Oskorei

Den 21 maj gick en 78-årig man in i Notre Dame, steg fram till altaret, tog fram en pistol, och sköt sig själv. Mannen var Dominique Venner, en av den franska nya högerns mest kända intellektuella, en ”fransktalande europé” och hedning. Den bok Venner arbetat med när han tog avsked av jordelivet bar namnet A Samurai of the West: The Breviary of the Unsubued, vilket ihop med hans sista handling för tankarna till både Yukio Mishima och Julius Evolas artikel On the Right to Suicide. i Ride the Tiger. I kristen tradition betraktas normalt självmordet som en synd, men i andra traditioner kan det bland annat vara en utväg ur en meningslös situation och ett sätt att kritisera överheten. I Venners fall rör det sig om det senare, då han i sitt avskedsbrev skrev:

It certainly will require new, spectacular, and symbolic gestures to stir our somnolence, shake our anesthetized consciousness, and awaken the memory of our origins. We are entering a time when words must be authenticated by deeds.

Venner har efter sin död hyllats bland annat av Marine Le Pen och Bruno Gollnisch från Front National, hans död har också nämnts i flera etablerade medier och de såkallade feministerna i FEMEN har hånat både den döde och Notre Dame med en av sina typiska ”aktioner”. Om hans liv kan mycket sägas, då det var rikt både i ord och handling. Venner var veteran från kriget i Algeriet och den underjordiska motståndsrörelsen OAS, han var en expert på både vapen och historia, en respekterad intellektuell och historiker. Idag minns vi hans verk för Europa och hennes folk.

Relaterat

Alternative Right – His Name is Dominique Venner
Varg Vikernes – Dominique Venner
Srdja Trifkovic – Dominique Venner, a French Samurai
France: Topless Activist Stages Fake Suicide at Notre Dame in Dominique Venner Protest
Nouvelles de France

Dominique Venner – The Rebel
Dominique Venner – Nihilism och Tradition
Evola on the Right to Suicide

Häromdagen togs frågan om den asiatiskättade minoritetens relation till Sverige, svenskarna och invandringspolitiken upp på kommentarsfältet, och det kan då vara intressant att presentera John Derbyshires tankar om ämnet.

Derbyshire är en av den amerikanska högerns mer intressanta och originella tänkare. Han är bland annat känd för att ha skrivit en euro-amerikansk version av det ”talk” afro-amerikanska föräldrar har med sina barn, med råd för hur de bör bete sig i ett mångetniskt samhälle. Han är kritisk till den förda invandringspolitiken, och har uttryckt stöd för Ron Paul och UKIP. Intressant är att Derbyshire tidvis förespråkat något han kallar den arktiska alliansen. Denna utgår från en indelning av mänskligheten i Arctics, Temperates och Tropicals. Den förstnämnda gruppen inkluderar européer och nordasiater, grupper som ofta har hög IQ och dominerade mycket av 1900-talet. Gruppen Temperates sammanfaller i hög grad med den muslimska världen – regionen från Nordafrika till Bangladesh. Derbyshire menar att den arktiska gruppen hotas av demografiska faktorer i form av låg fertilitet, och att den bör lägga sina ”intra-arktiska” konflikter åt sidan och fokusera på att försvara sin existens.

Ah, I am afraid that the civilized races—yours and mine, the white and the yellow — are finished. We will die out. The browns and the blacks will inherit the Earth.
- kinesisk vän till Derbyshire

Bakom resonemanget finns dels personliga faktorer, Derbyshire är gift med en kvinna född i Kina, dels en världsåskådning med materialistiska övertoner (därav fokus på ras och IQ). Samtidigt finns det ansatser i riktning mot ett sådant arktiskt samarbete i form av Rysslands eurasiska politik och de facto samarbete med Kina bland annat vad gäller den amerikanska aggressionen mot Syrien. Detta antyder samtidigt något om konceptets brister, det är inte troligt att världens rivaliserande stormakter kommer att enas i en arktisk allians baserad på att de inblandade folken alla har hög IQ.

Rodney King famously asked: ”Can we all get along?” Where big minorities of Tropicals are settled among Arctics, the answer is plainly ”No.”
- Derbyshire

Mer intressant är då Derbyshires försök att tillämpa det arktiska konceptet på hemmaplan. I praktiken har amerikaner med europeisk och asiatisk härkomst en del gemensamma intressen. De båda grupperna är ofta ekonomiskt framgångsrika och produktiva, och beroende av en fungerande stat som erbjuder dem säkerhet mot brott utan att kräva in för höga skatter. Derbyshire utvecklar inte resonemanget närmare, men det gör istället Gilbert Cavanaugh på Alternative Right. Cavanaugh tar upp hur asiatiska affärsinnehavare angreps under kravallerna i Los Angeles under tidigt 1990-tal, och hur de redan röstar mer republikanskt än hispanics och afro-amerikaner.

Man kan här också nämna den stora demonstrationen i Paris 2010, där kinesiska demonstranter samlades under krav på No violence, but security. Demonstrationen hade föregåtts av att en kinesisk affärsmän gripits av polis efter att han skjutit en rånare. Sådana rån är inget ovanligt i ett Frankrike som tappat greppet om kriminaliteten, det ovanliga torde snarast vara att det den gången mötte en så handfast reaktion.

Sammantaget är det alltså en intressant tanke Derbyshire och Cavanaugh presenterar, ett ”historiskt block” som inkluderar några av de grupper som drabbats hårdast av det västerländska samhällets urartning i spåren av 1968. Detta gäller dels välfärdsstatens utveckling i riktning mot det Mayer Schiller sammanfattat med orden : keeping in power these totalitarian leftists by bribing a certain underclass with the money of the rest of the nation and by combining the university and media elites with this underclass, dels oviljan och oförmågan att använda statens repressiva institutioner för att upprätthålla en grundläggande trygghet för befolkningen.

I Frankrike röstar redan delar av den judiska och den asiatiska minoriteten med Front National av dessa skäl, och i Sverige torde situationen vara snarlik (detta inte minst då det här rör sig om en minoritet som i högre grad än andra är knuten till de etniska svenskarna genom giftermål). Man kan fråga sig i vad mån en sådan inhemsk arktisk allians kommer knyta an till asiatiskt tänkande som konfucianismen, Singapores politik eller den livssyn som representeras av ”tigermamman” Amy Chua. Detta är inget Derbyshire berör men många svenska högerradikaler har redan en positiv bild av den nordasiatiska estetiken och traditionerna. Man kan alltså konstatera att för den kulturnationalistiske eller socialkonservative läsaren finns det mycket av värde i Derbyshires artiklar.

Samtidigt tar inte Derbyshire upp etniska relationer i någon högre grad, utan avslöjar en amerikansk sensitivitet genom att utgå från ras och IQ. Utgår man i högre grad från det etniska blir situationen inte fullt lika lovande, då potentialen för konflikter då blir större och man osökt påminns om Amy Chuas beskrivning av hur kineser i delar av Asien är en ”marknadsdominant minoritet” nära knuten till makthavarna men illa sedd av majoritetsbefolkningarna. Detta gör att hans artiklar blir av mindre direkt värde för den etnonationalistiske läsaren, samtidigt som den väcker viktiga frågor kring etnosociala allianser, det Derbyshire kallat ett samhälles ”etniska balans” och minoritetspolitik.

