Ett intressant samtida fenomen är det växande intresset för japansk kultur och subkulturer. Detta kan i en märklig tid ta sig märkliga uttryck, som cosplay-fenomenet och det androgyna ideal som representeras bland annat av Tokio Hotel. Men det kan också ta sig mer konstruktiva uttryck, som antyder en längtan efter något annat än den västerländska senmodernitetens endimensionella nivellering och brist på estetik. Vi finner här intressanta filmskapare som Akira Kurosawa, Takashi Miike och Shinya Tsukamoto. Tecknade filmer är också av intresse, inte minst de som gjorts av Miyazagi. Vad gäller skönlitteratur är Yukio Mishima en odödlig japansk traditionalist. Även vad gäller musik är intresset för japansk kultur växande, representerat av såkallad “j-pop” och “j-rock”.
Detta intresse kan delvis förklaras med den estetiska dimensionens centrala position i Japans historia. Man kan också notera att den japanska kulturen präglas av en levande hedendom i kombination med en lika levande buddhism, vilket påverkar synen på naturen och dess mystik och väsen (särskilt tydligt hos Miyazagi men mer subtilt också hos Mishima och Miike). Den japanska synen på människokroppen och sexualitet präglas också av andra tabun än den moderna västerländska (något som inte nödvändigtvis är av godo). Det fokus på lojalitet och lydnad som uttrycks i bland annat yakuzagenren kan också upplevas som en fräsch kontrast till det egalitära och infantilt “fria” Väst.
Avsaknaden av en dualistisk tradition är sannolikt det som gör den japanska kulturen mest intressant. Detta gör att många manga- och animeserier har en moralisk komplexitet och en psykologisk realism som kan tilltala (för att inte tala om den mörka verklighet som målas upp i exempelvis mangan Berserk). Man kan här också identifiera ett närmast nietzscheanskt, mer sällan traditionalistiskt, fokus på självförbättring, även när denna inkluderar en sensei-relation och en lång period av träning. Detta är tydligt i Kentaro Miuras Berserk, liksom i mindre grad Hiroaki Samuras Blade of the Immortal. Ett närmast faustiskt tema driver också handlingen i Tengen Toppa Gurenn Lagan. Huvudpersonerna drivs också av andra drivkrafter än kampen för det “goda” eller “demokratin”. Miuras Guts söker hämnd, Samuras Manji vill slippa odödlighetens förbannelse, Gungraves Brandon Heat drivs av lojalitet och sviken vänskap. Det visar sig också nästan alltid förr eller senare att de “onda” har betydligt mer komplexa eller tragiska drivkrafter än man först kunnat ana, många gånger får antagonisten också lika mycket utrymme som huvudpersonen. Vanligt är den typ av “tvillingskap” som Rene Girard beskrivit, där antagonist och protagonist är varandras spegelbilder (den hugade kan jämföra Griffith och Guts i Berserk). Ibland är det rentav osäkert vem som är antagonisten, som i Death Note där Yagami/Kira uttrycker en milt sagt misantropisk och auktoritär människosyn. Edward Elric i Full Metal Alchemist är i flera avsnitt en av “führer Bradleys” alkemistsoldater. Synen på arketyper och symboler som i dagens Europa är tabubelagda är också mindre problematisk i Japan, samtidigt som det finns ett intresse för dem. Det var exempelvis först när Blade of the Immortal skulle exporteras till en västerländsk publik som det blev nödvändigt att förklara att hans symbol, svastikan, inte hade med Tredje Riket att göra, trots att detta borde vara uppenbart när mangan utspelas hundratals år innan dess. Gränsen mellan människa och icke-människa (monster och/eller övermänniska), är också ett tema i ett flertal serier (från Darker than Blacks “contractors” till Claymores kvinnliga krigare med samma namn). Formatet, där antalet episoder inte sällan uppgår till hundratals, gör också att ett starkt fokus kan läggas på relationer och karaktärernas utveckling och val.
Ett intressant fenomen är också den livliga fan-aktiviteten, där fans bygger sin egen kreativitet på sina serier (med allt från fan-fics till egna youtubeklipp och musikvideor).
Nationalism and Mangas
There are two novels that can change a bookish fourteen-year old’s life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish fantasy that often engenders a lifelong obsession with its unbelievable heroes, leading to an emotionally stunted, socially crippled adulthood, unable to deal with the real world. The other, of course, involves orcs.
- Neoshinka
Intressant i sammanhanget kan då vara intervjun med den flamländske nationalisten Thierry Vanroy betitlad Nationalism and Mangas. Vanroy tar bland annat upp de beröringspunkter som finns mellan hans antiliberala världsbild och den manga som intresserar honom. Genom sitt eget exempel illustrerar han att intresset för japansk kultur ibland beror på en längtan efter ett sundare samhälle, även när man själv inte är medveten om det.
Vanroy tipsar också om bloggen Neoshinka, med en tydligt antiliberal profil. Värt att ta upp ytterligare är också den tendens med nationalistisk manga, som hyllar den japanska armén under Andra världskriget och kritiserar den amerikanska ockupationsmakten. Mest känd här är mangan Gomanism av Kobayashi. Nämnas kan även mer tveksamt chauvinistiska projekt som den anti-koreanska mangan Kenkanryu.
Idag är det kvinnodagen. Vissa firar detta med feministiska floskler, men de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei uttrycker sig istället genom indo-europeiska blogginlägg. Dagens inlägg blir därför en recension av Kvinnan i Nordens forntid, av Hanna Rydh.
Rydh följer i boken kvinnans villkor genom den nordiska historien, från stenåldern till vikingatidens slut. Den blir därför intressant att läsa ihop med exempelvis de stycken i Kritikkulturen där professor MacDonald går in på hur de nordeuropeiska folkens unika evolutionära förutsättningar lett till både monogami och romantisk kärlek, och hur detta i sin tur lett till ovanligt goda förhållanden för de nordeuropeiska kvinnorna. Också den Nya Högern har med stolthet framhävt att de nordeuropeiska folken tillhör det fåtal folk som aldrig förslavat sina kvinnor, samtidigt som detta inte leder till någon sorts extremfeminism. Men mer om Rydhs studie i relation till den Nya Högerns differentiella feminism nedan.
Boken har några år på nacken, vilket märks i det ålderdomliga språket, men man vänjer sig ganska snabbt vid det och när man väl kommit förbi det så är den en liten skattkammare. Inte minst genom den mängd av illustrationer som fyller snart sagt varje sida, och som ger en visuell och levande inblick i forna tider. Till större delen är det arkeologiska fynd som utgör illustrationerna.
Vi får exempel på stenålderns rika keramik, som visar sig vara betydligt mer konstnärlig än man ofta föreställer sig. Man har även funnit skedar, fisknät, smycken, benkammar med mera, som visar att våra förfäder knappast var de primitiva halvapor man gärna vill få oss att tro.
Rydh kan inte dra några långtgående slutsatser om kvinnans ställning under stenåldern, eftersom vi inte har några skriftliga källor. Däremot visar gravfynden att de behandlats lika väl efter döden som männen.
Från bronsåldern har vi fler spår, och Rydh drar av dessa slutsatsen att Norden under denna tid haft många förbindelser med den kretensiska kulturen, både vad gäller handel och kultur. Även under denna tid har kvinnor begravts på ett sätt som visar på respekt, och man har funnit märkliga kvinnofigurer som påminner om sydliga fruktbarhetsgudinnor.
Vad gäller järnåldern beskriver Tacitus hur de germanska folkens kvinnor levde. Hon beskrivs som frisk och pliktuppfyllande i jämförelse med romarinnan, och äktenskapet hölls högt bland dem. De var även under denna tid monogama, med några få undantag. Rydh bedömer att Tacitus’ beskrivning av kvinnans fria ställning bland de nordliga folken har sanning i sig.
