförklarad, för varje läsvärd artikel tvingas man genomlida tio artiklar om nakenchocker och pseudokändisar. Dagens inlägg kommer därför att samla några av de mer intressanta artiklarna och händelserna.
Adoptionsfrågan
Femtio år av internationella adoptioner till Sverige visar att biologiska rötter är viktiga för de adopterade då många gör återresor samt söker efter sin biologiska familj. Att då skilja barn och föräldrar åt i en situation där det kan ta månader innan det är fastställt om barnen verkligen är föräldralösa försätter barnen i en rättslös situation och föder barnhandel.
- Hanna Sofia Jung Johansson
I efterdyningarna av jordskalvet på Haiti, och de bilder media förmedlat, har ett starkt intresse för adoptioner från landet väckts. Det kan då vara av värde att notera den debattartikel Hanna Sofia Jung Johansson, forskare i sociologi och själv adopterad från Sydkorea, skrivit i ämnet, betitlad Adoption inte det bästa för Haitis barn. Jung Johansson berör det psykologiska behovet av snabba lösningar, där man hellre snabbt förflyttar barn till ett annat land än hjälper dem och deras föräldrar på hemmaplan. Hon noterar också att bakom adoptionshysterin finns rasistiska attityder där västerlänningar anses vara bättre föräldrar än de biologiska släktingarna. Även om hon använder ett annat språk ligger många av hennes slutsatser alltså nära ett identitärt perspektiv på adoption, där man värnar om de haitiska barnens rätt till en identitet i en värld där adopterade barn inte sällan framstår som en vara på en marknad, styrd av estetiska och andra preferenser.
I sammanhanget kan också påminnas om Tobias Hübinette, även han adopterad från Sydkorea och med ett förflutet både i Antifascistisk Aktion och Expo, och hans klassiska artikel Vithetens gula feber, där han till sverigedemokraters och andra reaktiva och lättkränkta gruppers öppna raseri beskrev män som importerar kvinnor från Asien som pedofiler och som gynnade av koloniala maktrelationer. Både Jung Johansson och Hübinette har alltså till följd av sina livserfarenheter utvecklat delvis originella och konstruktiva perspektiv på annars känsliga frågor, särskilt Hübinettes text är dessutom rolig läsning.
Feministisk rigor mortis Jag har dessutom sett och hört Polischefen kommunicera med feministiska kvinnor; han har uppvisat samma smicker-slemmighet som var vanlig på 1970-talet då politiskt korrekta män ändrade sexstrategi gentemot radikala kvinnor.
- Eva Lundgren
Av intresse har också varit den svenska feminismens försök att dra nytta av några tragiska händelser. Dels har feministiska sociologiprofessorn Eva Lundgren tagit turerna kring den föredetta polischefen och feministen Göran Lindberg som förevändning för en debattartikel betitlad När ska vi erkänna att polischefen bara är som andra män. På ett plan kan man förstå Lundberg. Hon har länge hävdat att det finns sällskap av mäktiga män som under rituella former skändar unga flickor, något hon fått utstå en hel del spott och spe för. Många av uppgifterna som florerar kring Lindberg tycks bekräfta dessa teorier, och man kan då förstå att Lundgren vill utbrista i ett “vad var det jag sa?” Underhållande är också Lundgrens elaka beskrivning av feministiska mäns egentliga drivkrafter.
I övrigt är hennes artikel dock märklig, och man frågar sig vad det är hon egentligen vill förmedla, hur hennes världsbild är utformad. En välvillig tolkning kan vara att hon vill belysa att våldet mot kvinnor är en strukturell fråga, och att det är felaktigt att enbart betona psykologiska aspekter (”just han är sjuk i huvudet”). Men om så är fallet är Lundgren mycket dålig på att kommunicera det, och som läsare får man intrycket att hon utnyttjar en tragedi för att driva linjen att “män är djur”. Hon skriver att “avvikelseförklaringar och bagatelliseringar” är ett problem, men ägnar sig själv åt en långtgående generalisering som inte ens vore laglig enligt hetslagstiftningen om hon dragit lika långtgående slutsatser utifrån enstaka händelser om exempelvis judar eller syrianer. Pudelns kärna i Lundgrens världsåskådning är alltså män, och hon påstår att “andra män” är precis som den föredetta polischefen. Om man tillhört en lättkränkt gruppp hade man kunnat ta illa vid sig, något väldigt många tycks ha gjort.