Oavsett hur man ser Derbyshires arktiska allians är det i varje fall uppenbart att vi lever i spännande tider, med potential för en del oväntade skeenden.

Vidare läsning

Alternative Right – A Domestic Arctic Alliance
John Derbyshire – An Arctic Alliance?
John Derbyshire – Preserving the Arctic Alliance
Peoples Daily Online – Chinese nationals protest in streets of Paris
John Derbyshire och ”samtalet”

De senaste dagarna har upplopp och mordbränder i ett växande antal svenska förorter hamnat i medialt fokus. Händelserna bekräftar det kritiker av den förda politiken varnat för under många år, även om erkännanden av detta hittills lyst med sin frånvaro i mediabruset. Skeendet kan betraktas ur ett antal perspektiv.

Det sociala perspektivet – ömsesidighet och tacksamhet

But like all human beings, they want the respect and approval of others, even—or rather especially—of the people who carelessly toss them the crumbs of Western prosperity. Emasculating dependence is never a happy state, and no dependence is more absolute, more total, than that of most of the inhabitants of the cités.
- Dalrymple

Det svenska samhället präglas av en hög grad av ömsesidighet, av ”något för något”. Under perioder i livet arbetar man och betalar skatt, och under andra perioder får man föräldrapenning eller pension. På så vis är man en del av samhället, och upplever att man gör nytta och har samma värde som andra människor. Detta är ett grundläggande mänskligt behov.

I kölvattnet av massinvandring och nedskärningspolitik har denna logik delvis satts ur spel. Vi har växande grupper av människor vars tillvaro inte präglas av ömsesidighet, grupper som en period beskrevs med begreppet ”tärande”. Dessa grupper mottar betydligt mer resurser än de bidrar med, vilket bland annat beror på att dagens svenska arbetsmarknad är komplicerad och svår att bli en del av. Detta gäller bland annat sjuka människor och ett antal invandrargrupper med begränsad utbildning, gårdagens okvalificerade arbeten finns inte längre i samma antal som då.

En naturlig reaktion på detta faktum är att förvänta att dessa mottagande grupper ska uttrycka tacksamhet, en synpunkt som framförts bland annat av Alice Teodorescu och undertecknad. Samtidigt är detta en ohållbar förväntan, som Theodor Dalrymple noterat finns det få saker som är mer dehumaniserande än att inse att man är beroende av andras allmosor och goda vilja. Bristen på ömsesidighet väcker hat även från den som tar emot, ett ressentimentets logik som i sin förlängning leder till krav på än fler allmosor, än mer god vilja. När den asymmetriska relationen går från att vara implicit till att bli explicit blir reaktionen kränkt raseri. En kultur av gnäll, kritik och misstro breder ut sig, oavsett om medias företrädare vill tala om det eller inte.

Detta gör att ”mer av samma” inte är en lösning på kravallerna i Husby och andra förorter. Det talas om ”mer resurser”, men detta är å ena sidan en omskrivning för högre skatter och större transfereringar, å andra sidan en än mer uttalad brist på ömsesidighet. Inom ramarna för det rådande ekonomiska systemet är det svårt att se detta som en lösning. Man kan föreställa sig en politik präglad av mer lokaldemokrati, decentralisering av den ekonomiska makten och liknande, men detta vore direkt revolutionärt. Istället står vi inför valet att höja skatterna och öka bidragen, eller att avveckla den svenska sociala modellen så att låglönesektorn kan breda ut sig. I förbigående sagt torde detta ha varit avsikten med den förda invandringspolitiken, den bygger heller inte på den ömsesidighetens logik som ligger i begreppet med-borgare utan strävar efter att ersätta den med andra typer av sociala relationer, såsom den ansiktslösa lönerelationen och den av makthavarna beroende undersåten. Vilket förövrigt torde vara ett hot väl så stort som ”rasismen” för både förortens och övriga landets befolkning.

Vidare läsning

Alice Teodorescu: Stenkastarna har mycket att vara tacksamma över
Lästips: Dalrymple och barbarerna vid Paris portar
Tacksamhet som politiskt begrepp

Det politiska perspektivet – konkurrens och representation

Det har också genom åren blivit allt tydligare att en stor del av problemen har med makt och chauvinism att göra, vilket illustrerades solklart av ungdomsledaren som inte ville att några ”vita” skulle komma och bestämma i deras område.
- Martin Marmgren

I media har upploppen ofta förklarats som en reaktion mot sociala orättvisor. Det finns en sådan aspekt, även om det som skisserats ovan snarare kan förklaras av Polanyi och Proudhon än av Marx och Megafonen. I längden kan heller inte den svenska sociala modellen förenas med den förda invandringspolitiken, vilket gör att upplopp blir en naturlig följd. Men detta är inte den enda aspekten, vilket blir tydligt när vi anlägger ett politiskt perspektiv.

Vi finner då att en del av polishatet i de aktuella förorterna snarare beror på konkurrens mellan olika grupper med våldspotential, än på polisbrutalitet (därmed inte sagt att det senare inte existerar). Vi har att göra med lokala grupper, ofta kriminella, som ser polisen som inkräktare i ”sina” områden. Här finns en rasistisk och etnisk komponent, då polisen ses som företrädare för de ”vita”, men också rent maktrealistiska och rationella inslag. Om vi erkänner detta inslag blir det svårt att förespråka den accepterande strategi som polisen just nu tillämpar för att undvika eskalering. Samtidigt är det hela att betrakta som ett moment 22, för följderna av hårdare tag skulle inte heller bli idealiska. Just nu skjuter alltså det svenska samhället den oundvikliga konfrontationen på framtiden, och det är möjligt att den blir mer obehaglig ju längre man skjuter på den.

Man kan här också nämna den aspekt av representation som Gautthiod identifierat, frågan om vilka grupper som ges mandat att företräda ”förorten”. I media rör det sig ofta om självutnämnda företrädare vars åsikter enbart representerar en minoritet av de boende men vars ledare lärt sig den mediala diskursen. Dessa grupper får också ofta bidrag av samma samhälle och samma maktstrukturer de påstår sig bekämpa. I förbigående sagt är detta djupt odemokratiskt, när det är politiker och media snarare än lokalbefolkning som väljer ett områdes representanter. Men detta tangerar det som nämndes ovan, där medborgarrelationen ersätts av löne- och undersåterelationer.

Vidare läsning

Martin Marmgren – Polishatet i segregerade förorter spårar ur
Gautthiod – Kort om mordbränder och attentat

Det biologiska perspektivet – genetik och demografi

Man kan inte undvika det biologiska perspektivet. I våra grannländer har man börjat beröra obekväma frågor som underklassens genetiska aspekt, alltså i vad mån människor är genetiskt predisponerade att bli kriminella respektive fungerande medlemmar av arbetskraften och samhället. Utgår man från det perspektivet är upploppen lika oundvikliga som svåra att förhindra genom välfärdsreformer.