Hon tar också upp de nordiska kvinnornas omsjungna mod. När cimbrer och teutoner lämnade sina hem följde kvinnorna med dem, och kämpade också tappert vid deras sida. Hon nämner den germanske frihetskämpen Armins hustru Thusnelda som delade makens kamp i Teutoburgerskogen, och hur kvinnor kunde verka som sjukvårdare (ett inte helt riskfritt värv).
Hon citerar vidare Tacitus: “Germanerna tro till och med, att hos kvinnan innebor någon slags helighet och siarförmåga, och varken försmå de att inhämta hennes råd eller ringakta de hennes svar.” Hon nämner här den brukteriska sierskan Veleda, som hade ett reellt politiskt inflytande.
Även från folkvandringstiden hittar vi rika kvinnogravar.
Vikingatiden innehåller däremot vitt motsatta bruk vad gäller kvinnans ställning. Å ena sidan äger vi rika exempel på kvinnor som styrde sina hushåll och framträtt som konstmecenater. Å andra sidan det osympatiska bruket att ge bort sin hustru som gåva, och det österifrån komna bruket med månggifte. I öst finner vi också bruket att ta med sig en tjänstekvinna i graven.
I praktiken har dock kvinnorna ofta varit mäktiga under männens långa utlandsresor, och Rydh nämner flera exempel på framstående kvinnor. Vi hittar kvinnliga runristare, konstmecenater, landnamskvinnor, drottning Åsa, rentav kvinnliga vikingar och sköldmör. Rydh nämner en kvinnlig viking vars minne bevarats genom en irisk dikt från 1300-talet. “En stor flotta där kom under den röda kvinnan, hon var värre än någon här, som kom över det vida hav.” Existensen av kvinnliga krigare, så kallade sköldmör, bekräftas också av Magnar Enoksen i Vikingarnas stridskonst.
Rydh nämner också de många kvinnliga gudar som fanns, både asynjor, valkyrior och nornor, och att det fanns flera prästinnor och kvinnliga godar. Hon avslutar sin studie med att konstatera att med medeltiden bryter ett orientaliskt synsätt på kvinnan in över Norden, vilket inte var till godo för kvinnans ställning.
De nordiska folken och den differentiella feminismen
Om man försöker att studera de nordiska kvinnornas skiftande historia utifrån den Nya Högerns perspektiv, som kan kallas differentiellt feministiskt (vilket väl närmast motsvarar det svenska begreppet särartsfeminism), så upptäcker man ganska snabbt ett antal saker. För det första att det funnits manliga och kvinnliga roller och områden, och att inget av dessa setts som underlägset. Särskilt i religionen märker man att det kvinnliga setts med respekt och vördnad, likaväl som det manliga. En modern liberal är fostrad att se manliga sfärer som överlägsna, och kommer därför att värdera politisk makt som högre än omvårdnad eller hushållsarbete. För liberalen kommer därför vikingatidens husmödrar att framstå som “förtryckta” och/eller “underlägsna”. Men i praktiken bör man undvika begrepp som “underlägsen” och “överlägsen”, och istället se de olika rollerna i ett samhälle och en familj som komplementära.
För det andra har dessa könsroller varit i ständig förändring, bland annat genom influenser österifrån (i vilken mån dessa sedan varit positiva kan diskuteras). Dessa förändringar har däremot aldrig upphävt själva skillnaderna, som bestått likt två magnetiska poler. En förändring i den ena polen har lett till förändringar i den andra, så att skillnaden mellan dem bestått. Utan dessa skillnader skulle för det första samhället inte ha fungerat (vilket vi ser idag när feminismen leder till att uppfostran av de nya generationerna sköts allt sämre av vårt samhälle, och även när mansrollens förfall lett till att våra kvinnor är fritt villebråd för sexuella rovdjur att mer eller mindre riskfritt förgripa sig på), dels skulle det svårligen kunna uppstå någon sexuell laddning (vilket vi också ser idag när vi träffar feminister som både klär sig, ser ut och beter sig som män, något som få människor finner särskilt attraktivt). Det tycks också som om negativa förändringar gradvis kunnat tonas ner och anpassas till det nordiska kynnet.
För det tredje har det alltid funnits möjligheter för exceptionella individer att avvika från könsrollerna. Det övergripande mönstret har till exempel varit att krigskonsten varit en manlig sfär, och de flesta kvinnor har inte varit krigare, men ändå hittar vi flera exempel på kvinnliga vikingar, sköldmöer och liknande. Detsamma gäller inom politikens område, där några kvinnor varit framstående makthavare och även konstmecenater.
Dessa tre insikter kan vara värdefulla att ha med sig när man försöker att bygga ett alternativ till dagens radikalfeminism med våra folks historia och kynne som grund. Ett sunt samhälle behöver manliga och kvinnliga sfärer och roller, men de måste båda ses som värdefulla, och det måste finnas möjligheter att avvika från dem (vilket alltså innebär att man bör arbeta mer med värderingar och kulturen snarare än genom lagstiftning). Det finns heller inget behov av att stirra sig blind på hur könsrollerna såg ut på 1800- eller ens 1950-talet, utan vi får skapa något som passar för vår tid i enlighet med den radikalkonservativa insikten att formen kan förändras medan innehållet består.
Den franska punkgruppen Paris Violence avviker på många sätt från punkgenrens stereotyper, både vad gäller estetik och texter. Estetiken präglas av nostalgi och romantik, med inslag både från äldre fransk historia (som riddare, franska landskap och katedraler) och den tidigmoderna epoken (som Tintinserier, främlingslegionärer och absintdrickande dekadenter). Ett intresse för den kejserliga japanska epoken är också tydligt. Även texterna hör hemma i en mer intellektuell och kulturell tradition, med influenser från Baudelaire, de Montherlant, Cioran, Aragon, Celine och Mishima. Teman som berörs är bland annat död, krig och kamratskap, den kommersiella sexindustrin, Tintin, “Ryska revolutionen” och Japan. Den underliggande stämningen har aspekter både av nihilism och anti-modernism, och samtidigt som Paris Violence beskrivs som en apolitisk grupp är det sammantaget inte förvånande att de har många fans även bland högerradikaler och vänsternationalister.
Ett intressant tema som Paris Violence berört bland annat i De la Vodka et du Sang är det ryska inbördeskriget. Intresset för det traditionella Japan märks i exempelvis Adieu Camarade. Dessa båda teman förs samman i den mytiske gestalten, krigsherren, kontrarevolutionären och baronen von Ungern Sternberg, som under 1920-talet behärskade Mongoliet med sina kosacker och planerade att bilda en asiatisk, traditionell allians mot bolsjevismen. Baronen var redan under sin levnad en mytomspunnen gestalt, som av de mongolska buddhisterna sågs som en inkarnerad krigsgud, utsänd för att försvara dem mot kineser och bolsjeviker.
Paris Violence behandlar därför baronens liv i Ungern-Sternberg. Intressant är att han inte beskrivs som en “dålig” person trots sin antimoderna och anti-kommunistiska världsåskådning, utan tvärtom som en romantiker som “uppvaktade döden”.
Fransk punk tillhör egentligen inte favoritmusiken för de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei, men Paris Violence är begåvade musiker och deras icke-stereotypa punk med starkt historieintresse kan säkert intressera en och annan. Om inte annat demonstrerar de att den som börjar sin resa med ett intresse för nihilism, absolut existentialism och ett liv “fullt ut”, förr eller senare identifierar sitt livsideal realiserat hos både främlingslegionärer, “galna baroner” (oavsett om de sedan hetat Evola eller Ungern Sternberg), munkar och reaktionärer överlag.
Den brittiske nietzscheanen Anthony Ludovici är inte minst intressant som representant för en generation av konservativa som ännu inte hade kapitulerat för liberalismen. Han var öppet negativ både till manlig och kvinnlig rösträtt, och även till den form av absolut privat egendom som den moderna marknadsekonomin bygger på.
