01.24.10
Posted in Nationalsyndikalism, anarkism och kättarvänster at 10:31 by oskorei
Vår tids ödesfråga är den etniska, och den globala kapitalismens angrepp på alla former av organisk och historisk identitet och gemenskap. Detta leder både till dysfunktionella individer som reducerats till föga mer än djur, och till etniska konflikter i land efter land. Den moderna vänstern har inte förstått detta, utan understödjer tvärtom den globala kapitalismens frammarsch genom allt från massinvandringspolitik till olika former av repression riktad mot oliktänkande. Den moderna vänstern är alltså inte en del av lösningen, utan tvärtom en del av problemet. Det har dock inte alltid varit så, utan historiskt har det funnits många intressanta riktningar även inom vänstern. En del av tanken bakom webblogg Oskorei har varit att ta upp dessa tänkare, och idag har turen kommit till Gustav Landauer (1867-1919).
Landauer har tidvis nämnts i förbigående som “völkischanarkist”, bland annat i anslutning till internetresursen Synthesis. Uttrycket “völkischanarkist” framstår vid första anblicken som ett både språkligt och begreppsligt missfoster, då Völkischrörelsen var en bred tysk rörelse, som strävade efter en återgång till naturen, och till en organisk tysk folklig kultur (i förbigående kan nämnas att likheterna mellan Völkischrörelsen och den nutida identitära strömningen är betydande). Völkischrörelsen föregick den tyska nationalsocialismen, och det finns flera kopplingar mellan dem. Att det skulle kunna finnas kopplingar mellan en sådan rörelse och anarkismen kan alltså tyckas osannolikt, och än mer osannolikt förefaller det då Landauer själv var tysk-judisk.
Man missar då Völkischrörelsens bredd. Det fanns mycket riktigt ett inslag av antisemitism, men det fanns också riktningar som fann sin inspiration i ett mer frihetligt och organiskt medeltida Tyskland. Det var i denna mer vänster-kommunitära Völkisch-miljö Landauer rörde sig. Detta var naturligt, då han identifierade sig med den svabiska landsbygd och småstadsmiljö där han vuxit upp. I likhet med Proudhon kunde han se likheterna mellan denna organiska miljö med dess många självägande bönder och hantverkare, och det anarkistiska idealet. Han var därför kluven till Franska revolutionen, som inneburit dödsstöten för denna decentraliserade verklighet. Den unge Landauer påverkades av Wagner och Schopenhauer, och de völkischideal som genomsyrade undervisningen. I dessa ingick bland annat en kritisk syn på moderniteten och en syn på den tyska nationen som en nation med en särskild uppgift. Landauer vann under skoltiden bland annat ett pris för en uppsats om kejsar Barbarossa. Senare kom hans romantiska världsbild att influeras av Nietzsche och Ibsen, och en mer radikal individualism.
När han flyttat till storstaden upptäckte han den sociala frågan, och var en tid marxist. Hans marxism var dock alltid heterodox, och snart reagerade han mot den byråkratiska och statsfixerade koloss som var det tyska socialdemokratiska partiet. Landauer kom att bli anarkist. Han lärde bland annat känna Kropotkin och Buber, och påverkade Silvio Gesell. Landauer översatte också verk av bland annat Shakespeare, Wilde och Whitman. Han kom senare att övergå från ungdomens ateism till en mer mystisk världsåskådning och antropologi.
På sin ålders höst kom Landauer att dras in i de politiska striderna i Bayern efter Första världskriget, och deltog i försöket att göra Bayern till en sovjetrepublik. Försöket blev kortvarigt, och Landauer dödades av de soldater som avbröt det. Hans grav förstördes 1933 av nationalsocialisterna, och hans inflytande på den anarkistiska rörelsen har varit relativt begränsat. Men det finns många intressanta och värdefulla inslag i hans världsåskådning, som förenar romantikens strävan efter gemenskap och kontinuitet med anarkismens strävan efter frihet.
Landauer och folket som ett organiskt och historiskt kollektiv
My house, my front garden, my wife and children – my world! On this feeling, on this exclusive solidarity, this voluntary union, this small and natural community, all larger organisms arise.
Det finns två sätt att se på, exempelvis, det svenska folket. Antingen ser man det som något påhittat, som inte finns i verkligheten, och som bara är till för att förtrycka. Detta är en inte alltför ovanlig inställning i den moderna vänstern, och genomsyrar exempelvis rörelsen Race Traitor som önskar “avskaffa den vita rasen”. Det kan också uttryckas i slagord som “vi vill se Sverige falla“, som delar av den svenska vänstern skanderar på nationaldagen. Mot denna inställning står en mer realistisk syn på det hela, där man istället ser folket som en historisk och organisk realitet, förvisso mer komplex än ett ekonomiskt fenomen som en klass men lika reell för det. Detta synsätt kan spåras hos anarkister som Krapotkin (särskilt i Om staten och Inbördes hjälp) och Bakunin, och ligger implicit till grund även för Proudhons franska patriotism. I modern tid företräddes det bland annat av Paul Piccone och Christopher Lasch.
Mankind does not mean equality; rather it means the federation of various peoples and nations.
Det är ett synsätt som också Landauer står för. Han var intresserad av både sitt tyska och judiska arv, och skrev bland annat om Hölderlin och Mäster Eckhart, men fann även inspiration hos Buber och de hassidiska mystikerna. Detta innebar också att marxismens klasskamp var främmande för Landauer. Han såg inte butiksinnehavare och bönder som “klassfiender”, utan stod närmare en vision av samhället byggt på en organisk folkgemenskap (utan de rasbiologiska konnotationer som ofta hör till ordet). Hans ideal var samtidigt frihetligt, och han kunde i likhet med Proudhon acceptera individuellt ägande, dock inte av jorden.
Landauer och staten som samhällets död
States are natural enemies, nations are not.
Landauer såg staten som samhällets fiende. Ju mer byråkrati, desto sämre och mindre gemenskap. Han studerade de medeltida tyska sociala och politiska relationerna noga, och identifierade statens tillväxt som undergången för de levande och decentraliserade sociala former som då funnits. Han var därför heller ingen anhängare av framstegstron, utan menade att historien snarare rör sig i cykler.
Intressant är att han även såg alltför långt gångna abstraktioner som en negativ faktor. En sådan abstraktion är när historiematerialister reducerar människor av kött och blod till “klassfiender” eller “reaktionärer” som måste “krossas”. Han varnade också för den auktoritära socialismen, med dess förenklade syn på historien och dess naiva tro att man kunde ta över staten och därefter låta den “vittra bort”. Landauers insikter kring hur staten är ett hot mot organiska gemenskaper är i varje fall av stort värde, han påminner här både om Piccone och Nietzsche.