Generaliserande påståenden om män ligger dock inte längre i tiden, och reaktionerna på Lundgrens artikel har därför varit övervägande negativa. Som läsare får man intrycket att hon främst upprepar en jargong man hört till leda sedan decennier, medan däremot en Henrik Johansson levererat en både principiellt och journalistiskt viktig analys av turerna kring Lindberg med texten Sekretess, censur och motsägelsefulla dementier i våldtäktshärvan kring förra polischefen. Johansson gör en maktanalys, Lundgren en könsanalys, och det är uppenbart vilken av dem som är mest fruktbar i det konkreta fallet.
Dolt kvinnoförakt hos maktens män
En liknande artikel står Angela Beausang, ordförande i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, för. Beausangs företrädare gjorde sig känd genom påståendet att “män är djur”. Beausang försöker i en debattartikel betitlad Dolt kvinnoförakt hos maktens män göra gällande att det finns en problematisk kvinnosyn i landets poliskår. Detta kan mycket väl vara fallet, men som bloggaren Catta noterar är det enbart 48 poliser som åtalats för brott mot kvinnor under en tioårsperiod, av ett totalt antal manliga poliser på drygt 20000. Beausang, och Anna Larsson på borgerliga SvD, har alltså mycket lite på fötterna när de utifrån detta drar några mer generella slutsatser om en yrkeskår och ett helt kön.
Värt att fråga sig är samtidigt om denna feminismens rigor mortis enbart är av godo. Å ena sidan innebär det att en mer extrem antimanlig ideologi trängs tillbaka. Å andra sidan innebär detta utmålande av politisk position efter politisk position som “extrem” en potentiell konformismens totalitarism (något liknande kan anas i frågan om burkans juridiska status, där en betydande opinion är mycket arg och mycket förvirrad, men där resultatet kan bli ett oroväckande prejudikat där tycke och smak tillåts påverka lagstiftningen). De grupper som i nuläget har lättast att dra fördel av en sådan utveckling är just de som står för “sunt förnuft” och det för detta självklara förnekandet att det finns något annat än individer. Alltså neokonservativa, sionister och liberaler. Glädjebägaren har alltså en besk eftersmak, och framöver kan det vara aktuellt att mindre fokusera på lätta måltavlor som en Lundgren och mer på de reella makthavare som i praktiken redan börjat överge hennes projekt.
The Occidental Quarterly är en kvalitativ tidskrift som utgår från ett pro-europeiskt perspektiv. Bland skribenterna och initiativtagarna återfinns akademiker som Kevin MacDonald, Tomislav Sunic och John Robb, liksom politiker och kulturpersonligheter som Sam Francis, Michael O’Meara och Alex Kurtagic.
Dagens inlägg kommer dock inte att ta upp dessa “tungviktare”, utan en av Occidental Quarterlys nyare tillskott. Michael Bell beskriver sig själv som radikal traditionalist, och tycks ha ett särskilt intresse för det amerikanska utbildningssystemet. Av hans fokus på populärkultur får man också intrycket att han är relativt ung.
Det som gör Bell särskilt intressant är just hans fokus på populärkulturen, där han visar att radikaltraditionalismen i många fall ligger i tiden och är användbar för att förstå moderna fenomen. Han har alltså inte fastnat i en nostalgisk längtan till ett bättre förflutet.
