Oskorei

Juristen Jens Lapidus kom att bli en av 2000-talets mest framgångsrika författare med debutromanen Snabba cash. Boken har nyligen filmatiserats, och Lapidus har skrivit uppföljarna Aldrig fucka upp och Gängkrig 145 (den senare en serieroman illustrerad av den begåvade Peter Bergting). Alla hans verk har hittills ingått i den genre Lapidus inspirerad av hårdkokta legendarer som Dennis Lehane döpt Stockholm noir.

Lapidus är en inte oäven berättare, och har utöver den hårdkokta amerikanska deckartraditionen hämtat inspiration från sin tjänstgöring i tingsrätten. Debutromanen saknade engagerande huvudpersoner, men vägde upp detta genom en ödestyngd och mörk handling där varje steg naturligt ledde huvudpersonerna till katastrof. Han illustrerade på så vis affiniteten mellan fornnordisk saga och maffia- och yakuzagenre, med dess fokus på heder, lojalitet, våld och ödesdigra skeenden.

I förbigående sagt var boken betydligt bättre än den klichéfyllda filmen, som också avvek från bokens handling på flera punkter. I centrum för Snabba cash stod den såkallade juggemaffian, och ett antal aktörer som drogs in i dess maktsfär. Berättartekniskt var Lapidus problem främst hans tendens att beskriva olika aktörer som rena stereotyper, sannolikt var han här påverkad av filmens bildspråk, fokuserad mer på spektakulära scener. En tydlig brist var också den närmast totala avsaknaden av miljöbeskrivningar, och av visuella beskrivningar överhuvudtaget.

Släpade fötterna efter sig in på hennes rum. Lika stökigt som vanligt. Lika mycket papper, kaffekoppar, Ramlösaflaskor, uttorkade krukväxter, nördiga affischer med fett tjocka människor på. Undertext: Botero. Kuk alltså – Botero kunde hon va själv. Klump.
- Mahmud, Aldrig fucka upp

I uppföljaren, Aldrig fucka upp, var det tydligt att han behärskade den miljö han skapat i debuten och han kunde därför koncentrera sig på sina huvudpersoner. I den kriminelle Mahmud och den flexible polisen Thomas blev detta tydligt, särskilt Mahmud framstod som en flerdimensionell person som också utvecklades under resans gång. De överdrivna och spektakulära gestalterna från debuten var nedtonade. Handlingen var också mörkare. Samtidigt har den brister, och det är tydligt att Lapidus fallit för frestelsen att av sentimentala eller pedagogiska skäl göra våld på handlingens egen logik. Debutens svarta realism har därför ersatts med något mindre trovärdigt och i sammanhanget mindre lyckat, längtan efter ett lyckligt slut. Huvudpersonen Niclas är heller inte trovärdig, och bidrar till att det som började som skicklig och mörk realism mot slutet urartar i det serietidningsartade.

Samtidigt är Lapidus som sagt en inte oäven författare, och det återstår att se vilken av de två tendenserna i hans författarskap som kommer att väga tyngst i hans framtida verk. Inblicken i en växande verklighet är skickligt förmedlad både i Snabba cash och Aldrig fucka upp, Lapidus både skriver bättre och väljer mer intressanta områden att skriva om än flertalet av sina konkurrenter. Samhällskritiken är relativt simpel, och inskränker sig ofta till en ren beskrivning av en ny social verklighet, något som dock kan vara väl så effektivt som mer tendentiös litteratur. De flesta torde i varje fall redan veta att den materialistiska världsbilden är snarlik bland många brats och förortsgangsters, att man blir bitter när man inte blir insläppt på fina krogar, och att svenska ungdomar ibland rånas av invandrare. När man jämför med liknande berättare som Renzo Aneröd, Henrik Johansson och Nicolas Winding Refn framstår också Lapidus som mindre socialt medveten.

Ett originellt grepp hos Lapidus är hans användande av huvudpersonernas eget språk i skildringarna av deras upplevelser och tankar. Ibland blir detta både effektivt och underhållande, men ibland är det också en närmast plågsam påminnelse om hur stympat och utarmat det svenska språket blivit av massinvandringen. Någon grammatik att tala om har vare sig Jorge eller Mahmud, och deras språk avslöjar en milt sagt materialistisk världsbild.

Stockholm noir som samtidsfenomen

Utöver att vara en begåvad berättare hade Lapidus med sin debut turen att möta den läsande medelklassens skiftande intressen. Denna medelklass har börjat inse att en helt ny verklighet växer fram mitt i deras samhälle, en verklighet med andra lagar och makthavare än det officiella samhället. När denna verklighet ännu befinner sig på ett tillsynes tryggt avstånd framstår den som spännande, och möjlig att romantisera. Den mytiska representanten för denna nygamla sociala verklighet är Förorten, och Lapidus tillfredsställde med Snabba cash skickligt läsarnas bild av detta som en annan värld, en värld där våld och heder, lojalitet och konflikter stod i centrum. När Förortens logik sprider sig geografiskt och socialt torde den initiala romantiseringen övergå i andra former av intresse, men i detta skede är den ännu ett tacksamt ämne för hårdkokt samtidslitteratur.

Här kan man också identifiera ett intresse hos den läsande medelklass som i hög grad består av effeminerade svenska män för en mer arkaisk verklighet och en annan manstyp, i ett komplext samspel mellan kön, klass och etnicitet. Huvudpersonen JW i Snabba cash blir en representant för det föreställda mötet mellan överbeskyddad ”svenne” och Förorten. Symptomatiskt är att det i båda böckerna i princip enbart finns manliga huvudpersoner. Lika symptomatiskt i en svensk kontext är att hårdföra svenska huvudpersoner normalt lyser med sin frånvaro, även om Lapidus bryter mot en hel del oskrivna regler när han utan att lägga in egna värderingar skildrar både högerextremister, poliser som tappat tron på systemet och serber som uttrycker obekväma åsikter (huvudpersoner som tjänat under den serbiske krigsherren Arkan alternativt vägrar adoptera ett barn som inte ser ut som honom själv tenderar annars att lysa med sin frånvaro i svensk samtidsprosa).

Den etniska projicering där europeiskättade mäns maskulinitet demoniseras medan icke-europeiska kriminella och artister kan framställas som ikoner, saknas i relativt hög grad hos Lapidus. Samtidigt är den svenska läsande medelklassen ännu inte redo för att utan värderingar och ideologiska brasklappar läsa en spänningsroman med en huvudperson som exempelvis är medlem i Aryan Brotherhood, Chelsea Headhunters eller White Order of Thule, trots att den finner det kittlande och spännande att konsumera skildringar av allt från seriemördare till kokainkungar. Projiceringen har ännu sin plats, intresset för det exotiska sina gränser.

Andra exempel på detta populärkulturella intresse för kriminella miljöer och aktörer är TV-serier som Sopranos och Breaking bad, filmer som Football factory, bloggar som Zaramis och MC-Razzia, och böcker som Svensk maffia och Lappalainens studier av italienska aktörer. Även i media ser vi artiklar om allt från huliganism och recensioner av spel som Mafia 2, till rapporter om ”helikopterrånarna” som inte alltid saknar en viss implicit beundran. Fenomenet är i varje fall intressant, och torde hänga samman med allt från den moderna manlighetens kris till globaliseringen och det senmoderna samhällets och våldsmonopolets gradvisa sönderfall. Detta bidrar till att Lapidus böcker är ett intressant samtidsfenomen, utöver sitt rent litterära värde (där Aneröd, Johansson och andra som sagt kan vara väl så värdefulla).