Ur det demografiska perspektivet är också den förda invandringspolitiken ett problem, då den skapar såkallade ”ungdomspucklar” i förorterna, en överrepresentation av unga män som historiskt sett ofta kan kopplas till social oro och våld. Man kan också anamma det biologiska perspektivet och förklara en del av konflikterna som etniska och territoriella, ett inslag bland annat i polishatet.

Dansk politi – det var kun et sporgsmål om tid
Heinsohn om ungdomspucklar

Sammantaget är det svårt att se hur vi med en oförändrad invandrings- och ekonomisk politik kan förhindra att förorten med jämna mellanrum exploderar. Det är priset den övriga befolkningen får betala för att okritiskt tillgodose storkapitalets och den nya klassens intressen.

Den officiella diskursen präglas av ett antal outtalade antaganden, flera av dessa har också påverkat systemkritiska miljöer. Bland dessa antaganden återfinns en motsättning mellan judisk och europeisk identitet. Det är då intressant att skissera den ideologiska utveckling som ett antal före detta medlemmar i brittiska National Front och den amerikanske rabbinen Mayer Schiller genomgått.

Mayer Schiller

Schiller växte upp i en liberal amerikansk-judisk familj, men kom att röra sig i konservativ riktning under påverkan av bland annat Goldwater och Thomas Molnar. Samtidigt konstaterade han att en levande tradition är grundläggande för varje konservatism, och började leva som skver-hassidisk jude. Han har haft goda relationer med bland annat sydafrikanska vita, traditionella katoliker och ulsterprotestanter. Han utgår från konservativa och etnopluralistiska principer, och räknar bland annat den tyske ortodoxe rabbinen Samson Raphael Hirsch (1808-1888) bland sina inspirationskällor. Rabbi Hirsch utgick från de stycken i judisk tradition som uppmanar judar att med kärlek och lojalitet verka för sina hemländers väl:

It is our duty to join ourselves as closely as possible to the state which receives us into its midst, to promote its welfare and not to consider our own well-being as in any way separate from that of the state to which we belong.

Inspirerade bland annat av rabbi Hirsch strävade många tyska judar efter att förena sin tro med patriotism, här kan nämnas många av medlemmarna i Stefan Georges krets liksom i flera nationalistiska frikårer, och Schiller ser det som en historiens verkliga tragedier att nationalsocialismen vägrade erkänna deras kärlek till Tyskland. En följd av detta var att sionismen framstod som ett alternativ för många tidigare patriotiska tysk-judar, och att europeisk nationalism för lång tid kom att upplevas som ett hot. Rabbi Schiller skriver:

For many Jews the only alternatives are political Zionism or support of cosmopolitan, contractual government (or, as contradictory as it may seem, some combination of the two). Both consciously and subconsciously Jews have come to associate a heightened sense of religious, cultural, ethnic and national identity among Non-Jews with a threat to their well-being.

It is at this point that the teachings or Rabbi Hirsch and those of the Third Way can coalesce to provide a way out of the current impasse. The Rabbi exhorted Jews to be nationalists, patriots in the finest sense of the term, and the Third Way is a movement dedicated to the preservation of peoples, nations, regions and localities. It has also taken a firm stand against any form of racial or religious hatred and, truth to be told, has already done battle against these forces in society.

Schiller tar samtidigt denna koppling mellan Europa och judenhet bortom den primitiva neokonservatism och islamofobi som ofta framställs som dess logiska uttryck. Han betraktar islam som en genuin tradition, och försvarar rätten till särart snarare än den assimilering in i en nivellerande liberal ”civilisation” som ofta är de neokonservativas implicita status quo och mål. Vad gäller synen på Israel undviker han både det okritiska stödet till politisk sionism och jämställandet av sionism med imperialism som debatten ofta pendlar mellan (här påminner han om geopolitiska tänkare som Thiriart och Dugin). För Schiller har Israel begått ett antal misstag men samtidigt har landets invånare ett legitimt intresse av trygghet. Han förvarar det småskaliga, lokalt självbestämmande och det andliga. Detta gör honom till en intressant tänkare, med flera beröringspunkter både med den tredje positionen och den nya högern.

Third Way och nationalliberalismen

Ett antal brittiska nationalister, bland annat med förflutet i National Front, har Schiller som vän och mentor. Efter att de lämnade brittiska National Front kom ett antal medlemmar att ompröva flera av sina tidigare ståndpunkter, och Schiller var då betydelsefull för dem. De kom att bilda The Third Way, och inspirerades bland annat av Bellocs och Chestertons distributism, kooperativ socialism, icke-sekteristisk ulsternationalism, et cetera. De har kommit att förespråka direktdemokrati av schweiziskt snitt, europeisk konfederalism, och småskaliga och kooperativa företag. I likhet med en del andra antiliberala brittiska rörelser som European Action har de också kommit att betrakta det mångetniska samhället som en realitet, och har idag medlemmar från landets minoriteter. De tar idag avstånd från rasistiskt och annat hat, vilket mycket riktigt är oförenligt med den tradition och livssyn bland annat Schiller företräder.

Bland deras projekt kan nämnas fackförbundet Solidarity, som accepterar nationalister som medlemmar. De har också utvecklat en ideologi de kallar nationalliberalism, där de försöker förena den distinkt brittiska traditionen av personlig frihet med den nationella gemenskapens väl. De räknar bland annat Mazzini och många av 1800-talets liberaler som tidiga nationalliberaler. Samtidigt är det en originell liberalism de står för, där bland annat arvet från distributisterna, direktdemokratin och bioregionalismen är starkt. De ser EU som ett problem, och Europa som en lösning. Nationalliberalerna har också riktat hård kritik mot UKIP för att vara ett sionistiskt och nyliberalt parti.

Det är tveksamt hur man ska betrakta utvecklingen mot nationalliberalism. I jämförelse med de etablerade liberalerna är det något positivt, men om Mazzini beskrivs som en föregångare är det mer osäkert. Historien lämnade trots allt både Mazzini och de andra av 1800-talets nationalliberaler bakom sig. Samtidigt får man sannolikt se partiet som en anpassning av de tidlösa värden Schiller representerar till en modern politisk verklighet, och arvet från distributisterna och Schweiz gör att det är en tämligen egen liberalism och en lika originell nationalism vi här har att göra med.

Relaterat Mayer Schiller

Rabbi Mayer Schiller on the Future of the American Right
Rabbi Samson Raphael Hirsch
Judaism and Nationalism
A Movement of Principle

Relaterat judisk tradition och samtida politiska frågor

A Torah Perspective on National Borders and Illegal Immigration
Ecology and Spirituality in Jewish Tradition

Relaterat Third Way

Solidarity Trade Union
Interview with Pat Harrington

Relaterat nationalliberalismen

History
National Liberals vs Liberal Democrats
Beware UKIP Zionists
Beware UKIP Thatcherites

Etiopien är vid sidan av bland annat Tibet och Hyperborea ett traditionellt centrum, och återkommer i ett flertal myter från Europa till Jamaica. Enligt Graham Hancock finns den bibliska Arken gömd i landet, enligt rastafarianismen finns det en stark koppling mellan dess kejsare och Gud. Det förra påståendet finner stöd i Kebra Nagast, en mer än 700 år gammal skrift som beskriver Etiopiens tidiga historia.