Demokrati
On the contrary, the relative safety with which selection for the administrative offices could as a rule be effected by lot in ancient Greece, shows how high the average level of capacity among the free adult male population was, and Professor A. J. Grant was abundantly justified when he declared that “the fact that the lot could work shows clearly how high was the average of ability in the Athenian State. No modern State could adopt such a system with such a measure of success.” (GREECE IN THE AGE OF PERICLES, 1914, Chap. VII). We can imagine the wild chaos that would ensue in our affairs if we did adopt such a system.
- Ludovici om lottning som ett inslag i den grekiska demokratin
Ludovici menade att redan ordet “demokrati” var en bluff, eftersom likheterna mellan den antika grekiska demokratin och dess moderna namne inte var särskilt stora. Den grekiska demokratin byggde på direktdemokrati och lotter användes för att utse flera ämbetsmän. Staten var också så liten och dess etniska sammansättning så homogen att den var hanterbar och en reell solidaritet var en möjlighet. Människomaterialets kvalitet var också sådant att lotter riskfritt kunde användas för att utse ämbetsmän.
Den moderna demokratin utmärks på alla dessa punkter av motsatsen, och att använda samma begrepp för de båda företeelserna blir förvirrande. Ludovici betonar att en av förutsättningarna för en demokrati är just antropologisk, en särskild människotyp och ett specifikt människoideal måste vara dominerande. Han skriver att: “all adult members of a Democracy, whether they state it explicitly or not, are pledged to self-preservation and to the vigilant custody of all those features of their common life which enable them to survive and to safeguard their national identity, dignity and independence in the eyes of the outer world. In short, team-work for the common good, is the ideal supposed to animate all democratic peoples. If it fails to do so, their humblest claim to supersede an oligarchic, aristocratic or monarchial polity, falls to the ground.”
Han konstaterar att den moderna liberalismen bygger på tron att människan är god av naturen, och att den därför inte närmare studerar denna antropologiska grundfråga. Han menar också att demokratin i vår tid är intimt kopplad till jämlikhetsideologin, som i sin tur är knuten till avundsjuka. Detta betyder att demokratin på sikt riskerar att leda till kommunism.
It is precisely because the people are only too keenly aware of what they want and too abysmally ignorant of what their nation wants for its survival in prosperity and strength, that Democracy is so disastrous. The people want advantages concerning which they have the fullest and most intimate information and in which their most powerful passions are engaged. The rest is all blurred, vague, unsupported by any facts to which they have immediate access, or are able to obtain success.
- Ludovici
Ludovici menar dels att väljarkåren saknar tid och kunskap, dels att den är självisk och avundsjuk, och alltså saknar förmågan att sätta det gemensamma bästa främst. Den blir därför ett lätt byte för demagoger och resursstarka grupper. Ludovici anknyter också till Le Bon, som studerat massans psykologi, och menar att individen i demokratins anonyma sammanhang fungerar på samma vis som i en pöbel (här kan man jämföra med korporativister, som varit inne på liknande resonemang och menat att människan fungerar bättre i sina naturliga gemenskaper, som arbetsplatsen, och att en levande demokrati därför bör bygga på dem). Dåliga beslut som bygger mer på känslor än på kunskap blir följden.
…the fundamental unfairness of democracy. For, if it is hopeless to expect the masses to be sufficiently knowledgeable and interested to judge the difficult problems of legislation, is it not unmerciful to hold them ultimately answerable, and to let them suffer, for the changes their popular control has brought about?
- Ludovici
Samtidigt får man konstatera att Ludovicis kritik av demokratin egentligen inte tillför särskilt mycket nytt. Det mesta av hans kritik sammanfattades redan av Heraklitos med orden oi polloi kakoi, “de många är värdelösa”. Mer intressant är då hans analys av hur moderna liberaler utgår från att den anglo-saxiska demokratin är den bästa politiska modellen, för alla andra folk, och försöken att exportera den till andra länder.
Aristokrati
I cannot expatiate on the singular fact that with but few exceptions, Europe’s aristocracies seem never to have possessed a sufficiently strong instinct of self-preservation to see their best interest in sustaining by all means in their power the trust and respect of the common people, and thus securing their privileged position, prerogatives and leadership.
- Ludovici
Det alternativ till den parlamentariska demokratin Ludovici presenterade var det aristokratiska. Värt att nämna är dock att han var mycket skeptisk till den reellt existerande brittiska aristokratin, som svikit sina plikter och reducerats till kapitalister. Ludovici är nietzschean och menar att människor inte är jämlika. Vissa exemplar är bättre, andra sämre, vissa representerar Livet, andra Döden. Ett sunt samhälle måste säkerställa att de bättre överhuvudtaget förekommer, då de alltid är en begränsad grupp (Ludovici talar om dem som “lucky strokes”). Han bygger här sina tankar på en tämligen biologisk världsbild, som skiljer sig från traditionalismens tal om kroppslig och andlig ras. Eftersom han utgår från att kropp och själ utgör en helhet menar han dock att en andens aristokrat aldrig är kroppsligt ful.
Like all particularly fortunate strokes of the dice, these artists, or men of taste and sound judgment, these “superior men,” as the creed of Confucianism calls them, do not occur in legions. Their number in a nation is always small. They are the few, and, owing to their highly complex natures, they are often difficult to rear.
- Ludovici
Ludovici menar att människor som är Livs-älskande instinktivt önskar att deras ledare ska vara sådana “superior men”, och att de i organiska samhällen också blir det. I ett mindre samhälle eller en ödesgemenskap lägger man snabbt märke till vilka individer som förverkligar de allmänna idealen mer än andra, och de tvingas också mer eller mindre att verka för det gemensamma. Han menar även att en viktig del av ledarskap och överlägsenhet är förmågan att ta ansvar. Något demokratin alltså inte är kapabel till, särskilt inte i den anonyma massans tidevarv. Ludovicis grundläggande inställning är alltså att ett samhälle för att överleva och frodas behöver en aristokrati, och att en sådan är såpass liten att den alltid kommer att vara tämligen sårbar. Den kan exempelvis utplånas, något som delvis skedde i samband med de franska och ryska revolutionerna, och de kan också degenerera om de förlorar intresset för sin uppgift. Ludovici menar att detta skedde med den brittiska aristokratin, som överlag lät bli att försvara arbetarklassen mot de övergrepp som den utsattes för i samband med industrialiseringen. Ett undantag, som Ludovici uppenbart beundrar, är här kung Karl I. I likhet med Harold Covington i Vindictus gör Ludovici här närmast en klassanalys, där nonkonformisterna och Cromwell identifieras som representanter för borgarklassen och deras seger som en katastrof för den brittiska arbetarklassen.
Intressant är också Ludovicis genomgång av straffen i olika traditionella samhällen, där de var strängare för medlemmar av de högre kasterna. Han menar också att en aristokrati behöver ett skydd mot degeneration, i stil med de Tios Råd i Venedig, som kan utmäta straff för de aristokrater som missköter sig. Annars torde korruption vara en naturlig utveckling.
Privat egendom
Thus the task of the future is undoubtedly to elevate the institution of private ownership above present day standards, to create a wealthy class whose property, over and above their physical needs would really be sacred according to the definition given above, and therefore to make it as difficult and onerous to be rich, as in the best days of Feudalism it was difficult and onerous to be a leader.
- Ludovici
Ludovicis syn på aristokratin blir tydligare om den jämförs med hans syn på egendom. Han menar att den oinskränkta rätt till egendom som präglar det moderna samhället är av ondo. I traditionella samhällen har rätten till egendom varit inskränkt, och kopplad till olika plikter. Vissa saker har överhuvudtaget inte gått att äga, andra har ägts gemensamt. I några indo-europeiska samhällen omfördelades jorden regelbundet för att klassklyftor inte skulle uppstå, under den europeiska feodalismen utgjorde dessa relationer av plikter ett komplext nätverk. Samtidigt är Ludovici inte kommunist, då han menar att denna modell bygger på samma oinskänkta egendomsrätt, med skillnaden att staten äger allt.