Relaterat
Reigning in Hell
Saviano – Gomorra
Eastern Promises
Schakalmanifestet
Breaking bad

Maj 2010 förlorade världen en begåvad konstnär, då Frank Frazetta gick bort. Frazetta, född 1928, räknas till de stora fantasykonstnärerna och är känd bland annat för sina Conan- och Tarzanomslag. Han tecknade också serier och omslag till album från bland annat Molly Hatchet och Yngwie Malmsteen. Dagens hyllning kan tyckas vara i senaste laget, och kommer därför också i första hand ta upp likheter respektive skillnader mellan romantisk konst och fantasykonst. Detta är av intresse inte minst då fantasykonst idag är mycket populärt, exempelvis genom sidor som Elfwood och Deviantart. Det är positivt att när den livlösa och politiserade konst som dominerar delar av konstvärlden saknar all relevans för de flesta européer, så är intresset för konst som innehåller starka inslag av myt, magi och arketyper fortfarande stort. Även om det är på ideella och/eller inofficiella arenor som Elfwood.

Fantasy och nordeuropeisk tradition

Den moderna fantasygenren har djupa rötter i nordeuropeisk mytologi och sagotradition, och kan på många vis sägas vara en fortsättning på den. Både Tolkien och William Morris var inspirerade av sagor som Beowulf och Völsungasagan, Morris förlade exempelvis The Glittering Plains till det nordiska Odainsaker och Tolkien befolkade Midgård med väsen från nordeuropeisk folktro. Inspiration från den höviska riddarlitteraturen, Ariosto, djurfablerna och kristendomen kan i varierande grad identifieras hos genrens mästare. Idag finner vi också fantasy som bygger på politiskt korrekta sentiment och teman, men de historiska mästarna har rört sig i en europeisk tradition.

Gudarna, de ickemänskliga varelserna och raserna, trolldomen och den ännu besjälade naturen har alltså sina rötter i nordeuropeisk mytologi och folktro. Från grekisk myt återfinner vi konflikten mellan ”unga” och ”gamla” gudar, från indo-europeisk världsåskådning konflikten mellan ”Lag” och ”Kaos”. Till en tydligt germansk bakgrund kom sedan genom Howard och Rice Burroughs ett antal närmast nietzscheanskt, socialdarwinistiskt färgade teman att kopplas, i form av hypermaskulina hjältar som Conan och Tarzan, och en särskild, cykliskt vitalistisk historieskrivning.

Den moderna fantasykonsten kan på många vis ses som en syntes av dessa två tendenser. Bakgrunden för tankarna till romantiken, med en besjälad och magisk natur, mot denna bakgrund framträder sedan en barbar, tidvis flankerad av vilda bestar, horder av fiender eller lättklädda kvinnor. Ofta har fantasykonsten också ett inslag av erotik, och den barbariske krigaren är ibland utbytt mot en kvinnlig krigare med begränsad klädsel. Hos en Luis Royo och en Serpieri står denna aspekt ofta i centrum, på ett sätt som ibland för tankarna till nordeuropeiska valkyrior och hednisk estetik och sexualmoral (och ibland till den rena pornografin, som dock inte heller den undkommer kraften hos diverse arketyper).

Fantasykonsten påminner om den romantiska konsten inte minst genom den ännu magiska och otämjda natur som bildar bakgrund åt den. Där romantiken ofta fokuserade på den vilda naturen och landskapet, ibland med en ensam människa som betraktare, ställer fantasykonsten istället en mänsklig aktör i centrum. Det finns också en tydlig kontrast och dialektik mellan manliga och kvinnliga arketyper av olika slag, liksom mellan natur och civilisation (där den barbariske aktören ofta står närmare naturen). Den värld som framträder har mer gemensamt med våra förfäders hedniska, där livet framstår som en strid. Den starka sexuella dimorfismen, med beväpnade män, ofta fångade mitt i en rörelse, och lättklätt sensuella kvinnor, ligger heller inte särskilt väl i linje med vår tids officiella sentiment. Detta kan vara en förklaring till att Frazetta sällan visas i sammanhang som domineras av feminister, liksom hans stora popularitet på bland annat internet. Om ”verklighetens folk” finns i verkligheten, så tilltalas de mer av kraften och kvaliteten hos en Frazetta och en Vallejo än de livlösa och förutsägbara provokationerna hos en Andres Serrano. Något som lovar gott inför framtiden.

Den hugade finner fler verk av Frazetta på den inofficiella Frazettasidan här: Frazetta Fantasy Art Gallery

Den som finner den rena fantasykonstens val av motiv något förutsägbara rekommenderas med fördel att undersöka andra konstnärer i den ”fantastiska” traditionen, som George Grie, Ilene Meyer, M.C. Escher, Giger, Ernst Fuchs, Beksinski och Patrick Woodroffe.

Relaterat

William Morris – News from Nowhere
Sagan om ringen och traditionalismen
Húrins barn
Narnia – en recension
Stephen King – The Dark Tower
Robert E. Howard och hans världsbild
Robert E. Howard – Excerpter
Robert E. Howard och hans livssyn
Conan och den Hyboriska tidsåldern
wodinaz – Dune
Rimfaxe – Intervju med Njordfoto

När moderaternas integrationspolitiske talesman Tobias Billström nyligen erkände att den svenska integrationspolitiken misslyckats påstod han att ”om man vill bli frisk måste man först erkänna att man är sjuk”. Jämförelsen var dock bristfällig, den svenska invandringspolitiken kan snarare liknas vid ett beroende, alternativt är det invandringspolitiken snarare än integrationen som kan beskrivas som ”sjuk”. Den integrationspolitik som kan integrera motsvarande 1% av befolkningen om året i en välfärdsstat finns inte i verkligheten, och det är naivt att inbilla sig något annat. Oförenligheten med välfärdsstaten, dess lönenivåer och dess skattetryck antyds också av de borgerliga själva när de börjar föra ”ekonomiska frizoner” på tal som en lösning på den dåliga integrationen. Utan privilegier i form av lägre skatter än sina svenska konkurrenter kan uppenbarligen företagarna i dessa zoner inte skapa några nya arbeten. För den objektive bedömaren är det hela enkelt. Får man ont i magen av att äta för mycket godis måste man skära ner på snaskandet, och om invandringspolitiken leder till framväxten av en etnisk underklass kanske det är dags att skära ner även där.

Vara hur det vill med den saken, Sverige är i ett internationellt perspektiv tämligen unikt i sin envetna strävan efter självutplånande. Detta blir tydligt när man studerar andra länders syn på svenskarna och deras politik. I dagarna har två exempel getts på detta, det handlar dels om den libyske ledaren Qadafi som uttalat sig om följderna av den europeiska invandringspolitiken, dels om danska regeringspartiers reaktion på medias behandling av Sverigedemokraterna.

Qadafi och Europas afrikanisering

So you see, way back then, uh, Sicilians were like, uh, wops from Northern Italy. Ah, they all had blonde hair and blue eyes, but, uh, well, then the Moors moved in there, and uh, well, they changed the whole country. They did so much fuckin’ with Sicilian women, huh? That they changed the whole bloodline forever. That’s why blonde hair and blue eyes became black hair and dark skin.

- True Romance

Den libyske ledaren Qadafi är en historiskt intressant gestalt, inte minst på grund av sina försök att skapa en syntes av nationellt självbestämmande och social solidaritet. Hans tankar samlades i den Gröna Boken, som historiskt inspirerat många nationalrevolutionärer och frihetskämpar inte minst i Afrika och Europa. Idag har Qadafi åter kommit att hamna i händelsernas centrum, i samband med ett besök i Italien. Den gamle alfahanen har där ådragit sig kritik för sexism i samband med att han låtit hyra in kvinnor från eskortföretag som publik för ett föredrag, men också för att han sagt det förbjudna vad gäller den europeiska invandringens följder. Hans insikt är här så svårhanterlig att media varit tvungna att sätta ”rädda” inom citationstecken i rubrikerna, Gaddafi vill ”rädda” Europa. Man har också känt sig tvungna att understryka att han är diktator.

