Oskorei

Sedan en tid tillbaka har Webblogg Oskorei tagit upp flera av den intellektuella vänsterns historiska förgrundsgestalter, bland annat Habermas, Barthes och Marcuse. I sammanhanget kan man inte undgå Frankfurtskolan, med centrala namn som Theodor Adorno och Max Horkheimer. De båda skrev tillsammans den djupt pessimistiska Upplysningens dialektik.

Upplysningens dialektik är en fascinerande skrift, inte minst genom denna pessimism. Allt är nattsvart, allt är förlorat. Några positiva tendenser eller kollektiv kan inte identifieras, arbetarklassen har köpts av systemet och den internationella socialismen perverterats till diktatur och ofrihet. Adorno och Horkheimer skriver därför varken åt ”de så kallade massorna eller den maktlösa enskilda individen, utan snarare ett tänkt vittne” i hopp om att orden inte ska gå under med dem själva. Denna pessimism kan samtidigt framstå som fullt begriplig, fascismen och kommunismen hade delat Europa mellan sig och den liberalkapitalistiska kulturindustrin upplevdes som potentiellt lika totalitär av de båda landsflyktiga tysk-judiska filosoferna. Man kan därför utan problem identifiera en dragning mot det konservativa hos Adorno och Horkheimer, i kritiken av massans samhälle liksom i kritiken av kulturindustrin, jazzen et cetera. Däremot saknar man konservatismens ärlighet i form av tydligt beskrivna alternativ och antropologi, tydligt beskrivna och därför möjliga att utsätta för kritik. Det är i varje fall inte förvånande att Adorno 1969 chockerades av de upproriska vänsterstudenternas beteende och tillkallade polisen innan de hann vandalisera hans institution. I samband med detta kunde han också konstatera att det var en överraskande upplevelse att själv attackeras som reaktionär.

Den andra sidan av brytningen med arbetarrörelsen är naturligtvis att Adornos och Horkheimers teorier gjordes mer tilltalande för de embryon av den nya klassen som vid denna tid bland annat fanns i den akademiska världen.

Odysseus och upplysningen

Ett centralt tema i Upplysningens dialektik är att det samhälle som styrs av det rena förnuftet också rör sig i riktning mot oförnuftet. Adorno och Horkheimer identifierar upplysningens mentalitet längre tillbaka i tiden är vad som är gängse, och visar hur redan myten och riten är försök att förstå och påverka världen. Från stamreligionerna via de polyteistiska pantheon och monoteismerna följer de, på ett sätt som är snarlikt traditionalister som Julius Evola, förnuftets utveckling mot sekulär filosofi.

Fokus läggs på historien om Odysseus, som identifieras som en tidig representant för borgerligheten (en jämförelse som redan gjorts av det Adorno och Horkheimer kallar proto-fascistiska tänkare, där den sluge/borgerlige/”semitiske” Odysseus ställts mot den mer ariske Achilles). De visar hur han i varje situation utnyttjar listen, ofta i konfrontation med företrädare för naturen och myten (sirenerna, cykloperna, Kirke). Samtidigt innebär dessa förnuftiga lösningar en reducering av Odysseus själv, en stympning av hans egen fulla mänsklighet och ett avlägsnande från naturen. Odysseus låter exempelvis med våld slita sina män från lotofagernas fredliga lyckotillstånd, och genom sin list förhindrar han sirenernas sång att påverka på djupet. Odysseus gör sig själv till ett redskap, och kan genom sin slughet inte sägas leva i nuet.

Redan här märker man den tonvikt på djur och natur som tillhör Adornos och Horkheimers försonande drag. De är tidigt medvetna både om att förnuftet undertrycker naturen inom människan, och om det hisnande djurplågeri som det industriella samhället bygger på.

de Sade och upplysningen

Om analysen av Odyessus skildrar upplysningstänkandets historia fokuserar Adorno och Horkheimer i kapitlet om de Sade istället på dess resultat. De konstaterar att ”förstånd utan annans ledning” och ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet” är upplysningens mål. Men det rena förnuftet har inga egna mål, och kan rentav vändas mot alla mål utöver den rena egoismen. de Sade är därför upplysningens slutprodukt, och det förakt han visar kristendomens moral och medkänsla är fullt logiskt. Även denna aspekt av det rena förnuftet hade förövrigt noterats av tidiga konservativa som de Maistre och Burke. Förnuftet kan ständigt vändas mot sina egna.

Kulturindustrin

Kulturen av idag stöper allt i samma form. Film, radio, veckopress utgör ett system. Varje område är enhetligt i sig liksom alla sinsemellan… film och radio behöver inte längre utge sig för att vara konst. Sanningen, att de inte är annat än geschäft, använder de som en ideologi med uppgift att legitimera den smörja de med vett och vilja producerar… steget från telefonen till radion medförde en tydlig rollfördelning. I liberal anda lät den förstnämnda abonnenten fortfarande spela subjektets roll. I demokratisk anda gör den senare alla till jämlika lyssnare, men bara för att auktoritärt utlämna dem åt de olika stationernas sinsemellan lika program.

Kritiken av det rena förnuftet var inte något nytt, vad som kan sägas vara nytt med Adorno och Horkheimer är i så fall snarare att denna kritik nu även nådde den marxistiska traditionen. Den kanske mest givande delen av Upplysningens dialektik är istället det avsnitt där den moderna kulturindustrin angrips, då dessa stycken visar förutsättningarna för ett närmande mellan en genuin kulturkritisk vänster och en konservativ höger. Problemet här är snarare att just denna aspekt snabbt övergavs av vänstern, som kom att acceptera kulturindustrin och ofta rentav hylla den som rebellisk.

Adornos och Horkheimers kulturkritik innehåller element som vid det här laget är välkända, bland annat med begrepp som monopol, standardisering och repetition. Av särskilt värde är just insikten kring standardisering, som kan tillämpas på många av vår tids hits. Som exempel kan man nämna Lady Gaga, där varje låt tycks sammanställd av utbytbara delar (ett ”ga ga” här och en trummaskin där). Hitskapandet blir här en löpande-band-verksamhet, en fråga om själlös produktion och lika själlös konsumtion. Adorno och Horkheimer skriver:

Detaljerna blir utbytbara. Den korta intervallföljd som visat sig effektiv i en schlager, hjältens tillfälliga blamage som han förmår ta som en god sportsman… dessa och alla andra enskildheter är färdiga klichéer som godtyckligt sätts in där det passar och alltid är fullständigt definierade genom det syfte de uppfyller i schemat… kulturindustrin… slår lika hårt mot helheten som mot delarna.

Av intresse är också kritiken som riktas mot den såkallade individualismen, då individen i ett likriktat samhälle i hög grad kommer att vara en produkt av, och ett redskap för, det totalitära samhällets reproducering. Individen förstås här som en produkt av maktförhållanden.

Det radikalt individuella, oreducerbara hos en människa är alltid två saker på en gång: dels sådant som aldrig helt har fångats in av det rådande systemet, utan sluppit helskinnat undan, dels märken av den stympning vårt system tillfogar alla. I dessa särdrag speglas i uppförstorad form systemets fundamentala bestämningar: i girigheten, för att ta ett exempel, den privata ägandeätten… det är bara i jämförelse med ett förstenat samhälle, inte i sig, som den förstenade individen representerar något bättre.

Dessa maktförhållanden tolkas ofta som ett verk av ”de många” eller ”de andra”, men Adorno och Horkheimer konstaterar att dessa ”andra” ytterst är en slöja bakom vilka de verkliga maktförhållandena verkar. Den allmänna opinionen är exempelvis i hög grad fabricerad av mäktiga aktörer.

Antisemitismen

Alla Frankfurtskolans ledande företrädare var av judisk-tysk börd. Det är därför inte förvånande att den judiska erfarenheten ofta återkommer i Upplysningens dialektik, även om det sällan görs annat än implicit. Särskilt gör man kopplingar mellan antisemitismen och upplysningen, kopplingar som ofta är intressanta. Man tar upp sådant som att moderniteten skapar en massa som har svårt att uthärda det avvikande, liksom att beteenden och värderingar som är både allmänt förekommande och svåra att acceptera som en del av en själv genom projektion definieras som specifikt judiska snarare än som borgerliga. Hur upplysningen slår över i barbari är också intressant, och påminner en del om den konservativa traditionens analys av kopplingen mellan massa och individ, sekularisering och nya myter, frihet och konformism. Överhuvudtaget kan man här notera att det som är intressant av det Adorno och Horkheimer skriver, redan sagts av högerradikaler. Redan Friedrich Hielscher hade exempelvis noterat att antisemitismen hade ett element av projicering, ett försök av ett alltmer borgerligt Tyskland att beskriva växande beteenden som specifikt ”judiska”. Modernitetens oförmåga att hantera skillnad, distans och särart har också beskrivits bättre av bland annat Evola, Danielou och de Benoist.

Intressant är att Adorno och Horkheimer samtidigt inte kan avhålla sig från att beskriva sin egen historiska tradition som överlägsen kristendomen. Detta gäller exempelvis judendomens respekt för de dödas kroppar, och judendomens sant monoteistiska natur då kristendomen återfaller i magin. Samtidigt är man medvetna om judendomens karaktär som patriarkalisk religion, liksom dess skarpa distinktion mellan människa och djur, vilket nyanserar bilden. Gruppevolutionära förklaringar, att antisemitismen delvis kunde ha haft sitt ursprung i konkurrens mellan etniska grupper, är inget Adorno och Horkheimer berör mer än flyktigt.

Under den allsmäktiga reklamens tryck förvandlas puder och läppstift till hudvårdsartiklar som inte känns vid sitt hetäriska ursprung… Idag finns inga kryphål kvar. Redan den omständigheten att den utspelas inom ett genomorganiserat maktsystem trycker ett fabrikationsmärke också på kärleken Den underdånighet mot det bestående som igår tog sig uttryck i ärbarhet kommer i dagens värld till uttryck i promiskuitet: med det urskillningslösa könsumgänget betygar man sin strikta inordning under det rådande förnuftet.

Ett pessimistiskt och kategoriskt tilltal

Vår egen Marcuse. Fast bättre.
- Giorgio Almirante, om Julius Evola

Tilltalet är samtidigt djupt pessimistiskt och kategoriskt. Det är exempelvis ”totalt omöjligt” att bli oberoende företagare idag, elefanten och giraffen kommer att utrotas ”helt och hållet”, et cetera. När man väl identifierat detta kategoriska tilltal blir det snabbt irriterande, och man frestas att med en parafras på Adorno och Horkheimer identifiera dess ”totalitära kärna”. Till dialog inbjuder det i varje fall inte, och kritik har också riktats mot Frankrurtskolan från positivistiskt håll för att deras slutsatser är tämligen ovetenskapliga, varken går att bekräfta eller motbevisa.

Samtidigt är de båda filosofernas dialektiska tänkande fascinerande, inte minst deras utnyttjande av paradox och motsägelse. Exempelvis i stycken som ”civilisationen är en samhällets seger över naturen som förvandlar allt till natur” (som innebär att förnuftets seger ersatt den vidskepliga underkastelsen under naturkrafterna med en underkastelse under lika ”givna” faktorer som marknaden och byråkratin).

Den stora bristen är och förblir dock bristen på konkreta strategier och en verklighetsförankrad antropologi. Stora delar av Upplysningens dialektik är beskrivningar av det senmoderna samhället, hur förnuftet gjort allt till medel och hur kulturindustrin tränger undan konsten och förvandlar människor till en massa av individer. Dessa stycken är i hög grad korrekta, och har också uttryckts av många utanför Frankfurtskolan. I likhet med Marx bygger Adorno och Horkheimer mycket av sina resonemang på äldre tänkare. Det första kapitlet bygger i hög grad på begrepp utvecklade av Ludwig Klages, språkbruket hör i hög grad hemma i den tyska filosofin.