Bland Bells mer centrala artiklar återfinns en längre analys av fenomenet MMA, Mixed Martial Arts. Detta är ett område som tilldrar sig ett växande intresse från många europeiskättade unga. Bell sätter det i ett historiskt perspektiv, beskriver den grekiska kampsporten pankration, etniskt medvetna aktörer som Michael Buell, Melvin Costa och traditionalistiska Physis Fraternity, och kopplar det hela till den brutalisering av det offentliga rummet som äger rum i ett mer mångetniskt samhälle i socialt sönderfall. Intresset för området ligger i tiden, är svårförenligt med det androgyna idealet, och har tydliga kopplingar till den indo-europeiska krigararketypen (den hugade rekommenderas också artiklarna En traditionalistisk fighter, Gästblogg – Brock Lesnar och Pankration).
Bell anknyter också till fenomenet “game”, “PUA”, som även det intresserar ett stort antal europeiskättade. Här har vi redan en tid kunnat se hur PU-världsbildens implicita antifeminism politiserats av aktörer som Roissy och The Spearhead, ofta med en öppenhet för andra kontroversiella begrepp som etnicitet och massinvandring (den hugade rekommenderas även svenske Lage Aupus). Det som gör Bells artikel intressant är att han explicit tar upp likheterna mellan PUA-s syn på kvinnlig respektive manlig psykologi, och den traditionella motsvarigheten som den uttrycks av Julius Evola.
Bell recenserar också metakulturellt positiva datorspel, som Elder Scrolls och Uncharted 2. Recensionen av Elder Scrolls är här den mer givande, då Bell bland annat identifierar aspekter av indo-europeisk mytologi som sedan Tolkien blivit en naturlig del av fantasygenrens arv. Vad gäller Uncharted 2 är det snarare själva ansatsen som är intressant än resultatet, Bell har en tendens att börja räkna “vita”, “judar” et cetera i sina recensioner. I en situation där datorspel ofta är konstverk i sin egen rätt, och förmedlar en eller annan världsbild, är den metakulturella recensionen av dem dock ett område som högerradikaler och etniskt medvetna bör bli bättre på (den hugade rekommenderas Efter liberalismen – Fallout 3 som ett lyckat exempel på detta).
Av intresse är också Bells beskrivningar av det amerikanska utbildningsväsendets kris, och hur det på sikt kommer bli svårt att bemanna den amerikanska förvaltningen med kompetent personal. Många av läsarna torde ha stött på nyutexaminerade journalister och lärarstudenter som inte behärskar vare sig det egna skriftspråket eller historien, och “dem” kan därmed nicka igenkännande åt hans anekdoter.
Bell visar alltså nya områden som den radikaltraditionalistiska analysen av det moderna samhället kan beröra. Samtidigt har han ett antal brister, som delvis beror på att han är amerikan och kallar sig “white nationalist”. Bland dessa ingår en oförmåga att uttrycka sig subtilt (”Albanian Muslims and their drug-dealing, slave-trading, terrorist vanguard are completely innocent“). Men som helhet finns det mycket av värde i hans artiklar, särskilt som inspirationskälla för den som vill hitta nya områden att utforska (både som person och som skribent).
Gabriele D’Annunzio (1863-1938) sågs av sin samtid som en renässansmänniska. Han var konstnär, krigare, politiker, äventyrare och kvinnokarl. I sin ungdom betraktad som en radikal och ett hot mot den etablerade moralen, som vuxen man nationalist, ledare för den kortlivade Fiumerepubliken och förebild för Mussolini.
Fiumerepubliken och d’Annunzios politiska arv är intressant i sig, men lika givande kan det vara att betrakta honom i ett kulturhistoriskt sammanhang. Vi finner då att han tillhörde den bredare strömning som bland annat kallats dekadenterna, i Italien Decadentismo. Andra mer framträdande gestalter som räknats till den, mer eller mindre välgrundat, är Oscar Wilde, Baudelaire, Verlaine, Arthur Machen, Stefan George och Huysmans (möjligen även Lovecraft). Detta var en rörelse inom konsten som var framträdande under sent 1800-tal. Dess företrädare var ofta chockerande både i sina verk och i sin levnad, med inslag av allt från avvikande sexualitet och avståndstagande från borgerlig moral och ideal till ockultism och drogmissbruk. Samtidigt satte man den estetiska principen, “konst för konstens egen skull“, så högt att det fanns antidemokratiska och antimoraliska implikationer. Camille Paglia har exempelvis noterat att det är en form av implicit fascism att sätta den estetiska principen över moraliska och sociala hänsyn. De franska dekadenterna menade ofta att konsten måste skyddas från “pöbeln”, och skapade sig medvetet anti-borgerliga mikrokosmos där de kunde gå under på ett estetiskt tilltalande vis. Kopplat till en syn på det kvinnliga som demoniskt florerade också en tämligen passiviserad och morbid manlighet, där offret snarare än handlingsmänniskan var arketypen.