Tomorrow Europe might no longer be European and even black as there are millions (of Africans) who want to come in… We don’t know if Europe will remain an advanced and united continent or if it will be destroyed as happened with the barbarian invasions.
- Qadafi

Men var och en kan fråga sig om den gamle revolutionären egentligen har fel. Massinvandringen från Afrika kommer att förändra européernas utseende och karaktär för alltid, och dessutom kommer den dessförinnan att leda till en våg av rasism från de infödda européernas sida. Om detta är bra eller ointressant är en värdering var och en får göra själv, personligen ser jag i varje fall afrikaniseringen av Europa som en förlust av något unikt och rashat som något som bör undvikas genom en annan invandringspolitik. Den fanatiske ”islamkritikern” kan välja att fokusera på Qadafis rekommendation till Europa att konvertera till islam, men hans uttalanden om invandringen kan tjäna som ett ögonblick av klarsyn. Den visar också på värdet i de kontakter med ledare i Tredje världen europeiska invandringskritiker länge sökt, tidigare Jörg Haider och Le Pen och nu Berlusconi.

Danskarna och Sverige

Någon bör säga till svenskarna att det är fråga om censur. Det hör inte hemma i ett skandinaviskt land år 2010.

- Naser Khader, dansk konservativ

En längre tid har Danmark fått tjäna som syndabock i svensk inrikespolitik, och svenska politiker och andra officiella personer har kunnat tävla i att beskriva danskarna som de verkligt ”andra”, som föraktansvärda representanter för allt det svenskarna inte är (inskränkta, intoleranta, et cetera). Det finns då en viss ironi i att danska politiker börjat bekymra sig för demokratin i det nordliga grannlandet, detta med anledning bland annat av TV4:s vägran att visa den sverigedemokratiska valfilmen. Någon större händelse är det kanske inte, men det är ändå positivt att den svenska inrikesdebatten och inte minst den officiella självgodheten utmanas genom att omvärldens perspektiv för en kort stund påtalas. Internationellt sett är den svenska debatten nämligen både historiskt efterbliven och en anomali. Detta oavsett vad en redaktionschef på SvD kan påstå. Med utvecklingen i övriga Europa, från Berlusconi och Sarkozy till Belgien och Holland är det i varje fall tydligt att den svenska ankdammens till leda upprepade ”sanningar” alltmer kommer ådra sig omvärldens öppna förakt och förundran.

Relaterat

Qadafi och den Gröna Boken
Ad Acta – Sverigedemokraternas valfilm

I dagens SvD skriver PJ Linder om hur socialdemokraterna och vänsterpartiet historiskt sett kämpar i motvind. Vi lever i en era då folkhemsmodellens förutsättningar luckrats upp, då de stora arbetarkollektiven ersatts av tjänstmän, mindre arbetsplatser och osäkrare anställningar (det sista nämner inte Linder). Samtidigt blir svenskarna mer individualistiska, vilket ytterligare försvårar för de två ”röda” partierna att nå fram med sitt budskap.

Detta är inte några nyheter för den samtidshistoriskt och metapolitiskt intresserade. Redan under mitten av 2000-talet kunde man se hur kollektivistiskt inriktade rörelser och förklaringsmodeller började förlora sin relativa hegemoni. Det är ingen slump att den på sin tid så hatade tidskriften Gringos skribenter försvunnit från media, eller att radikalfeminismen angrips alltmer. För många svenskar är det sunt förnuft att det ”bara finns individer”, och man fokuserar då på verklighetsfrånvända utspel och uttalanden från Centrum mot rasism och kvinnojourernas riksförbund. Då de båda ”röda” partierna av många förknippas med just sådana kollektivistiska projekt är detta en bidragande orsak till att människor som varit på gränsen till att rösta på dem avstår.

Frågan är samtidigt om detta är en välsignelse eller en förbannelse. Det individualistiska ”sunda förnuftet” riskerar att enbart reproducera det kapitalistiska systemets status quo, de invandringspositiva kollektivisterna riskerar att ersättas av lika invandringspositiva individualister. En aktivt fientlig inställning mot svenska män riskerar att ersättas av ointresse, då det ju ändå inte finns några svenskar. Risken är här samtidigt betydande att många som ur ett individualistiskt perspektiv reagerat på bland annat Gringo och heltäckande slöjor lutar sig tillbaka när ledande politiker tar del i deras reaktioner.

Men för den som har ett etniskt och antiliberalt perspektiv är det bara ett steg på vägen. På många sätt var de märkliga människorna i Gringo en lättare motståndare än etablerade liberaler, då de befann sig längre från det sunda förnuft många delar. Hur kan man då ställa sig till den individualistiska trend Linder identifierar?

För det första finns det flera situationer där den fortfarande är av godo. Lagen om hets mot folkgrupp, kvotering, integritetsfrågorna, allt detta är frågor där individualisternas världsåskådning ligger väl i linje med vår. Nordborna är också av tradition, rentav av evolution, relativt individualistiska och frihetsälskande. Frågan är då om man kan utnyttja denna individualism mot systemet, mot den liberala individualismen? Är det möjligt att utforma en subversiv individualism?

Subversiv individualism

Under den svenska ”nytraditionalismens” tidiga skede, då intresset för bland annat Julius Evola åter tog form, fanns det ett inte obetydligt intresse för det hela från internetliberalt håll. Något i de båda världsåskådningarna tycktes möjliggöra en affinitet, sannolikt var det presentationen av Evola som en frände till Nietzsche och Rand. Nytraditionalisten presenterades som en representant för tidlösa sanningar, på många sätt som en övermänniska, en krigarnatur i en värld av shudras. Vår tids terapeutiska och enorma stat, fördummande media, löneslaveri, framställdes som resultatet av en lång och negativ historisk utveckling. Här fanns flera likheter med den klassiske liberalens självbild och världsåskådning, samtidigt som Evola återknöt till en lång historisk tradition.

De lärdomar man kan dra av detta korta, och inte odelat positiva, skede är att den tämligen abstrakta liberala individualismen måste fyllas med ett subversivt innehåll. Den liberala individen saknar en identitet. Hynek Pallas har i en annars tämligen intetsägande recension av Snabba cash sagt att ”…den svenska medelklassen vill bara ha en ny identitet, vilken som helst”. En sådan identitet kan den reellt sett inte få genom romantisering av andra etniska gruppers kriminella liv i förorten, däremot genom sin egen historia. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det på TV nu börjar en serie betitlad ”Vem tror du att du är”, med fokus på kända svenskars sökande efter sina rötter. Släktforskning är en växande trend man som identitär bör se som lovande. Inte heller är intresset för historia, idealtypiskt representerat av Herman Lindqvists Marathon – här avgjordes Europas öde, ointressant i sammanhanget. Som identitär bör man ta del i denna trend, samtidigt som man fyller den med ett mer eller mindre subversivt innehåll. Genetikens senaste rön används idag ofta inom släktforskning, etablerade media skriver om den svenska diasporan i Ukraina, svensk husmanskost är populär på restauranger, et cetera. Här finns också som ett naturligt inslag vår nordiska hedniska tradition, vilket osökt leder oss över till nästa aspekt av ämnet.

De nytraditionalistiskt intresserade internetliberalerna, om vi antar att de var före sin tid, antyder också den subversiva individualismens andra ben. Det rör sig här om ett traditionellt nordiskt individbegrepp, som till sin essens är antiegalitärt, där individen potentiellt är larger than life. Vissa individer ansågs vara av ädel börd och ha en ”stor själ”. 2006 uttrycktes detta med nytraditionalistiskt färgat språkbruk på följande vis: ”Den traditionella synen på manlighet har alltid innehållit en spirituell aspekt. En riktig man har varit ”great-souled”, i kontakt med det högre, i besittande av självkontroll.” I vår tid yttrar sig denna strävan efter att förverkliga sin fulla potential bland annat i MMA, kroppsbyggnad, PUA, och mer obskyra företeelser som PE, stenåldersdiet, nätpoker och ”smarta droger”. I den mån det hela inte handlar om att ”mannen är den nya kvinnan” och måste tävla på en relationsmarknad, så rör det sig om en implicit elitism. Denna elitism är lika mycket som intresset för identitet och historia en naturlig följd av den liberala individualismens atomiserade konkurrens. Den leder också naturligt vidare till olika former av gemenskap.