Men mot detta ställer Upplysningens dialektik överhuvudtaget inget realistiskt alternativ, utan det fastnar vid en kritik av den västerländska civilisationen. Kristendomen har man redan på förhand uteslutit som något potentiellt positivt, familjen ser man som förtryckande, lokalsamhället nämner man inte ens, och former av nationalism utöver folkmördande chauvinism talar man inte om. Till detta kommer att arbetarrörelsen alltså ses som köpt och den reella socialismen som oattraktiv. Att en sådan världsåskådning vann så stor popularitet hos de intellektuella säger något mindre smickrande om de senare. Överhuvudtaget kan man säga att Adornos och Horkheimers efterföljare ofta förträngt det som faktiskt var värdefullt i deras samhällskritik, och betonat det som var irrelevant eller negativt. Avseende relationen mellan dessa efterföljares maktposition och deras ideologi frestas man avslutningsvis att citera de båda Frankfurtfilosoferna:

Det har gått med dem som alltid med den segerrika tanken. Ger den självmant upp sin kritiska distans och blir enbart medel i något beståendes tjänst, så tenderar den mot sin vilja att förvandla det positiva den satsat på till något negativt och förstörande… En övergång från kritik till flankstöd inverkar också på den teoretiska kvalitén, dess sanningshalt förtunnas.

Frankfurtskolans samhällskritik stannar på halva vägen. Den kan inte hantera den heroiska traditionen och är alltså på flera sätt lika endimensionell som den människosyn den kritiserar, inte heller är analysen av det moderna samhällets maktstrukturer lika stringent som Paul Edward Gottfrieds studier av den terapeutiska staten och den nya klassen.

Det är alltså sammantaget tydligt att man kan finna en hel del av värde i Upplysningens dialektik, avseende sådant som massamhälle och kulturindustri, men att det dels framförs med ett onödigt mystifierande språk, dels att det redan sagts av flera högerradikala filosofer.

Relaterat

Habermas – Borgerlig offentlighet
Roland Barthes – Mytologier
Marcuse – Den endimensionella människan
Kulturkritik och falsk tolerans
Baudrillard och eländets demokratisering
Sloterdijk och den postmoderna massan
Atland – Frankfurtskolan och 68

Följer man svenska media kommer man förr eller senare att stöta på kriminologen Jerzy Sarnecki, som med en imponerande ihärdighet alltid står beredd att förneka att brottsligheten på något vis kan ha ökat eller vara särskilt allvarlig. Detta spridande av ”the shadow of a doubt” från en akademiker fyller en inte obetydlig apologetisk funktion, och påminner också om hur delar av vänstern instinktivt associerar varje tal om ökad brottslighet, eller brottslighet som ett samhälleligt snarare än enbart ett individuellt problem, med reaktion och fascism. I någon mån illustreras denna skillnad i attityder genom Alliansens debattinlägg i dagens SvD, där man angriper de rödgröna för att de vill sänka straffen för mord och grova våldsbrott.

Samtidigt finns det även inom vänstern kriminologer som utgår från en historisk verklighet och dess problem snarare än ideologi och apologetik. Bland dessa återfinns de såkallade vänsterrealisterna i Storbritannien, ”left realists” som John Lea och Jock Young. Särskilt kriminologen John Lea är här intressant. Han har bland annat deltagit i antologin The Condition of Britain, och även om han har ett tydligt vänsterperspektiv skiljer han sig ofta från den dominerande vänsterns syn på brott.

Brott som revolt

In this country, social war is under full headway, every one stands for himself, and fights for himself against all corners, and whether or not he shall injure all the others who are his declared foes, depends upon a cynical calculation as to what is most advantageous for himself… the dissolution of mankind into monads, of which each one has a separate principle, the world of atoms, is here carried out to its utmost extreme.
- Engels

Friedrich Engels beskriver i Den arbetande klassens läge i England hur den industriella kapitalismen slagit sönder samhällen och skapat ohyggliga miljöer i städerna. En aspekt av detta var den ökade brottsligheten, som Engels kopplade till kapitalismen. Dels eftersom livet som proletär i England brutaliserade och demoralisereade människor, dels för att det tidigt liberala samhället präglades av ett allas krig mot alla (i beskrivningen av detta påminner Engels ofta om konservativa författare, Carlyle tillhörde också hans ungdoms favoriter). Men också som en form av primitivt uppror. Eftersom överheten stiftar lagarna har historiskt flera folkliga fenomen kriminaliserats, från ”tjuvjakt” till fackföreningar. Under den tidigaste fasen av arbetarklassens rörelse i riktning mot självmedvetet subjekt inkluderade detta ”ludditernas” sabotage av maskiner, ”Captain Swings” mordbränder, och stölder från butiker och arbetsplatser. Samtidigt noterade Engels att detta var det mest primitiva stadiet och att det skulle följas av mer avancerade organisationsformer. Han var också medveten om att mycket av brottsligheten ägde rum inom klassen, såsom kvinnomisshandel.

En romantisk syn på brottet som revolt har hängt med sedan dess, inte minst i den anarkistiska miljön (där Couerderoy kunde tala om ”crime, the revolt of one” och Bakunin beskriva trasproletariatet som ”the flower of the proletariat”). Dessa attityder övergavs snart av den etablerade arbetarrörelsen. Men de återuppstod sedan i en mer akademisk miljö, inte minst sedan 1968 har de varit starka, vänsterrealisterna talar om ”left idealists”.

Meanwhile working-class communities are further weakened and demoralised by the growth in debilitating interpersonal crime – theft, robbery, domestic violence and rape.
- John Lea

Vänsterrealistiska kriminologer som Lea kritiserar denna romantisering. Detta bland annat då situationen är en annan än under Engels tid, och fenomen som hade en viss funktion då har en annan nu. Detta gäller bland annat brottet, som då ibland var ett led i en ung arbetarklass revolt innan den utvecklade mindre primitiva organisationsformer. Idag finns redan sådana organisationsformer, och i mer socialt segregerade städer blir dessutom det hela nästan uteslutande något som riktas mot de opriviligerade. Från att ha varit individuella handlingar har brottsligheten, inte minst droghandeln, också inordnats i rent kapitalistiska förhållanden (Lea har bland annat studerat det svarta kapitalet och den organiserade brottsligheten). Kapitalet må vara svart, och det må röra sig om en ”violent capitalism”, men kapitalism är det likafullt. I en sådan situation kan det knappast ses som progressivt, då det slår hårt mot arbetarsamhällen genom droger och deras effekter, och den typ av ”violent capitalists” som de kriminella nätverken många gånger är.

Har brottsligheten ökat?

These areas face two sets of problems, in reality two sides of the same coin. Firstly they suffer from a collapse of social regulation, or informal social controls. That is to say any sense of local community, of trust and leadership, of respect for the authority of parents, of older and experienced people in the locality is precarious if not absent.
- John Lea, The return of the dangerous classes

Lea beskriver också hur brottsligheten ökade kraftigt under början av 1800-talet, men minskade under dess senare halva. Detta berodde bland annat på att kapitalismen då genererade ökat välstånd, att arbetarkvarter och -organisationer utövade social kontroll, och på grund av ansträngningar från borgerliga kretsar att förbättra livet i städerna.

Sedan 1950-talet har brottsligheten i Storbritannien dock åter ökat, något som eskalerat sedan 1970-talets krisår och nedskärningar. Lea kopplar detta bland annat till relativ deprivering, exkludering/”utanförskap”, och socialt sönderfall. De klassiska arbetarkvarterens sociala kapital slits bokstavligt talat sönder som följd bland annat av ekonomiska tendenser som gör att växande grupper står utanför arbetsmarknaden. Lea refererar här till Christopher Lasch, och menar att den överhet som på 1800-talet genom reformer försökte integrera ”de farliga klasserna” i samhället idag är mindre intresserad av det då ”eliten” idag brutit med nationalstaten, hellre identifierar sig med en global elit och isolerar sig i separata samhällen (som gated communities och egna skolor).

Crime is a real problem and especially to working-class people who suffer disproportionately from personal crime, such as robbery, assault, burglary and rape.
- Pat Carlen

Detta är också ett betydande problem för arbetarklassens medlemmar, något vänsterrealisterna inte av ideologiska skäl sticker under stol med. Brottsligheten har ökat, och den drabbar främst de redan resurssvaga. Frågor om otrygghet och brottslighet är därför legitima och reella, den som skyggar för dem försvarar snarare systemet än arbetarklassen. Vänsterrealisterna menar här även att vänstern måste ta tag i dessa frågor, då alternativet är att en ”lag och ordning”-höger gör dem till sina. Deras konkreta förslag är flera, bland annat ökat samarbete mellan lokalsamhällen och polis (med ett ökat lokaldemokratiskt inslag), ökad kunskap om kopplingen mellan samhälleliga faktorer som massarbetslöshet och ökad otrygghet, och mindre fängelsestraff (då dessa anses skilja brottslingen från lokalsamhället och vidareutbilda kriminella ses de som aktuella bara i särskilda fall). Samtidigt finns det en gräns för vänsterrealisternas realism, de studerar exempelvis hellre institutionell rasism i poliskåren än koppplingen mellan den sena kapitalismens massinvandring och brottsligheten.

Som man kan ana redan av referensen till Lasch finns det ett populistiskt inslag i vänsterrealisternas betoning av lokalsamhället som en viktig faktor i kampen mot den ökade brottsligheten. Deras analys innehåller brister och luckor, man kan här nämna sådana ändrade attityder som sprids av konsumtionssamhället och konkurrerar ut äldre arbetarklassnormer, som en faktor bakom lokalsamhällets kris. Där har man mer nytta av en konservativ som Theodor Dalrymple än vänsterrealisterna. Men som helhet ger de ett nyttigt perspektiv som enkelt kan kombineras med en populistisk eller lokaldemokratisk grundsyn, och dessutom visar hur apologetisk och reaktionär, i ordets sämsta betydelse, en Sarnecki faktiskt är. Ett samhälle som inte kan garantera den rent fysiska och ekonomiska säkerheten för ”vanligt folk” är inget legitimt samhälle.

Länkar

John Lea

Dalrymple – Life at the Bottom
Saviano – Gomorra
Primitiva rebeller
Traditionella banditer

Under en tid har webblogg Oskorei återstiftat bekantskapen med klassiska vänsterfilosofer från mitten och slutet av 1900-talet, såsom Roland Barthes och Jürgen Habermas. Detta fyller tre funktioner. Dels kan man identifiera värdefulla inslag i deras samhällsanalys och kulturkritik, inslag som normalt påminner om eller lånats från den högerradikala traditionen (exempelvis Nietzsche, Heidegger och Carl Schmitt). Dels kan man identifiera de ohållbara inslagen, och rikta en kritik mot deras inkonsekvenser och apologetiska epigoner. Man kan även analysera vilka förutsättningar som gjorde att dessa tänkare och deras rörelser nådde en sådan framgång.

Idag har turen kommit till Herbert Marcuse (1898-1979), en av de ledande medlemmarna i den såkallade Frankfurtskolan. I likhet med denna marxistiskt influerade skolas övriga medlemmar var Marcuse av tysk-judisk härkomst. Han hade som ung påverkats av Hegel, Husserl och Heidegger, och refererade senare även till Stefan George. Efter Tredje Rikets uppkomst tvingades han flytta till USA, där han kom att inspirera den Nya Vänstern och av många sågs som dess guru. Han försökte också skapa en världsåskådning och en antropologi som förenade Marx och Freud. Genom dessa projekt har Marcuse och övriga Frankfurtskolan spelat en mycket negativ roll för den europeiskättade världen, och kan kopplas till allt från den sexuella revolutionen och politisk korrekthet till talet om att invandringskritik skulle hänga ihop med ett stört psyke.