Landauer och de organiska gemenskaperna som samhällets revitaliserande kraft
The State is a condition, a certain relationship among human beings, a mode of behavior, we destroy it by contracting other relationships, by behaving differently toward one and other… We are the State and continue to be the State until we have created the institutions that form a real community…
Landauer menade att en rörelse som använder våld för att uppnå sina mål, inte kan skapa ett bättre samhälle. Han var därför en motståndare till politiskt våld, och tog avstånd från Första världskriget. Centralt i hans världsbild var att det är en avgörande skillnad mellan en politisk revolution och en social revolution. En politisk revolution byter ut en regim mot en annan, men en social revolution förändrar samhället i grunden. Man kan därför se det som en paradox, en bristande konsekvens, när han deltog som minister i den bayerska sovjetrepubliken.
Den sociala revolutionen skulle äga rum genom att nya former av gemenskap växte fram inne i men oberoende av staten, och att staten blev av allt mindre relevans. Landauer var bland annat intresserad av kooperativ, och av möjligheten att bilda kolonier på landsbygden. Dessa skulle sedan ingå i samarbeten med varandra, och växa tills staten var överspelad. Om detta var ett realistiskt projekt är osäkert, men under perioden fanns det ett flertal sådana projekt som var framgångsrika, bland annat konsumentkooperationerna och sjukkassorna. Landauer var också intresserad av försöken att bygga ett liknande samhälle genom de israeliska kibbutzerna (i vad mån han insåg att detta skedde på palestiniernas bekostnad är oklart).
Hans perspektiv är här i varje fall mer realistiskt än många anarkister och liberaler som reifierar och objektifierar staten till något utomstående, något som kan “krossas”. Staten är i själva verket minst lika mycket ett antal mellanmänskliga relationer, och alltså betydligt svårare att krossa.
Landauer idag
Landauers positiva inställning till folk och nationer, och till organiska gemenskaper (Tönnies Gemeinschaft) kan ses som en värdefull motvikt till de rent etnomasochistiska tendenserna i den anarkistiska miljön. Den moderna anarkismen kan beundra svarta pantrar, men den reagerar med irrationell avsky vid blotta tanken på vita tigrar. Landauer visar då att den funnits en alternativ strömning, med namn som Illich, Piccone, Camatte och Lasch. Inte minst ersätter man i denna strömning klassen med samhället eller nationen, vilket gör behovet av en fientlig dualism mindre.
Han kan också vara en motvikt till etniska och antiliberala visioner som bygger på moderna fixeringar kring behovet av statlig detaljkontroll, och för då tankarna till Julius Evolas tankar kring den organiska staten. Landauer kan här också inspirera de grupper som planerar att bygga “en stat i staten” eller andra former av småskaliga gemenskaper. Samtidigt bör man vara medveten om att han var ett barn av sin tid, och att samhället är i ständig förändring.
Mer Landauer
FOR COMMUNITY – The Communitarian Anarchism Of Gustav Landauer
Yassour, Avraham. “Topos and Utopia in Landauer’s and Buber’s Social Philosophy.”
GUSTAV LANDAUER – THE MAN, THE JEW AND THE ANARCHIST
Anarkism och etnicitet
Towards a Vibrant & Broad African-Based Anarchism
The Panther Insurgency
The Legacy of the Lodges: Mutual Aid and Consumer Society
Rank-and-file Radicalism within the KKK during the 1920’s
Anarchism and nationalism
Relaterat
Pasolini och konsumismen
Anarkonationalism
Introduktion till nationalanarkismen
Svarta pantrar och vita vargar
Paradoxen Proudhon
Edward Abbey – Desert Solitaire
Bakunin och den nationella frågan
Nietzsche om staten
William Morris – News from Nowhere
Gillesocialisterna
Hedendom och tysk arbetarrörelse
Kropotkin, germaner och skrån
Karl Marx och irokeserna
Permalink
01.12.10
Posted in Nationalsyndikalism, anarkism och kättarvänster, Okategoriserade at 19:34 by oskorei
En högerradikal grundinsikt är att i takt med att samhället och överklassens sammansättning förändrats, har också ideologiska etiketter som “höger” och “vänster” förlorat sin betydelse. Bärare av ideal som historiskt sågs som progressiva är idag en integrerad del av överheten, både i den terapeutiska staten, den akademiska världen, och media. De har samtidigt fått både inkomster, positioner och makt att försvara, oavsett om de sedan har sina rötter i 1968 och betraktar sig själva som anti-auktoritära. Detta innebär att de har lättare att hantera grupper vars intressen de kan mediera, snarare än grupper som själva är fullt kapabla att framföra sina intressen. Hellre “flyktingar” än svensk arbetarklass, för att ta ett uppenbart exempel.
Samtidigt har mer klassiska överklasser, under påverkan både av 68-vänstern och de liberala former av individualism som fick en renässans vid samma tid, kommit att uttrycka snarlika ideal och visioner. Skillnaderna mellan de båda grenarna av överheten, som historiskt varit kända som “höger” och “vänster”, är alltså ofta ganska små i praktiken. Vi finner därför också ofta att den radikala vänstern, med företrädare som Andreas Malm, har lättare att få utrymme i den “borgerliga” pressen än mer eller mindre genuina konservativa röster som Sverigedemokrater, Mohamed Omar, et cetera.
En läsvärd analys av hur de socialdemokratiska intellektuella, kring tidskriften Arena, idag övergett den historiska socialismen och istället uttrycker en vision som i all sin individualism lika gärna kunde vara liberal återfinns i debattartikeln Arena – helt utan rörelse i Aftonbladet. Författarna, Dan Josefsson och Daniel Suhonen, identifierar bland annat post-modernismen som en del av problemet. Den postmoderna vänstern uppstod under en historisk period då vänstern lidit svåra motgångar, och politiken dominerades av nyliberaler. Man retirerade därför till språkets och sexualitetens område. Artikelförfattarna identifierar också Arenavänstern som i första hand individualistisk, och som en överklass.
Materiell rationalitet
Så talar eliten, till eliten, om eliten. Arbetarrörelsens socioekonomiska kärngrupper lyser med sin frånvaro, inte bara som prenumeranter utan i hela tidskriften Arena. Det budskap som socialdemokratins intellektuella spjutspets riktar till ”morgondagens makthavare” är att ingen kollektivt driven förändring är möjlig, att klassanalys är något gammaldags, att sexuell frigörelse är den viktigaste frågan och att det som av tradition varit kärnan i vänsterns uppdrag – att skydda människor mot exploatering – är en ickefråga.
- Suhonen och Josefsson
Intressant är också författarnas analys av den postmoderna vänsterns moraliserande och känslomässiga hantering av invandringsfrågan och invandringsmotståndet. Man skriver:
Den som ser tjugo år av attacker mot välfärden som en viktig delförklaring till SD:s framgångar anklagas av Devrim Mavi för att legitimera rasismen…
Detta för tankarna till Webers och Wallersteins tankar kring materiell rationalitet, alltså att politik och solidaritet bygger på att väga samman många olika gruppers legitima intressen. Även svenska arbetare har legitima intressen, exempelvis av en trygg ekonomi och vardag. Dessa legitima intressen väljer den nya överklassen dock alltid att ignorera, och reagerar med moralisk upprördhet när de överhuvudtaget nämns i samband med massinvandringen. Att ta upp att den nya överklassens agerande här är verklighetsfrämmande är ett försiktigt steg på vägen mot en normalisering av debatten.