Förutsättningar finns alltså att fylla den annars tomma individualismen med ett mer konkret innehåll, något liberaler och med dem besläktade invandringskritiker sällan gör. Samtidigt är detta bara ett steg på vägen mot ett sundare samhälle, då både politik och social verklighet har ett naturligt kollektivt inslag. Detta inslag blir dock lättare att förmedla när människor börjat identifiera sig själva som tillhörande en viss grupp, och sträva efter differentiering snarare än konsumtionssamhällets konformitet. Kritik av den liberala världskådningens abstraktioner och naiva ”sunda förnuft” kan därför med fördel kombineras med det som beskrivits som subversiv individualism.

Vidare läsning

Att vinna fienden

Den främste systemkritiske författaren i vårt land är Henrik Johansson. Han har tidigare skrivit böcker som Sista steget, och noveller som Ett samtal med psykologen i antologin Svenska röster. Den flitige Motpolläsaren torde också ha stött på journalistiska bedrifter som när Johansson lurade KDU och flera andra ungdomsförbund i en medial fälla om filmad misshandel, och när han skildrade bakgrunden till polischef Lindgrens våldtäktsdom.

Den som tidigare läst Johanssons böcker och artiklar vet alltså redan att han utan problem kan jämföras med sina mer medialt erkända kollegor. Det vore ett hån att jämföra hans berättarkonst med en Stieg Larssons mellanstadiemässiga prosa, men även i jämförelser med verkliga författare som en Lapidus står sig Johansson väl. Vi har alltså här en författare som även skriver om politiskt inkorrekta ämnen, snarare än en ”politiskt inkorrekt författare”.

Med novellsamlingen Vattnet under broarna bekräftar han återigen sin ledande ställning, liksom att han fortsatt utvecklats som författare. Det som utmärkt hans tidigare berättelser är dels en känsla för psykologi, som ofta inkluderat mörkare aspekter av det mänskliga psyket, dels hans realistiska skildringar av vardagsmiljöer. Kvaliteter som är nödvändiga för varje skildrare av sin samtid och nära framtid. Samtidigt skildrar Johansson verkligheter de flesta av hans kollegor undviker, verkligheter som stämplats som politiskt inkorrekta men som just därför borde intressera varje seriös samtidsbetraktare.

Med den nya novellsamlingen visar Henrik också sin bredd som berättare, och att han fortsatt utvecklats som författare. Den som uppskattade debutromanen Sista steget kommer känna igen sig i noveller som Smittan, Vad folk egentligen menar, och Livstids fängelse. Samtidigt är de mer mångdimensionella än Sista steget, och innehåller ofta inslag av den mörka humor och de plötsliga vändningar i handlingen som är Henriks signum. Med Vattnet under broarna visar Henrik att han även behärskar den närmast lovecraftianska genren, och utan problem skulle kunna skriva en genuint obehaglig skräckroman. Objudna gäster är skriven i den nordiska sagotraditionen, och även om paralleller finns till dagens verklighet är det också en njutbar liten saga om troll och magi. Två helt vanliga och normala människor är mer tydligt samhällskritisk, medan Pilotens sista uppdrag för tankarna till genrer som alternativ historia och gestalter som Harry Turtledove.

Som helhet är det alltså en imponerande samling noveller, som kommer uppskattas både av den som känner Henriks berättarkonst sedan tidigare och den för vilken han är en ny bekantskap. Han levererar i de flesta novellerna en nattsvart kritik av det politiskt korrekta samhället, men det är samtidigt verklig skönlitteratur, inte den rena propaganda man kanske kan frukta. Både handling, psykologi och dialog är trovärdiga. Särskilt positivt är bredden och utvecklingen som berättare, vilket också gör att man redan ser fram mot nästa roman eller novellsamling.

Vattnet under broarna finns att köpa här: Vattnet under broarna

En region med genuin geopolitisk sprängkraft utgörs idag av Afghanistan och Pakistan, länder med en omfattande amerikansk militär närvaro. Afghanistan äger å ena sidan rika naturtillgångar, å andra sidan är kontrollen av landet av stort värde för de amerikanska försöken att inringa Ryssland och Iran, och behärska det eurasiska hjärtlandet. Man kan också misstänka att det amerikanska anfallskriget 2001 fyllde en mer geokulturell och ideologisk funktion, och att avsikten var att dränka en potentiellt konkurrerande samhällsmodell i blod. Liksom länder som under det kalla kriget valde den socialistiska modellen straffades kännbart, måste världens folk idag genom Somalia och Afghanistan läras att den islamistiska vägen kostar mer än den smakar.

De amerikanska oligarkerna tycks dock ha fått lära en liknande läxa, då stödet för ockupationen efter 9 år är lågt både i Afghanistan och USA, och då både kriget och talibanrörelsen spillt över till Pakistan. Denna läxa är av värde för världsfreden, då det afghanska motståndet demonstrerat att anfallskrig riskerar att bli både kostsamma och impopulära, även när det är den såkallade världspolisen som ligger bakom dem.

Den nordiska insatsen

Utan att förringa danska och svenska soldaters idealism och mod måste man därför se det som djupt tveksamt att våra länder deltar i den amerikansk-ledda ockupationen av Afghanistan. De senaste dagarna har flera nyheter antytt att insikten om detta växer. Den danska dokumentären Armadillo skildrar hur soldaternas möte med en hotfull och ofta fientlig befolkning leder till cynism och brutalisering, samtidigt som många veteraner efter kriget hamnar i fängelse på grund av bristande stöd.

I Sverige ser vi samtidigt hur de rödgröna kommit överens om att avsluta den militära insatsen 2013. Om man bortser från deras syn på sjukförsäkringen får detta anses vara det enda av värde de rödgröna kommit överens om på mycket länge.

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, kommenterar detta med att risken då är stor att talibanerna återtar initiativet. Vad man dock bör fråga sig är om inte den talibanska militära uthålligheten bygger på ett så starkt folkligt stöd och motstånd mot ockupationen att det är orealistiskt att förvänta sig att talibanrörelsen för all framtid kan utestängas från den politiska processen i landet. Förr eller senare bör man inse att den artificiella situation vi har idag bygger på en ren militär ockupation, och att en långsiktig fred bör ta i beaktande vad de olika afghanska folkgrupperna anser. Uppenbarligen föredrar en hel del av dem talibanerna framför främmande ockupanter.

Pakistan

Oroväckande i sammanhanget är också situationen i Pakistan. Dels har kriget spridit sig, dels har vi även där ett amerikanskt krig i relativ mediaskugga. I samband med de omfattande översvämningarna har vi också kunnat notera hur etno-religiösa stereotyper drabbar de pakistanska civila hårt. Vi talar här om rena sentiment som är svåra att mäta, men man kan fråga sig om inte den tydliga skillnaden i bistånd mellan jordbävningskatastrofen i Haiti och översvämningen i Pakistan illustrerar en hel del om etno-religiösa stereotyper. Under katastrofen i Haiti reducerades de drabbade av media till rena kroppar, kroppar som grät, kroppar i förtvivlan, et cetera. Några sociala eller kulturella sammanhang syntes ytterst sällan, och man kan misstänka att den starka viljan att hjälpa då delvis bottnade i en postolonial syn på de afrikanskättade haitierna som stora barn (barn har som bekant heller inga sociala och kulturella sammanhang). De drabbade i Pakistan har inte kunnat presenteras på samma vis, och solidariteten med dem har dessutom haft att kämpa mot negativa intryck och erfarenheter kopplade till muslimer. Hjälporganisationer har försökt motverka detta med bilder av mörkblonda pakistanska barn, sannolikt med avsikt att visa att ”de är som vi”, men som helhet har de lidande i Pakistan alltså varken kunnat appellera till postkoloniala stereotyper eller den geografiska och kulturella närhet som exempelvis estländare hade kunnat. Viljan att hjälpa har därför varit mindre, något som också illustrerar de komplexa etno-religiösa stereotyperna i ett samhälle som samtidigt är politiskt korrekt och postkolonialt. Även här kan sannolikt spåras en koppling till det amerikanska anfallskriget, och tillhörande liberala och sionistiska propagandakampanjer, som lärt oss att se afghaner och pakistaner som potentiella ”islamistiska” fiender snarare än människor med sina egna kulturer och traditioner. Om så är fallet är det ännu ett exempel på hur anfallskrig brutaliserar.