Marcuse och det endimensionella samhället

Det funktionella språket är ett radikalt antihistoriskt språk: den operationella rationaliteten har litet utrymme och ringa användning för historiskt förnuft. Är denna kamp mot historien del av kampen mot en andlig dimension i vilken överskridande möjligheter och krafter skulle kunna utvecklas – möjligheter och krafter som skulle förhindra att individen alltigenom likriktas med sitt samhälle? Erinring av det förflutna kan ge upphov till farliga insikter…
- Marcuse, Den endimensionella människan (här åsyftas både individuellt och kollektivt minne)

Samtidigt finns det värdefulla inslag även hos en Marcuse. Detta gäller inte minst hans analys av det han kallade det endimensionella samhället och dess totalitära kvaliteter. Han menade här att välfärdsstaten blivit så välfungerande och så effektivt levererade materiellt välstånd att de grupper som tidigare stått för en kritik av systemet inordnats i det. Detta gällde främst arbetarklassen. Tidigare menade Marcuse att arbetarklassen stått för ett ”negativt tänkande”, negativ i förhållande till systemet, ett tänkande som föreställde sig något helt annat. Men i välfärdsstaten med dess ständiga tillväxt integrerades arbetarklassen och dess organisationer i systemet.

Vår diskussion tycks visa på inte bara den vetenskapliga metodens fördomar och begränsningar utan också på dess historiska subjektivitet. Den tycks rent av gå ut på att vi har behov av en ”kvalitativ fysik”, en ny teleologisk filosofi osv. Jag tillstår att misstanken är rättmätig, men på denna punkt kan jag bara påstå att jag inte avsett några sådana mörkmannaidéer.
- Marcuse, Den endimensionella människan

Detsamma ägde rum med konsten. Som försvarare av konstens autonomi menade Marcuse att konsten länge utgjort en sfär där drömmen om ett bättre liv och ett annat samhälle kunnat leva kvar. I det moderna samhället blev konsten däremot en vara i massamhället, och förlorade denna potential. Samtidigt ägde en utveckling rum inom filosofin, lingvistiken och vetenskapen, som präglades av operationella begrepp och metoder snarare än metafysiska storheter. Med rent operationella begrepp noterar Marcuse att det blir svårare att kritisera det bestående, i varje fall i dess helhet, och att föreställa sig något kvalitativt annat. Marcuse utgår här dels från den hegelska traditionen, där det som är verkligt inte alltid ses som sant/förnuftigt, dels från den positivistiska traditionen där det som är verkligt givetvis också är verkligt. Han menar att den hegelska filosofin här ger utrymme för ett tvådimensionellt tänkande, medan positivismen stirrar sig blind på det som är.

Det lyckliga medvetandet – tron att det verkliga är förnuftigt och att systemet håller oss med livets goda – avspeglar den nya konformism som är en facett av den teknologiska rationaliteten översatt i socialt beteende…
- Marcuse, Den endimensionella människan

Följden av dessa utvecklingar var det Marcuse kallade den endimensionella människan. Denna präglades av en oförmåga att tänka bortom systemet, bortom det bestående. Det rör sig alltså bland annat om en specifik form av ”sunt förnuft”. Systemets enskilda delars rationalitet gjorde också att man kunde leva med den grundläggande irrationalitet som innebar att världen under decennier befann sig under kärnvapenshotet. Denna endimensionella människa är implicit även i den traditionalistiska kulturkritiken, och förklaras här som en följd av det naturvetenskapliga paradigmets tillämpning på hela samhället och alla dess sfärer. Dock är en Guenon här mer stringent än Marcuse, och erbjuder också ett genuint alternativ. När Marcuse talar om transcendens är det exempelvis alltid en ren psykologisering som avses, och inte den hierarki mellan ontologiska tillstånd som traditionalismen avser.

Man kan exempelvis jämföra den traditionalistiska analysen av hur relationen mellan människa och natur förändrats, framförd av Seyyed Hossein Nasr, med Marcuses. Den senare framstår här som ganska urvattnad och banal. Samtidigt är begreppet den endimensionella människan tillämpbart på den moderna västerlänningen, det är en människa som förlorat förmågan att se många dimensioner av vår värld och sig själv. Men många av dessa dimensioner, som jämförelsen med Nasr visar, kan heller inte Marcuse se. Han ställer ändå frågan om vad ett gott och mänskligt liv är, och om det räcker med materiellt välstånd. Detta är en grundläggande utgångspunkt för varje kulturkritik, även om Marcuse på grund av sin kosmologi och antropologi hamnar i en banal utopi.

Intressant är också Marcuses distinktion mellan sexualitet och Eros, och analysen av hur dessa fenomen påverkas av den moderna världen. Han menar att i den förmoderna världen var Eros, det erotiska, vilket här avser livsglädjen och njutningen även i dess icke-sexuella former, mer omfattande. Det var njutbart att gå över en äng, att äta ett bröd man bakat själv, och så vidare. I den moderna världen försvinner många av dessa njutbara miljöer, och ersätts av storstad och massproducerade varor. Detta kompenseras genom att det rent sexuellas sfär utvidgas, samhället sexualiseras och sexualiteten kopplas till marknaden. Samtidigt förlorar det sexuella sin metafysiska aspekt, skulle man här som traditionalist kunna lägga till.

Intressant är också Marcuses kritik av överbefolkningen. Han citerar Stefan George, ”redan ert antal är ett brott” och betonar att människan har ett behov av privatliv som inte tillgodoses i det moderna samhället. Här för han tankarna till traditionalisten Julius Evola som ägnade ett helt kapitel i Men among the Ruins åt den demografiska frågan (som vanligt utifrån principen om kvalitet hellre än kvantitet).

I denna mening kan varje autentiskt konstverk vara revolutionärt. Det skakar om varseblivning och förståelse, anklagar den bestående verkligheten och frammanar bilden av frigörelse… minnet sporrar viljan att övervinna lidandet och vinna varaktig glädje… Historiens horisont är ännu öppen. Om minnet av det förgångna kunde bli en drivkraft i kampen för att förändra världen, så skulle kampen föras för en revolution, som hittills har varit undertryckt i alla tidigare historiska revolutioner.
- Marcuse, Den estetiska dimensionen

Det som placerar Marcuse närmast en traditionell världsåskådning är hans konstteori. Han avviker från den vulgariserade materialistiska konstteori där enbart konst som skapas av arbetarklassen och uttryckligen stödjer dess kamp kan ses som värdefull. Istället menar han att autentisk konst påminner oss om möjligheten till en värld präglad av lycka genom att skapa en ”värld i miniatyr”, och menar att ”dekadenta” klasser ofta lyckats lika väl med detta som ”proletariatets företrädare”. Det skönas begrepp används här flitigt, liksom konstteoretiska begrepp som mimesis och främmandegörande. Marcuse inser också att minnet kan ha en radikal funktion, men utvecklar inte detta på det sätt som skedde hos exempelvis Völkischrörelserna.

Den endimensionella Marcuse

Oavsett dessa aspekter är Marcuses världsbild och antropologi ohållbara. Hans freudo-marxism är utopisk och bygger inte på sociobiologins rön, han försöker inte ens konkretisera det radikalt annorlunda tillstånd han låter antyda. Det är ett samhälle utan arbete, utan repression av våra drifter, och så vidare, men konkretiseras aldrig mer än så. Av den enkla anledningen att det inte går, hans antropologi är inte verklighetsförankrad och oavsett hur relevanta aspekter av hans kritik av det bestående därför kan vara har han inget alternativ. Ett konkret exempel han ger är hippie-kulturen, och ihop med de bredare samhällstendenser den var en del av urartade den som bekant snabbt i bland annat drogmissbruk, sekter och Altamont. Bara vissa människor tycks vara genetiskt predisponerade att vara hippies, och i ett samhälle utan auktoriteter kommer andra människotyper att betrakta dem som byten. Historien visar också att när sociala grupper hamnat i ett tillstånd där de inte behövt arbeta för sin försörjning har de ofta ägnat sig åt krig, intrikata sociala ritualer med inslag av konkurrens, et cetera. Marcuses antropologi är alltså både falsk, och skadlig.

These are the qualitatively different features of a free society. They presuppose, as you may already have seen, a total trans-valuation of values, a new anthropology. They presuppose a type of man who rejects the performance principles governing the established societies; a type of man who has rid himself of the aggressiveness and brutality that are inherent in the organization of established society, and in their hypocritical, puritan morality; a type of man who is biologically incapable of fighting wars and creating suffering; a type of man who has a good conscience of joy and pleasure, and who works, collectively and individually, for a social and natural environment in which such an existence becomes possible.
- Marcuse, Liberation from the Affluent Society

Det finns också en starkt elitistisk och antidemokratisk kärna i Marcuses tänkande. Detta kan identifieras i den åtskillnad mellan falskt och sant medvetande som teorin om den endimensionella människan bygger på. Det spelar kort sagt ingen roll om människor tror att de är lyckliga i ett visst samhälle, Marcuse vet att det är irrationellt och när den operationella vetenskapen avfärdats är det Marcuse som har rätt. Kopplat till detta finns hans tankar om repressiv tolerans, som sannolikt påverkat de individer som byggt upp det politiskt korrekta samhällets mekanismer. Den psykologisering vi här ser innebär också att vissa ståndpunkter inte ska bemötas med dialog utan med terapi (tydligast hos Marcuses kamrat Adorno med teorin om den ”auktoritära personligheten”). Politik förvandlas till psykologi.

Förhållandet att majoriteten av befolkningen accepterar, och påverkas att acceptera, ett sådant samhälle gör det inte mindre irrationellt och förkastligt. Distinktionen mellan sant och falskt medvetande, verkligt och tillfälligt intresse är fortfarande meningsfull.
- Marcuse, Den endimensionella människan

Marcuses världsåskådning är också endimensionell. När han talar om transcendens rör det sig om psykologisering, individens identitet som medlem i exempelvis etniska grupper abstraheras också fullständigt. Intressant är också att Marcuse överger arbetarklassen som revolutionärt subjekt, och vänder sig till bland annat studenter, fångar och minoriteter. Att ett genuint motstånd mot kapital och stat bygger på att individen ingår i fungerande lokalsamhällen inser inte Marcuse, trots sina spridda insikter kring ”minnet”.

De mer positiva inslagen blir alltså på sin höjd påminnelser om ”the road not taken”, även om man kan notera hur gamla medlemmar av den Nya Vänstern som Paul Piccone, Christopher Lasch och Urbain Decat i vår tid försvarar lokala och historiska identiteter och gemenskaper mot kapitalets och den intellektuellt totalitära vänsterns angrepp. De bästa av freudo-marxisterna utvecklades alltså till populister, i ordets bästa betydelse. Resten blev politiskt korrekta åsiktspoliser.

…an architect of the Flemish separatist movement associated with the European populist Right, Urbain Decat. In the 1960s.. he belonged to the Freudian-Marxist New Left… he now insists that his present political engagement has nothing to do with giving up Marxist thought. It is the ”vulgar Marxism” now called political correctness that Decat wishes to oppose, as an advocate of Flemish independence. He expresses concern about ”a Marxist vulgate that has suffocated the true flower of Marxism”, namely Marx’s attempt to rescue individuals and communities from consumerism and depersonalizing universalism. For this Flemish populist, political correctness is the ”end of critical discourse”, imposed for the purpose of advancing a homogenizing global agenda.
- Paul Edward Gottfried, Multiculturalism and the Politics of Guilt

Särskilt Telos-redaktören Piccone är här värd en närmare bekantskap.

Hur nå framgång?