Kebra Nagast fokuserar i hög grad på den bibliske kung Salomon. Han beskrivs som den visaste konung som levat, som generös och god, ”those to whom he gave orders felt that his words were kind and those who committed faults were admonished gently”. Han ätt och hans auktoritet beskrivs som sakral i traditionell mening, hans liv präglas av helhet och identitet mellan ord, tanke och handling. Detsamma gäller hans rike, ingen av hans undersåtar lurar eller rånar varandra, och fred råder. Kung Salomon beskrivs som så vis att han förstår både djurs och fåglars tal. I Kebra Nagast kopplas också Roms kungar till den davidska linjen.

Ryktet om denne vise konung når drottning Makeda i söderns Etiopien, och hon färdas norrut för att besöka honom. Hon imponeras av hans visdom och godhet, och berättar att hennes förfäder och folk dyrkar den livgivande solen. Men inspirerad av Salomon konverterar hon till hans tro, och till den som även skapat solen. Innan hon återvänder till Etiopien blir hon också havande med Salomons son. I samband med detta har kungen en profetisk dröm. Han drömmer att en skinande sol lyser över Israel, men plötsligt lämnar landet och istället skiner över Etiopien för evigt. En ny sol, starkare än den förra, kommer så till Juda, men Israels folk vägrar acceptera honom och vänder sig istället mot honom. Tolkningen av detta undgår Salomon, men drömmen bekymrar honom.

Throughout history, it has been the inaction of those who could have acted, the indifference of those who should have known better, the silence of the voice of justice when it mattered most, that has made it possible for evil to triumph.
- Haile Selassie

Makedas son döps till Bayna-Lekhem, alternativt Menelik, och besöker sin far när han vuxit upp. Kungen försöker förgäves få honom att stanna, och när han reser åter till Etiopien får han med sig både de israeliska ädlingarnas förstfödda och Arken. När de gett sig av inser kungen vad som hänt, men det är då för sent att få tillbaka Arken. Med Arken har landet förlorat sin särställning, och Etiopien är istället det utvalda och välsignade. Intressanta är här parallellerna mellan sakral auktoritet hos indo-européerna och i Kebra Nagast. Julius Evola skriver om det förra:

This solar “glory” or “victory” in reference to kingship was not reduced to a mere symbol, but rather denoted a metaphysical reality. Eventually it came to be identified with a nonhuman operating force, which the king did not possess in and by himself. One of the most characteristic symbolic expressions of this idea comes from the Zoroastrian tradition, wherein the hvareno (the “glory” that the king possesses) is a supernatural fire characterizing heavenly (and especially solar) entities that allows the king to partake of immortality and that give him witness through victory. This victory must be understood in such a way that the two meanings, the first mystical, the second military (material), are not mutually exclusive but rather complementary.

Man kan notera att motsvarigheten till hvareno i Kebra Nagast framställs som feminin, kung David beskriver henne på följande vis:

Wherever you go, salvation shall be in the house and in the field. Salvation shall be in the Palace and the lowly hollow. Salvation shall be on the sea and on the desert land… salvation shall be in the country and in the city, and shall touch both king and beggar, fruit and plant, man and beast, bird and creeping thing. And from this time forward, our Lady shall guide us, teach us, and give us understanding and wisdom…

Den traditionellt ekologiska aspekt av tidig judisk sakral auktoritet som också antyds av Salomons förmåga att förstå fåglar och djur blir här än tydligare.

Utan Lady Zion vänder Salomon sitt hjärta bort från Gud, och ägnar återstoden av sitt liv åt främmande kvinnor och deras avgudar. Hans visdom tas då också ifrån honom.

Sammantaget är Kebra Nagast en fascinerande skrift. Den ger en beskrivning av Etiopiens tidiga historia i mytens form, och förklarar bland annat existensen av en judisk minoritet med mycket gamla anor i landet liksom dess tidiga konversion till kristendomen. Samtidigt ger den en god inblick i den traditionellt judiska och sydkristna beskrivningen av den gode konungens egenskaper, liksom den etiopiska salomoniska dynastins anor. I vår tid är den dels en viktig etiopisk myt, dels en viktig skrift för Jamaicas rastafarianer.

Relaterat

Etiopien i europeisk myt – excerpter

Theodore Kaczynski är mest känd under pseudonymen UNA-bombaren. Han skickade ett antal bomber till människor han kopplade till det teknologiska samhället, tre dog och över tjugo skadades. Bakom detta låg ett glödande hat mot det teknologiska samhället, och Kaczynski har därför kommit att vinna ett växande antal sympatisörer i vissa primitivistiska och miljökretsar. Hans handlingar är oacceptabla, men hans analys av det teknologiska samhället är inte ointressant. Denna analys samlas i antologin Technological Slavery.

Autonomi och antropologi

Kaczynskis människosyn bygger på att frihet, autonomi och oberoende värderas högt. Han syftar här inte på ”friheten” att välja mellan Cola eller Pepsi, eller ”friheten” att rösta på Obama eller Romney. Tvärtom menar han att ”even under the harsher forms of servitude many slaves and serfs had more freedom – the kind of freedom that really counts… – than modern man does”.

Själv avbröt han en akademisk karriär för att flytta ut i vildmarken och leva där. När civilisationen började göra intrång i den vildmark han gjort till sitt hem slog han tillbaka med sin bombkampanj. Hans val att leva där antyder något om hans definition av autonomi. Kaczynski talar om ”the power process”, med fyra element: goal, effort, attainment of goal, and autonomy. Detta innebär att en människa som får allt han eller hon önskar sig utan att behöva anstränga sig, kommer att uppleva livet djupt meningslöst. En människa som istället flyttar ut i vildmarken, och tvingas kämpa för att överleva, kommer inte att drabbas av liknande existentiell ångest. Detta är en central del av Kaczynskis antropologi, och en förklaring till det moderna samhällets många anomier. Vi konsumerar för att slippa konfrontera tomheten i vår tillvaro, tillväxt och existentiell kris är därför intimt knutna till varandra.

Här måste man hålla med honom, och hans antropologi ligger i detta nära en högerradikal. Kontrasten till det Nietzsche kallade ”the last men” är tydlig, att leva utan att anstränga sig är hedonistiskt, ovärdigt och deprimerande. En civilisation som har ett sådant tillstånd som mål är problematisk.

Kaczynski tangerar också en traditionell antropologi och kosmologi när han teoretiserar kring en naturlig mänsklig känsla för rätt och fel. Han talar om de sex principerna, där det ingår sådant som ”do not harm anyone who has not previously harmed you, or threatened to do so”, ”the strong need to have consideration for the weak” och ”do not lie”. Att skicka brevbomber till datorförsäljare är inte förenligt med dessa principer, men de är nära nog universella.