Det som gör detta intressant för vår tid är att dekadenterna i ett flertal fall senare kom att bli antiliberaler. Redan 1900 skrev d’Annunzio Il fuoco, där Nietzsches övermänniska var idealet snarare än dekadenternas offer. Denna vändning till en antiliberal position gäller uppenbart Stefan George, Hanns Heinz Ewers och d’Annunzio, liksom Lovecraft. Många blev också kristna. Huysmans avsky för det moderna livet bidrog till att han blev katolik, även Beardsley konverterade, och Machen var större delen av sitt liv intresserad av keltisk kristendom. Man kan fråga sig om det är en återkommande tendens i kulturhistorien att perioder av morbiditet och dekadens avlöses av perioder av regeneration och vitalitet, och potentiell politisk aktivitet för Europas återfödelse. Något liknande tycks ha varit på väg att ske från 1970-talet till 1990-talet, då de första vildvuxna plantorna i regenerationen dock kvästes med politiska medel (här åsyftas vikingarocken och skinheadkulturen). Var vi befinner oss kulturhistoriskt just nu är dock en öppen fråga.
Den döda staden
Why were you not there? You, you ought to have been there, Alessandro! The grandest and most wonderful vision that was ever offered to mortal eyes; an apparent hallucination; unheard of wealth; a terrible splendor revealed, all of a sudden as in a superhuman dream. . . . I cannot tell, I cannot describe what I have seen. A succession of tombs: fifteen corpses intact, one by the side of the other, upon a bed of gold, their faces covered with golden masks, their brows crowned with gold, their chests enveloped in gold; and everywhere, upon their bodies, at their sides, at their feet, a profusion of golden objects,–numberless as the leaves fallen in a fabulous forest: an indescribable magnificence, one immense, dazzling view, the most resplendent treasure that Death has ever gathered in the darkness of the earth, in centuries, in thousands of years. . . . I cannot tell, I cannot tell, what I have seen. You, you ought to have been there, Alessandro. You alone would have been able to picture. . . .
- Den döda staden
Det är svårt att finna verk av d’Annunzio, särskilt om man inte behärskar italienska. Hans verk Den döda staden från 1898 finns dock tillgängligt online här: The Dead City.
Den döda staden är litterärt påverkad både av den gotiska novellen, av grekisk mytologi, och av det dekadenta intresset för morbid psykologi och besatthet. Handlingen utspelar sig i Grekland där två italienska vänner söker efter Agamemnons grav, och deras hustru respektive syster ägnar mesta tiden till att vänta på dem. d’Annunzio väver samman historien om kungarnas kung, Agamemnon, tillhörande en förbannad ätt som plågades av förräderi, blodskam och mord, med de fyra huvudpersonernas öde. Han bygger upp en estetisk miljö med hjälp av klassisk arkitektur och poesi, men redan tidigt anar man också att det finns mörka hemligheter som kommer att föra händelserna till en ödesdiger slutpunkt. En central roll i handlingen spelar också huvudpersonen Annas blindhet, som d’Annunzio genom antydningar jämför med blinda siare som Teiresias. Han utnyttjar också skickligt kontrasten mellan guld och klassisk skönhet å ena sidan, och död och besatthet å den andra. Det människofientliga klimatet, med dess torka, används också litterärt och psykologiskt.