Frankfurtskolans och Marcuses stora popularitet i 68-generationen är samtidigt ett historiskt intressant fenomen, särskilt för den som ämnar uppnå en liknande popularitet för sina idéer. Man kan här notera de fixa idéernas och rena förvirrade sentimentens betydelse i idéhistorien. Det mesta som Marcuse och hans kamrater sade hade redan sagts bättre av högerradikaler och konservativa. Deras pessimistiska syn på massans samhälle återfinner vi hos Ortega y Gasset och Weininger, tankarna om konstens betydelse hos en Stefan George och en Rene Guenon, synen på det teknologiska samhället hos Spengler, et cetera. Man kan misstänka att det var denna pessimism, och den implicita elitism den rymmer, som lockade många av de ungdomar som utgjorde den Nya klassen i vardande. Samtidigt var Marcuse och hans kamrater ofarliga i dessa ungdomars ögon, på ett sätt högerradikala gestalter inte var. Genom att ta avstånd från den östliga kommunismen slapp de också förknippas med ett system som på 1960-talet inte längre betraktades som särskilt attraktivt.

Överhuvudtaget kan man knappast överskatta kopplingen mellan ideologi och samhälle i detta fall. 1968-generationens ”radikaler” skulle på sikt bilda en ny överklass, och deras val av ideologi föregrep detta. Frankfurtskolans världsåskådning, med dess utopism, implicita förakt för massans ”falska medvetande”, och öppning för terapeutiska lösningar på politiska problem, var sannolikt ett av de ideologiska alternativ som just då passade dem bäst.

Samtidigt kan man se vikten av nätverk i Frankfurtskolans framgång, vi återfinner här en intellektuell miljö med nära band mellan sina medlemmar. Denna miljö skapade också ett delvis eget språk. Att detta tidvis var svårgenomträngligt och mystifierande var ingen nackdel, då den intellektuella ansträngningen för läsarna inte sällan torde ha fått dem att stänga av sitt kritiska tänkande och enbart konsumera världsbeskrivningen. Samtidigt ger det alltid en känsla av triumf att ta sig igenom en filosofiskt tung text, något som i sig torde ha varit bidragande.

Många av Frankfurtskolans tankar låg också i tiden, bland annat tog Marcuse tidigt upp djurplågeriet i det industriella samhället och teknologins roll. Det flitiga användandet av alienationsbegreppet var också mer tillämpligt för de studenter som tillhörde Marcuses publik än mervärdesteorin.

Sammantaget kan man i varje fall konstatera att Marcuse idag intellektuellt är överspelad. Däremot har han genom Frankfurtskolan och 1968-generationen bidragit till att en del rena sentiment idag dominerar vårt samhälle, såsom den repressiva toleransen och den grundläggande fientligheten mot vår egen kultur. De inslag hos Marcuse som däremot var positiva är det däremot få som fört vidare. Den genuina kulturkritiken tillhör idag inte den apologetiska vänstern.

Relaterat

Piccone om Nya Högern

Paul Piccone – en presentation

Repressiv tolerans – fallet SD

För en diskussion mellan en ”västmarxist” och ett par identitärer rekommenderas även inlägget dialektiken III

En av de mest framträdande vänsterteoretikerna under 1970-talet var fransmannen Roland Barthes (1915-1980). Barthes gjorde sig ett namn genom att tillämpa semiotiken på konsumtionssamhället, något förenklat alltså att studera olika inslag i reklam, film och valkampanjer som tecken, som kunde tolkas på samma sätt som ett språk. Detta ledde paradoxalt nog till att Barthes blev populär i borgerliga kretsar, eftersom han kunde kommentera deras kulturella uttryck på ett intressant vis.

Barthes kanske mest kända verk är Mytologier, där han i ett antal kortare essäer analyserar ett antal kulturella fenomen och vilka budskap de försöker förmedla. Barthes är som de flesta vänstermänniskor väldigt hemmablind, och vänder sällan sin analytiska blick mot vänstern. Hans analyser börjar också bli något obsoleta, då de skrevs 1957. Trots detta erbjuder Mytologier ett spännande och fruktbart perspektiv, som utan problem kan användas av den subversive kulturkritikern för att tolka det senmoderna samhället, inklusive dess ”vänster”.

Universalism och identitet

En intressant aspekt hos Barthes är hans analys av den borgerliga universalismen, och dialektiken mellan exotism och universalism. Vänstern var under hans tid fortfarande antiimperialistisk, och vissa ämnen var därför oproblematiska på ett sätt de upphört att vara för vår tids etnomasochistiska ”vänster”. Barthes kan därför beskriva hur den borgerliga världsåskådningen försöker skapa en bild av de mänskliga variationerna som i grunden oviktiga:

Här återfinner vi genast den tvetydiga myten om den mänskliga ”gemenskapen”, vars alibi föder en stor del av vår humanism. Denna myt fungerar i två tidsskeden: först bekräftar man skillnaderna mellan de olika mänskliga formerna, man överträffar varandra i exotism… för nöjes skull gör man bilden av världen lik ett Babylon. Sedan gör man simsalabim en enhet av denna mångfald: människan föds, arbetar, skrattar och dör överallt på samma sätt; och om det i dessa handlingar fortfarande finns någon etnisk egendomlighet låter man åtminstone förstå att det i djupet hos var och en av dem finns en identisk ”natur”…

Man kan fråga sig vad populära småborgerliga kulturuttryck som Khaled Hosseinis Flyga drake och Marjane Satrapis Persepolis är om inte bekräftelser av denna tro på att ”egentligen är alla människor likadana”, och vad den spelar för rol i en tid då USA önskar sprida liberala strukturer över hela världen (om nödvändigt med våld). Denna ideologi är också en förutsättning för massinvandringen, då den innebär att alla människor kan, och vill, bli ”svenskar”.

Vad Barthes dock inte tar upp är att denna tro på den mänskliga gemenskapen bygger på en biologism, för det människor har gemensamt är det zoologiska. Man äter, skrattar och dör. Högre kulturella uttryck har ingen plats där.

Självklarheternas tyranni

…behövs det mycket litet för att jag skall tycka att den är naturlig, självklar; på så sätt känner jag mig lugn. Genom att övergå från historien till naturen gör myten en besparing: den förstör den sammansatta beskaffenheten i de mänskliga handlingarna…

Mycket intressant är också Barthes analys av den borgerliga världsåskådningens betoning av självklarheter, och oförmåga att tränga djupare än det mest ytliga. Detta är inte minst värdefullt idag, i en tid som präglas av rop på ”sunt förnuft”, rop som alltid riskerar att osynliggöra djupare sammanhang. Ett typexempel på detta är det fokus som läggs på ”muslimer”, en term som spridits av media och därför tas upp av en befolkning som är både oförmögen och rädd att exempelvis göra en etnisk analys. Istället använder man alltså medias kategorier, och fokuserar på det omedelbara, naturliga och ”självklara”.

Barthes skriver att ”myten är ett avpolitiserat yttrande”, och som antiliberal kan man känna igen sig i den vilja att erkänna det politiskas roll i historien och samtiden som vägledde Barthes och hans vänster. Mot oss står en borgerlighet som gärna ser sin ordning som naturlig, och alltså apolitisk. Talet om ”historiens slut” är här ett särskilt tydligt exempel. Man kan identifiera liknande borgerligt tankegods hos nyblivna sverigedemokrater som hellre försvarar en svunnen ordning än analyserar den och inser att den var både skadlig och hjälplös, och naturligt ledde till dagens problematiska situation. Ytterst handlar detta om den legitimitetskris både Carl Schmitt och Habermas analyserat, och förmågan att utveckla en radikal världsåskådning som bryter med makthavarna.

Samtidigt kan man se att större delen av ”vänstern” idag förfallit konceptuellt på samma vis som de borgare Barthes angrep, vilket kanske beror på att ”vänsterns” idéer idag är lika samhällsbärande och dess företrädare en lika atrofierad del av makten. Man känner exempelvis igen sig i Barthes beskrivning av den borgerliga konsten när man stöter på ”vänsterns” konst:

Och det är just det som den borgerliga konsten vägrar; den vill alltid betrakta sina konsumenter som naiva människor för vilka man måste tugga om innehållet och understryka meningen av rädsla för att de inte fattat den riktigt.

Mytologier

Biffen hör till samma slags blodfulla mytologi som vinet. Det är köttets hjärta, det rena köttet, och den som äter det får del av tjurens kraft.

- Barthes

Verkligt givande är Barthes i de stycken där han analyserar reklam, valfotografier och liknande semiotiskt, alltså bryter sönder dem i de olika budskap de försöker förmedla. Vad betyder det exempelvis när en biff beskrivs som ”blodig”, när en politiker på sina foton blickar in i fjärran respektive har glasögon eller står omgiven av sin familj? Kan man tolka en wrestlingmatch utifrån en viss moral och säger veckotidningarnas horoskop något om livets fragmentarisering i det senmoderna samhället?

Dessa stycken hos Barthes är roliga och givande, och avslöjar viktiga aspekter av den borgerliga världsåskådningen. Samtidigt är de tämligen föråldrade, och det är betydligt mer givande att tillämpa perspektivet på sin egen tid. Man kan nämna det gamla inlägget Reggaeton som regression som en ansats i den riktningen, liksom försöket att identifiera etnomasochismens demonologi i Nationalism och kätteri och Hitler som modernitetens paradox.

Man kan också ställa sig frågor kring vad kvällspressens infantilt familjära ton försöker förmedla för världsbild (odödliggjord genom artikelrubriker som ”har du glömt trosorna hemma, Britney?”), eller om bilderna från katastrofens Haiti egentligen präglades av respekt för haitier som sociala, mänskliga varelser och inte bara ”offer” reducerade till en ahistorisk och zoologisk nivå. Den mediala och officiella mytologin kring Sverigedemokraterna kan man av tidsskäl bara antyda, klart är i varje fall att det är ett fascinerande ämne för religionspsykologer.

Ett exempel på Barthes perspektiv kan man också få genom att närmare studera fenomenet ”Justin Bieber”. Med ett synnerligen infantilt yttre och intetsägande texter kan Bieber framstå som ointressant, men hans videor är ett uppenbart exempel på det som kallats Amerikas symboliska afrikanisering. Man kan fråga sig vad Bieber och hans regissörer försöker säga om honom när de i hans videor framställer honom fullständigt omgiven av svarta och färgade. Det finns i dessa sammanhang inget inslag av slump, utan alltid ett medvetet budskap. Den hugade kan fråga sig vad det budskapet är, utöver att det ses som positivt av sina skapare.

Man kan också studera ”vänsterns” propaganda, och notera hur infantil den till stora delar blivit. Barn, små djur som gör ”uppror”, ”riot grrls” och liknande spelar en större roll jämfört med för bara 50 år sedan, budskapet tycks vara ”vi är små och hjälplösa, men vi gör uppror”. Man kan också använda Barthes för att se det löjeväckande hos den ”folkliga” höginkomsttagaren Sahlin och de märkliga företrädarna för ”verklighetens folk” i den etablerade borgerligheten.

Samtidigt kan man konstatera att Barthes missar de fulla implikationerna av sina insikter, och att man då hellre bör vända sig till en Paglia eller en Sorel. Människan är en varelse som behöver myter för att förstå världen, och när de avvecklas som en följd av Upplysningen uppstår omedelbart nya. Dels i form av liberala, socialistiska och politiskt korrekta myter, dels i konsumtionssfären. Paglia har noterat att i Hollywood återuppstår de hedniska gudarna och gudinnorna, Sorel betonar behovet av myten för det politiska handlandet. Snarare än att bara stirra sig blind på konsumtionssamhällets myter bör man alltså också göra en komparativ analys av vilka myter som är mest konstruktiva. Man kommer då att finna att många av de indo-europeiska och nordiska myterna är lika konstruktiva idag som för femhundra, tusen och tvåtusen år sedan, och har förmågan att skapa en bättre människotyp och ett bättre samhälle.

Första maj är den europeiska arbetarens kamp – och högtidsdag. Många firar detta genom att demonstrera, de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei uttrycker sig istället genom blogginlägg. Historiskt har kopplingarna mellan nationalism och socialism, mellan etniskt och socialt medvetande, varit starka och det kan på första maj vara av intresse att närmare studera detta.