Civilisation och sociologi

Every major technological advance is also a social experiment.
- Kaczynski

Kaczynskis analys av historien är närmast deterministisk, och har mycket gemensamt med historiematerialismen. Historiens motor är produktivkrafterna, alltså teknologin. Förändringar i teknologin förändrar samhället, och de är närmast irreversibla. Förändringen av samhället är dessutom till det sämre, graden av frihet och autonomi minskar medan antalet civilisationssjukdomar ökar.

Bland hans intellektuella inspirationskällor återfinns Ellul och Lewis Mumford, men det är också tydligt att han studerat många såkallade ”primitiva” folk (dock utan att romantisera dem till den grad många anarkoprimitivister gör, Kaczynski är öppen med att de ofta levde våldsamma och hårda liv, och att det fanns inslag av allt från sexism till djurplågeri bland dem). När det gäller revolution och social förändring är den franska och den ryska revolutionen de två exempel han studerat mest, och de är därför modellerna för den kommande.

In living close to nature, one discovers that happiness does not consist in maximizing pleasure. It consists in tranquility.
- Kaczynski

Kaczynskis beskrivning av den moderna, teknologiska civilisationen är dyster. Miljön skadas, men civilisationen är också onaturlig för människan. Detta gör att antalet amerikaner som behöver medicineras för att alls fungera ständigt växer, antalet krav och normer växer likaså. Kaczynski jämför den moderna amerikanen med ett djur i en bur. Det fokus han lägger vid civilisationens skadliga effekter för människor gör att man kan tala om en radikal humanism snarare än en ekologisk radikalism. Han menar rentav att civilisationen står inför teknologiska genombrott som kommer göra det möjligt att förändra människorna på ett sådant sätt att de inte längre är mänskliga utan finner sig även i omänskliga villkor.

Vänsterister

When we speak of leftists in this article we have in mind mainly socialists, collectivists, ”politically correct” types, feminists, gay and disability activists, animal rights activists and the like. But not everyone who is associated with one of these movements is a leftist.
- Kaczynski

Kaczynski är synnerligen skeptisk till det han kallar vänsterister, leftists. Han gör en psykologisk analys och finner att vänsterist blir man på grund av en viss psykologisk profil (det hela påminner alltså om en omvänd version av Adornos ”auktoritära personlighetstyp”). Kaczynski menar att man blir vänsterist på grund av två faktorer: känslor av underlägsenhet och översocialisering. Den första faktorn är lättbegriplig, vänsteristen identifierar sig med grupper som anses svaga eftersom han eller hon själv betraktar sig som svag. Detta gör också att de är lättkränkta å dessa gruppers vägnar, och att de avskyr allt som associeras med styrka eller framgång (allt från företagare och militärer till den vita rasen och staten Israel). Bakom talet om solidaritet döljer sig inte sällan känslor av misslyckande, avund och hat.

Fenomenet översocialisering förklarar Kaczynski med att vårt samhälle är så komplext och har så många sociala koder och normer som måste internaliseras att många människor riskerar att ta skada av det. Dessa människor anstränger sig i så hög grad att agera och tänka på ett socialt accepterat vis att de för att slippa känslor av skuld tvingas ljuga om sina motiv för sig själva. Detta innebär att vänsteristens rebelliska pose är en illusion, då han eller hon i själva verket angriper civilisationen med utgångspunkt i dess egen ideologi. Kaczynski skriver om detta: leftists, especially those of the oversocialized type, usually do not rebel against those principles but justify their hostility to society by claiming (with some degree of truth) that society is not living up to these principles.

Hans analys av den moderna vänsterismen som psykologisk och social typ är av betydande värde, och det är ingen slump att Breivik rakt av kopierade delar av den i sitt manifest (de ideologiska likheterna mellan de båda är annars begränsade). Kaczynski menar att vänsterister kommer att attraheras av de flesta rörelser som förefaller vara systemkritiska, och de gör det i sådana antal och med sådan intolerans att de tenderar att ta över dem (jämför miljörörelsen). Han varnar därför sina sympatisörer för att acceptera dem överhuvudtaget.

Sammantaget är det alltså en värdefull och intressant analys av det moderna samhället Kaczynski gör. Hans antropologi, med fokus på oberoende och strävan, och beskrivningen av civilisationssjukdomarna, är av intresse, liksom beskrivningen av vänsteristen som typ. Samtidigt är han själv fast i den modernitet civilisationen idag befinner sig i. Hans modell för revolution är den franska och ryska, och hans kosmologi är mycket modern och materialistisk. Där Hakim Bey talat om behovet av en grön hermeticism, och där traditionalister som Hossein Nasr visat hur den ekologiska och antropologiska krisen bottnar i en metafysisk kris, befinner sig Kaczynski fortfarande i hög grad inom ramarna för en upplysningsmaterialism. Hans historiesyn är också nära besläktad med den marxska historiska materialismen, även om fokus ligger på produktionskrafterna som motor. Detta sammantaget gör att hans råd vad gäller metoder framstår som svagheten i hans analys. Beskrivningen av den antropologiska krisen har betydande värde, men någon lösning erbjuds varken i hans teori eller praktik. Där har bland annat Bey och Nasr mer att erbjuda.

En översättning av Kaczynskis avsnitt om Översocialisering till svenska återfinns här.

Relaterat

Relaterat

Pentti Linkola – Can Life Survive?
Lästips: Intervju med Dave Foreman
Aftermath – Population Zero
de Benoist och den ekologiska frågan
Människan och naturen
Edward Abbey – Desert Solitaire
Agalloch
Reaktion – Ständig ekonomisk tillväxt – historiens värsta utopi
Rimfaxe – Skogen som drängstuga
Wodinaz – Visenten
Wodinaz – Kantarellen och nordbon
Wodinaz – Ålen

Jean-Claude Michéa är en värdefull och inte alldeles rättroende socialist. Han är expert på George Orwell, och i likhet med Orwell baserar han sin socialism på vanliga människors förmåga till ”common decency” snarare än på esoteriska teorier som enbart kan förstås av en selekt akademisk elit. Bland Michéas inspirationskällor finns också Christopher Lasch, Karl Polanyi och de antropologer som intresserat sig för gåvor och reciprocitet snarare än marknadsutbyten som det centrala i ett samhälle (bland annat Clastres, Assman och Mauss).

Michéa är besviken på den yttervänster han själv en gång tillhört, då han menar att den inte bryter med liberalismens logik. Han visar hur Guattari och Deleuze tvärtom legitimerar dagens gränslösa kapitalism, och hur politisk korrekthet har mer gemensamt med liberalism än med socialism. Intressant är också hur han visar att delar av den franska yttervänstern påverkades av Ayn Rand, och hur militärkuppen och repressionen i Chile fick den dåtida vänstern att inse att stöd för folket var riskabelt. Det var i efterspelet av detta som ”populism” blev ett skällsord och ett tankebrott, det alltid latenta folkföraktet blev explicit, och ”antirasism” blev en praktisk ersättning. Michéa citerar också Marx Tyska ideologin, där den symboliska konflikten i den härskande klassen mellan en ”vänster”-fraktion som kontrollerar det kulturella kapitalet och en ”höger”-fraktion som kontrollerar det ekonomiska förutses:

Within this class this cleavage can even develop into a certain opposition and hostility between the two parts, but whenever a practical collision occurs in which the class itself is endangered they automatically vanish…

Man kan konstatera att Marx här förutsåg hur den härskande klassen på 2000-talet skulle sluta upp kring både ”näthats”- och ”extremism”-diskurser för att slippa ta etablissemangs- och systemkritik på sådant allvar att man nämnde dem vid deras egentliga namn. När dess herravälde som sådant utmanas sluter klassens båda fraktioner upp bakom sina intressen.