Samtidigt finns det betydande brister även i Suhonens och Josefssons världsbild. Exempelvis framstår det som troligt att de inte ser massinvandringspolitiken som en form av mjukt folkmord, inte heller verkar de kapabla att identifiera några samband mellan massinvandringens kostnader och den nedmontering av sjukförsäkringssystemet som de beklagar. De tillhör gårdagen, och saknar insikt i vår tids ödesfrågor. Men det är trots detta positivt att den nya överhetens “vänster” utmanas av en mer klassisk klasskampsvänster. Folket kring Arena är en ny överklass, och den politiska korrektheten är deras legitimerande ideologi. Med denna ideologi har de också vunnit hegemoni över den klassiska arbetarrörelsen, men man kan misstänka att dess törnrosasömn nu gradvis går mot sitt slut och att den börjar försvara sina egna intressen. I de konflikter och debatter som uppstår kan verkligt nya, och konstruktiva, perspektiv föras fram. Perspektiv som har potential både att tilltala de sociala skikt som skadas av dagens ekonomiska politik och massinvandring, och de medlemmar av de nya överheterna som har förmågan att klarsynt se sig själva som aktörer på den historiska arenan.
Relaterat
SolGuru – Blinda fläckar
Skapandet av en politiskt korrekt kast
Lästips: Klassperspektiv på den politiska korrektheten
Noam Chomsky och systemet
Vänster mot massinvandring – några länkar
Den hugade rekommenderas också att söka på begreppen “den nya klassen” och “Gottfried” på sökfunktionen på Motpol.nu.
Permalink
06.05.09
Posted in Nationalsyndikalism, anarkism och kättarvänster at 16:51 by oskorei
Framtidsstudier är ett viktigt område för varje systemkritiker. En värdefull tänkare i sammanhanget är Immanuel Wallerstein, som studerat den kapitalistiska världsekonomin som ett system, med en början och ett slut. Igår togs Wallersteins The World We Are Entering upp, där Wallerstein och ett antal akademiker i en debatt försöker identifiera viktigare trender som kan komma att dominera de kommande 50 åren.
Fyra grundteser
Wallerstein utgår där från fyra grundläggande teser:
I base what I say on some premises about “the world we are entering, 2000 – 2050″. The first is that this period will mark the historic transition from the world in which we have been living from 1500 – 2000 into a different one, which however is unpredictable in form and in substance. The second premise is that this rather long transition period (of circa 50 years) has already begun and that it will be a “dark period”, in the sense of being one of great scattered violence and personal insecurity as well as of intellectual uncertainty about where we are heading or even where we should be heading. The third premise is that such a period of transition will inevitably be one of acute political struggle, even if not always one with well-delineated sides. And the fourth premise is that, given that the outcome is unpredictable, one can be neither pessimistic nor optimistic about it, since the outcome will depend on the details of the actual political struggle. But the obverse side of this premise is that human actions, great and small, can indeed influence significantly the outcome, and that such human action is more consequential during such a transition period than during the “normal” operation of a world-system.
Intressant är här naturligtvis tesen att det är i tider av kaos som individuella handlingar får som störst effekt för framtiden.
Eliternas spel
I think there is a basic underlying conflict. On the one side there are those people who have extensive privilege in the world, as it is now, and would like to keep extensive privilege in the world… but who aren’t necessarily committed to this particular form of hierarchy. They would take some other form as long as they will stay on top. .. I see a basic struggle going on. In that struggle I have the image that the people who have privilege and power and want to retain it and want to justify hierarchies are actually powerful, they are wealthy, they are intelligent, at least the top strata among them are intelligent, and they are going to come up with schemes.- Wallerstein
Wallerstein rör sig ibland i närheten av det som kallas “konspirationsteorier”, då han är medveten om att även de dominerande grupperna har möjlighet att identifiera möjliga hot, dålig politik, och annat, och handla mer eller mindre kollektivt. Intressant är att han menar att dagens världskapitalism föddes just genom reaktionerna från en äldre överhet som upplevde sig hotad av utvecklingen under senmedeltiden. Han skriver i Den historiska kapitalismen följande:
Det feodala Europas ekonomiska arena genomgick under denna tid en djupgående kris, som berodde på inre orsaker och som skakade dess sociala grundvalar. De härskande klasserna tillintetgjorde varandra i snabb takt och greppet över bönderna och jorden började upplösas, vilket fick till följd en betydande reorganisering i riktning mot en långt mer jämlik fördelning än den som hade varit den normala.
Förhållandena var verkligen stadda i upplösning. Om Europa hade fortsatt på denna väg, är det svårt att tro att det medeltida feodala Europa kunde ha konsoliderats igen.
Klart är dock att dessa utsikter måste ha skrämt Europas högre sociala skikt. Genom att jämföra Europa år 1650 med Europa år 1450 kan vi se att följande inträffat – dock utan att påstå att någon i ord medvetet uttryckt detta. År 1650 var de grundläggande strukturerna hos den historiska kapitalismen som ett livskraftigt, socialt system upprättade och säkerställda. Utvecklingen mot ekonomisk jämlikhet hade drastiskt stoppats och skiftat riktning. De övre sociala skikten hade än en gång fast politisk och ideologisk kontroll. Det rådde en tämligen stor kontinuitet mellan de familjer som hade tillhört de högre samhällsskikten år 1450 och de familjer som hörde dit år 1650. Om man byter ut 1650 mot 1900, finner man vidare att de flesta av jämförelserna med 1450 fortfarande äger giltighet.
I vår tid, när världssystemet tycks ha nått gränsen för de inneboende motsättningar och kriser det kan hantera, varnar Wallerstein för att något liknande kan ske igen. Han är exempelvis medveten om att tron på “marknaden”, som var starkare när The World We Are Entering skrevs än nu, inte är någon helig ko för dessa kretsar. När det blir uppenbart för dem att de fria marknadskrafterna skapar ett kaos och en utslagning med potentiella politiska effekter, är de beredda att inskränka dem. Wallerstein skriver:
There are some very conservative people around in this world, right now, who are seeing this… The IMF is the real spokesman at this point for the freest flow of factors of production possible, saying it is the best possible world. Who is yelling stop, stop, stop? Jeffrey Sachs, Henry Kissinger, the World Bank. Why are they yelling stop, stop, stop? Because they are saying, and quite clearly, that what the IMF is not considering is the political impact of doing this. In effect they are saying you are going to get too strong a reaction to this and therefore you have to have a kind of social capitalism on a world scale, and you can’t have the truly free factors, or you can’t have the system.