I Tyskland under tidigt 1900-tal var det särskilt tydligt. Versaillesfreden innebar att landets situation i praktiken kunde jämföras med en kolonis, och många socialister intresserade sig därför för ett nationellt perspektiv på frihetskampen. Erfarenheterna från Första världskriget innebar samtidigt att många grupper som normalt haft en naturlig hemvist i ”högern” såg folkgemenskapen som ett mål. Under kriget hade arbetare, borgare och adelsmän kämpat sida vid sida, och det upplevdes naturligt att denna gemenskap inte skulle upphöra när kriget gjorde det.

I denna miljö uppstod många intressanta synteser. Många torde vara bekanta med nationalbolsjeviken Ernst Niekisch, den vänstersinnade nationalsocialisten Otto Strasser, och nationalrevolutionärer som Ernst Jünger, Friedrich Hielscher och Ernst von Salomon. Från vänstermiljön kan nämnas kommunisten Heinrich Laufenberg (1872-1932), som efter Första världskriget närmade sig rådssocialistiska idéer och även betraktade nationen snarare än klassen som den primära politiska gemenskapen. Nära Laufenberg stod också judiskättade Fritz Wolffheim (1888-1942), som även han var rådssocialist och dessutom närmade sig Völkisch-socialistiska positioner (men trots detta dog i koncentrationsläger). Intressant är den mer etablerade kommunistiska rörelsens reaktion på Laufenbergs och Wolffheims ståndpunkter. Bolsjeviken Karl Radek hade först stämplat dem som ”nationalbolsjeviker” och bidragit till att få dem uteslutna, men senare själv närmat sig deras kombination av nationell och social frihetskamp och strävat efter samarbete med nationalister (bland annat Graf Reventlow och en ung Jünger var inte helt fientliga till detta). En tid tycktes samarbete mellan Tyskland och Sovjet mot den kapitalistiska världen vara en historisk möjlighet.

Värt att nämna är förövrigt att synen på samhället eller nationen som den politiska aktören i socialistisk politik också väglett mer samtida gestalter som Camatte, Polanyi, Landauer, Lasch och Piccone (för att inte tala om anti-kolonialistiska rörelser, och delvis det samarbete mellan arbetar- och bonderörelse som låg bakom folkhemmet).

Var vi står? Överallt där den socialistiska revolutionens röda fanor och den tyska befrielsens svarta fanor rests.
- Karl Otto Paetel

Intressant är även den tyske socialnationalisten Karl Otto Paetel (1906-1975). Paetel ledde Gruppe Sozialrevolutionärer Nationalisten, och bekämpade borgerliga inslag både i Weimarrepubliken och Tredje Riket. Deras text Sozialrevolutionärer Nationalismus finns online här: Sozialrevolutionärer Nationalismus

Man kan notera att det gamla manifestet från 1930 främst är av historiskt intresse, samhället har förändrats och de flesta torde dessutom vara kapabla att själva föreställa sig hur ett samhälle som både är socialt rättvist och identitärt skulle kunna se ut. Av intresse är idag främst de gamla socialrevolutionärernas tankar kring ett rådssocialistiskt Tyskland, som påminner om de mer radikala korporatisternas visioner, och deras syn på bondefrågan (som är av historiskt intresse, då både Jünger och von Salomon också såg bonderevolutionärerna i ett mycket positivt ljus). Fascinerande är också manifestets källhänvisningar, som inkluderar både klassiska socialister som Marx, Landauer, Kropotkin och Stalin, och högerradikaler som bröderna Jünger, van den Bruck, von Salomon, Hans Grimm, Edgar Jung, Graf Reventlow och Spengler.

Noteras kan också att ur ett mer traditionellt perspektiv finns det en hel del betänkliga inslag även hos en Paetel, såsom kollektivism och materialism, även om hans nationalistiska rådssocialism var ett steg i rätt riktning jämfört med den inernationalistiska socialismen. Vår tids socialrevolutionära nationalister bör därför ställa sig själva frågan hur man undviker den socialistiska traditionens fallgropar, och uppnår en socialism som ligger mer i linje med vårt indo-europeiska arv.

Intressanta länkar

Netzwerk Socialistische Nation

Socialiste Revolutionnaire Europeenne

Relaterat

Neo-socialisterna

Klassperspektiv på den politiska korrektheten

Vänster mot massinvandring – några länkar

Klass och identitet

Socialism och samhälle

Tipstack till AeL.

Vår tids ödesfråga är den etniska, och den globala kapitalismens angrepp på alla former av organisk och historisk identitet och gemenskap. Detta leder både till dysfunktionella individer som reducerats till föga mer än djur, och till etniska konflikter i land efter land. Den moderna vänstern har inte förstått detta, utan understödjer tvärtom den globala kapitalismens frammarsch genom allt från massinvandringspolitik till olika former av repression riktad mot oliktänkande. Den moderna vänstern är alltså inte en del av lösningen, utan tvärtom en del av problemet. Det har dock inte alltid varit så, utan historiskt har det funnits många intressanta riktningar även inom vänstern. En del av tanken bakom webblogg Oskorei har varit att ta upp dessa tänkare, och idag har turen kommit till Gustav Landauer (1867-1919).

Landauer har tidvis nämnts i förbigående som ”völkischanarkist”, bland annat i anslutning till internetresursen Synthesis. Uttrycket ”völkischanarkist” framstår vid första anblicken som ett både språkligt och begreppsligt missfoster, då Völkischrörelsen var en bred tysk rörelse, som strävade efter en återgång till naturen, och till en organisk tysk folklig kultur (i förbigående kan nämnas att likheterna mellan Völkischrörelsen och den nutida identitära strömningen är betydande). Völkischrörelsen föregick den tyska nationalsocialismen, och det finns flera kopplingar mellan dem. Att det skulle kunna finnas kopplingar mellan en sådan rörelse och anarkismen kan alltså tyckas osannolikt, och än mer osannolikt förefaller det då Landauer själv var tysk-judisk.

Man missar då Völkischrörelsens bredd. Det fanns mycket riktigt ett inslag av antisemitism, men det fanns också riktningar som fann sin inspiration i ett mer frihetligt och organiskt medeltida Tyskland. Det var i denna mer vänster-kommunitära Völkisch-miljö Landauer rörde sig. Detta var naturligt, då han identifierade sig med den svabiska landsbygd och småstadsmiljö där han vuxit upp. I likhet med Proudhon kunde han se likheterna mellan denna organiska miljö med dess många självägande bönder och hantverkare, och det anarkistiska idealet. Han var därför kluven till Franska revolutionen, som inneburit dödsstöten för denna decentraliserade verklighet. Den unge Landauer påverkades av Wagner och Schopenhauer, och de völkischideal som genomsyrade undervisningen. I dessa ingick bland annat en kritisk syn på moderniteten och en syn på den tyska nationen som en nation med en särskild uppgift. Landauer vann under skoltiden bland annat ett pris för en uppsats om kejsar Barbarossa. Senare kom hans romantiska världsbild att influeras av Nietzsche och Ibsen, och en mer radikal individualism.

När han flyttat till storstaden upptäckte han den sociala frågan, och var en tid marxist. Hans marxism var dock alltid heterodox, och snart reagerade han mot den byråkratiska och statsfixerade koloss som var det tyska socialdemokratiska partiet. Landauer kom att bli anarkist. Han lärde bland annat känna Kropotkin och Buber, och påverkade Silvio Gesell. Landauer översatte också verk av bland annat Shakespeare, Wilde och Whitman. Han kom senare att övergå från ungdomens ateism till en mer mystisk världsåskådning och antropologi.

På sin ålders höst kom Landauer att dras in i de politiska striderna i Bayern efter Första världskriget, och deltog i försöket att göra Bayern till en sovjetrepublik. Försöket blev kortvarigt, och Landauer dödades av de soldater som avbröt det. Hans grav förstördes 1933 av nationalsocialisterna, och hans inflytande på den anarkistiska rörelsen har varit relativt begränsat. Men det finns många intressanta och värdefulla inslag i hans världsåskådning, som förenar romantikens strävan efter gemenskap och kontinuitet med anarkismens strävan efter frihet.

Landauer och folket som ett organiskt och historiskt kollektiv

My house, my front garden, my wife and children – my world! On this feeling, on this exclusive solidarity, this voluntary union, this small and natural community, all larger organisms arise.

Det finns två sätt att se på, exempelvis, det svenska folket. Antingen ser man det som något påhittat, som inte finns i verkligheten, och som bara är till för att förtrycka. Detta är en inte alltför ovanlig inställning i den moderna vänstern, och genomsyrar exempelvis rörelsen Race Traitor som önskar ”avskaffa den vita rasen”. Det kan också uttryckas i slagord som ”vi vill se Sverige falla”, som delar av den svenska vänstern skanderar på nationaldagen. Mot denna inställning står en mer realistisk syn på det hela, där man istället ser folket som en historisk och organisk realitet, förvisso mer komplex än ett ekonomiskt fenomen som en klass men lika reell för det. Detta synsätt kan spåras hos anarkister som Krapotkin (särskilt i Om staten och Inbördes hjälp) och Bakunin, och ligger implicit till grund även för Proudhons franska patriotism. I modern tid företräddes det bland annat av Paul Piccone och Christopher Lasch.

Mankind does not mean equality; rather it means the federation of various peoples and nations.

Det är ett synsätt som också Landauer står för. Han var intresserad av både sitt tyska och judiska arv, och skrev bland annat om Hölderlin och Mäster Eckhart, men fann även inspiration hos Buber och de hassidiska mystikerna. Detta innebar också att marxismens klasskamp var främmande för Landauer. Han såg inte butiksinnehavare och bönder som ”klassfiender”, utan stod närmare en vision av samhället byggt på en organisk folkgemenskap (utan de rasbiologiska konnotationer som ofta hör till ordet). Hans ideal var samtidigt frihetligt, och han kunde i likhet med Proudhon acceptera individuellt ägande, dock inte av jorden.

Landauer och staten som samhällets död

States are natural enemies, nations are not.

Landauer såg staten som samhällets fiende. Ju mer byråkrati, desto sämre och mindre gemenskap. Han studerade de medeltida tyska sociala och politiska relationerna noga, och identifierade statens tillväxt som undergången för de levande och decentraliserade sociala former som då funnits. Han var därför heller ingen anhängare av framstegstron, utan menade att historien snarare rör sig i cykler.

Intressant är att han även såg alltför långt gångna abstraktioner som en negativ faktor. En sådan abstraktion är när historiematerialister reducerar människor av kött och blod till ”klassfiender” eller ”reaktionärer” som måste ”krossas”. Han varnade också för den auktoritära socialismen, med dess förenklade syn på historien och dess naiva tro att man kunde ta över staten och därefter låta den ”vittra bort”. Landauers insikter kring hur staten är ett hot mot organiska gemenskaper är i varje fall av stort värde, han påminner här både om Piccone och Nietzsche.

Landauer och de organiska gemenskaperna som samhällets revitaliserande kraft

The State is a condition, a certain relationship among human beings, a mode of behavior, we destroy it by contracting other relationships, by behaving differently toward one and other… We are the State and continue to be the State until we have created the institutions that form a real community…

Landauer menade att en rörelse som använder våld för att uppnå sina mål, inte kan skapa ett bättre samhälle. Han var därför en motståndare till politiskt våld, och tog avstånd från Första världskriget. Centralt i hans världsbild var att det är en avgörande skillnad mellan en politisk revolution och en social revolution. En politisk revolution byter ut en regim mot en annan, men en social revolution förändrar samhället i grunden. Man kan därför se det som en paradox, en bristande konsekvens, när han deltog som minister i den bayerska sovjetrepubliken.