Liberalismen är en antihumanism

According to the dominant interpretation of the time, however, the two main causes of the madness of war were, on the one hand, the desire for glory on the part of the Great, and, on the other, the pretensions of people to know the Truth about Goodness…
- Michéa

Michéa är en av Alain de Benoists inspirationskällor, och detta förvånar inte då det är kritiken av liberalismen som står i centrum för hans bok The Realm of Lesser Evil. Michéa argumenterar där för att liberalismen är den moderna ideologin, men han gör det utan att falla i den linjärt deterministiska fällan. Tvärtom identifierar han två specifika orsaker till den liberala moderniteten. Där finns den moderna vetenskap som uppstod i Europa, och inspirerade många att tillämpa liknande tankesätt på samhället, men enligt Michéa var den inte i sig tillräcklig för att orsaka dagens liberala ordning. Den andra faktorn var 1500- och 1600-talens utdragna religiösa inbördeskrig, och den rädsla och trötthet de gav upphov till. Det är enligt Michéa inte en slump att bland annat Hobbes såg ”naturtillståndet” som brutalt och osäkert.

Många filosofer försökte finna en lösning på dessa inbördeskrig, och man förklarade dem med två saker. Dels människors strävan efter ära genom att kämpa för det goda och sanna, dels tron på det sanna som sådant. För att undvika det sociala våldet ansåg man sig vara tvungna att avskaffa dessa två faktorer. Man strävade därför efter att inrätta en filosofiskt neutral stat. Michéa noterar att liberalismen alltså bygger på en antihumanism, den ser människor som oförmögna att gemensamt verka för det goda. Det minst onda, ”the lesser evil”, blir då en filosofiskt neutral stat, en stat i vilken även ”a people of demons” skulle kunna fungera. Av detta följer logiskt att Lag blir formen och Marknad innehållet i staten, att egoism och egenintresse först tolereras och sedan hyllas, och att det kulturella och sociala kapital som Orwell betecknade som ”common decency” gradvis undergrävs. Mot denna utveckling vände sig först reaktionärer och konservativa, och därefter socialister. Dessa insåg att den ordning som inrättats för att även kunna fungera för ”a people of demons” på sikt ledde till att medborgarna blev sådana.

Michéa visar att konflikten mellan liberal ”vänster”, vilken fokuserar på Lag, och ”höger”, vilken fokuserar på Marknad, är illusorisk. Logiken och utgångspunkten är samma. ”Vänsterns” logik leder till ett växande antal lagar som ska förhindra att någon kränker någon annan eller begränsar andras frihet, medan ”högerns” logik leder till ett samhälle som tillåter: ”millions of individuals to come together on a daily basis without any need to love one another, or even to speak to one another”. Dessa båda trender kompletterar varandra.

Mot bakgrund av detta är Michéa skeptisk till den multikulturalistiska retoriken, och menar att det hela normalt inte handlar om genuina möten mellan människor, utan snarare att ”the Other is seen far less as a possible partner in an always singular encounter, than as a pure object of tourist consumption and various kinds of instrumentalization”. Ett samhälle som avskaffat det sociala och det goda kan inte på allvar hoppas integrera någon in i en gemenskap som inte ens inledningsvis är värd namnet. Att de nykomna i ett sådant scenario ofta får tjäna som syndabockar är inte förvånande, även om det inte är förenligt med Orwells ”common decency”.

Michéa visar också hur den moderna liberalismen undergräver den sociala tillit och de människotyper den ärvt från äldre samhällen, och på sin höjd kan ersätta den med ideologier som har svårt att inspirera människor.

Sammantaget är det alltså en bok som bör läsas av varje systemkritiker. Om man är socialist har man nytta av Michéas insikter kring dagens vänster som i grunden liberal, hans insikter om hur antipopulism och folkförakt är intimt knutet till politisk korrekthet, och vikten av ”common decency”. Står man längre till höger i sin systemkritik har man också nytta av hans beskrivning av det sociala, samhället i egentlig mening, som utgångspunkt (allt annat lika är detta en potentiell utveckling för ett SD som börjat teoretisera om det moderna ”splittringssamhället”, för mot ett sådant måste man ställa det sociala). Hans analys av liberalismen, med de två benen Lag och Marknad, och den numera outtalade antihumanism den bygger på, är också av stort värde.

A year ago I was in the Atlas Mountains, and looking at the Berber villagers there, it struck me that we were, perhaps 1000 years ahead of these people, but no better than they, perhaps on balance rather worse. We are physically inferior to them, for instance and manifestly less happy… my chief hope for the future is that the common people have never parted company with their moral code.
- Orwell

Relaterat

Jean-Claude Michéa om politisk korrekthet
de Benoist om de etablerade partierna

Ferdinand Lasalle (1825–1864) är idag mest känd genom den kritik Karl Marx riktade mot honom, men han var på sin tid en framträdande socialistisk politiker. Den socialism han företrädde kan tjäna som exempel för att illustrera flera av bristerna hos den, i varje fall tillfälligt, segrande marxska socialismen och i bredare mening som ett exempel på ”the road not taken”. Många av de för-marxska socialisterna hade värdefulla tankar, oavsett om det sedan gällde relationen mellan stat och nation, pedagogik, centralism kontra småskalig självorganisering, förmågan till social fantasi och moraliskt tänkande, religionens roll, eller synen på samarbete kontra klasshat. Lasalle, liksom de såkallade utopisterna, är här en användbar kontrast till den historiska marxismen. Man kan i sammanhanget hoppa över mer spektakulära och tidsbundna fenomen, som Lasalles fåfänga, hans död i en duell, eller den privata korrespondens där den av många nutida antirasister hyllade Marx beskrev honom som en ”judisk nigger”. Istället kan man nöja sig med att konstatera att Marx och Lasalle som personer var väldigt olika.

Antiliberal front

He was one of the most intelligent and likable men I had ever come across. He was very ambitious and by no means a republican. He was very much a nationalist and a monarchist. His ideal was the German Empire, and here was our point of contact.
- Bismarck

Socialisten Lasalle träffade i hemlighet den konservative ”järnkanslern” Bismarck flera gånger. Det fanns en potentiell intressegemenskap mellan dem, båda var tyska patrioter, ingen av dem var liberal. Tvärtom skrev Lasalle i förordet till en av sina böcker att ”this work will bring about the utter destruction of Liberals and the whole Progressive bourgeoisie”. Bismarck genomförde också flera reformer som inledde rikets förvandling till ett folkhem, Lasalle verkade under deras möten aktivt för att även de egendomslösa arbetarna skulle få rösträtt då han såg detta som ett vapen mot borgarklassen och liberalismen.