…it is always open to the sceptic to ask whether the fact that these existing primitive peoples have remained at the bottom of the hierarchy of races may not be due to the very institutions which we study with so much reverence and humility…
- Ludovici om “primitiv kommunism”
Hans alternativ är därför det han kallar “sacred property”, en egendomsform som är kopplad till plikter och som inte är absolut eller oåterkallbar. Hans tankar påminner här om Proudhon, som samtidigt kunde hävda att “egendom är stöld” och försvara privategendomen.
Thus, briefly stated, what does the Rule of the Aristocrat, applied to nations, actually mean? It means restoring to a people not only quality in themselves and uniform standards of value, but also the supreme advantage of giving birth, within their own kind, to those highest epitomes of themselves, the exemplars of Flourishing Life, who can lead them and keep them to the road of greatest felicity — that felicity which consists in the ability to enjoy life as creatures of optimal well-being and spiritual serenity. That Democracy makes such a destiny impossible, is at bottom its completest refutation.
- Ludovici
Som helhet är Ludovicis tankar alltså även här av intresse. Aristokratin är inte främst av intresse som en politisk modell, utan som ett ideal. Det demokratiska samhället tycks sällan ens ställa frågor som vad målet med livet är eller hur en människa bör vara, i det aristokratiska samhället är detta däremot centrala frågor och det finns förebilder att sträva efter att efterlikna. Värt att notera är också att Ludovici menar att i organiska grupper utkristalliseras snart en “aristokrati”, vilket innebär att korporativ demokrati skulle kunna vara ett sätt att påbörja den långa vägen tillbaka till ett sundare samhälle.
Kryptozoologi, de mer eller mindre vetenskapliga studierna av djurarter som ännu inte upptäckts, är ett fascinerande område. Utrymmet för rena galningar och bluffmakare är betydande, men kryptozoologin överlappar ibland även mytologin. Ett exempel på detta är de mystiska humanoider som i olika delar av världen går under namn som “den förskräckliga snömannen”, “bigfoot”, sasquatch och yeti. Intressant är att motsvarigheter till detta mytiska väsen också finns i den europeiska mytvärlden.
Alma
The inhabitants say that beyond the mountains is the beginning of a wasteland which lies at the edge of the earth. No one can survive there because the desert is populated by so many snakes and tigers. In the mountains themselves live wild people, who have nothing in common with other human beings. A pelt covers the entire body of these creatures. Only the hands and face are free of hair. They run around in the hills like animals and eat foliage and grass and whatever else they can find. The lord of the territory made Egidi a present of a couple of forest people, a man and a woman. They had been caught in the wilderness, together with three untamed horses the size of asses and all sorts of other animals which are not found in German lands and which I cannot therefore put a name to.
- Hans Schiltenberger, 1400-tal
I Kaukasus går de människoliknande men pälsklädda varelserna bland annat under namnet alma. Intressant är att historierna om dessa alma till skillnad från motsvarigheterna från Tibet inte sällan handlar om olika interaktioner mellan alma och människor, exempelvis att barn lekt med varandra. Inte helt ovanligt är historier om hur alma fångats in. Särskilt uppseendeväckande är historien om alman Zana, som fångades in av människor under 1800-talet och rentav fick barn med mindre nogräknade män. Detta skulle antyda att alma är nära släkt med Homo sapiens, särskilt då Zana senare även fick barnbarn.
Wuduwasa
It once happened in that country (and this seems indeed strange) that a living creature was caught in the forest as to which no one could say definitely whether it was a man or some other animal; for no one could get a word from it or be sure that it understood human speech. It had the human shape, however, in every detail, both as to hands and face and feet; but the entire body was covered with hair as the beasts are, and down the back it had a long coarse mane like that of a horse, which fell to both sides and trailed along the ground when the creature stooped in walking.
Speculum regale, 1200-tal
Längre västerut finner vi under medeltiden liknande väsen, på anglo-saxiska kända som wuduwasa och på tyska wilder mann. Fenomenets rötter tycks vara flera, bland annat ska det finnas drag från äldre mytväsen som fauner och satyrer och skogsgudar överlag. Människor som blivit galna och flytt ut i skogarna spelade också en roll i mytens uppkomst, liksom beskrivningar av apor från andra världsdelar. Intressant är att ett väsen som påminner om både “woodwosen” och alma beskrivs i den norska Speculum regale från 1200-talet. Annars tycks den europeiska “wilder mann” inte minst ha symboliserat vildmarken och de kvaliteter som europén övergett i samband med civilisationsprocessen. Den blev därför också mycket populär i både heraldik och hovliv. Kungar och adel, som kan sägas ha avlägsnat sig mest från vildmarken, klädde gärna ut sig till “vilda män” på sina maskerader, och de förekom också flitigt på vapensköldar (bland annat Preussens). Man kan alltså identifiera samma längtan efter en mer naturlig tillvaro i det senmedeltida intresset för “vilda män” som i mycket av den nordamerikanska fascinationen kring “Bigfoot”. Om det sedan finns en kryptozoologisk verklighet bakom det hela, eller om det tvärtom är samma psykologiska nostalgi kring ett för-civiliserat liv som ligger bakom myten om “yeti” och “bigfoot” är en annan fråga. Ett intressant stycke europeana är det oavsett vilket.
Furstespeglarna var en litterär genre under den europeiska medeltiden och renässansen. De innehöll råd till furstar kring sådant som politik och etikett, den mest kända är Machiavellis Fursten. Den är dock speciell genom sitt öppet maktrealistiska perspektiv. En annan intressant furstespegel är den norska Konungs skuggsjá, eller Speculum regale. Den skrevs av en okänd författare under 1200-talet, i ett Norge som relativt nyligen kristnats och var en stormakt vars inflytande sträckte sig till både Grönland och de brittiska öarna. Författaren hade god kunskap om kontinental krigföring och vetenskap, och det har hävdats att han kan ha varit en gammal korsfarare. Hans goda kunskaper om livet i det kungliga hovet tyder också på erfarenheter därifrån.
It once happened in that country (and this seems indeed strange) that a living creature was caught in the forest as to which no one could say definitely whether it was a man or some other animal; for no one could get a word from it or be sure that it understood human speech. It had the human shape, however, in every detail, both as to hands and face and feet; but the entire body was covered with hair as the beasts are, and down the back it had a long coarse mane like that of a horse, which fell to both sides and trailed along the ground when the creature stooped in walking.
Den norska kungaspegeln är intressant av flera skäl. Dels innehåller dess beskrivningar av Norge, Island, Irland och Grönland initierade kunskaper om fauna, geografi och naturvetenskap. Dels innehåller den flera spännande exempel på folklore. Den okände författaren beskriver förbannade öar i irländska sjöar, där Satan regerar. Han beskriver “gelts”, hur irländare ibland blir galna och springer till skogs där de efter många år får fjädrar (detta har klara likheter med inhemska myter och figurer, bland annat en förbannad krigarpoet, Suibhne, som utvecklade vingar och bosatte sig i trädtoppar. Suibhne och hans koppling till indo-europeisk myt tas upp i boken Victim of the Muses). Han beskriver också hur en hårig skogsman, en europeisk motsvarighet till Tibets yeti och den kaukasiska alma, fångades av människor, och hur flygande skepp besökte Irland. Detta blandas med beskrivningar av olika valsorter, liksom av den väldiga kraken och sjöjungfrur av båda könen. Vi får också kunskap om Grönlands vita falkar och isbjörnar.
…hirdman means the same as keeper and guardian… And if these men wish to enjoy the titles which are given them along with the housecarle name, they must shun vulgarity and rudeness; they must also, more than other men, avoid many things which a foolish desire may suggest. For many things become a disgrace both in words and deeds to well-bred men, which are not a disgrace to the vulgar who behave that way.
Furstespegeln
This should be the first principle of all your conduct, never let your heart be wanting in reverence and fear of God, to love him above everything else, and next to him love righteousness. Train yourself to be fair, upright and temperate in all things. Always keep in mind the day of death and guard carefully against vices.