Den sociala revolutionen skulle äga rum genom att nya former av gemenskap växte fram inne i men oberoende av staten, och att staten blev av allt mindre relevans. Landauer var bland annat intresserad av kooperativ, och av möjligheten att bilda kolonier på landsbygden. Dessa skulle sedan ingå i samarbeten med varandra, och växa tills staten var överspelad. Om detta var ett realistiskt projekt är osäkert, men under perioden fanns det ett flertal sådana projekt som var framgångsrika, bland annat konsumentkooperationerna och sjukkassorna. Landauer var också intresserad av försöken att bygga ett liknande samhälle genom de israeliska kibbutzerna (i vad mån han insåg att detta skedde på palestiniernas bekostnad är oklart).

Hans perspektiv är här i varje fall mer realistiskt än många anarkister och liberaler som reifierar och objektifierar staten till något utomstående, något som kan ”krossas”. Staten är i själva verket minst lika mycket ett antal mellanmänskliga relationer, och alltså betydligt svårare att krossa.

Landauer idag

Landauers positiva inställning till folk och nationer, och till organiska gemenskaper (Tönnies Gemeinschaft) kan ses som en värdefull motvikt till de rent etnomasochistiska tendenserna i den anarkistiska miljön. Den moderna anarkismen kan beundra svarta pantrar, men den reagerar med irrationell avsky vid blotta tanken på vita tigrar. Landauer visar då att den funnits en alternativ strömning, med namn som Illich, Piccone, Camatte och Lasch. Inte minst ersätter man i denna strömning klassen med samhället eller nationen, vilket gör behovet av en fientlig dualism mindre.

Han kan också vara en motvikt till etniska och antiliberala visioner som bygger på moderna fixeringar kring behovet av statlig detaljkontroll, och för då tankarna till Julius Evolas tankar kring den organiska staten. Landauer kan här också inspirera de grupper som planerar att bygga ”en stat i staten” eller andra former av småskaliga gemenskaper. Samtidigt bör man vara medveten om att han var ett barn av sin tid, och att samhället är i ständig förändring.

Mer Landauer

FOR COMMUNITY – The Communitarian Anarchism Of Gustav Landauer

Yassour, Avraham. “Topos and Utopia in Landauer’s and Buber’s Social Philosophy.”

GUSTAV LANDAUER – THE MAN, THE JEW AND THE ANARCHIST

Anarkism och etnicitet

Towards a Vibrant & Broad African-Based Anarchism

The Panther Insurgency

The Legacy of the Lodges: Mutual Aid and Consumer Society

Rank-and-file Radicalism within the KKK during the 1920’s

Anarchism and nationalism

Relaterat

Pasolini och konsumismen

Anarkonationalism

Introduktion till nationalanarkismen

Svarta pantrar och vita vargar

Paradoxen Proudhon

Edward Abbey – Desert Solitaire

Bakunin och den nationella frågan

Nietzsche om staten

William Morris – News from Nowhere

Gillesocialisterna

Hedendom och tysk arbetarrörelse

Kropotkin, germaner och skrån

Karl Marx och irokeserna

En högerradikal grundinsikt är att i takt med att samhället och överklassens sammansättning förändrats, har också ideologiska etiketter som ”höger” och ”vänster” förlorat sin betydelse. Bärare av ideal som historiskt sågs som progressiva är idag en integrerad del av överheten, både i den terapeutiska staten, den akademiska världen, och media. De har samtidigt fått både inkomster, positioner och makt att försvara, oavsett om de sedan har sina rötter i 1968 och betraktar sig själva som anti-auktoritära. Detta innebär att de har lättare att hantera grupper vars intressen de kan mediera, snarare än grupper som själva är fullt kapabla att framföra sina intressen. Hellre ”flyktingar” än svensk arbetarklass, för att ta ett uppenbart exempel.

Samtidigt har mer klassiska överklasser, under påverkan både av 68-vänstern och de liberala former av individualism som fick en renässans vid samma tid, kommit att uttrycka snarlika ideal och visioner. Skillnaderna mellan de båda grenarna av överheten, som historiskt varit kända som ”höger” och ”vänster”, är alltså ofta ganska små i praktiken. Vi finner därför också ofta att den radikala vänstern, med företrädare som Andreas Malm, har lättare att få utrymme i den ”borgerliga” pressen än mer eller mindre genuina konservativa röster som Sverigedemokrater, Mohamed Omar, et cetera.

En läsvärd analys av hur de socialdemokratiska intellektuella, kring tidskriften Arena, idag övergett den historiska socialismen och istället uttrycker en vision som i all sin individualism lika gärna kunde vara liberal återfinns i debattartikeln Arena – helt utan rörelse i Aftonbladet. Författarna, Dan Josefsson och Daniel Suhonen, identifierar bland annat post-modernismen som en del av problemet. Den postmoderna vänstern uppstod under en historisk period då vänstern lidit svåra motgångar, och politiken dominerades av nyliberaler. Man retirerade därför till språkets och sexualitetens område. Artikelförfattarna identifierar också Arenavänstern som i första hand individualistisk, och som en överklass.

Materiell rationalitet

Så talar eliten, till eliten, om eliten. Arbetarrörelsens socioekonomiska kärngrupper lyser med sin frånvaro, inte bara som prenumeranter utan i hela tidskriften Arena. Det budskap som socialdemokratins intellektuella spjutspets riktar till ”morgondagens makthavare” är att ingen kollektivt driven förändring är möjlig, att klassanalys är något gammaldags, att sexuell frigörelse är den viktigaste frågan och att det som av tradition varit kärnan i vänsterns uppdrag – att skydda människor mot exploatering – är en ickefråga.

- Suhonen och Josefsson

Intressant är också författarnas analys av den postmoderna vänsterns moraliserande och känslomässiga hantering av invandringsfrågan och invandringsmotståndet. Man skriver:

Den som ser tjugo år av attacker mot välfärden som en viktig delförklaring till SD:s framgångar anklagas av Devrim Mavi för att legitimera rasismen…

Detta för tankarna till Webers och Wallersteins tankar kring materiell rationalitet, alltså att politik och solidaritet bygger på att väga samman många olika gruppers legitima intressen. Även svenska arbetare har legitima intressen, exempelvis av en trygg ekonomi och vardag. Dessa legitima intressen väljer den nya överklassen dock alltid att ignorera, och reagerar med moralisk upprördhet när de överhuvudtaget nämns i samband med massinvandringen. Att ta upp att den nya överklassens agerande här är verklighetsfrämmande är ett försiktigt steg på vägen mot en normalisering av debatten.

Samtidigt finns det betydande brister även i Suhonens och Josefssons världsbild. Exempelvis framstår det som troligt att de inte ser massinvandringspolitiken som en form av mjukt folkmord, inte heller verkar de kapabla att identifiera några samband mellan massinvandringens kostnader och den nedmontering av sjukförsäkringssystemet som de beklagar. De tillhör gårdagen, och saknar insikt i vår tids ödesfrågor. Men det är trots detta positivt att den nya överhetens ”vänster” utmanas av en mer klassisk klasskampsvänster. Folket kring Arena är en ny överklass, och den politiska korrektheten är deras legitimerande ideologi. Med denna ideologi har de också vunnit hegemoni över den klassiska arbetarrörelsen, men man kan misstänka att dess törnrosasömn nu gradvis går mot sitt slut och att den börjar försvara sina egna intressen. I de konflikter och debatter som uppstår kan verkligt nya, och konstruktiva, perspektiv föras fram. Perspektiv som har potential både att tilltala de sociala skikt som skadas av dagens ekonomiska politik och massinvandring, och de medlemmar av de nya överheterna som har förmågan att klarsynt se sig själva som aktörer på den historiska arenan.

Relaterat

SolGuru – Blinda fläckar

Skapandet av en politiskt korrekt kast

Lästips: Klassperspektiv på den politiska korrektheten

Noam Chomsky och systemet

Vänster mot massinvandring – några länkar

Den hugade rekommenderas också att söka på begreppen ”den nya klassen” och ”Gottfried” på sökfunktionen på Motpol.nu.

Framtidsstudier är ett viktigt område för varje systemkritiker. En värdefull tänkare i sammanhanget är Immanuel Wallerstein, som studerat den kapitalistiska världsekonomin som ett system, med en början och ett slut. Igår togs Wallersteins The World We Are Entering upp, där Wallerstein och ett antal akademiker i en debatt försöker identifiera viktigare trender som kan komma att dominera de kommande 50 åren.

Fyra grundteser

Wallerstein utgår där från fyra grundläggande teser:

I base what I say on some premises about ”the world we are entering, 2000 – 2050″. The first is that this period will mark the historic transition from the world in which we have been living from 1500 – 2000 into a different one, which however is unpredictable in form and in substance. The second premise is that this rather long transition period (of circa 50 years) has already begun and that it will be a ”dark period”, in the sense of being one of great scattered violence and personal insecurity as well as of intellectual uncertainty about where we are heading or even where we should be heading. The third premise is that such a period of transition will inevitably be one of acute political struggle, even if not always one with well-delineated sides. And the fourth premise is that, given that the outcome is unpredictable, one can be neither pessimistic nor optimistic about it, since the outcome will depend on the details of the actual political struggle. But the obverse side of this premise is that human actions, great and small, can indeed influence significantly the outcome, and that such human action is more consequential during such a transition period than during the ”normal” operation of a world-system.

Intressant är här naturligtvis tesen att det är i tider av kaos som individuella handlingar får som störst effekt för framtiden.

Eliternas spel

I think there is a basic underlying conflict. On the one side there are those people who have extensive privilege in the world, as it is now, and would like to keep extensive privilege in the world… but who aren’t necessarily committed to this particular form of hierarchy. They would take some other form as long as they will stay on top. .. I see a basic struggle going on. In that struggle I have the image that the people who have privilege and power and want to retain it and want to justify hierarchies are actually powerful, they are wealthy, they are intelligent, at least the top strata among them are intelligent, and they are going to come up with schemes.- Wallerstein

Wallerstein rör sig ibland i närheten av det som kallas ”konspirationsteorier”, då han är medveten om att även de dominerande grupperna har möjlighet att identifiera möjliga hot, dålig politik, och annat, och handla mer eller mindre kollektivt. Intressant är att han menar att dagens världskapitalism föddes just genom reaktionerna från en äldre överhet som upplevde sig hotad av utvecklingen under senmedeltiden. Han skriver i Den historiska kapitalismen följande:

Det feodala Europas ekonomiska arena genomgick under denna tid en djupgående kris, som berodde på inre orsaker och som skakade dess sociala grundvalar. De härskande klasserna tillintetgjorde varandra i snabb takt och greppet över bönderna och jorden började upplösas, vilket fick till följd en betydande reorganisering i riktning mot en långt mer jämlik fördelning än den som hade varit den normala.

Klart är dock att dessa utsikter måste ha skrämt Europas högre sociala skikt. Genom att jämföra Europa år 1650 med Europa år 1450 kan vi se att följande inträffat – dock utan att påstå att någon i ord medvetet uttryckt detta. År 1650 var de grundläggande strukturerna hos den historiska kapitalismen som ett livskraftigt, socialt system upprättade och säkerställda. Utvecklingen mot ekonomisk jämlikhet hade drastiskt stoppats och skiftat riktning. De övre sociala skikten hade än en gång fast politisk och ideologisk kontroll. Det rådde en tämligen stor kontinuitet mellan de familjer som hade tillhört de högre samhällsskikten år 1450 och de familjer som hörde dit år 1650. Om man byter ut 1650 mot 1900, finner man vidare att de flesta av jämförelserna med 1450 fortfarande äger giltighet.