Hans kollega Samir Amin är inne på ett liknande spår:
Ms Albright says “the hidden hand of the market will never operate succesfully without the hidden fist which the U.S. army represents”. I think that she is right. She understands political economy and leaves pure economics to academics… University pure economists avoid talking of really existing cpaitalism. Just as their former Soviet colleagues who were discussing theoretical socialism, not the really existing one. Both are makers of ideologies.
Man kan fråga sig hur överheterna idag och i framtiden kan komma att agera för att bevara sin ställning, och systemets stabilitet. När man frågar sig detta kan man ibland bli tvungen att slakta sina egna heliga kor. Kanske är det inte så att Europa håller på att “islamiseras” (att etniska européers andel av befolkningen minskar är inte nödvändigtvis samma sak som islamisering, särskilt inte om det rör sig om nykomlingar som snabbt sekulariseras). Kanske är det istället så att islam börjar framstå som en praktisk syndabock för vissa delar av överheterna.
Även den populäre Obama kan i sammanhanget ifrågasättas, liksom att han dök upp just när legitimiteten för USA befann sig i botten och att media ofta rapporterar om pseudo-nyheter i samband med honom. Man kan här notera att även om de härskande skikten är färgblinda, och utan problem bjuder in både afghaner och afro-amerikaner i Skull & Bones och liknande, så är de dominerade grupperna det inte alltid. En president med “rätt” hudfärg kunde därför ta mycket av fokus från den reella politiken, och på så vis köpa tid. Olika etniska grupper har rört sig upp och ner i världssystemets hierarki under hela dess existens, och valet av en färgad president var då kanske främst en symbolisk uppdatering till en ny situation med en ny balans.
Wallerstein och hans kollegor berör i boken också den föränderliga geopolitiska situationen, där hegemonbegreppet används flitigt, liksom Carl Schmitts tankar kring land- och havsbaserade makter.
Hegemonies, like economic monopolies, are self-liquidating, in that the costs of exercising hegemony ultimately undermine the conditions that made it possible in the first place. As hegemonic powers decline, others seek to replace them, and historically this has turned out to be a contest between a land power that has opted for the path of world-empire versus a sea/air power that has opted for the path of achieving hegemony through economic superiority. This has led in each historical case to a “thirty years’ war” (that is, a war that involved all the major powers and resulted in great physical and human destruction). These wars have always been won by the power seeking hegemony… we can thus speak of cycles of hegemony, of which there have been three principal ones in the history of the modern world-system: that of the United Provinces with a high point in the mid-seventeenth century, that of the United Kingdom in the mid-nineteenth, and that of the United States in the mid-twentieth century.
- Wallerstein
Intressant är här också frågan om vilken roll Europa kan spela i framtiden. Flera av Wallersteins kollegor menar att det i nuläget inte finns något Europa, länderna är för splittrade och har en juniorstatus i förhållande till USA. Några av dem menar dock att det finns förutsättningar för ett Europa som agerar mer enat på den globala arenan i framtiden. Man kan här fråga sig om det är en slump att de rörelser som är islamkritiska, pro-israeliska och liberala, också tenderar att vara fientliga till ett tydligare europeiskt block. Med den framlidne geopolitikern Thiriart kanske man rentav skulle kunna misstänka att de är att betrakta som den amerikanska ordningens femtekolonnare i Europa. Framtiden lär här ge klarare besked, situationen är komplex inte minst då den reellt existerande eurokratin i hög grad är sådana femtekolonnare. I en situation av ökad konkurrens med USA kan båda dessa grupper komma att anamma Europa som en naturlig identitet och gemenskap. Klart är att vi lever i spännande tider.
I can see a gradually and perhaps increasingly bitter competetion between the commercial Europe and the commercial United States, which will have political aspects, and may drive a much greater degree of political union in Europe than today seems feasible.
- Pfaff
Permalink
06.04.09
Posted in Nationalsyndikalism, anarkism och kättarvänster at 23:10 by oskorei
Immanuel Wallerstein tillhör de främsta post-marxistiska teoretikerna, och hans världssystemsteori har påverkat stora delar av dagens anti-kapitalistiska rörelser. Intressant med Wallerstein är att mycket lite i hans analys egentligen är oförenligt med mer traditionella och identitära synsätt. Han menar likt Ivan Illich att den moderna kapitalismen inneburit mindre frihet och sämre livskvalitet för en majoritet av världens befolkning, att “framsteget” är en myt, och att det kapitalistiska världssystemet likt andra system har en början och ett slut.
I antologin The World We Are Entering – 2000 – 2050 har Wallerstein bjudit in ett antal akademiker från flera olika länder och ideologiska bakgrunder för att diskutera 32 centrala teser om världssystemet. Det är intressant läsning för systemkritiker av olika schatteringar, även om debattformen gör att det blir en del upprepningar och ointressanta inpass. Wallerstein har alltså skrivit en del andra böcker som egentligen är bättre, till exempel Liberalismens död.
Världssystemets balansräkning
Wallerstein inleder med en återblick på 1900-talet, som han beskriver som ett amerikanskt århundrade. USA hade alltså hegemoni under större delen av 1900-talet, och var att betrakta som den världspolis världskapitalismen behöver för att kunna fungera. Denna hegemoni har enligt Wallerstein alltmer urholkats, detta enligt premissen “det kostar att stanna på toppen”. Hegemonen måste lägga pengar både på vapen och olika former av bistånd, medan andra nationer kan växa i hennes skugga.
Samtidigt intresserar sig Wallerstein för det han kallar de anti-systemiska rörelserna (systemkritiska kanske är ett bättre svenskt begrepp). Hit räknar han arbetarrörelsen och nationella befrielserörelser. Dessa gick från en blygsam början till förvånande framgångar under 1900-talet, och grep makten i ett stort antal länder. Wallerstein menar att detta i sig hade en stabiliserande verkan. De fattiga och desperata, “de farliga klasserna“, sköt sina förhoppningar på framtiden, i tron att de systemkritiska rörelserna skulle förbättra världen efter att de tagit makten. Så blev dock inte fallet, och tron på en bättre framtid har ersatts med desillusionering och frustration. De farliga klassernas missnöje kommer därför enligt Wallerstein att ta sig mer öppet våldsamma former framöver, och det kommer att vara svårare att identifiera företrädare för dem med vilka systemets företrädare kan förhandla.
I diskussionerna riktas en del värdefull kritik mot Wallersteins beskrivning av 1900-talet. Man nämner att han inte intresserar sig tillräckligt för religionens roll, som är växande i stora delar av världen, och att han inte fullt ut tar med de destabiliserande effekterna av de kraftigt minskande födelsetalen i många länder. Man nämner också att han på grund av sin egen bakgrund delar synen på Sovjet och USA som de facto lierade, och missar det manöverutrymme som det kalla kriget dem emellan gav länder i Tredje världen. Någon deltagare i debatten noterar också att det är ideologiska skäl som förhindrar Wallerstein att räkna det nationalsocialistiska Tyskland som ett i raden av nationalistiska projekt, besläktat med den latinamerikanska populismen.