I modern tid talar man i Tyskland om ”querfront” när den radikala högern söker beröringspunkter och allianser med den radikala vänstern, och i någon mån kan man identifiera fröna till något liknande i Bismarcks och Lasalles möten. Olyckligtvis fick dessa möten relativt begränsad effekt historiskt, även om en del historiker anser att Bismarcks sociala lagstiftning bland annat inspirerades av Lasalle.

We are all working men in so far as we have even the will to make ourselves useful in any way to the community.
- Lasalle

Staten och den preussiska socialismen

Hence we now face the task of liberating German socialism from Marx. I say German socialism, for there is no other. This, too, is one of the truths that no longer lie hidden. Perhaps no one has mentioned it before, but we Germans are socialists. The others cannot possibly be socialists.
- Spengler

Lasalle och Marx hade också olika syn på staten. Marx såg den som ett redskap för klassherravälde som skulle vittra bort på sikt, men Lasalle hade en mer preussisk och idealistisk syn på den. Här ligger Lasalle nära det som Spengler kallade preussisk socialism och Yockey etisk socialism. Han ser relationen mellan staten och arbetarklassen, ”det fjärde ståndet”, som central:

The moral idea of the State according to the working class on the contrary is this, that the unhindered and free activity of individual powers exercised by the individual is not sufficient, but that something must be added to this in a morally ordered community namely, solidarity of interests, community and reciprocity in development.

Lasalle intar här en position besläktad både med stats- och gillesocialister, liksom med teorier kring social kredit. Han menade att staten skulle underlätta arbetarnas självständiga projekt, det som i Frankrike hade kopplats till Louis Blanc och kallats ”national workshops”. Lasalle skriver:

I did not ask for an organisation of labour by the State. What I have advocated is a credit operation of the State, whereby it would be made possible for the working men to establish a voluntary association emanating from their own action.

Om detta ekonomiskt och politiskt är möjligt, eller om det hela snabbt skulle underordnas staten alternativt bli olönsamt, är en annan fråga. Lasalle menade att det var statens moraliska ansvar och uppgift att öka människors frihet, och fri association var ett steg i den riktningen. Här identifierar han också tidigt skälen till liberalernas misstro mot staten och vilja att minimera den till en nattväktarstat. Lasalle skriver:

The Middle Class hate the idea of a State; they would replace the State by a Middle Class society permeated with free competition; for in a State, workers are still treated as man, while under the Middle Class regime the workers are like any other merchandise, and are only taken into consideration according to the cost of production.

Inspirerad av Marx kopplar han detta till det ekonomiska. Han skriver:

Under free competition the relation of an employer to the employed is the same as to any other merchandise. The worker is work, and work is the cost of its production. This is the leading feature of the present age. In former times the relations were those of man to man: after all, the relations of the slaveowner to the slave, and of the feudal lord to the serf, were human. The relations in former times were human, for they were those of rulers to be ruled; they were relations between one man and another man. Even the ill-treatment of the slaves and serfs proves this; for anger and love are human passions; and those ill-treated in anger were still treated as men. The cold, impersonal relation of the employer to the employed, as to a thing which is produced like any other ware on the market, is the specific and thoroughly inhuman feature of the Middle Class Age.

Moral och mänsklighet

Detta för oss osökt in på en annan fundamental skillnad mellan Lasalle och Marx, en skillnad där Lasalle länge framstod som mer ”primitiv” än den ”vetenskapliga” socialismen men där den senare idag framstår som synnerligen blodsbesudlad och kanske inte fullt så avancerad. Vi har här att göra med skillnaden mellan moral och idealism på ena sidan och ren nihilism på den andra. Lasalle tvekar alltså inte att föra in moralen i sitt resonemang, i detta fall en arbetar- eller socialistisk moral som måste vägleda staten. Mot den liberala staten som en förening av egoister ställer han socialismens stat som en ”unity of individuals into a moral whole”. Släktskapet med den konservative Bismarck är tydligt. Naturligt kopplat till detta är Lasalles intresse för statens utbildningsansvar. Flera av de tidiga socialisterna hade detta pedagogiska intresse och såg det som ett sätt att fostra en ny människa.

Sammantaget kan man alltså identifiera flera av den moderna socialismens brister även hos Lasalle, han är bland annat egalitarist, har en linjär och deterministisk historiesyn, och uttrycker inget större intresse för differentiering. Samtidigt saknas flera av de brister som i den fortsatta socialismens historia lätt ledde till storskaliga folkmord och bristerna balanseras av idealistiska och mänskliga inslag. Detta gör Lasalle till en intressant bekantskap men det gjorde också hans socialism mindre intressant för de kretsar som var mer intresserade av subversion och splittring än av sociala framsteg och samarbete.

Relaterat

Charles Fourier och hans idévärld
Quiding och kommunalsocialismen
Etisk socialism
Otto Strasser och den tyska socialismen
Oswald Spengler – Preussisk socialism
Tankar kring marxismen

Texter av Lasalle

What is Capital?
The French National Workshops of 1848
The working man’s programme

Häromdagen publicerade amerikanska Alternative Right en läsvärd intervju med Alain de Benoist om den moderna högerns brister, och nu har de nordamerikanska radikaltraditionalisterna följt upp med en värdefull översättning av hans artikel Classes Populaires et Classe Moyennes Face au Capital. Översättningen finns att läsa här: Hourglass Capitalism

Timglaskapitalism

Due to its unjustified existence—the fact that, in other places around the world ,the jobs of the middle-class people can be performed at lower costs—the middle class thus becomes the ”enemy” of financial capitalism. Capitalism has rejected the compromise previously made and moved on to the “euthanizing of the parasitic middle class.”
- de Benoist

de Benoist utgår i sin analys från att ojämlikheten ökar och att medelklassen är hårt ansatt i flera länder. Hans historieskildring bygger på tre faser – en ursprunglig fas med ett stort proletariat och en andra fordistisk fas med högre löner och därav följande masskonsumtion. Under den fordistiska fasen växte medelklassen sig stor och välmående, och hade intresse av att systemet var stabilt. Nationalstaten var en både ekonomisk och politisk enhet under denna era. I den tredje fasen har förutsättningarna för medelklassens allians med kapitalismen urholkats. de Benoist talar om en deterritorialiserad kapitalism, alltså en kapitalism som inte längre accepterar gränser mellan stater. Finanskapitalets rörlighet har legaliserats, ökad frihandel och migrationsflöden gör att arbetare från Sverige idag konkurrerar mer eller mindre direkt med arbetare från utvecklingsländer, et cetera.

Artikeln är värdefull, då den visar hur medelklassens intressen idag inte längre automatiskt är identiska med etablissemangets. Man skule kunna utveckla detta resonemang och visa hur den politiska klassen idag inte längre har sin lojalitet hos sin nationalstat (Laschs ”revolt of the elites”, bilderbergare, et cetera). Man kan också visa hur kostnaderna för exempelvis massinvandringen i hög grad betalas av medelinkomsttagare, då varken de fattigaste eller de rikaste betalar skatt i proportion till sina inkomster.