Relaterat

Reflektioner kring Wikileaks och Iran

Sverigedemokraterna har i dagarna släppt en rapport om våldtäkterna, betitlad Dags att tala klarspråk om våldtäkterna. Rapporten är intressant, inte minst då den har ett fokus på etnicitet och då Sverigedemokraterna gått igenom 114 våldtäktsdomar för att undersöka om den vitt spridda uppfattningen att invandrare är överrepresenterade som våldtäktsmän finner stöd i verkligheten.

Man finner att så är fallet, trots att de utgör 14% av befolkningen stod de utrikes födda för 48% av de 114 våldtäkterna. Av intresse var också att vissa regioner är än mer överrepresenterade, individer födda i Irak stod exempelvis för en dryg procent av befolkningen men drygt 10% av de 114 våldtäkterna. Några våldtäktsmän födda i Sydostasien fanns däremot inte i domarna, två var födda i våra nordiska grannländer.

Därefter tolkar rapporten materialet, vilket man menar tyder dels på att invandringen lett till en våldtäktsvåg, dels att skillnaderna mellan regioner kan bero på skillnader i kvinnosyn och inte minst synen på majoritetsbefolkningens kvinnor. Man avslutar sedan med flera förslag på hur situationen ska kunna förbättras, bland annat en ansvarsfull invandringspolitik och kurser i självförsvar i skolan. Rapporten är kort och koncis men ändå intressant, och kan läsas här: Dags att tala klarspråk om våldtäkterna

Rapportens författare noterar också att deras slutsatser ligger i linje både med liknande undersökningar i Norge och Frankrike, och med den statistik som Brottsförebyggande Rådet tidigare sammanställt.

Sarneckis betyg

En rapport av detta slag, från ett parti som inom kort väntas ta plats i riksdagen, kan knappast stå oemotsagd särskilt länge. Föga förvånande kom därför efter kort tid ett svar från kriminologen Jerzy Sarnecki, som gjort sig känd för att likt en apologet avfärda alla upplevelser av att samhället blivit råare eller mer otryggt. Sarneckis huvudpoäng är att vi i samhällsvetenskaperna aldrig kan veta något med säkerhet. Vi kan alltså inte veta om brottsligheten ökat eller minskat, och detta gäller även våldtäkterna. De fulla konsekvenserna av detta synsätt torde förvisso vara att vi överhuvudtaget inte behöver kriminologer, men fullt så långt är inte Sarnecki redo att gå. Ganska snabbt överger han också perspektivet överhuvudtaget, och påstår med säkerhet att ”andelen invandrare är större bland de misstänkta och dömda än bland de faktiska förövarna”.

Sarneckis slöja av okunskap är relativt selektiv, vilket blir tydligt när man väl insett det. Detta är dock inte det mest oroväckande med Sarneckis resonemang, utan det är det grundläggande perspektiv som tycks genomsyra allt han skriver. Implicit i hans påståenden tycks nämligen ligga en stark vilja att motbevisa varje påstående som gör gällande att samhället kan ha blivit mer otryggt. Vuxna män som skjuter med automatvapen mot polishus blir ”buspojkar”, något som alltid funnits, och tecknen på en våldtäktsvåg försvinner lika snabbt i okunskapens dimmor. ”Vi vet inte, och kan aldrig veta”, blir Sarneckis slutsats i just dessa fall. Följden av detta är att vi lever i den bästa av världar, och att något konkret inte behöver göras för att komma tillrätta vare sig med gatuvåld eller våldtäkter. Det är därför inte heller ägnat att förvåna att Sarnecki inte berör rapportens andra förslag på politik mot våldtäkterna, de förslag som inte har med invandringspolitiken att göra överhuvudtaget. Han är kort sagt en apologet, en systemets trogna försvarare.

Sarneckis artikel står att läsa här: SD:s rapport får icke godkänt

”Faktakollen”

För att inskärpa att Sverigedemokraterna har, för att använda uttryck från Fem myror är fler än fyra elefanter, ”fel, fel, fel”, räcker det dock inte med en artikel. Man kompletterar därför med en såkallad ”faktakoll”, som dock enbart regurgiterar det Sarnecki skriver. Slutsatsen är dock intressant. Liksom Sarnecki menar man att ”vi kan inget veta”, samtidigt menar man sig dock kunna veta att invandrade våldtäktsmän oftare döms än svenska. Verkligt fängslande blir det när man trots den allmänna bristen på kunskap anser sig ha fog för att utbrista: ”Sverigedemokraterna får rött ljus. Sverige har inte drabbats av en ny våldtäktsvåg.”

Återigen ser vi alltså en minimalisering, och en normalisering, av ett av de grövsta övergrepp vårt samhälle känner. Om man inget kan veta om ett fenomen följer det naturligt att det heller knappast kan vara ett område som ska prioriteras. Viljan att till varje pris motbevisa Sverigedemokraterna leder alltså verkligt fel. Ur ett genusperspektiv hade det exempelvis varit mer intressant om man intervjuat en kvinnojours personal än rena apologeter. Oroväckande är också den inkompetens man, i förbigående och som den självklaraste sak i världen, tillskriver rättsväsendet. Inte bara dömer det oftare invandrade än svenska män, utan det finns också ett omfattande mörkertal av våldtäkter som ingen tar tag i. Ser man till kvinnornas snarare än systemets välmående är detta saker som vi alltså borde diskutera betydligt mer, debatten kan knappast vara avslutad genom att ”Sverigedemokraterna får rött ljus”.

”Faktakollen” finns i varje fall att läsa här: Faktakollen

Liknande studier

Värt att notera är samtidigt att SD inte är det första invandringskritiska partiet som publicerat liknande studier. Nationaldemokraterna har publicerat Invandrarna, våldtäkterna och sanningen, där man gått igenom våldtäktsdomar i Stockholms län under tiden 980101- 000601. Nationaldemokraternas studie tog också upp offrens etnicitet, då brotten ofta riktade sig mot etniska svenskor, och hade dessutom med ”särskild råhet” som en särskild kategori.

Svenskarnas parti har också gått igenom våldtäktsdomarna från 2008, och kommer senare att släppa en rapport med sina slutsatser. Redan nu har dock vissa slutsatser publicerats på Realisten.se, och visar bland annat att i gruppvåldtäktsdomar med tre eller fler förövare var 100% av förövarna ”invandrare eller utlänningar”.

Liknande slutsatser dras bland annat i en norsk studie av överfallsvåldtäkterna i Oslo under tre års tid, och den nordamerikanska statistiken.

Oavsett vad man väljer att dra för slutsatser i övrigt är det alltså uppenbart att Sverigedemokraterna har en poäng, med ökad invandring ökar också antalet våldtäkter. Exakt hur mycket kanske vi inte kan veta, men frågan är om det är så intressant. Allt har ett pris, och den som prompt vill leva i ett land som kan stoltsera med den mest generösa invandringspolitiken bör vara medveten om att det finns ett visst pris även för det. Men som Sarnecki antyder kan vi knappast förbjuda svenska män att turista i Asien trots att vissa av dem förgriper sig på barn, och samma inställning bör vi ha även till våra egna kvinnors säkerhet. Eller kanske inte?