Kapitalismens framtid
Wallerstein menar att världssystemet/kapitalismen står inför så många utmaningar att dess dagar är räknade. Vad det kommer ersättas av är inte på förhand givet, det kan både bli bättre och sämre än dagens system, och våra handlingar idag har historiskt sällsynta möjligheter att påverka utfallet.
Vad han noterar är bland annat att talet om globalisering som något nytt och oundvikligt var en myt, och att världssystemet gått igenom liknande faser tidigare. Han beskriver också hur systemet präglas av ökande polarisering mellan fattiga och rika. Det som här gör Wallerstein intressant för systemkritiker är att han beskriver den reella ekonomiska verkligheten, något som ofta underskattas när man fokuserar på ideologier och religioner och tar kapitalismen för given.
Någon av deltagarna menar att det inte är omöjligt att världssystemet kommer ersättas av ett världsimperium. Sådana har förekommit historiskt, men då bara omfattat en del av världen.
Samir Amin bidrar också med en artikel om relationen mellan marknad och demokrati. Artikeln tillhör hans mindre intressanta bidrag, mer värdefulla är hans korta men kärnfulla inlägg i de löpande diskussionerna.
Geopolitik
Geopolitiskt talar Wallerstein om den dominerande Triaden, av USA, Europa och Japan. Han förutspår en ökande ekonomisk rivalitet mellan dessa tre, där Japan och USA på sikt kommer bilda ett block och slå ut Europa. Detta stycke är av värde för sverigedemokrater och andra som i sin EU-kritik fastnar på det rent nationalstatliga planet och inte intresserar sig för geopolitiska frågor överhuvudtaget. Debatten som uppstår mellan akademikerna har också en del intressanta inslag, vissa av dem menar att Europas folk aldrig mer kommer kunna enas eller föra krig, medan andra menar att de tvärtom redan börjat tröttna på amerikansk kultur och att Frankrike har en levande militär tradition.
Wallerstein menar att Kina kommer att knytas till det amerikanska blocket, medan Ryssland kommer bli en del av det europeiska. En del av de medverkande menar däremot att Ryssland redan försökt närma sig Europa, men inte kommer göra om det misstaget.
Man kommer också in på konflikten mellan Nord och Syd. Wallerstein identifierar här några möjliga strategier för ledare i Syd. Man kan radikalt ta avstånd från Väst, som Irans Khomeini (även om en del av de medverkande betonar att det här lika mycket rör sig om en annan modernitet). Man kan likt Saddam Hussein utmana Väst militärt, något även Nordkorea tycks försöka. En tredje “strategi” är migration direkt till det rika Nord, något Wallerstein menar kommer leda till stora etno-sociala konflikter.
Geokultur
Wallerstein använder ofta begreppet geokultur, och med det syftar han på den uppsättning av värderingar och regler som håller världssystemet samman. Dess centrala aktörer har exempelvis varit stater, och det har funnits tre huvudsakliga ideologier (som Wallerstein tolkar som reaktioner på Franska revolutionen, dessa tre är konservatism, liberalism och radikalism/socialism).
Även geokulturen befinner sig i en kris. Framstegstron och tron både på liberalismen och de systemkritiska rörelserna har fått sig några rejäla törnar under 1900-talet, vilket Wallerstein beskriver som en ideologiernas kris. Detta kan leda till öppna konflikter av ett slag som är svårare att hantera.
Vidare har nationalstaten hamnat i en legitimitetskris. Den har svårare att hantera problem, och att erbjuda trygghet. Alla de tre ideologierna har också utvecklat eller återfunnit varianter som är kritiska till staten. Man kan här, som japanen Inoguchi, tillägga att den amerikanska hegemonen underminerat nationalstaten som aktör, genom “humanitära” krig och liknande.
Wallerstein menar alltså att vi redan befinner oss i en mörk era, “the dark ages”, och att framtiden kommer att präglas av mer förvirring, mer otrygghet, och mer kaos generellt. Detta kaos kommer sedan att leda till något verkligt annorlunda.
Relaterat
Perspektiv på finanskrisen
2008 – att leva i spännande tider
Den historiska kapitalismen – utdrag
Wallerstein och liberalismens död
Permalink
05.23.09
Posted in Nationalsyndikalism, anarkism och kättarvänster at 9:20 by oskorei
Den svenska vänstern dras med problemet att dess sympatisörer är politiskt korrekta redan innan de blir socialister, en följd av att de vuxit upp i ett samhälle dominerat av politiskt korrekta institutioner. Detta innebär bland annat att de inte kan tänka klart kring frågor som nation och etnicitet.
Så har det dock inte alltid varit, många av socialismens pionjärer var etniskt medvetna och även under 1960-talets anti-koloniala kamp ser vi det Maxime Rodinson kallade en Nationalisme Marxisant, nationalistiska idéer i marxistiska kläder. En viktig föregångare till dessa var de såkallade nationalkommunisterna i den unga Sovjetunionen, en grupp som beskrivs i Alexandre Bennigsens och Enders Wimbushs Muslim National Communism in the Soviet Union.
Dessa tänkare och aktivister ska inte förväxlas med de tyska respektive sovjetiska nationalbolsjevikerna. Skillnaderna, i synnerhet mot de senare, är betydande.
Historisk bakgrund
Ryssland hade gradvis underkuvat ett stort antal sibiriska, centralasiatiska och kaukasiska folkslag. Dessa hade fört sin befrielsekamp under flera olika fanor. Religiösa ledare som den legendariske imam Sjamil hade haft en viktig roll att spela, under tidigt 1900-tal hade många av de underordnade folken frambringat borgerliga eliter som fört sin kamp för nationell autonomi som liberaler. När den ryska centralmakten visat sig omöjlig att påverka hade man istället influerats av socialistiska rörelser, och en tid av nationalsocialistiska rörelser hade ersatt den liberala. Detta var långt innan 1930-talet, och dessa skilde sig på flera vis från den senare tyska rörelsen med samma namn. En del av de grupper som kombinerade nationalism och socialism under denna period var judiska.
I samband med det ryska inbördeskriget kom bolsjevikernas idéer att nå dessa folk. Många socialistiska och nationalistiska aktivister fann marxismens och Lenins tankar om att kolonialism var otänkbart under socialismen lovande, och kom att välja den röda sidan under inbördeskriget. Detta berodde också på att de vita generalerna ofta var öppet fientliga mot allt tal om deras folks frihet.
Bennigsen och Wimbush koncentrerar sig på tatarer, kazaker, basjkirer och några andra östliga folk, men berör också georgiska, judiska och ukrainska motsvarigheter till nationalkommunisterna, såsom den ukrainske kommunisten Skrypnik, de judiska Bundisterna och det georgiska Hümmet. Några folk, som tjetjener och tjerkesser, tycks inte ha haft någon betydande nationalkommunism, möjligen eftersom de befann sig på ett annat stadium i sin konstituering från lösare etniska grupper till de nationer i egentlig mening de på sikt skulle komma att bli som följd inte minst av sovjetiskt förtryck.