Som helhet är det en inte oäven historia med både gotiska och dekadenta inslag. Samtidigt är handlingens tempo relativt långsamt och d’Annunzio är ingen Lovecraft. Den döda staden rekommenderas därför främst den som har ett litterärt specialintresse eller som av kuriosaskäl vill läsa d’Annunzio.
En aspekt av 1968 års idéers hegemoni är att även till namnet borgerliga partier accepterat kulturmarxisternas tolkningsföreträde när det gäller definitionen av centrala begrepp som “svenskar”, “fascism” och “jämställdhet”. Ett närmast absurt exempel på detta är dagens debattartikel betitlad Jämställdhet är en fråga om frihet där moderaterna Schlingman och Engström anstränger sig för att visa sin lojalitet till ett politiskt projekt som redan angrips alltmer och historiskt är på väg ut.
Genuspedagoger
Vi vill att alla barn redan från födseln bemöts som individer och behandlas som just den han eller hon är och att fler människor får makt att forma sitt eget liv.
- Schlingman och Engström
De båda moderaterna inleder artikeln med ett instämmande i genuspedagogikens grundtankar. Det som gör att män och kvinnor agerar på olika vis är att de behandlas på olika vis som små. Lösningen på detta är genuspedagogik, alltså en medveten androgynisering av barnen. Detta är också ett sätt att behandla de små med vissa förväntningar och en viss agenda, något de båda moderaterna dock inte tycks inse. Att modern forskning visar att könsskillnaderna till stor del är biologiska berör de heller inte.
Arbetsmarknad
När kvinnor tjänar, äger och bestämmer mindre än män betyder det att människors rätt att bli bemötta för just den de är och det de kan inte respekteras.
- Schlingman och Engström
De övergår därefter till att ta upp kvinnors ställning på arbetsmarknaden, och tar upp sådant som att kvinnor generellt har lägre inkomster. Verkligt fascinerande är det dock när de formulerar detta problem i termer av att när kvinnor tjänar eller äger mindre än män betyder det att “människors rätt att bli bemötta för just den de är och det de kan inte respekteras“. Man frågar sig om de båda moderaterna resonerar på ett liknande sätt kring frågan om social klass, där människors rätt att “bli bemötta för den de är” inte heller torde respekteras så snart det finns löneskillnader. Uttryckt på så vis leder de båda moderaternas resonemang raka vägen till ett kommunistiskt samhälle.
När det gäller synen på föräldraledighet menar de båda moderaterna också att det enda acceptabla är att båda föräldrarna är hemma lika mycket, någon valfrihet för de enskilda familjerna är inte aktuell. För att uppnå detta resultat måste politiska medel användas, genom en “jämställdhetsbonus” som alla skattebetalare bidrar till men bara de familjer som lever upp till moderaternas nya vision får ta del av. Schlingman har också tidigare förespråkat kvotering i näringslivet som en politisk metod att nå den matematiska “jämställdhet” man eftersträvar.
Det finns enstaka intressanta inslag i artikeln, även om man exempelvis frågar sig hur de båda föreställer sig att man samtidigt ska kunna sänka skatterna och höja lönerna i de offentliga verksamheter där många kvinnor är anställda. Som helhet är det dock en närmast bisarr läsning, ett intryck som inte förminskas av att de båda kallar sina planer kring statligt styrd pedagogik och familjepolitik för “en av våra största frihetsreformer någonsin”. Lika intressant som det som sägs är det som inte sägs. De båda moderaterna berör överhuvudtaget inte sådana klassiska konservativa, och ofta även liberala, teman som familjen och individens valfrihet, eller misstron mot statlig styrning av människors liv. Sannolikt är det stora delar av partiets egna väljare som har svårt att känna igen sig i de båda nya moderaternas retorik.
Moderaterna har alltså anammat det mesta av det radikalfeministiska tankebygget, i varje fall i dess mer populariserade former. Detta dessutom i en situation då detta tankebygge utsätts för allt hårdare angrepp, och det politiska värdet av ett sådant anammande alltså kan ifrågasättas. Som utomstående frågar man sig om det överhuvudtaget finns en väljargrupp att vinna med detta utspel, eller om det är ett resultat av en mer intern dynamik.