Mycket intressanta är också författarens råd till den som önskar ingå i den norske kungens hov, som huskarl eller hirdman. Dessa råd uttrycker mycket som är igenkännbart både för författarens hedniska föregångare och hans nordiska efterföljare, och sammanfattar på många sätt en nordisk aristokratisk livssyn. Förmågan till behärskning och moderation framstår som en central dygd, skryt, vulgaritet, feghet och bristande självdisciplin framstår som skamligt. Lika centralt är religiositet och fromhet, och författaren ger ett flertal exempel från Bibeln (nästan uteslutande Gamla Testamentet). Det finns också paralleller till den kontinentala höviskheten.
Samtidigt känner man igen det fornnordiska intresset för ära och för det rykte man lämnar efter sig. Framgång på slagfältet är inget som ses med negativa ögon. Författaren skriver:
Every one, therefore, while he still lives, should strive to leave a few such deeds after him as will cause him to be remembered with favor after he has departed this life.
Rätten att utkräva en privat hämnd är också självklar för honom, även om den något modererats av den kristna tron.
Intressant är också författarens reflektiva och rationella inställning till de ämnen han tar upp, såsom förklaringen till varför det finns olika klimatzoner och vad norrsken egentligen är för något. Detta betyder inte att han alltid når rätt slutsatser, men han är inte dogmatisk utan väger de kunskaper han har mot varandra. Författaren uttrycker också en syn på relationen mellan kung och kyrka som påminner om den ghibellinska. Kungens svärd är tveeggat, och han har auktoritet även över biskopen. I centrum för den gode kungens uppgifter står domarens och rättskiparens, det är kungens plikt att leverera rättvisa, att garantera ett ordnat kosmos för sina undersåtar. Kungen måste också vara religiös, och inte glömma att han är kung av Guds nåde.
Eftersom Norge slitits av inbördes strider betonar författaren också vikten av lydnad, och hur en cykel av olydnad och anarki kan drabba det land som Gud valt att pröva.
Som helhet är det alltså ett intressant verk, som står att finna här: Speculum regale
Den anonyme författaren visar dels en världsbild och livssyn som bevarat viktiga nordiska inslag även efter kristnandet, dels att Norge vid denna tid både vetenskapligt och avseende politisk filosofi låg väl till i en europeisk kontext. Dessutom är det alltid underhållande att läsa om magiska öar och flygande skepp.
Den brittiske författaren och nietzscheanen Anthony Ludovici är idag kanske mest känd som en försvarare av aristokratin. Han var också intresserad av den eugeniska frågan, och såg människomaterialets kvalitet som en av grunderna för varje samhälles historia och öde. Under Ludovicis mer aktiva tid var massinvandringen till Europa ännu inte aktuell, utan det som främst oroade honom var disparata relationer, relationer mellan väldigt olika individer.
Att bevara och förädla en typ
Among the most conspicuous of these features was, in the first place, the insistence of the ancient Greeks on personal beauty, and on the fundamental inseparability of the visible and invisible features of a human being, in the assessment of his or her quality and desirability. Above all, we must never forget the ancient Greek association of personal beauty with goodness — i.e., virtue.
- Ludovici
Ludovici utgick från den grekiska monomorfismen, där man betraktade kropp och själ som en helhet. Detta innebar att en människas yttre också sade något om hennes inre, och att en vacker människa ansågs ha en mer föredömlig personlighet. Denna världsbild har mycket gamla anor, och kommer till uttryck i allt från folksagor till frenologi. Ludovici tillämpar den också på sin historieskrivning, där han bland annat jämför kung Karl I och hans anhängares yttre med Cromwell och dennes sympatisörers. Han finner då att Karl I hade ett betydligt mer tilltalande yttre än Cromwell, och att detta också uttrycks i deras respektive personligheter.
Marriages with nieces and aunts were lawful, and between brothers and sisters were certainly allowed provided the spouses had different mothers; and the marriage of Cimon and his sister Elpineke seems to show that in noble and conservative families even more closely incestuous marriages were not frowned upon, certainly down to the time of the 5th century B.C… In Siam the people may not marry nearer relatives than third cousins, but the King may marry his sister and his daughter. The same is true of the higher classes in Cambodia, of the chiefs of the Marianne and Ladrone Islands, in Hawaii, Nukuhiva, Tahiti and Madagascar, and it was also true of the Northern American Indians of New England. In fact, as the Kalmucks say, “Great folk and dogs have no relatives.”
- Ludovici
För grekerna var det viktigt att bevara en helgjuten människotyp. Detta innebar att man förbjöd relationer med utlänningar, och även att man tillät relationer som idag skulle betraktas som incestuösa. Ludovici blir här kontroversiell, när han beskriver relationer mellan kusiner och rentav syskon som ett sätt för dessa folk att bevara en specifik människotyp. Han noterar att detta var förenat med risker, ifall det fanns skadliga gener inblandade var det nästan garanterat att de skulle slå igenom, men om det inte fanns några sådana menar han att det var ofarligt. Ludovici tar också upp sådant som dynastiska försök att hålla kungliga eller rentav gudomliga blodslinjer rena genom syskongiften. Han ger exempel från bland annat Egypten, Peru och Nordeuropa, liksom mindre aristokratiska exempel från Pitcairn och de såkallade rehobother-bastarderna. Han noterar också att det i det klassiska Grekland sågs som föraktligt att gifta sig med någon som var väldigt olik en själv, och att kung Archidamus II dömdes till dryga böter för det.
The Jews, whose marriages so often depend on parental authority, and among whom in Poland, a young man often marries a girl he has never previously seen, divorce each other less often than the Gentiles about them, whose marriages are presumably free.
- Ludovici
Ludovici tar också upp att i arrangerade äktenskap togs ofta en stor hänsyn just till dessa likheter, och att detta var skälet till att så många av dem blev harmoniska och lyckade. Han beskriver också hur relationer mellan högre typer ibland kunde ha gynnsamma följder, och hur kast- och klassresor tog flera generationer.
Disparata relationer
…throughout the history of Europe, before the Machine Age, there was in most areas, especially in the islands, peninsulas and naturally enclosed or isolated areas, an enormous amount of inbreeding and therefore of type standardization and beatuy. And consequently in different parts of the whole continent there came into being definite and more or less uniform national types. They may never have become as uniform as they did in China or ancient Egypt, but the use of parts of the body as standards of lineal measure, and the varieties of these standards in old and bygone Europe, alone, indicates that local pockets of standardized types were once much more common than they are now… The recent decline in human beauty everywhere in Europe since transport facilities increased constitutes more evidence of this.
- Ludovici
De tidiga grekernas och egyptiernas försök att förädla helgjutna människotyper, med paralleller både i det indiska kastväsendet och kopplingen mellan blondhet och positiva egenskaper i nordeuropeisk folklore, kom dock inte att fortsättas i det medeltida Europa. Ludovici talar här om en direkt blindhet, om hur det hela lämnats till slumpen. I ett för-urbant samhälle var detta inte ett stort problem, då människor i högre utsträckning gifte sig lokalt. Men i det urbana samhället innebär det att människotyper som är olika gifter sig. Ludovici hänvisar till antropologer som Franz Boas och menar att detta är orsaken till att den europeiska befolkningen blivit allt fulare (vad som här avses är alltså relationer mellan det som i fysisk antropologi kallas underraser).
Lika viktigt är dock att människor som är olika fysiskt också kan antas vara olika psykiskt. Dessa äktenskap blir därför mindre lyckliga, något Ludovici identifierar som en av orsakerna bakom de många skilsmässorna. Han påminner här om den traditionella antropologin, som den uttrycks av Julius Evola i Elements of Racial Education.
For, since every child inherits all its bodily parts, down to its blood constitution, independently from either parent, and all parents to-day are more or less conspicuously disparate, it follows that we are all made up of odd parts and are equivalent to machines whose various members derive from different patterns and different makers of those patterns. Thus, all of us modern people, who may be said to be chaotically constituted, cannot help being below parity from a biological point of view..