Teori
De nationalkommunistiska ledarna var både teoretiker och aktivister, och teorier som inte hade praktisk användning intresserade dem inte. Det de fann särskilt värdefullt i leninismen var tanken att världskapitalismen var som mest sårbar i sin svagaste länk. Lenin hade tolkat Ryssland som den svagaste länken, nationalkommunister som Sultan Galiev menade att den koloniala världen var en än svagare länk.
Man menade att de etniskt ryska och judiska bolsjevikernas tro på att arbetarna i Västeuropa skulle resa sig i revolution och ge sitt stöd åt Sovjet var felaktig. De skulle inte resa sig under överskådlig tid, den revolutionära potentialen fanns österut. Man pekade inte minst på Kina, Iran och Turkiet som revolutionära krutdurkar. Nationalkommunisterna talade här om “proletära nationer”, ett begrepp som användes även av de blivande italienska fascisterna.
I dessa länder fanns sällan några större urbana proletära grupper, och nationalkommunisterna menade därför att det var mer realistiskt med en allians mellan de fattiga bönderna och städernas nationalistiska borgerskap (ett historiskt block jämförbart med Gramscis national-populistiska alternativ). Dessa skulle erövra makten, och under denna tid skulle parollen om “klass mot klass” tonas ner. Man menade också att för att kunna väcka de koloniala massorna var det nödvändigt att man tonade ner den anti-religiösa propagandan. Bolsjevikerna var redan vid denna tid ökända för sina såkallade “kavalleriräder” där etniskt ryska arbetare stormade kyrkor, moskéer, pagoder och synagogor, och mördade troende civila. Dessa anti-religiösa pogromer hade ofta en etnisk komponent, i nationalkommunisternas hemländer var det ofta etniskt ryska kolonister som angrep tatarers, basjkirers och andra “reaktionära” urbefolkningars moskéer.
Detta bidrog till att nationalkommunisterna modifierade marxismens och Lenins optimistiska syn på etniska relationer under socialismen. Lenin menade att i en socialistisk stat skulle etniska konflikter dö bort, men nationalkommunisterna förutsåg att socialismen kunde komma att ärva storrysk imperialism. I praktiken kom deras föraningar att besannas, vilket inte minst demonstrerades av folkmordspolitiken som senare riktades mot allt från kalmucker och tjetjener till kosacker och balter.
Nationalkommunisterna såg inte heller de egna folkens historia som enbart något negativt. Tvärtom anknöt de gärna till denna för att ge socialismen en historisk kontinuitet. Ukrainska kommunister lyfte fram de zaporogiska kosackerna som historiska förebilder, medan turkestanska kommunister lyfte fram Genghis Khan och islams förenlighet med marxismen. Man menade att kommunismen var ett stadium i de egna folkens historia, inte att den skulle upplösa dessa folk. De austro-marxistiska tänkarna, som Renner och Bauer, var här en viktig inspirationskälla.
Galiev och hans kamrater betonade också den pedagogiska och ideologiska roll de röda förbanden kunde spela för tatarer och andra folk. Det var genom den militära organisationen en ny världsåskådning kunde spridas, i samhällen som ofta saknade både borgerskap och skolor. Här ser vi likheter med maoismen, och den nordkoreanska jucheideologin.
Undergången
De tidiga nationalkommunisterna uppmuntrades i sina villfarelser om bolsjevismens minoritetsvänliga karaktär av Lenin och Stalin, av realpolitiska skäl. Inbördeskriget mot de vita generalerna pågick för fullt, och minoriteternas insatser var ibland avgörande för stridernas utgång. 50.000 basjkirkrigare var exempelvis en betydande styrka i striderna i Sibirien, och om de kunde fås att tro att bolsjevikerna respekterade deras oberoende var det praktiskt.
Men när segern var vunnen framträdde paradoxen i Lenins teorier om nationsfrågan desto tydligare. Å ena sidan hade han sagt att folken skulle ha rätt att lämna Ryssland under socialismen. Å andra sidan hade han sagt att detta inte skulle bli troligt eller nödvändigt, då socialismen skulle skydda deras intressen. Detta innebar att den som krävde ökad autonomi för just sitt folk var att betrakta som en som krävde det onödvändiga, någon som alltså snarare drevs av nationalistiska avvikelser än av marxism. Denna någon kunde därför utan problem uteslutas ur partiet och/eller avrättas, vilket också drabbade ett stort antal nationalkommunister.
De försökte göra motstånd både inom och utom partiet, men förgäves. Enver Pascha stupade i strid, Sultan Galiev och hans kamrater fängslades och avrättades. “Sultangalievism” kom att bli ett i raden av begrepp som användes när oliktänkande skulle anklagas för avvikelser.
Under socialismen kom det att gå som de förutspått. Etnisk imperialism fortlevde. Reglerna om att ett visst antal ämbetsmän i exempelvis en tatarsk region skulle tillsättas av tatarer avskaffades, och i många av urbefolkningarnas sovjetrepubliker dominerade etniska ryssar. Ren kolonisering uppmuntrades också, massinvandring av etniska ryssar till småfolkens republiker som gjorde att urbefolkningen blev i minoritet. Deras naturresurser exploaterades också hänsynslöst, deras alfabeten ersattes av det kyrilliska, moskéer stängdes, et cetera. Geopolitik med storryska förtecken i kombination med Stalins paranoia ledde till folkmord på allt från kolanorrmän och estlandssvenskar till kalmucker och tjetjener, i en omfattning som tsarismen knappast kunnat genomföra. Stödet till bolsjevikerna visade sig historiskt bygga på en felaktig bedömning.
Utrikespolitiskt fördes heller ingen revolutionär politik. De sovjetiska ledarna föredrog att svika iranska, turkiska och andra kommunister och revolutionärer om man istället kunde få en stabil och relativt neutralt inställd regim i grannländerna.
Arvet
Sultan Galiev och hans kamrater förlorade striden om makten i Sovjetunionen, och de betalade för det med sina liv. Bennigsen och Wimbush spårar dock deras inflytande till den koloniala världen, och finner att det varit betydande. Medan maktbalansen ännu var osäker tilläts de att medverka vid kongressen för de östliga folken i Baku 1920, där många blivande ledare från Tredje världen kunde stifta bekantskap med dem. Lika viktigt var att många av nationalkommunisterna verkade som lärare vid Kommunistiska universitetet för österns arbetare under det tidiga 1920-talet. Dit kom den revolutionära eliten, såsom indiern Manabedra-Nath Roy, holländaren Sneevliet, japanen Tan Malaka, kinesen Liu Shao-Shi, vietnamesen Ho Chi Minh och iraniern Sultan Zade. Dessa kom senare, var och en på sitt sätt, att stå för liknande idéer som nationalkommunisterna.