Relaterat

wodinaz – Schyman vs. Åkesson
Civilis – Våldtäktsfeber på Svenska Dagbladet
Kriminologi och vänsterrealism

En aspekt av en nordisk och europeisk renässans utgörs av en ny, eller snarare nygammal, människotyp. Den moderna europén, vars horisonter begränsas av konsumtionssamhället och marknadens begrepp, är historiskt sett en anomali, en tragisk varelse som förlorat perspektiv på livets möjligheter, en konform trygghetsnarkoman. Historiskt finns det mängder av inspirationskällor och förebilder, som visar hur livet istället skulle kunna levas. Här återfinner vi exempelvis äventyrare som Ernst Jünger, Edward Abbey, Ferdinand Ossendowski, Julius Evola och Ernst von Salomon.

En av dessa män som visar ett alternativt sätt att se på livet är Antoine de Saint-Exupéry (1900-1944). de Saint-Exupéry tillhörde en gammal aristokratisk släkt, och valde att söka sig till det unga och farofyllda flyget. Han kom också att bli en framgångsrik författare, idag kanske mest känd för historien om den Lille Prinsen. Under Andra världskriget anslöt han sig till den franska kampen mot tyskarna, och försvann med sitt plan över Medelhavet 1944.

Vind, sand och stjärnor

I know nothing, nothing in the world, equal to the wonder of nightfall in the air. Those who have been enthralled by the witchery of flying will know what I mean – and I do not speak of the men who, among other sports, enjoy taking a turn in a plane. I speak of those who fly professionaly and have sacrificed much to their craft. Mermoz said one, ”It’s worth it, it’s worth the final smash-up.”
- de Saint-Exupéry

de Saint-Exupéry tillhörde de första piloterna, under en era då flygrutter och lufthav fortfarande höll på att utforskas. Han beskrev sina upplevelser i Vind, sand och stjärnor, en på många sätt fascinerande bok. Detta beror dels på att de Saint-Exupéry beskriver flygningen som ett tidlöst möte med elementen, dels på hans filosofiska reflektioner kring sitt värv.

de Saint-Exupéry menade att han under flygningen var levande på ett sätt de flesta bara kunde drömma om, och jämförde detta med det liv småborgare levde. I sitt plan mötte han elementen; vinden, sanden och stjärnorna. Hans poetiska språk för här tankarna till ett mytiskt, närmast hedniskt, tänkande. de Saint-Exupéry jämförde sina upplevelser med de tidiga kritikerna av den moderna teknologin, vilka ansåg att teknologin avlägsnade människan från naturen. Tvärtemot dessa menade han att planet gjorde att han kunde uppleva naturen och elementen på ett nytt sätt. I linje med detta ligger också hans känslor för planet, ordet kärlek är här inte främmande för de Saint-Exupéry, och hans jämförelser mellan sina experter och gamla tiders alkemister. de Saint-Exupéry fångar kort sagt magin i flygandet, han jämför det bland annat med barndomens världar.

Sahara

Hans resor för honom gång på gång till de europeiska kolonierna i Sahara, ofta isolerade utposter omgivna av fientliga nomader. de Saint-Exupéry uttrycker här en respekt för dessa stammar, och en kärlek till öknen. Vid ett tillfälle skildrar han hur nomaderna hade för vana att fånga slavar från de afrikanska folken, och sedan frige dem då de blivit för gamla för att kunna bidra. Skildringen av hur dessa åldrade män då gick från dörr till dörr för att finna en ny herre, och ensamma och brutna dog på gatorna, är tragisk. de Saint-Exupéry och hans kollegor köpte dock en sådan slav, som de sedan frigav. Fiendskapen mellan nomader och européer har också ett inslag av respekt som saknas i vår tids ideologiska, dualistiska krig. Särskilt tydligt blir detta i ökenfolkens känslor för den franske officeren Bonnafous, känslor som i lika grad präglas av kärlek och hat och leder till en känsla av djup besvikelse när den värdige fienden Bonnafous återvänder till Frankrike. Även de Saint-Exupérys skildringar av öknen ger den en magi och en mystik, som för tankarna till Edward Abbeys skildringar av den nordamerikanska öknen. Detta gäller inte minst efter den krasch i libyska Sahara som nästan kostar honom livet.

Ett liv för äventyrare

Great black waterspouts had reared themselves seemingly in the immobility of temple pillars… through these uninhabited ruins Mermoz made his way, gliding slantwise from one channel of light to the next, climbing roound these giant pillars in which there must have rumbled the upsurge of the sea, flying for four hours through these corridors of moonlight toward the exit from that temple… only after he had got through the Black Hole did Mermoz awaken to the fact that he had not been afraid.
- de Saint-Exupéry

de Saint-Exupérys bana sammanföll med den era då lufthavet utforskades, något som innebar stora risker för flygarna. Många av dem förlorade livet, men samtidigt möjliggjorde denna era individuella stordåd och skapade hjältar. Bland dessa kan nämnas de Saint-Exupérys kollegor Guillaumet och Mermoz, svenske von Rosen, ”den röde baronen” von Richthofen, Göring, och Howard Hughes. Alla dessa var äventyrare, och många av dem hade också ovanliga öden efter sin karriär som flygare.

de Saint-Exupérys respekt för sina kollegor är tydlig, och han menar att det är ett liv för män som de lever. Han beskriver hur Guillaumet under försöken att korsa Anderna nära nog fryser ihjäl, liksom hur Mermoz hamnar i det såkallade ”svarta hålet” utanför Afrika, omgiven av svarta pelare av havsvatten.

Intressanta är också de Saint-Exupérys skildringar av det spanska inbördeskriget, och dess tragik. Hans uppdrag är att rädda fransmän, vilket gör att han rör sig bland de republikanska styrkorna. Inbördeskrigets tragedi drabbar de Saint-Exupéry med full kraft, hur ideologier kan få landsmän att mörda varandra. Och för den som trott att republikanerna och anarkisterna inte var kapabla att mörda oskyldiga ger de Saint-Exupéry ett tydligt vittnesmål om hur människor klassades som ”fascister” och sedan avrättades utan annan anledning än att de var munkar, tjänstefolk åt präster, eller bara ägde mer mark än andra bybor.

Sammantaget är det alltså en fängslande skildring av de tidiga piloternas äventyr i en ny värld, och deras möte med elementen, med vind, sand och stjärnor. Hans beskrivningar av möten med stormar och nomader är mycket levande, hans filosofiska reflektioner placerar det hela i en europeisk tradition. Som ett exempel på den europeiske äventyraren är de Saint-Exupéry också inspirerande.

Relaterat
SvD – 100 år i det blå

Thomas Ligotti, född 1953 i Detroit, är en av den moderna skräcklitteraturens kultklassiker, och jämförs inte sällan med både Lovecraft och Kafka. Ligotti har varit mycket angelägen om att skydda sitt privatliv, något som bidragit till hans mystik och kultstatus. Han har även samarbetat med, i brist på bättre benämningar, neofolkbandet Current 93 . Återkommande i Ligottis verk är en mörk och nihilistisk syn på världen, något som för tankarna just till Lovecraft. Det är också en effektiv duk för en skräckförfattare att måla sina berättelser på. Han har skrivit flera hyllade noveller, men dagens inlägg kommer att behandla hans roman, My Work is not yet done.

Den är intressant eftersom Ligotti där skriver ”corporate horror”, skräck som utspelar sig på en modern arbetsplats. Huvudpersonen, Frank Dominio, är en mellanchef i ett större företag. I likhet med Ligotti plågas han av ångest, och lider av tvångsbeteenden. Gradvis börjar han misstänka att hans kollegor konspirerar mot honom. Ligotti är här en mycket träffsäker skildrare av mikropolitiken på en större, byråkratisk arbetsplats, där en tillsynes neutral kommentar kan vara avsedd att sänka den redan känslige Dominios status.