- Ludovici
Ludovici noterar också att barnen i sådana relationer kommer att sakna en helgjuten karaktär. “Två själar bor i deras bröst”, och flera olika psykologiska impulser kommer att kämpa om herraväldet över dem. Det är givetvis fullt möjligt även för dem att genom självdisciplin få ordning på sin personliga ekvation, men det underlättas inte (man kan nämna den en gång så hyllade Tiger Woods som ett exempel på detta). Befolkningen som helhet blir kaotisk till sin natur, och det är heller inte positivt för deras hälsa då de även kroppsligt är lapptäcken med varierande ursprung.
In a previous chapter I have drawn the following conclusions concerning the desirable mate:—
(a) Except for sex differentiation, he or she should be like oneself.
(b) According to the highest racial norm of health and good spirits, he or she should be beautiful.
(c) He or she should be savoury.
(d) He or she should have lustre.
(e) He or she should have youth.
- Ludovici
Som helhet är alltså Ludovicis perspektiv både intressant och originellt, då han berör frågor som på sin höjd kommenteras med inlärda klyschor i vår offentliga debatt. Att han försvarar kusinäktenskap och arrangerade äktenskap i traditionella samhällen får mest ses som lite kontroversiell krydda, av historiskt intresse. Som helhet berör han ett område som är viktigt både i det privata och det offentliga livet, särskilt i ett samhälle där en mångetnisk verklighet får de relationer mellan inom-europeiska människotyper Ludovici varnade för att framstå som idylliska och harmlösa. Hans varningar ignoreras på egen risk, oavsett vilket är det ett spännande perspektiv på historien han ger. Det ligger också nära den traditionella betoningen av förmågan till distans, liksom den Nya Högerns betoning av rätten till särart.
Den brittiske författaren och nietzscheanen Anthony Ludovici (1882-1971) är ett intressant exempel på hur långt de såkallade konservativa i dagens Europa avlägsnat sig från sina ideologiska rötter. Där våra “konservativa” vill ha ett samhälle styrt av marknaden, menade Ludovici att det är varje elits skyldighet att försvara de fattiga. Där våra “konservativa” kräver massinvandring, menade Ludovici att man knappast kan kalla sig konservativ om man inte ens vill bevara sin nations identitet i form av blod och härkomst. Han var också negativ till massbilismen, kristendomen (särskilt i dess brittiska form, med livsfientlig puritanism och sexofobi), jämlikhetsideologin, demokratin, och den kvinnliga rösträtten. Bland hans förebilder fanns Nietzsche och kung Karl I, men också många psykoanalytiker från Freuds skola, sociologer som Veblen och aristokratiska tories. Samtidigt hade redan Ludovici själv avlägsnat sig en hel del från den klassiska konservatismen, eftersom han var tämligen ointresserad av den andliga aspekten och influerad av Nietzsche var mer intresserad av de historiska och biologiska förutsättningarna för skapandet av en aristokrati.
Feminismens rötter
If perchance he happen also to know about the secret disgust English women feel at being female, and he notices how often these women choose meek, effeminate and pale reminescences of manhood as their mates, so as not to be too sharply reminded of their own hated biological difference from the male; he may wonder how such couples (especially when they reach the altar) can escape at least the suspicion of Lesbianism.
- Ludovici
Ludovici analyserade feminismen i ett flertal verk. Han var noga med att understryka att han till skillnad från exempelvis Strindberg inte var misogyn, kvinnohatare, utan att hans anti-feminism tvärtom byggde på respekt för normala kvinnor. Influerad av psykoanalytiker som Freud och Adler menade Ludovici att feminismens yttersta drivkraft är den beryktade “penisavunden”. Ett betydande antal kvinnor är alltså bittra över att de inte fötts som män. Särskilt gäller detta de kvinnor som är relativt maskulina till sin karaktär. Ludovici bygger här delvis på Weininger, som han dock även kritiserar. Han menar att båda könen kan ha mer eller mindre starka drag av det motsatta könet i sin personliga uppbyggnad. Nordeuropeiska kvinnor har exempelvis historiskt haft en relativt “manlig” natur, bland annat deltog kvinnor i krig och de har alltid haft en god ställning. Historiskt var detta inget problem, eftersom de flesta männen var ännu manligare. Ett problem blir det först när männen genomgår en degenerationsprocess, något som pågick redan under Ludovicis tid och sedan förstärkts exempelvis av den feminiserade förskole- och skolmiljön. I detta läge blir det uppenbart att männen inte kan hantera samhällsansvaret, och en naturlig reaktion för många kvinnor är att de behöver hjälp med det.
At all events, it is difficult to awaken female interest in any eugenic or kindred reforms. On the contrary, when once they are moved to exclaim: “Ah, paw thing! He can’t help it!” they straightway feel more love than horror. Indeed, as the anonymous author of a book entitled WOMEN (1918, Chap. IV, iv) shrewdly observes, “Her (i.e., woman’s) sympathy is not an overflowing of kindness but a response to her desire to be of importance to somebody or something outside herself”.
- Ludovici
Att feminismen uppstod just i Europa förklarar Ludovici med ett antal filosofiska och historiska faktorer. Han noterar att de tidiga grekiska tänkarna utgick från en enhet mellan kropp och själ, vilket bland annat innebar att en ful människa knappast kunde ha ett föredömligt inre. Denna enhet utmanades av Sokrates, som själv hade ett oskönt yttre, och därefter har den västerländska filosofin skiljt mellan kropp och själ (Ludovici avviker här från Nietzsche). Detta innebar att feminister utan problem kunde minimera de kroppsliga skillnadernas betydelse.
Lika viktigt är det faktum att Västerlandet ända sedan de homoerotiska grekerna haft ett överdrivet manligt ideal, på det kvinnligas bekostnad. Ludovici skyller alltså inte på andra, utan fröna till feminismen finns i den västerländska idéhistorien. Till detta kommer männens egna tillkortakommanden, där exempelvis puritanismen ledde till ett sexliv och en relation mellan könen som inte kan definieras som sund. Mängden män som, enligt Weininger och Ludovici, är mer kvinnor än män till sin karaktär, bidrog också till en reaktion (här påminner Ludovicis resonemang om hans syn på aristokratins kris, som även den byggde på en oförmåga hos aristokraterna att leva upp till sitt ansvar).
Ludovici identifierar också orsaker som industrialiseringen och urbaniseringen, och hur sfärer som tidigare hörde till mödraskapet som en del av den ökade arbetsdelningen flyttades ut från hemmet. Avseende feminismen delar han in dess sympatisörer och förespråkare i olika grupper. Han menar att de ledande feministerna var mer manliga än de flesta andra kvinnor, såkallade viragos, eller ibland rent abnorma. Deras ressentiment över att inte vara födda som män var också starkare, men de lyckades ändå göra sig till talesmän även för många “normala” kvinnor. Ludovici beskriver detta som djupt problematiskt, då den normala kvinnan egentligen har som sitt mål i livet att bli förälder. Förvirrade av en minoritet av viragos och effeminerade män skjuter de dock upp detta och söker mening på andra vis, vilket leder till att de blir olyckliga.
Ludovicis grundtanke, att feminismen bygger på en vilja att bli som män, är tämligen belysande när man betraktar samhället. Det kan sedan gälla kvinnorna i Sex and the City som ville “ha sex som män”, Birgitta Ohlsson som vill slippa ta hand om sina barn och istället kunna satsa på sin karriär, et cetera.
Den kvinnliga rösträttens följder
Dr. J. V. Walker has felt able to state “that the community is feminine in its outlook and under the predominant control of women’s opinions” (See Article 1). Nor, to appreciate this, do we need the expert testimony of R. C. K. Ensor, who says: “The bulk of the new advertising expenditure is for goods purchased by women,” and that “for advertising purposes women readers are incomparably more valuable than men”, and therefore have to be appealed to. (THE CHARACTER OF ENGLAND, 1947, Chap. “The Press”). We have only to road our popular dailies to be convinced that the mind to which they are addressed is that of woman.