Bennigsen och Wimbush visar också hur den algeriske ledaren Ben Bella öppet citerade Galiev. De tar också upp sådant som Tan Malakas syntes av nationalism, islam och marxism, och den peruanske Mariategui, som också visar sig ha varit i Europa på 1920-talet och intresserat sig för nationalkommunisternas frågor.
Historien kom att ge Galiev och hans kamrater rätt. Koloniserade och landsbygdsbaserade folk var de mest revolutionära under 1900-talets senare del, och deras ledare utgick normalt lika mycket från den förtryckta nationen som historiens subjekt som från mer abstrakta idéer om klass. I många länder var det också armén som var revolutionär till en sådan grad att dess nationalism övergick i socialism, från den peruanska velasquismen och den libyska qhadafismen till Burkina Fasos ledare Sankara. Likaså kom det att visa sig att konkurrens och konflikter mellan etniska grupper inte upphörde med socialismen, vare sig i Sovjet, på Balkan, eller någon annanstans.
Den nydemokratiska kulturen är nationell… Den tillhör vår egen nation, och bär våra nationella karaktäristika… marxismen måste integreras i nationens karaktäristika och ges en definitiv nationell form innan den kan vara användbar…
- Mao Tsetung
Relevans idag
För dagens socialister är Bennigsens och Wimbushs studie en veritabel guldgruva. Den ger viktig vittnesbörd om hur stalinismen fungerade, och detta från ett socialistiskt perspektiv (en annan sådan bok är Berkmans The Bolshevik Myth). Historien om Galiev och hans kamrater visar också ett möjligt perspektiv på den etniska och nationella frågan, och den är därför mycket värdefull för den socialist som börjat genomskåda den politiskt korrekta pseudo-religion som ligger som en våt filt över mycket av dagens marxism.
Samtidigt måste man vara medveten om historiens föränderlighet. Galiev verkade i ett samhälle som nyligen nåtts av kapitalismen, med den sociala och ideologiska struktur detta medförde. Vi lever däremot i ett samhälle med helt annan klasstruktur, och andra ideologier att ta ställning till. I dagens Sverige finns ingen omfattande klass av fattiga bönder, däremot en Ny klass knuten till byråkrati och media, och koloniseringen som äger rum har en annan karaktär än den som drabbade tatarer och uzbeker. Det betyder att dagens nationalkommunist måste göra en analys av dagens samhälle, och anpassa sin praktik och sina visioner därefter.
För den etniskt medvetne icke-socialisten är däremot Bennigsens och Wimbushs studie sannolikt av mindre intresse.
Relaterat
Socialism och samhälle
Permalink
05.01.09
Posted in Nationalsyndikalism, anarkism och kättarvänster at 9:08 by oskorei
På arbetarklassens högtids- och kampdag kan det vara på sin plats med några intressanta lästips. Den moderna vänstern är ofta förutsägbar och föråldrad, men dagens lästips tar upp socialister som på olika sätt brutit med det rådande konsensus. Flera av dem betonar också samhället som revolutionärt subjekt snarare än klassen, vilket innebär att det finns likheter med den etniskt medvetna och anti-liberala kritiken av kapitalismen. Samtidigt bör man vara medveten om skillnaderna, men om man är kapabel att läsa kritiskt kommer man oavsett politisk hemvist att få flera värdefulla argument och nya perspektiv.
IWCA och mångkulturalismen
…because this dampens wages down and keeps the working class insecure through the creation of what can only be described as a reserve army of labour: immigration is being used as a weapon of class warfare.
- IWCA
Det första lästipset kan förefalla paradoxalt, då det rör sig om brittiska IWCA, Independent Working Class Association. IWCA har sina rötter bland annat i anti-fascistiska kretsar, men har utifrån en klassanalys kommit att kritisera både massinvandring och mångkulturalism. Bland annat betraktar man dagens invandringspolitik som ett vapen i ett klasskrig. Massinvandringen leder i en situation då det redan råder utbredd arbetslöshet till skapandet av det Marx kallar en arbetets reservarmé. Kort sagt handlar det om politik och makt. När det finns hundratusentals eller rentav miljoner arbetslösa har man betydligt mindre att komma med som enskild anställd i förhandlingar och konflikter, för det står alltid någon annan beredd att ta över ens arbete till lägre lön. IWCA återger flera citat från politiker och andra som visar att de är väl medvetna om denna massinvandringens effekt.
Intressant är alltså att de sätter invandringspolitiken i ett klassperspektiv, det är trots allt en politik som förs av “eliter” i en kapitalistisk ekonomi. De sätter det också i ett historiskt perspektiv, och analyserar hur överheten globalt trängt tillbaka folken under de senaste tre decennierna. Här utgår IWCA bland annat från den konservative ekonomen Friedrich List, som visade hur en underutvecklad nation kan ta skada av en alltför “fri” handelspolitik. Idag förs just en sådan global frihandelspolitik, och följden är att många ekonomier i Tredje världen är sådana att många som bor där vill därifrån.
Den som inte vill tala om kapitalismen, bör tiga om massinvandringen.
- Alain de Benoist
IWCA har kommit att ses som “kontroversiella” på grund av sin klassanalys av invandringspolitiken, och av mångkulturalismen som en segregerande ideologi. Deras positiva inställning till att lokalsamhällen själva tar itu med socialt avvikande beteende som missbruk och brott har också lett till en del kritik. Värt att notera är att de fortfarande är etniskt ointresserade socialister, och inte gör några skillnader mellan olika arbetare beroende på hudfärg eller härkomst. Deras analys av invandringspolitiken är hur som helst intressant, och återfinns här:
Kicking away the ladder at home and abroad: immigration, globalisation and neo-liberalism
Läs även: Vänster mot massinvandring – några länkar
Centralasiatiska nationalkommunister
The nation was at the heart of muslim national communist theories, but these muslims considered themselves to be genuine marxists, nonetheless.
- Bennigsen och Wimbush
Något som tidigare berörts på bloggen är dialektiken mellan etnicitet och klass. Ett intressant historiskt exempel på detta finner vi i mötet mellan marxistisk teori och nationell frihetskamp i det tidiga 1900-talets Ryssland. Detta möte beskrivs i boken Muslim National Communism in the Soviet Union av Bennigsen och Wimbush, en bok som delvis finns tillgänglig på googlebooks och amazon.
I was led towards socialism by the love of my nation, which weighs so heavily on my heart- Sultan Galiev, volgatatarsk nationalkommunist
Bennigsen och Wimbush följer hur socialistiska idéer nådde de olika folk som ingick i det ryska imperiet, tatarer, kazaker, azerbaijaner och andra. Många av dessa hade en längre tradition av motstånd, ett minimalt proletariat, och inhemska eliter med ett betydande stöd hos sina egna folk. Det var dessa eliter som kom att anamma nationalkommunistiska idéer, bland annat eftersom de utlovade effektiva metoder för kamp och mobilisering, möjlighet till internationellt stöd, och möjligheten till nationellt självbestämmande.