I vår tid, när världssystemet tycks ha nått gränsen för de inneboende motsättningar och kriser det kan hantera, varnar Wallerstein för att något liknande kan ske igen. Han är exempelvis medveten om att tron på ”marknaden”, som var starkare när The World We Are Entering skrevs än nu, inte är någon helig ko för dessa kretsar. När det blir uppenbart för dem att de fria marknadskrafterna skapar ett kaos och en utslagning med potentiella politiska effekter, är de beredda att inskränka dem. Wallerstein skriver:

There are some very conservative people around in this world, right now, who are seeing this… The IMF is the real spokesman at this point for the freest flow of factors of production possible, saying it is the best possible world. Who is yelling stop, stop, stop? Jeffrey Sachs, Henry Kissinger, the World Bank. Why are they yelling stop, stop, stop? Because they are saying, and quite clearly, that what the IMF is not considering is the political impact of doing this. In effect they are saying you are going to get too strong a reaction to this and therefore you have to have a kind of social capitalism on a world scale, and you can’t have the truly free factors, or you can’t have the system.

Hans kollega Samir Amin är inne på ett liknande spår:

Ms Albright says ”the hidden hand of the market will never operate succesfully without the hidden fist which the U.S. army represents”. I think that she is right. She understands political economy and leaves pure economics to academics… University pure economists avoid talking of really existing cpaitalism. Just as their former Soviet colleagues who were discussing theoretical socialism, not the really existing one. Both are makers of ideologies.

Man kan fråga sig hur överheterna idag och i framtiden kan komma att agera för att bevara sin ställning, och systemets stabilitet. När man frågar sig detta kan man ibland bli tvungen att slakta sina egna heliga kor. Kanske är det inte så att Europa håller på att ”islamiseras” (att etniska européers andel av befolkningen minskar är inte nödvändigtvis samma sak som islamisering, särskilt inte om det rör sig om nykomlingar som snabbt sekulariseras). Kanske är det istället så att islam börjar framstå som en praktisk syndabock för vissa delar av överheterna.

Även den populäre Obama kan i sammanhanget ifrågasättas, liksom att han dök upp just när legitimiteten för USA befann sig i botten och att media ofta rapporterar om pseudo-nyheter i samband med honom. Man kan här notera att även om de härskande skikten är färgblinda, och utan problem bjuder in både afghaner och afro-amerikaner i Skull & Bones och liknande, så är de dominerade grupperna det inte alltid. En president med ”rätt” hudfärg kunde därför ta mycket av fokus från den reella politiken, och på så vis köpa tid. Olika etniska grupper har rört sig upp och ner i världssystemets hierarki under hela dess existens, och valet av en färgad president var då kanske främst en symbolisk uppdatering till en ny situation med en ny balans.

Wallerstein och hans kollegor berör i boken också den föränderliga geopolitiska situationen, där hegemonbegreppet används flitigt, liksom Carl Schmitts tankar kring land- och havsbaserade makter.

Hegemonies, like economic monopolies, are self-liquidating, in that the costs of exercising hegemony ultimately undermine the conditions that made it possible in the first place. As hegemonic powers decline, others seek to replace them, and historically this has turned out to be a contest between a land power that has opted for the path of world-empire versus a sea/air power that has opted for the path of achieving hegemony through economic superiority. This has led in each historical case to a ”thirty years’ war” (that is, a war that involved all the major powers and resulted in great physical and human destruction). These wars have always been won by the power seeking hegemony… we can thus speak of cycles of hegemony, of which there have been three principal ones in the history of the modern world-system: that of the United Provinces with a high point in the mid-seventeenth century, that of the United Kingdom in the mid-nineteenth, and that of the United States in the mid-twentieth century.

- Wallerstein

Intressant är här också frågan om vilken roll Europa kan spela i framtiden. Flera av Wallersteins kollegor menar att det i nuläget inte finns något Europa, länderna är för splittrade och har en juniorstatus i förhållande till USA. Några av dem menar dock att det finns förutsättningar för ett Europa som agerar mer enat på den globala arenan i framtiden. Man kan här fråga sig om det är en slump att de rörelser som är islamkritiska, pro-israeliska och liberala, också tenderar att vara fientliga till ett tydligare europeiskt block. Med den framlidne geopolitikern Thiriart kanske man rentav skulle kunna misstänka att de är att betrakta som den amerikanska ordningens femtekolonnare i Europa. Framtiden lär här ge klarare besked, situationen är komplex inte minst då den reellt existerande eurokratin i hög grad är sådana femtekolonnare. I en situation av ökad konkurrens med USA kan båda dessa grupper komma att anamma Europa som en naturlig identitet och gemenskap. Klart är att vi lever i spännande tider.

I can see a gradually and perhaps increasingly bitter competetion between the commercial Europe and the commercial United States, which will have political aspects, and may drive a much greater degree of political union in Europe than today seems feasible.

- Pfaff

Immanuel Wallerstein tillhör de främsta post-marxistiska teoretikerna, och hans världssystemsteori har påverkat stora delar av dagens anti-kapitalistiska rörelser. Intressant med Wallerstein är att mycket lite i hans analys egentligen är oförenligt med mer traditionella och identitära synsätt. Han menar likt Ivan Illich att den moderna kapitalismen inneburit mindre frihet och sämre livskvalitet för en majoritet av världens befolkning, att ”framsteget” är en myt, och att det kapitalistiska världssystemet likt andra system har en början och ett slut.

I antologin The World We Are Entering – 2000 – 2050 har Wallerstein bjudit in ett antal akademiker från flera olika länder och ideologiska bakgrunder för att diskutera 32 centrala teser om världssystemet. Det är intressant läsning för systemkritiker av olika schatteringar, även om debattformen gör att det blir en del upprepningar och ointressanta inpass. Wallerstein har alltså skrivit en del andra böcker som egentligen är bättre, till exempel Liberalismens död.

Världssystemets balansräkning

Wallerstein inleder med en återblick på 1900-talet, som han beskriver som ett amerikanskt århundrade. USA hade alltså hegemoni under större delen av 1900-talet, och var att betrakta som den världspolis världskapitalismen behöver för att kunna fungera. Denna hegemoni har enligt Wallerstein alltmer urholkats, detta enligt premissen ”det kostar att stanna på toppen”. Hegemonen måste lägga pengar både på vapen och olika former av bistånd, medan andra nationer kan växa i hennes skugga.

Samtidigt intresserar sig Wallerstein för det han kallar de anti-systemiska rörelserna (systemkritiska kanske är ett bättre svenskt begrepp). Hit räknar han arbetarrörelsen och nationella befrielserörelser. Dessa gick från en blygsam början till förvånande framgångar under 1900-talet, och grep makten i ett stort antal länder. Wallerstein menar att detta i sig hade en stabiliserande verkan. De fattiga och desperata, ”de farliga klasserna”, sköt sina förhoppningar på framtiden, i tron att de systemkritiska rörelserna skulle förbättra världen efter att de tagit makten. Så blev dock inte fallet, och tron på en bättre framtid har ersatts med desillusionering och frustration. De farliga klassernas missnöje kommer därför enligt Wallerstein att ta sig mer öppet våldsamma former framöver, och det kommer att vara svårare att identifiera företrädare för dem med vilka systemets företrädare kan förhandla.

I diskussionerna riktas en del värdefull kritik mot Wallersteins beskrivning av 1900-talet. Man nämner att han inte intresserar sig tillräckligt för religionens roll, som är växande i stora delar av världen, och att han inte fullt ut tar med de destabiliserande effekterna av de kraftigt minskande födelsetalen i många länder. Man nämner också att han på grund av sin egen bakgrund delar synen på Sovjet och USA som de facto lierade, och missar det manöverutrymme som det kalla kriget dem emellan gav länder i Tredje världen. Någon deltagare i debatten noterar också att det är ideologiska skäl som förhindrar Wallerstein att räkna det nationalsocialistiska Tyskland som ett i raden av nationalistiska projekt, besläktat med den latinamerikanska populismen.

Kapitalismens framtid

Wallerstein menar att världssystemet/kapitalismen står inför så många utmaningar att dess dagar är räknade. Vad det kommer ersättas av är inte på förhand givet, det kan både bli bättre och sämre än dagens system, och våra handlingar idag har historiskt sällsynta möjligheter att påverka utfallet.

Vad han noterar är bland annat att talet om globalisering som något nytt och oundvikligt var en myt, och att världssystemet gått igenom liknande faser tidigare. Han beskriver också hur systemet präglas av ökande polarisering mellan fattiga och rika. Det som här gör Wallerstein intressant för systemkritiker är att han beskriver den reella ekonomiska verkligheten, något som ofta underskattas när man fokuserar på ideologier och religioner och tar kapitalismen för given.

Någon av deltagarna menar att det inte är omöjligt att världssystemet kommer ersättas av ett världsimperium. Sådana har förekommit historiskt, men då bara omfattat en del av världen.

Samir Amin bidrar också med en artikel om relationen mellan marknad och demokrati. Artikeln tillhör hans mindre intressanta bidrag, mer värdefulla är hans korta men kärnfulla inlägg i de löpande diskussionerna.

Geopolitik

Geopolitiskt talar Wallerstein om den dominerande Triaden, av USA, Europa och Japan. Han förutspår en ökande ekonomisk rivalitet mellan dessa tre, där Japan och USA på sikt kommer bilda ett block och slå ut Europa. Detta stycke är av värde för sverigedemokrater och andra som i sin EU-kritik fastnar på det rent nationalstatliga planet och inte intresserar sig för geopolitiska frågor överhuvudtaget. Debatten som uppstår mellan akademikerna har också en del intressanta inslag, vissa av dem menar att Europas folk aldrig mer kommer kunna enas eller föra krig, medan andra menar att de tvärtom redan börjat tröttna på amerikansk kultur och att Frankrike har en levande militär tradition.

Wallerstein menar att Kina kommer att knytas till det amerikanska blocket, medan Ryssland kommer bli en del av det europeiska. En del av de medverkande menar däremot att Ryssland redan försökt närma sig Europa, men inte kommer göra om det misstaget.

Man kommer också in på konflikten mellan Nord och Syd. Wallerstein identifierar här några möjliga strategier för ledare i Syd. Man kan radikalt ta avstånd från Väst, som Irans Khomeini (även om en del av de medverkande betonar att det här lika mycket rör sig om en annan modernitet). Man kan likt Saddam Hussein utmana Väst militärt, något även Nordkorea tycks försöka. En tredje ”strategi” är migration direkt till det rika Nord, något Wallerstein menar kommer leda till stora etno-sociala konflikter.

Geokultur

Wallerstein använder ofta begreppet geokultur, och med det syftar han på den uppsättning av värderingar och regler som håller världssystemet samman. Dess centrala aktörer har exempelvis varit stater, och det har funnits tre huvudsakliga ideologier (som Wallerstein tolkar som reaktioner på Franska revolutionen, dessa tre är konservatism, liberalism och radikalism/socialism).

Även geokulturen befinner sig i en kris. Framstegstron och tron både på liberalismen och de systemkritiska rörelserna har fått sig några rejäla törnar under 1900-talet, vilket Wallerstein beskriver som en ideologiernas kris. Detta kan leda till öppna konflikter av ett slag som är svårare att hantera.

Vidare har nationalstaten hamnat i en legitimitetskris. Den har svårare att hantera problem, och att erbjuda trygghet. Alla de tre ideologierna har också utvecklat eller återfunnit varianter som är kritiska till staten. Man kan här, som japanen Inoguchi, tillägga att den amerikanska hegemonen underminerat nationalstaten som aktör, genom ”humanitära” krig och liknande.

Wallerstein menar alltså att vi redan befinner oss i en mörk era, ”the dark ages”, och att framtiden kommer att präglas av mer förvirring, mer otrygghet, och mer kaos generellt. Detta kaos kommer sedan att leda till något verkligt annorlunda.

Relaterat

Perspektiv på finanskrisen

2008 – att leva i spännande tider

Den historiska kapitalismen – utdrag

Wallerstein och liberalismens död

Den svenska vänstern dras med problemet att dess sympatisörer är politiskt korrekta redan innan de blir socialister, en följd av att de vuxit upp i ett samhälle dominerat av politiskt korrekta institutioner. Detta innebär bland annat att de inte kan tänka klart kring frågor som nation och etnicitet.