En borgerlig jämställdhetspolitik accepterar att det finns kvinnligt och manligt, men fokuserar på varje människas rätt att göra sina egna livsval. Det handlar inte om att tvinga människor att anamma stereotypt kvinnliga eller manliga beteenden, utan istället om att acceptera att det inte är patriarkatet som bestämt att tjejer i regel leker med dockor medan killarna oftast föredrar bilar.
- Charlie Weimers
I jämförelse med detta är KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers artikel KD måste forma en borgerlig jämställdhetspolitik att betrakta som ett steg i rätt riktning. Weimers uttrycker mycket av det en relativt stor opinion anser om det radikalfeministiska projektet, och noterar också att om KD inte överger “genuskonsensus” blir resultatet en fortsatt glidning vänsterut. Något som Schlingman och Engström demonstrerar med sin märkliga debattartikel och de många exempel på statlig styrning deras “frihetsreform” kräver.
John Robb är en på många sätt intressant person. Efter en framgångsrik militär karriär, där han bland annat lett en kontraterroristenhet, har han gjort en fortsatt karriär som både akademiker och företagare. Han är en känd militärteoretiker, som bidragit till teorierna kring krigföring och terrorism i den nya världsordningen. Han bidrar också regelbundet till The Occidental Quarterly.
Mest känd är Robb för sin blogg, Global Guerillas. Hans perspektiv är värdefullt för den som exempelvis funnit Wallersteins och Fayes teorier om det liberalkapitalistiska världssystemets pågående undergång givande. Detsamma gäller den som vill bygga “samhällen i samhället”, neo-stammar som kan överleva världssystemets undergång.
Systemets undergång
The recent global crisis and it’s pitiful aftermath is a good indicator that financial capitalism will fight reform tooth and nail, and they will win.
- John Robb
In short, the UN drugs and crime czar said that hundreds of billions in profits derived from drugs/smuggling was one of the only big pools of liquid capital available during the financial crisis of 2008 — this capital prevented the system from melting down.
Robb har heller inga betänkligheter att referera till neo-marxisten Robert Brenner för en analys av varför den globala kapitalismen nu går under (detta då han ser den etablerade nationalekonomin som en form av religion, som har mycket svårt att förklara och förutse någonting av värde). Överhuvudtaget spelar klassanalys en betydande roll i hans sam- och framtidsstudier. Dels identifierar han framväxten av en globaliserad elit utan större intresse för nationalstater, dels beskriver han hur denna elit under tre decennier underminerat den traditionella medelklassens realinkomster och trygghet. Något som i förlängningen leder till att systemet blir potentiellt mer instabilt, då det innebär minskad legitimitet.
The middle class system in the US and Europe has been intentionally gutted (over 30 years) and power, prestige, and (most importantly) stability will recede with it’s passing.
The US is gutted economically, in a fashion very similar to how the USSR fell. How? US elites simply shift their loyalties to the global economic system and loot the country on their way out the door.
Han jämför den amerikanska situationen med den sovjetiska före fallet, och menar att de amerikanska eliterna i likhet med de sovjetiska står redo att plundra landet på allvar när det väl faller sönder.
Global financial elites have set up themselves up as a virtual global tribe through story telling, rites of passage, obligations, largely leaderless, segmented function, etc. The allure is definitely there (a similar process led the elites of the USSR to jump ship, which precipitated the collapsed of that superpower). Another way to look at it: except for the method, there’s very little difference between this tribe and al Qaeda. Both do us damage.
Open source warfare
Open source warfare has become the dominant form of warfare in the 21st Century. Basically, it’s a model of warfare that describes how many small autonomous groups can fight an insurgency despite the lack of a central command hierarchy.