Dominio framstår heller inte själv som särskilt sympatisk, hans ångestfyllda världsbild bygger på att de som kommer någonstans i världen är ”swine”. Hans grundläggande känsla av ångest blir för Dominio alltså det som utmärker honom. Dominio uttrycker det tidigt:

It seemed to me that the finest people, as people go, cannot help but betray a fair portion of fear and insecurity, even fullblown panic. On the other hand, someone must have a considerable dose of the swine in their make-up to get through even a single day unafflicted by trepidations of one sort or another.

Den arme Dominio plågas av att hans kollegor kallar honom Domino, ifrågasätter honom, och genom diverse härskartekniker gradvis manövrerar ut honom. Här är Ligotti återigen en skicklig skildrare av bland annat politiken i moderna organisationer, där angrepp kläs i ett intetsägande språk. Öppna aggressioner har sublimerats till neutrala kommentarer och välmenande förslag, vilket också gör det svårare för Dominio att försvara sig. Den tvångsmässige och mycket ensamme huvudpersonen påminner mycket om det som är känt om Ligotti själv, och han har i en intervju också sagt att han byggde miljön på erfarenheter från sitt eget arbetsliv. På sin fritid ägnar han sig åt att fotografera förfallna byggnader.

Efter Dominios karriärmässiga undergång erbjuds han hjälp att hämnas av en mystisk och uppenbart illvillig makt. Han får först gradvis insikt i denna makts väsen, och samtidigt i världens verkliga natur.

Ligotti har själv sagt att My Work is not yet done inte tillhör hans bästa verk, och det stämmer. Om man jämför med Lovecrafthyllningen The Last Feast of Harlequin blir detta nästan pinsamt tydligt. Det är ett originellt drag att förlägga handlingen till en modern arbetsplats, men särskilt skrämmande blir det aldrig. Dominios övernaturliga hämnd är ofta sadistisk, men får samtidigt en repetitiv karaktär. Det enda som engagerar är beskrivningen av Dominios arbetsplats, och hans gradvisa insikt i världens, och hans övernaturliga beskyddares, sanna natur.

I used the word “conspiracy” in the usual sense and for the usual reasons—to designate manipulative activities unknown to those whom they manipulate. The perpetrator of the conspiracy in “The Shadow, the Darkness” is the title entity which the character Grossvogel discovers to be the essence of reality. After a period of physical and psychic alterations to his being, he awakes to what the world is all about—not the art he had been practicing in order to make a name for himself but simply the functioning of his body as an organism without an illusory identity. This is a common account among mystics who have “realized” that they and the rest of the world are unreal, the only reality being a physical force that drives human beings to continue to exist.
- Ligotti

Reflektioner kring skräck

I en samtid där skildringar av allt från polygami till maffiafamiljer är återkommande i populärkulturen lyser den del av samhället där vi spenderar den största delen av våra liv med en förvånande frånvaro. Skildringar av arbetsplatsen blir därför närmast revolutionära handlingar, något Palahniuk visade med Fight Club och Gervais med The Office.

Att förlägga en skräcknovell till en kontorsarbetsplats var alltså originellt. Samtidigt kan man fråga sig vilken typ av skräck som skulle kunna återskapa den lovecraftianska känslan. Personligen upplever jag exempelvis den hyllade Poppy Z Brite som förutsägbar och ointressant. Att i sammanhanget nämna Stieg Larssons perversa överklassnazister känns mest som ett dåligt skämt, det är inte litterärt intressant att med det skrivna ordet bekräfta ett samhälles officiella världsbild.

För att återskapa den lovecraftianska känslan är det troligt att man skulle behöva röra sig närmare både det arkaiska och tabubelagda aspekter av verkligheten. Oavsett vad man anser om det bidrar Lovecrafts, Howards och Wheatleys användande av rasliga stereotyper och arketypiska gestalter till deras effektivitet som författare. På samma vis kan man om Clive Barker säga att hans skräck blir effektiv genom att bekräfta våra misstankar om konsekvenserna av vissa perversioner. Verklig skräck kan alltså sägas bygga på, i brist på bättre uttryck, en fasansfull misstanke. I vårt samhälle kan den hugade själv identifiera sådana misstankar. Verkligt effektiv skräck skulle alltså exempelvis kunna förläggas i de franska förorterna, men utan ett spår av politiskt korrekta sentiment och optimistiska försäkringar om människans medfödda godhet och tillvarons förmåga att över tid ordna allt till det bästa. Man skulle här kunna inspireras av Lovecrafts The Horror at Red Hook, där kurdiska djävulsdyrkare sprider uråldrig och ockult fasa i nordamerikansk slum.

Författare som visat fallenhet för den typen av skräck, även om de på andra vis skiljer sig från Lovecraft, är fransmannen Houellebecq, och svenske Henrik Johansson. I högre grad realistiska i sina berättelser än Lovecraft, kan de ändå sägas utforska den fasansfulla misstanke som bortom den officiella, optimistiska diskursen lever i vårt samhälle.

Relaterat
Going Postal
H.P. Lovecraft och hans antimodernism
H.P. Lovecraft och hans mytos
HP Lovecraft – Mot världen, mot livet
H.P. Lovecraft – Supernatural Horror in Literature
Rimfaxe – H.P. Lovecraft – Aryan Mystic

Efter att den invandringskritik som begränsas till att handla om islamisering och islam, berördes i inlägget Islamiseringsdiskursen har flera värdefulla kommentarer tagit upp ämnet.

Islamiseringsdiskursen

Några kommentarer har mer handlat om islamkritik och religionen islam generellt än om den högst specifika islamiseringsdiskursen, vilket kan bero på att få konkreta exempel gavs på vad som avsågs i det ursprungliga inlägget. Med islamiseringsdiskursen avses alltså en liberal beskrivning av världen, som tonar ner den etniska, den sociala och den kulturella faktorn, och istället framställer religionen islam som en homogen ideologi oförenlig med ett liberalt samhälle. Det finns snart sagt inga socialister som bekänner sig till diskursen, utan den tycks exklusivt höra hemma på den borgerliga planhalvan.

Återkommande är också ett universalistisk inslag, religionen islam beskrivs som dålig för alla folk samtidigt som den liberala ordningen beskrivs som önskvärd. Detta gör att man gärna reducerar den komplexa konflikten mellan israeler och palestinier till att handla om att ”Mellanösterns enda demokrati” är omgiven av aggressiva, efterblivna och otacksamma muslimer. Det gör också att man gärna stödjer den amerikanska utrikespolitiken, med dess mänskligt sett mycket kostsamma krig i bland annat Irak och Afghanistan (liksom man i förväg legitimerar ett eventuellt angrepp på Iran). Inte heller berör man att den amerikanska utrikespolitiken varit bidragande till att inbördeskriget i Somalia ännu inte fått ett slut (kort sagt stödjer man de tre enskilda krig som ligger bakom några av de största människovågorna till Sverige). Universalismen gör också att man menar att människor från alla länder kan bli västerlänningar, och letar aktivt upp ”ex-muslimer” som Ayan Hirsi Ali och Nima Daryamadj. Återkommande är också en glidning mellan ”islamism” och ”islam”, där man ena stunden poängterar att man inte åsyftar alla muslimer, medan man nästa stund slentrianmässigt skriver om ”muslimer”. Ett exempel på det senare är när bloggen Every Kinda People berör muslimska friskolor:

Om man fick önskedrömma: det bästa vore att behandla kristna och muslimska skolor olika.
Tyvärr inser inte politikerna att deras stöd till muslimska skolor och moskéer också innebär stöd åt islamisk överhöghet och sharialagar; de inbillar sig att det gäller religiös frihet. Men det är fel att fokusera på muslimers abstrakta rättigheter och bortse från deras avsikter och konkreta handlingar.