- Ludovici
Ludovici var kritisk till demokratin som sådan, även när den bara omfattade män. Han menade att den atenska demokratin byggde på en sådan kvalitet på medborgarna att ämbeten kunde tillsättas genom lottning, och att staten dessutom var så liten att direktdemokrati kunde tillämpas. I det moderna samhället har medborgarna däremot vare sig tid, intresse eller kunskap, och kvaliteten på människomaterialet tycks också ha sjunkit. Ludovici noterar att om ämbeten idag tillsattes genom lotten skulle resultatet bli anarki. Istället för en aristokrati tar plutokrater, och på sikt kommunister och liknande demagoger, över i vår tids demokrati.
Thus, when these women envisaged and fought for the freedom to gad about unescorted, or escorted by males of their own class, but unchaperoned, they had in mind the kind of tepid, low-powered males to whom they were accustomed and who could safely be trusted to go round the world twice or three times with an attractive girl without anything untoward happening or, as they would put it: “without any nonsense”. And, owing to their knowledge of only this kind of sub-normal male, whom they could trust to exercise “gentlemanly self-control”, they fondly imagined that passion and sexual appetite were everywhere as feeble as in their own menfolk, among whom, as Keyserling long ago declared, “marriages blancs” are commonplace. Thus they made a clean sweep of old-fashioned chaperonage, and found that they could do so with perfect safety.
- Ludovici
I samband med att kvinnorna fått rösträtt menade Ludovici att politiken kom att domineras av kvinnliga sentiment. Detta är tydligt även i dagens Sverige, där undersökningar visar att de manliga väljarna har en annan syn på sådant som massinvandring än kvinnorna. Utan kvinnlig rösträtt kan man misstänka att den offentliga debatten sett annorlunda ut i ett flertal frågor (effekten av de män som i nuläget anpassar sig till kvinnliga ståndpunkter har då inte ens medräknats).
Ludovici menar att kvinnorna i gemen är oförmögna att hantera långsiktiga frågor som den eugeniska, och hellre väljer kortsiktiga och sentimentala lösningar. Deras inflytande ligger också bakom disciplinens nedgång, men de har inte varit svåra att motiveras till stöd för diverse krig (motsatt vad feministerna påstod). Ludovici menar också att kvinnor i gemen saknar egentlig smak, och att feminismen lett till en försämring av både konsten, klädmodet och litteraturen. Samtidigt är de en lättare målgrupp för reklam, vilket gör att denna primärt riktas till dem.
Sammantaget är Ludovicis bedömning av den kvinnliga rösträtten alltså tämligen mörk, och man kan också få intrycket att han är negativ till kvinnor överlag. Så är dock inte fallet, som nietzschean har han en betydande respekt för kvinnan som stående nära livskrafterna. Kvinnan som moder har hans respekt, så även den handlingskraftiga nordeuropeiska kvinnan. Ytterst är det den effeminerade mannen han föraktar.
Frågan är samtidigt hur man kan använda sig av Ludovici i dagens samhälle. Hans analys är uppenbart korrekt, den kvinnliga rösträtten har skadat vårt samhälle, och abnorma kvinnors hat mot de egna männen har kraftigt underlättat politiskt korrekta projekt. Samtidigt är denna rösträtt idag ett faktum, och att angripa den leder enbart till marginalisering.
Vad man snarare bör ta fasta på är Ludovicis tankar kring en maskulin renässans, då den västerländska mannens degeneration är den egentliga orsaken till problemet. När en ny/-gammal typ av man framträder på den historiska arenan, och kan presentera både en beskrivning av de gemensamma problem som hotar både män och kvinnor, och lösningarna på detta, är det bara en tidsfråga innan det feminiserade samhället går under. Värt att notera är att en sådan manlighet måste vara medveten om att kvinnor aldrig behandlats som boskap i Nordeuropa, utan tvärtom alltid haft en god ställning. En lösning på vårt samhälles problem behöver alltså inte innebära vare sig ett avskaffande av den kvinnliga rösträtten eller att halva befolkningen lämnar arbetsmarknaden. En långsiktig lösning måste däremot ha en eugenisk komponent, då degenerationsprocessen också har en biologisk aspekt. Nietzscheanen Ludovici menar också att vi behöver ett samhälle präglat av nya värderingar, där en aristokratisk livssyn ersätter slavmoral, jämlikhetsläror och livsfientlighet.
Stanislaw Szukalski (1893-1987) är en av 1900-talets mest fascinerande konstnärer. Hans verk har idag till stor del fallit i glömska, men bland hans beundrare återfinns bland annat Leonardo DiCaprio, Ben Hecht, bandet Tool och pseudo-sekten Church of the SubGenius. Man kan lätt få intrycket att han vunnit en växande kultstatus.
Szukalski växte upp i en polsk familj, och visade sig tidigt vara en mycket begåvad konstnär. Han visade sig också tidigt vara tämligen svår för omgivningen att ha att göra med. Detta satte ofta käppar i hjulen för hans karriär. Exempelvis betraktade han konstkritiker med öppet förakt eftersom de inte klarade att skapa egen konst, och han kastade vid åtminstone ett tillfälle en kritiker nerför en trappa på grund av bristande respekt. Han kunde också inleda samtal med sina beundrare med angrepp på deras konstsamlingar eller hemländer. Szukalski kom också att utveckla en världsbild som avvek kraftigt från den gängse, och beskrevs inte sällan som drabbad av storhetsvansinne. Samtidigt är detta en del av det som gör honom fascinerande, han var en individualist som gick sin egen väg genom livet, utan kompromisser.
Den unge Szukalski var polsk patriot, och fascinerad av nationens hedniska förflutna och myter. Under en period var han framgångsrik i sitt hemland, och grundade Det behornade hjärtats stam för sina anhängare. Stammen byggde på en medeltida relation mellan mästare och lärling, snarlik den vi ser hos Stefan George under samma tid. Szukalski menade att hans egen konst förkroppsligade den polska essensen. Påverkad av indiansk mytologi såg han exempelvis ormen som en gudomlig vägvisare, att de flesta polacker var katoliker och hade en annan syn på symboliken bekymrade honom föga. Det var hans tolkningar som var de genuint polska. Szukalski var också intresserad av unioner mellan nationer, exempelvis ett Neuropa i Europa (dock skulle de underlägsna nationerna, som England och Tyskland, inte beredas tillträde).
Under världskriget förstördes många av Szukalskis verk av tyskarna, efter kriget stals eller gömdes de av kommunisterna, och även idag har han på grund av sin anti-katolska världsbild svårt att nå erkännande i sitt hemland.
Zermatismen
Szukalski kom att leva i fattigdom i Kalifornien, där han utvecklade en världsåskådning kallad zermatism. Zermatismens historieskrivning utgår från den syndaflod som nämns i bland annat Bibeln. Efter syndafloden återbefolkades Jorden från Påskön. Szukalski rekonstruerade det forna världsspråket, protong, som visade sig påminna en hel del om polska. Han noterade också hur de olika mönster stammar målar i sina ansikten och på sina kroppar var minnen av den lera de fått på sig när de simmat för att överleva syndafloden. Intressant är också Szukalskis originella raslära, där han menade att en del av mänskligheten var såkallade Yetinsyny, avkomman av förhistoriska föreningar mellan människa och yeti. Dessa hybrider har enligt zermatismen hatat de renrasiga människorna sedan forntiden, exempel på deras omänskliga inflytande var enligt Szukalski bland annat ryssarna, tyskarna, kommunismen, nazismen och Churchill. Man kan notera att yeti-liknande väsen förekommer i ett flertal kulturers myter (i det medeltida Europa kallade wose, i Kaukasus alma), och att de inte alltid framstår som lika undflyende och fredliga som dagens sasquatch och “snömän”. Intressant är också historien om den påstådda alman Zana, som under 1800-talet fångades in av människor och fick barn med dessa.