En aspekt av utvecklingen är militärteoretisk, och rör det Robb kallar open source warfare. Det betyder att bland annat teknologiska förändringar gör att små grupper med relativt begränsade resurser idag kan göra stor skada på stora militära apparater. Exempel är hur lokala upprorsmän tvingat Shell till kompromisser i Nigeria, hur naxaliterna i Indien får en alltmer fördelaktig body-count, och hur talibanerna idag inte sällan kan hacka de amerikanska dronerna. Typexemplen är naturligtvis Irak och Afghanistan, där små, lokala grupper av gerillakrigare är både snabbare och mer effektiva än den trögrörliga amerikanska krigsmaskinen (som är utformad för att hantera krig mellan stater). Robb talar också om “super empowerment”, hur individer idag kan göra stor skada på samhället. Möjligheter till hacking och botnets tas också upp som exempel.
Resilient communities
Roll your own tribe or community. Build it from the ground up to be resilient, decentralized, fair, and meritocratic.
Undergångsprofetior är dock av begränsat värde, och Robb kompletterar dem också med ett alternativ till läsarna för hur de kan förbereda sig redan idag. Han talar här om skapandet av “resilient communities“, vilket i grunden är den typ av tribala gemenskaper som bland annat nationalanarkisterna vill bygga. Robb ger dock även flera exempel på hur modern teknologi kan utnyttjas i detta. Förmågan att vara självförsörjande när det gäller livsmedel är också i ett centralt och återkommande fokus. Möjligen kan man tycka att hans beskrivning av dessa communities är lite blodfattig och abstrakt, levande gemenskaper måste ha både myter, identitet och visioner för att kunna motivera sina medlemmar.
Som helhet är Robbs texter av stort värde. Dels för sitt perspektiv och den konstruktiva grundtanken med “resilient communities”, dels för de intressanta länkar och fakta han med jämna mellanrum letar upp. Detta innebär att när etablerade media rapporterar om händelser (som exempelvis Obamas tal till kongressen), sätter Robb det i ett historiskt sammanhang (det amerikanska imperiets snabba underminering).
Katrin Zytomierska är en relativt känd mediaperson och bloggare, bland annat är hon bekant för att vänta barn ihop med Bingo Rimér. Hennes blogg innehåller en hel del reklam och vardagligt innehåll av olika slag. De senaste dagarna har Zytomierska dock kommit att väcka starka känslor genom ett inlägg där hon beskriver ett biobesök i Heron City, och hur vissa andra besökares beteende fick henne att inse hur uttrycket “jävla blatte” uppstått. Zytomierskas inlägg är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt, men den intensiva debatten i kommentarsfältet fick henne ändå att ta bort det (det finns cachat på Google här: Jävla blatte).
Jag kommer inte att åka till Heron City inom snar framtid igen. Och jag kommer aldrig igen att gå på bio där. Jävla blattar. Fan, det är helt obegripligt, vem är det som uppfostrar de här människorna? De har ingen respekt alls för andra i sin omgivning och sen undrar man varför det finns våld och slödder som försörjer sig på att kränga knark och stjäla prylar. Jag undrar inte. Om folk inte ens kan hålla käft i en biograf så är det ju klart som fan att de inte kan läsa en bok eller klara av en tenta. Det är ju solklart.
- Katrin Zytomierska
Värt att notera är samtidigt att Zyomierska även efter att hon tagit bort inlägget haft svårt att känna att hon egentligen gjort något fel, och därför följt upp det med inläggen Varför sa jag inte till dem och Hets mot min egen folkgrupp?
Intressant är att Zytomierska fått ett betydande stöd i sitt kommentarsfält, en hastig genomläsning tyder på en viss övervikt för de kommentarer som instämmer med henne. Dessa kommentatorer ger i många fall exempel på egna erfarenheter som påminner om Katrins biobesök. Det intressanta tycks alltså inte så mycket vara hennes korta ursprungliga inlägg, utan frågan rör snarare om det finns en etno-social stereotyp som de flesta svenskar, och många invandrare, idag har negativa erfarenheter av. Om man utgår från Zytomierskas inlägg präglas den av att vara högljudd, respektlös, och potentiellt våldsam (särskilt i grupp, och inte sällan beväpnad). Hon kallar denna grupp för “jävla blattar”, i Danmark har man istället kommit att kalla dem “schakaler“. Även där fick den grupp som namngav dem ett starkt stöd, i det fallet Hells Angels (vilket kanske antyder vilken irritation som finns på “schakalerna”).