Tämligen återkommande är också jämförelser av islam med antiliberala ideologier, som i det intellektuellt ohållbara begreppet ”islamonazism”. För att göra en lång historia kort, så är det framväxten av en svensk neokonservatism vi här bevittnar, som underlättar och legitimerar både stöd till amerikansk och israelisk utrikespolitik och en assimileringspolitik med högre betoning av tvång.

Konkreta exempel

I Sverige är några ganska typiska företrädare för islamiseringsdiskursen bloggarna Every Kinda People, Muslimska Friskolan, Jihad i Malmö och I Mitt Sverige, liksom sverigedemokraten Kent Ekeroth. De flesta av dem har också andra områden de betonar mer eller mindre starkt, Every Kinda People berör exempelvis ofta initierat amerikansk inrikespolitik medan Ekeroth också kan skriva skickligt om svenskfientlighet och kriminalpolitik. De idealtypiska representanterna för islamiseringsdiskursen är Jihad i Malmö och Muslimska friskolan, som i princip enbart skriver om islam.

När man börjar studera länklistorna på dessa sidor upptäcker man snabbt att vissa borgerliga politiker är återkommande, som svenske Per Gudmundsson och holländska Gert Wilders. Däremot lyser etniskt medvetna invandringskritiker normalt med sin frånvaro, det beror varken på bristande kvalitet eller slumpen att Nationell Idag och Realisten inte dyker upp. Det finns också ett försiktigt närmande från etablerade borgerliga partier till islamiseringsdiskursen, när Folkpartiet tar upp sådant som burkaförbud är det ett försök att nå samma målgrupp.

Bortom islamiseringsdiskursen

Man kan alltså identifiera en specifik diskurs, en specifik världsåskådning, och en specifik samling företrädare, som av praktiska skäl beskrivits som islamiseringsdiskursen. Det är också tydligt att denna diskurs är en ideologisk och strategisk återvändsgränd, som leder till aggressiv assimileringspolitik på hemmaplan och konflikter globalt, snarare än nordisk renässans och identitet respektive samexistens mellan suveräna nationer. Detta då vi har att göra med liberaler, som undviker viktiga frågor som etnicitet och rätten till särart.

Samtidigt gör medias rapportering att många svenskar har starka åsikter om just muslimer. Det är därför lätt att negativa erfarenheter av icke-svenskar i vardagen kanaliseras till att handla om ”muslimerna”. Hur hanterar man då som etniskt medveten invandringskritiker detta? Reaktion.nu hänvisade i en kommentar till ”gedigna nordiska seder och traditioner; nog torde de väl kunna inspirera till den sorts livsduglighet som förespråkas i texten”. Detta är ett viktigt steg. När muslimska seder som halalslakt eller hijab dyker upp i diskussionen kan man utnyttja dem som kontrast till den nordiska synen på djur och kvinnans historiskt fria ställning i Norden (i ärlighetens namn bör man också notera att det inte bara är muslimer som har inhumana slaktmetoder och behandlar kvinnor på ett främmande vis). Man kan också notera att en del av det som islamiseringsdiskursen skyr som ”muslimskt” är nödvändigt för att en grupp ska överleva, och även återfinns i vår egen historia. Exempelvis en tydlig mansroll, en känsla för familjens heder, och solidaritet inom gruppen.

Här finns en möjlighet till ett positivt innehåll som islamiseringsdiskursen saknar. Vi kan hänvisa till svenska seder och svenska värderingar, de kan på sin höjd hänvisa till blodfattiga abstraktioner och liberalt ”sunt förnuft”. Vi kan också notera att vår utgångspunkt, rätten till särart, inte leder till den fientliga relation med hela den muslimska världen, krig och åtföljande flyktingströmmar deras universalism med automatik leder till.

Hur starkt fokus man som etniskt medveten lägger på islam kommer självklart att variera. Men när ämnet tas upp bör man komplettera med etniska, sociala och kulturella aspekter. Det är en förenkling att ”islam” ligger bakom exempelvis ungdomsgäng och våldtäktsvågor, inte sällan är det först när ungdomar börjar förlora sin religiösa tradition som de ägnar sig åt sådant. Sekulariseringen är en lika viktig förklaring, alltså just de liberala värden islamiseringsdiskursen bygger på. Detta gäller förövrigt flertalet invandrargrupper, både kristna, buddhister och muslimer, vilket de flesta som rör sig i det offentliga rummet borde vara medvetna om. Att befinna sig mellan föräldrarnas traditioner och det rotlösa liberala konsumtionssamhället är väl så farligt som att ha en tradition. Mycket av det som i islamiseringsdiskursen passerar för ”islamisering” är också uttryck för etnisk konkurrens, även om det ibland kan kläs i religiösa termer.

Den etniska frågan

Islamiseringsdiskursen är i varje fall ett försök att bygga en inspirerande myt, som kan inspirera till försvar för Europa och Västerlandet. Frågan man därför oundvikligen ställer sig är om det är den enda möjliga myten, något flera kommentatorer varit inne på. Är islamiseringsdiskursen det bästa vi realistiskt sett kan få idag, den enda invandringskritiska diskurs som kan vinna folkligt stöd?

Detta utgår från en pessimistisk syn på det svenska folket, en pessimistisk syn som givetvis har en hel del fog för sig. Samtidigt bör man vara medveten om att islamiseringsdiskursen inte står och faller med eventuellt stöd från en radikal höger den ändå hyser beröringsskräck för. I nuläget må det vara hänt att ett antiliberalt perspektiv, där etnicitet är en faktor, har svårare att vinna medialt och politiskt genomslag än en liberal islamkritik. Men på längre sikt kommer dessa förutsättningar att förändras, särskilt sedan islamiseringsdiskursen visar sin oförmåga att leverera mer än symboliska framgångar. Som högerradikal har man därför en skyldighet att redan nu stå för sin världsåskådning. Detta gäller särskilt om islamiseringsdiskursen mot förmodan skulle vara det ”första, förvirrade steget” på väg mot en mer hållbar världsåskådning som ibland görs gällande.

Man kan också notera att ett etniskt perspektiv ligger i tiden i ett mångetniskt samhälle på ett sätt det inte gjorde under det relativt homogena 1990-talet. Detta märker man i samtal med gemene man, många ungdomar utgår exempelvis med självklarhet från ”svenskar” och ”invandrare”/”utlänningar” som begrepp. I samtal med svenskar som först uttryckt motvilja mot exempelvis slöjor brukar det heller inte ta lång tid att få dem att förstå att slöjan är ett skydd mot assimilering, kort sagt att förmedla ett etniskt perspektiv. Debatterna kring populära bloggerskors angrepp på den socio-etniska grupp de beskrev som ”blattar” kan också nämnas. Det etniska perspektivet utgår kort sagt från människors vardagserfarenheter av det ”nya landet”, medan islamiseringsdiskursen bygger på medias selektiva beskrivningar av det. I längden återstår det att se vad som väger tyngst, för att använda postmoderna termer tecknet eller det betecknade.

Ett tungt ansvar ligger samtidigt på företrädarna för ett sådant etniskt perspektiv, då det måste upplevas både relevant och samtida. Rörelsen kring HBD, Human Bio-Diversity, i Nordamerika är ett exempel på hur man kan ge det etniska perspektivet mer samtida form, förankrat i vetenskap och begrepp som biologisk mångfald. Ett etniskt perspektiv år 2010 måste också i högre grad utgå från gemene mans syn på vem som är svensk, och kan alltså inte förfalla till rasfetischism. Detta innebär i förbigående sagt en återgång till en mer tribal och traditionell definition av gruppen, då det inkluderar adopterade och ingifta.

Vi lever i varje i fall spännande tider, och de är betydligt mer spännande för oss som har en historia, en identitet och en framtid än de är för islamiseringsdiskursens och neokonservatismens representanter.

Relaterat

wodinaz – Replik: Islamiseringsdiskursen

Är kulturnationalismen en globalism light?
Modebloggar och samhällsförändringar
Det svenska folklynnet och djurrätten
Kvinnan i Nordens forntid