Szukalskis antropologiska och historiska teorier har garanterat honom en viss kultstatus, men samtidigt var de en grund för hans mytologi. Denna mytologi är personlig och komplex, och många gånger var Szukalski därför tvungen att bifoga förklaringar till sina verk. Sjöjungfrun spelade en viktig roll i hans mytologi, liksom ormen och den polska vita örnen. Hans kanske mest kända verk, de fientliga fingrarna i skulpturen Struggle, tolkade han exempelvis som en kamp mellan Tummen/Individen och de övriga fingrarna (som stod för massan och kvantiteten, medan tummen representerade kvaliteten).
Szukalskis konstverk förenar en intensiv och komplex mytologi med en uppenbar skicklighet, och även bortsett från hans originella världsåskådning och fascinerande människoöde torde de därför kunna vara av intresse för många traditionalister.
Ett intressant boktips i anslutning till bokrean är Michael Moynihans Lords of Chaos, där han beskriver framväxten av den musikgenre som kallas black metal. Moynihans bok har fått kritik för felaktiga fakta, men perspektivet är intressant. Det grundläggande perspektivet, snarlikt Jungs i Wotan, är att black metal utgjorde en nordeuropeisk arketyps återkomst. I sitt tidiga skede var denna återkomst ofta både primitiv och extrem, med mord och nedbrända kyrkor, men det är givande att läsa om sådant som likheterna mellan corpse paint och inslag i den vilda jakten, eller vargens betydelse i black metal och nordisk myt (listan kan förövrigt göras längre, även det karaktäristiska “growlandet” har förlagor hos våra nordiska förfäder). Moynihans bok berör dock främst den första vågen av black metal.
Den antikristna black metalgenren hamnade relativt tidigt vid ett vägskäl, där den antingen kunde vidareutvecklas enligt devisen “evil for the sake of evil”, eller utforska Europas hedniska arv. Det förra valet leder lätt till extrema men sterila poser, en antikristen fixering blir också alltmer ointressant i ett allt mindre kristet samhälle. Det är mycket riktigt också den senare vägen som visat sig mest fruktbar.
Redan den första vågen av black metal hade en del politiska inslag, som när Darkthrone beskrev albumet Transilvanian Hunger med orden “Norsk Arisk Black Metal” eller när ledande musiker var inblandade i mord på homosexuella och invandrare. Varg Vikernes, känd för sin roll i Mayhem och enmansbandet Burzum, har också utvecklat en världsbild med både hedniska och rasmedvetna inslag och gett ut flera böcker.
De följande vågorna av black metal har kommit att utveckla dessa tendenser betydligt längre. De utmärks inte sällan av att intresset för ett hedniskt förflutet kopplas till en känsla för det egna etnos (vilket blir naturligt om man ser hedendomen som en folk-religion). Artisterna är därför nationalister och etniskt medvetna, något som uttrycks i texter som Gravelands White Beasts of Wotan och Temnozors Fatherland. Blodet spelar en viktig roll i denna nationalism, kopplat till jorden. Inte sällan uttrycks att de nordeuropeiska stammarna härstammar från sina gudar. Man använder också gärna termen “arier” för att beskriva den nordeuropeiska urbefolkningen (här kan också noteras att slaviska artister refererar lika flitigt till germanska gudar och koncept som Oden och Ragnarök som till slaviska gudar som Perun och Veles, något som kan förefalla lite förvirrande). Inslag av folkmusik är heller inte ovanligt.
En viktig faktor bakom denna utveckling är kommunismens fall, då många länder i Östeuropa präglas av en syn på nationalism som något naturligt och då den specifikt amerikanska och västeuropeiska formen av politisk korrekthet dröjde med att nå dem. Många östeuropeiska band kunde därför kombinera hedendom med nationalism och blodsmystik, bland dem Graveland, Nokturnal Mortum, Hate Forest och Temnozor.
White beasts of Wotan
Blue eyes bringing fright
White hands swaying swords
With Swarozyc on their flags
With cry of hatred on their mouths
Always they’re where blood is shed with rivers
- Graveland – White Beasts of Wotan
Samtidigt uttrycker artisterna en världsåskådning och en livssyn där kriget ses som något positivt, och ett misantropiskt förakt för svaghet som är svårförenligt med jämlikhetsideologin. Det hela kan alltså beskrivas som ett projekt som närmar sig det nietzscheanska idealet, en livssyn “bortom gott och ont” och en “omvärdering av alla värden”. Man kan här också identifiera ett intresse för den nordeuropeiska folksjälens skuggsida, med allt från demoner, varulvar och vampyrer till mörker, ensamhet och trolldom som återkommande arketyper och tillstånd. Ur ett traditionellt perspektiv är detta förenat med risker, då betoningen av mörker, jord och blod lätt blir en rent ktonisk och infernalisk återvändsgränd. Samtidigt har det varit viktiga inslag i nordeuropeisk andlighet sedan urtiden. Man kan också notera att den arketyp Jung beskriver, normalt representerad av Oden, har ett flertal aspekter. Där finns också poetiska, mantiska och erotiska inslag, utöver de som kopplas till död och krig, och man kan ana ett intresse för de förra i både Rob Darkens och Knjaz Varggoths sidoprojekt.
Antisemitism
Through Milleniums Come To Me
The Forests And Steppes
Everything I Own
Is Given To The Damned Jewish Tribe
- Nokturnal Mortum – Call of Aryan Spirit
Man kan här också notera att många artister uttrycker en antisemitisk världsåskådning, som dels omfattar den kristna religionen som ett utomeuropeiskt värdesystem, den europeiska judenheten som en ockuperande elit, och muslimsk massinvandring som en invasion av det europeiska urhemmet. Detta kopplas ofta till en positiv syn på det Tredje Riket, även om detta hade ett tämligen kluvet förhållande till de slaviska folken artisterna ofta tillhör, och den ideologi det företrädde (därav ett av namnen på flera av banden, NSBM, efter “National Socialist Black Metal”). En direkt rasistisk människosyn är heller inte svår att urskilja. Dessa inslag är tveksamma av flera skäl, men garanterar å andra sidan att artisterna aldrig riskerar att bli en del av den föraktade mainstreamen. Man kan i förbigående också notera att musiker alltid varit politiskt naiva.
Elitism och revolt
Oavsett vad man kan tycka om undergenren, både musikaliskt, politiskt och religiöst, är det ett fascinerande samtidsfenomen att en sådan subkultur och musikgenre existerar i dagens Europa. I en epok då Green Day på något vis fortfarande av vissa betraktas som “rebelliska” demonstrerar denna östeuropeiska black metal en kompromisslöshet och ett avståndstagande från etablissemanget och musikindustrin som på alla plan kan betraktas som extremt. Det gäller både i estetiken, som med sitt fokus på öde natur, djurornamentik, och forntida krigare är anti-modern och anti-urban, och i de politiska och religiösa positioneringarna. Även musiken, oavsett om den är primitivt suggestiv och närmast rituell som hos Hate Forest eller bygger på kontraster mellan ett kaos av skrik och melodier som hos Nokturnal Mortum, får sägas vara så långt från mainstream man kan komma. Implicit i detta finns också ofta en elitism, då man inte kan beskriva vare sig musiken eller estetiken som helt lättillgänglig, och även om genren inte är omfattande är många av dess medlemmar högkvalitativa individer. Värt att notera är även att gränsdragningen till det politiskt inkorrekta är mer diffus i black metalgenren än i de flesta andra genrer. Man kan här notera hur ett relativt etablerat band som Lord Belial i texten till Purify Sweden kunde uppmana lyssnarna att “…guard and cleanse our land which must be ours alone again“, eller hur Blodsrit sjunger om sitt fosterland och “ditt blod, din jord”, i Sverige. Oavsett om man ser undergenren som ett osympatiskt samtidsfenomen, okritiskt anammar den rakt av, eller identifierar sig med den känsla för det europeiska arvet dess artister uttrycker trots att man ser vissa inslag som tveksamma, är det alltså tydligt att vi lever i spännande tider.
.jpg)