Varför blir folk så upprörda över just det här ämnet? Det kanske är så att vi har mycket större problem i Sverige än vad vi anar.
- Zytomierska
Ämnet är svårt att skriva om utan att tangera den rena främlingsfientligheten (Zytomierskas ordval är olämpligt redan det), men det tycks alltså för det första verkligen finnas en sådan stereotyp grupp. För det andra har ett stort antal människor negativa erfarenheter av dem. Och för det tredje förs det ingen offentlig debatt om dem, det är alltså för att använda feministiska termer ett samhälligt fenomen där det privata inte tillåts vara politiskt, en gemensam erfarenhet som vi inte får sätta ord på. Detta innebär att när en känd person tar upp frågan på sin blogg, exploderar kommentarsfältet. Något liknande skedde när en annan bloggare, Blondinbella, tog upp frågan om den potentiellt farliga synen på ensamma kvinnor i Medelhavskulturen, den debatten uppnådde dock aldrig sin möjliga sprängkraft eftersom frågan om huruvida denna kvinnosyn också kunde föras med till Sverige aldrig ställdes. Blondinbella ville att researrangörerna skulle varna kvinnliga turister för kvinnosynen i Medelhavsländerna, men frågan om samma varning borde utfärdas för våra förorter kom aldrig upp.
I folksagor och liknande lär vi att det är först när man känner en företeelses namn som man kan få makt över den, innan dess är den flyktig, i det här fallet endast privat. Vad historien lär oss är även att problem och erfarenheter som delas av ett stort antal människor förr eller senare blir politiska. Och Katrin Zytomierskas inlägg är en av de många småstenar som sätter lavinen i rullning, som ger ett namn till något de flesta av oss kan känna igen. Att hon som person är sådan att hon vägrar släppa ämnet helt, vägrar att mot bättre vetande erkänna att hon har “fel”, gör samtidigt att man inte kan låta bli att känna en oväntad respekt för henne trots att hennes ordval knappast bidrar till det.
Relaterat
Post-moralisk paradox (särskilt de populära youtubeklippen “Skogsturken” och “Abdullah” antyder att Zytomierska identifierat en stereotyp som många ungdomar redan skrattar igenkännande åt)
Kort om Nyamko Sabuni och de utlandsföddas arbetslöshet
Man har inte lyckats ta tillvara den kompetens som de här personerna har.
- integrationsminister Sabuni uttalar sig angående den höga arbetslösheten hos nyanlända analfabeter
Avslutningsvis kan konstateras att den svenska invandringsdebatten fortsatt präglas av debilitet. Nyamko Sabuni menar således att det är ett misslyckande att “mer än två av tre utrikes födda som varit i Sverige i två år eller mindre saknar jobb“. Nyamko hävdar att detta är ett politiskt problem, som måste åtgärdas genom att Arbetsförmedlingen satsar mer resurser på riktade insatser till denna grupp. Om Sabuni haft en rudimentär samhällskunskap hade hon vetat att den svenska ekonomin befinner sig i en recession med hög arbetslöshet som följd, att många av de grupper som just nu kommer till Sverige är analfabeter, och att det kan ta närmare två år bara att läsa SFI/Svenska För Invandrare. Det problem Sabuni vill lösa, sannolikt med resurser tagna från andra arbetslösa, är alltså en tämligen naturlig följd av att Sverige kombinerar massinvandring med en ordnad introduktion. Men genom att lyfta fram just detta som ett problem som går att lösa har hon återigen gett prov på den politiska klassens bristande verklighetsförankring, och förmåga att diskutera allt utom de verkliga problemen.
.jpg)