Little do they realize that the discomfiture of the middle classes can turn into a Roman holiday at which the big bankers will be supplying and not enjoying the fun. The big business leaders and bankers never would be missed, while the middle classes cannot be liquidated.
- Lawrence Dennis

Det de Benoist inte tar upp närmare är de politiska konsekvenserna av detta. I den politiserade forskning kring fascism som bedrivs i den akademiska världen tar man ofta upp att en medelklass som hotas av deklassering är benägen att ge fascistiska rörelser sitt stöd (och med fascism menar man ofta varje form av systemkritik som inte utgår direkt från Marx). Detta beror delvis på att man i de vänstermiljöer där dessa akademiker verkar av nostalgiska skäl gärna romantiserar arbetarklassen något, och ogärna kopplar den till fascism. Men det finns också korn av sanning i deklasseringsteorin, en radikaliserad medelklass kan vara en svår utmaning för varje etablissemang, inte minst ett så korrumperat som det nuvarande. Samtidigt finns här en betydande tröghetsfaktor, det tar lång tid för en grupp att inse att dess intressen inte längre försvaras av det etablissemang de tror sig företrädas av. Det finns också betydande utrymme för förvirrade reaktioner, exempelvis att skylla krisen på muslimer eller bidragstagare snarare än på det de Benoist kallar turbokapitalism och Taibbi griftopia, alltså att stirra sig blind på symbolpolitik snarare än reell sådan. Oavsett vilket lever vi i spännande tider, och förutsättningarna för oväntade allianser mellan sociala grupper är stora.

Mer de Benoist

Lästips: de Benoist och högern
de Benoist om invandring och löner
de Benoist om de etablerade partierna
Alain de Benoist – Beyond Human Rights
de Benoist om det politiska
de Benoist om representativ demokrati
de Benoist och den nya sociala frågan
de Benoist om demokrati
de Benoist och finanskrisen
Alain de Benoist och totalitarismen
de Benoist och kritiken av de mänskliga rättigheterna
de Benoist och den ekologiska frågan
Det politiska som subversivt begrepp
de Benoist – The Problem of Democracy
Alain de Benoist – ett par excerpter
de Benoist och Amerika
de Benoist – Gemeinschaft & Gesellschaft
de Benoist och den klassiska liberalismen
de Benoist om identitet
de Benoist- On Being a Pagan
de Benoist om hedniska renässanser
de Benoist och tillväxtideologin
Solguru – Manifesto for a European Renaissance

Alain de Benoist räknas ofta till den nya högern, men betraktar inte sig själv som höger. Tvärtom beskriver han både ”höger” och ”vänster” som alltmer oanvändbara begrepp, och har konstaterat att många av vår tids viktiga politiska konflikter inte kan analyseras med dem som utgångspunkt.

I en intervju från 2005 går de Benoist in på bristerna hos den historiska högern. Ett utdrag ur intervjun har publicerats på Alternative Right här: The Intellectual Vacuity of the Old Right

de Benoist identifierar en av de grundläggande skillnaderna mellan höger och vänster, närmare bestämt synen på antropologi. Han skriver:

The Right is more sensitive to human qualities than to intellectual capacities.

Detta är en följd av fundamentala skillnader i synen på sig själv och andra. Inom den verkliga högern står antropologi i fokus. Man värdesätter goda och tidlösa mänskliga kvaliteter som heder, sanning, ödmjukhet, välvilja, et cetera. I den arketypiska vänstern tror man sig ofta kunna ignorera dessa, och skapa ett gott samhälle med omänskliga metoder (en inställning som idag influerat stora delar även av högern).

As the Right is very little interested in ideas, it tends to bring everything back to people.

Bristen på en antropologi och synen på människan som ett tabula rasa tillhör vänsterns främsta svagheter, och leder lätt till storskaliga sociala experiment. de Benoist visar dock att högerns antropologi kan vara ett problem, när den kopplas till anti-intellektualism och en ovilja att analysera system. Det senare är direkt farligt, då det innebär att man mer fokuserar på människor och grupper (judar, muslimer, invandrare, kapitalister, feminister) än på system. Det skapar fiender, och bygger inte sällan på ett psykologiskt behov av sådana.

de Benoist framstår här som orättvis i sin beskrivning av högern, fullt så enkel har verkligheten inte varit. Det finns mycket riktigt en tendens att leta efter fiender, men om man exempelvis läser Paul Gottfried är det uppenbart att han dels är en man av högern, dels har en samhällsanalys som både bygger på och överskrider marxismens. För varje företrädare för ”vulgärhögern”, som letar fiender och inte förstår system, kan man hitta en motsvarande företrädare för ”vulgärvänstern”, ofta dessutom i avsaknad av heder. Oavsett vilket ger de Benoist här värdefulla infallsvinklar för den som hederligt vill analysera sin egen världsbild. Av värde är också de Benoists beskrivning av den historiska högern. Han noterar att den tidiga högern erbjöd …an anti-individualist and anti-utilitarian system of thought, together with an ethic of honor, inherited from the Ancient Regime. Thus it was opposing head-on the ideology of the Enlightenment, whose driving forces were individualism, rationalism, self-evident individual interests, and the belief in progress. The values that the Right claimed were aristocratic and popular at the same time. Its historic mission was to fulfill the natural union of the aristocracy and the people against their common enemy: the bourgeoisie, whose class values were precisely legitimized by Enlightenment thought. But this union was fulfilled only during very brief periods.

…

The Right forgot that its only true enemy is Money. It should have considered everything opposing the system of money as its objective ally. Instead it gradually joined the other side. The Right was better equipped than any other force to reframe the anti-utilitarian values of generosity and selflessness, and to defend them. But, little by little, the Right acceded to the logic of interest and the defense of the market. At the same time, it fell in line with militarism and nationalism, which is nothing but collective individualism, something that the first counter-revolutionaries had condemned as such.

Sammantaget är det en värdefull intervju, där de Benoist dels identifierar högerns positiva aspekter, dels de negativa tendenser som inte sällan uppstår i den.

Mer de Benoist

de Benoist om invandring och löner
de Benoist om de etablerade partierna
Alain de Benoist – Beyond Human Rights
de Benoist om det politiska
de Benoist om representativ demokrati
de Benoist och den nya sociala frågan
de Benoist om demokrati
de Benoist och finanskrisen
Alain de Benoist och totalitarismen
de Benoist och kritiken av de mänskliga rättigheterna
de Benoist och den ekologiska frågan
Det politiska som subversivt begrepp
de Benoist – The Problem of Democracy
Alain de Benoist – ett par excerpter
de Benoist och Amerika
de Benoist – Gemeinschaft & Gesellschaft
de Benoist och den klassiska liberalismen
de Benoist om identitet
de Benoist- On Being a Pagan
de Benoist om hedniska renässanser
de Benoist och tillväxtideologin
Solguru – Manifesto for a European Renaissance