Så har det dock inte alltid varit, många av socialismens pionjärer var etniskt medvetna och även under 1960-talets anti-koloniala kamp ser vi det Maxime Rodinson kallade en Nationalisme Marxisant, nationalistiska idéer i marxistiska kläder. En viktig föregångare till dessa var de såkallade nationalkommunisterna i den unga Sovjetunionen, en grupp som beskrivs i Alexandre Bennigsens och Enders Wimbushs Muslim National Communism in the Soviet Union.

Dessa tänkare och aktivister ska inte förväxlas med de tyska respektive sovjetiska nationalbolsjevikerna. Skillnaderna, i synnerhet mot de senare, är betydande.

Historisk bakgrund

Ryssland hade gradvis underkuvat ett stort antal sibiriska, centralasiatiska och kaukasiska folkslag. Dessa hade fört sin befrielsekamp under flera olika fanor. Religiösa ledare som den legendariske imam Sjamil hade haft en viktig roll att spela, under tidigt 1900-tal hade många av de underordnade folken frambringat borgerliga eliter som fört sin kamp för nationell autonomi som liberaler. När den ryska centralmakten visat sig omöjlig att påverka hade man istället influerats av socialistiska rörelser, och en tid av nationalsocialistiska rörelser hade ersatt den liberala. Detta var långt innan 1930-talet, och dessa skilde sig på flera vis från den senare tyska rörelsen med samma namn. En del av de grupper som kombinerade nationalism och socialism under denna period var judiska.

I samband med det ryska inbördeskriget kom bolsjevikernas idéer att nå dessa folk. Många socialistiska och nationalistiska aktivister fann marxismens och Lenins tankar om att kolonialism var otänkbart under socialismen lovande, och kom att välja den röda sidan under inbördeskriget. Detta berodde också på att de vita generalerna ofta var öppet fientliga mot allt tal om deras folks frihet.

Bennigsen och Wimbush koncentrerar sig på tatarer, kazaker, basjkirer och några andra östliga folk, men berör också georgiska, judiska och ukrainska motsvarigheter till nationalkommunisterna, såsom den ukrainske kommunisten Skrypnik, de judiska Bundisterna och det georgiska Hümmet. Några folk, som tjetjener och tjerkesser, tycks inte ha haft någon betydande nationalkommunism, möjligen eftersom de befann sig på ett annat stadium i sin konstituering från lösare etniska grupper till de nationer i egentlig mening de på sikt skulle komma att bli som följd inte minst av sovjetiskt förtryck.

Teori

De nationalkommunistiska ledarna var både teoretiker och aktivister, och teorier som inte hade praktisk användning intresserade dem inte. Det de fann särskilt värdefullt i leninismen var tanken att världskapitalismen var som mest sårbar i sin svagaste länk. Lenin hade tolkat Ryssland som den svagaste länken, nationalkommunister som Sultan Galiev menade att den koloniala världen var en än svagare länk.

Man menade att de etniskt ryska och judiska bolsjevikernas tro på att arbetarna i Västeuropa skulle resa sig i revolution och ge sitt stöd åt Sovjet var felaktig. De skulle inte resa sig under överskådlig tid, den revolutionära potentialen fanns österut. Man pekade inte minst på Kina, Iran och Turkiet som revolutionära krutdurkar. Nationalkommunisterna talade här om ”proletära nationer”, ett begrepp som användes även av de blivande italienska fascisterna.

I dessa länder fanns sällan några större urbana proletära grupper, och nationalkommunisterna menade därför att det var mer realistiskt med en allians mellan de fattiga bönderna och städernas nationalistiska borgerskap (ett historiskt block jämförbart med Gramscis national-populistiska alternativ). Dessa skulle erövra makten, och under denna tid skulle parollen om ”klass mot klass” tonas ner. Man menade också att för att kunna väcka de koloniala massorna var det nödvändigt att man tonade ner den anti-religiösa propagandan. Bolsjevikerna var redan vid denna tid ökända för sina såkallade ”kavalleriräder” där etniskt ryska arbetare stormade kyrkor, moskéer, pagoder och synagogor, och mördade troende civila. Dessa anti-religiösa pogromer hade ofta en etnisk komponent, i nationalkommunisternas hemländer var det ofta etniskt ryska kolonister som angrep tatarers, basjkirers och andra ”reaktionära” urbefolkningars moskéer.

Detta bidrog till att nationalkommunisterna modifierade marxismens och Lenins optimistiska syn på etniska relationer under socialismen. Lenin menade att i en socialistisk stat skulle etniska konflikter dö bort, men nationalkommunisterna förutsåg att socialismen kunde komma att ärva storrysk imperialism. I praktiken kom deras föraningar att besannas, vilket inte minst demonstrerades av folkmordspolitiken som senare riktades mot allt från kalmucker och tjetjener till kosacker och balter.

Nationalkommunisterna såg inte heller de egna folkens historia som enbart något negativt. Tvärtom anknöt de gärna till denna för att ge socialismen en historisk kontinuitet. Ukrainska kommunister lyfte fram de zaporogiska kosackerna som historiska förebilder, medan turkestanska kommunister lyfte fram Genghis Khan och islams förenlighet med marxismen. Man menade att kommunismen var ett stadium i de egna folkens historia, inte att den skulle upplösa dessa folk. De austro-marxistiska tänkarna, som Renner och Bauer, var här en viktig inspirationskälla.

Galiev och hans kamrater betonade också den pedagogiska och ideologiska roll de röda förbanden kunde spela för tatarer och andra folk. Det var genom den militära organisationen en ny världsåskådning kunde spridas, i samhällen som ofta saknade både borgerskap och skolor. Här ser vi likheter med maoismen, och den nordkoreanska jucheideologin.

Undergången

De tidiga nationalkommunisterna uppmuntrades i sina villfarelser om bolsjevismens minoritetsvänliga karaktär av Lenin och Stalin, av realpolitiska skäl. Inbördeskriget mot de vita generalerna pågick för fullt, och minoriteternas insatser var ibland avgörande för stridernas utgång. 50.000 basjkirkrigare var exempelvis en betydande styrka i striderna i Sibirien, och om de kunde fås att tro att bolsjevikerna respekterade deras oberoende var det praktiskt.

Men när segern var vunnen framträdde paradoxen i Lenins teorier om nationsfrågan desto tydligare. Å ena sidan hade han sagt att folken skulle ha rätt att lämna Ryssland under socialismen. Å andra sidan hade han sagt att detta inte skulle bli troligt eller nödvändigt, då socialismen skulle skydda deras intressen. Detta innebar att den som krävde ökad autonomi för just sitt folk var att betrakta som en som krävde det onödvändiga, någon som alltså snarare drevs av nationalistiska avvikelser än av marxism. Denna någon kunde därför utan problem uteslutas ur partiet och/eller avrättas, vilket också drabbade ett stort antal nationalkommunister.

De försökte göra motstånd både inom och utom partiet, men förgäves. Enver Pascha stupade i strid, Sultan Galiev och hans kamrater fängslades och avrättades. ”Sultangalievism” kom att bli ett i raden av begrepp som användes när oliktänkande skulle anklagas för avvikelser.

Under socialismen kom det att gå som de förutspått. Etnisk imperialism fortlevde. Reglerna om att ett visst antal ämbetsmän i exempelvis en tatarsk region skulle tillsättas av tatarer avskaffades, och i många av urbefolkningarnas sovjetrepubliker dominerade etniska ryssar. Ren kolonisering uppmuntrades också, massinvandring av etniska ryssar till småfolkens republiker som gjorde att urbefolkningen blev i minoritet. Deras naturresurser exploaterades också hänsynslöst, deras alfabeten ersattes av det kyrilliska, moskéer stängdes, et cetera. Geopolitik med storryska förtecken i kombination med Stalins paranoia ledde till folkmord på allt från kolanorrmän och estlandssvenskar till kalmucker och tjetjener, i en omfattning som tsarismen knappast kunnat genomföra. Stödet till bolsjevikerna visade sig historiskt bygga på en felaktig bedömning.

Utrikespolitiskt fördes heller ingen revolutionär politik. De sovjetiska ledarna föredrog att svika iranska, turkiska och andra kommunister och revolutionärer om man istället kunde få en stabil och relativt neutralt inställd regim i grannländerna.

Arvet

Sultan Galiev och hans kamrater förlorade striden om makten i Sovjetunionen, och de betalade för det med sina liv. Bennigsen och Wimbush spårar dock deras inflytande till den koloniala världen, och finner att det varit betydande. Medan maktbalansen ännu var osäker tilläts de att medverka vid kongressen för de östliga folken i Baku 1920, där många blivande ledare från Tredje världen kunde stifta bekantskap med dem. Lika viktigt var att många av nationalkommunisterna verkade som lärare vid Kommunistiska universitetet för österns arbetare under det tidiga 1920-talet. Dit kom den revolutionära eliten, såsom indiern Manabedra-Nath Roy, holländaren Sneevliet, japanen Tan Malaka, kinesen Liu Shao-Shi, vietnamesen Ho Chi Minh och iraniern Sultan Zade. Dessa kom senare, var och en på sitt sätt, att stå för liknande idéer som nationalkommunisterna.

Bennigsen och Wimbush visar också hur den algeriske ledaren Ben Bella öppet citerade Galiev. De tar också upp sådant som Tan Malakas syntes av nationalism, islam och marxism, och den peruanske Mariategui, som också visar sig ha varit i Europa på 1920-talet och intresserat sig för nationalkommunisternas frågor.

Historien kom att ge Galiev och hans kamrater rätt. Koloniserade och landsbygdsbaserade folk var de mest revolutionära under 1900-talets senare del, och deras ledare utgick normalt lika mycket från den förtryckta nationen som historiens subjekt som från mer abstrakta idéer om klass. I många länder var det också armén som var revolutionär till en sådan grad att dess nationalism övergick i socialism, från den peruanska velasquismen och den libyska qhadafismen till Burkina Fasos ledare Sankara. Likaså kom det att visa sig att konkurrens och konflikter mellan etniska grupper inte upphörde med socialismen, vare sig i Sovjet, på Balkan, eller någon annanstans.

Den nydemokratiska kulturen är nationell… Den tillhör vår egen nation, och bär våra nationella karaktäristika… marxismen måste integreras i nationens karaktäristika och ges en definitiv nationell form innan den kan vara användbar…
- Mao Tsetung

Relevans idag

För dagens socialister är Bennigsens och Wimbushs studie en veritabel guldgruva. Den ger viktig vittnesbörd om hur stalinismen fungerade, och detta från ett socialistiskt perspektiv (en annan sådan bok är Berkmans The Bolshevik Myth). Historien om Galiev och hans kamrater visar också ett möjligt perspektiv på den etniska och nationella frågan, och den är därför mycket värdefull för den socialist som börjat genomskåda den politiskt korrekta pseudo-religion som ligger som en våt filt över mycket av dagens marxism.

Samtidigt måste man vara medveten om historiens föränderlighet. Galiev verkade i ett samhälle som nyligen nåtts av kapitalismen, med den sociala och ideologiska struktur detta medförde. Vi lever däremot i ett samhälle med helt annan klasstruktur, och andra ideologier att ta ställning till. I dagens Sverige finns ingen omfattande klass av fattiga bönder, däremot en Ny klass knuten till byråkrati och media, och koloniseringen som äger rum har en annan karaktär än den som drabbade tatarer och uzbeker. Det betyder att dagens nationalkommunist måste göra en analys av dagens samhälle, och anpassa sin praktik och sina visioner därefter.

För den etniskt medvetne icke-socialisten är däremot Bennigsens och Wimbushs studie sannolikt av mindre intresse.

Relaterat

Socialism och samhälle