Teoretiskt är nationalkommunisterna också intressanta, eftersom de föregriper Maos tankar om bondeklassen och koloniserade folk som potentiellt revolutionära. De påminner också om austro-marxisternas syn på nationen som något som fortlever in i det klasslösa samhället (den hugade rekommenderas att läsa Otto Bauer). Deras tankar om “proletära nationer” liknar också de resonemang som fördes i Italien av bland andra “renegaten” Bombacci. Ofta såg de också de egna folkens traditioner och religion som något som inte automatiskt var oförenligt med socialismen.
Den renlärige marxisten kan invända att de hade att verka i sociala miljöer med mycket begränsade proletära skikt, eller rentav att de var borgerliga nationalister med ett för sådana ovanligt språkbruk, men intressanta exempel är de oavsett vilket. På sikt kom de att krossas av bolsjeviker från andra etniska grupper, några av dem ledde också väpnade uppror när de insett vad som väntade dem i det sovjetiska imperiet. Detta bevisade att deras varningar för att etniska grupper kunde förtrycka varandra även efter kapitalismen inte var gripna ur luften, även om realiteten doldes av universalistisk retorik. I land efter land kom också snarlika synteser av nationalism och socialism att inspirera befrielsekampen under avkoloniseringen, synteser som hade mer gemensamt med Sultan Galiev än med Josef Stalin.
Jacques Camatte
The explanation for this is to be found in the domestication of humanity, which comes about when capital constitutes itself as a human community. The process starts out with the fragmentation and destruction of human beings, who are then restructured in the image of capital; people are turned into capitalist beings, and the final outcome is that capital is anthropomorphised.
- Camatte
Sibiriska och centralasiatiska nationalkommunister kan kanske avfärdas eftersom de företrädde för-kapitalistiska samhällen, och därför kunde betona nationen snarare än klassen. Dock är detta inget de varit ensamma om. När situationister och autonoma marxister omdefinierat arbetarklassen så att den omfattar i princip hela samhället, inklusive skolbarn och hemmafruar, så skulle man egentligen lika gärna kunna använda termen samhälle. Det finns också ett antal intressanta socialister som sett samhället som det radikala alternativet till kapitalet, som grunden för motståndet.
En intressant teoretiker med rötterna i marxismen är fransmannen Jacques Camatte. Camatte utmanade konsensus redan på 1970-talet. Han menade att kapitalets framgångar varit så omfattande att vi idag lever i ett kapitalistiskt samhälle. Detta betyder också att arbetarklassen inte automatiskt är revolutionär, och att vänsterns fixering vid “arbetare” inte är lika korrekt som tidigare. Här påminner Camatte om Marcuse som sökte arbetarklassens ersättare i marginella grupper som studenter och etniska minoriteter, men hans alternativ är ett annat. För Camatte är det samhället som är alternativet, och han står här nära bland annat Landauer och Polanyi.
The right is a movement of opposition to capital that seeks to restore a moment which is firmly rooted in the past. Hence in order to eliminate class conflict, the excesses of capitalist individualism, speculation and so on, the Action Francaise and the Nouvelle Action Francaise (NAF) envisage a community which can only be guaranteed, according to them, by a system of monarchy.
- Camatte
Intressant är att han inser att detta leder till att höger-vänster-dikotomin är mindre användbar, och han beskriver till och med den tyska nationalsocialismen som ett (på flera sätt felaktigt) försök att återupprätta samhället när det undergrävts av kapitalet.
Skillnaden mellan Camatte och Landauer å ena sidan, och den radikala högerns syn på samhället å den andra, är att de förra menar att traditionella samhällsformer spelat ut sin roll och varken kan eller bör återupplivas. Frågan är naturligtvis om inte detta är aningen naivt, människor tycks exempelvis föredra att organisera sig och leva i etniska och kulturella gemenskaper när de ges möjligheten. Massinvandringspolitiken och det mångetniska idealet framstår alltså snarast som ett hinder för att samhället ska kunna få den sammanhållning som krävs för att kunna vara en motvikt till kapitalet (något som också beskrivits av forskare som Putnam). Detta borde vara en tungt vägande invändning även för de individer som inte inser att massinvandring på sikt leder till folkmord och urbefolkningarnas försvinnande.
Mer Camatte hittar vi här:
Against Domestication
Marxists.org – Camatte
Green Anarchy – Camatte (en intressant artikel om den äldre Camattes betydelse för anarko-primitivister och andra civilisationskritiker)
Den hugade rekommenderas också den civilisationskritiske anarkisten Ivan Illich, och hans kritiska syn på både sjukvård, tillväxt, modern teknologi och utbildningsväsen.
Tipstack till becqon och småborgaren.
Permalink
04.22.09
Posted in Nationalsyndikalism, anarkism och kättarvänster at 22:16 by oskorei
I dagens politiska landskap anses det vara en ideologisk avvikelse när en socialist samtidigt visar positivt intresse för sin etnicitet, eller föreställer sig en värld vars beståndsdelar är fria, självständiga folk (särskilt illa är det om socialisten ifråga råkar härstamma från Europa). Så har det dock inte alltid varit, och det kan därför strax innan arbetarklassens högtidsdag vara av intresse att studera det historiskt föränderliga förhållandet mellan klass och etnicitet.
Under hela socialismens historia har det funnits en spänning mellan klass och etnicitet/nationalitet, ofta i form av en latent konflikt mellan nedärvd teori och reella historiska processer. Det är dialelektiken mellan dessa båda poler dagens inlägg ska försöka studera närmare.
Pionjärerna
För att säkra den internationella freden måste först och främst alla nationella spänningar undanröjas, måste varje folk bli oberoende och herre i sitt eget hus.
- Karl Marx.
De tidiga socialistiska teoretikerna hade ofta en positiv syn på den egna nationen, och tycks sällan ha menat att denna skulle utplånas i den klasslösa eran som väntade. Vi kan här naturligtvis också hitta tidstypiska åsikter, som snarare kan ses som eftergifter för en viss Zeitgeist än som något särskilt socialistiskt, exempelvis Proudhons tidvis upphetsade antisemitism och satanism, eller den yngre Marx anti-slaviska tendenser, men även om man bortser från dessa kan man knappast spåra de anti-nationella känslor som dominerar så mycket av modern vänster.
Några av de tidiga pionjärernas ambivalenta syn på nationerna, och andra frågor, under socialismen har berörts i tidigare inlägg, detta gäller bland annat Proudhon, Bakunin, Marx och Engels, och den fascinerande Fourier.
Den slutsats som gradvis kom att nås var dock att det var klassen som var det historiska subjektet. Nationen var ett objekt, som arbetarklassen på sin höjd skulle erövra. Redan här finns naturligtvis möjligheter till en intressant tolkning. Från att ha dominerats av borgarklassen skulle nationen framöver domineras av proletariatet, detta antyder både en historisk brytning och en historisk kontinuitet, då det ju trots allt rörde sig om samma nation. Den ursprungliga internationalismens mål framstår då som ett samarbete av proletariat i olika nationer med varandra, men inte som dessa nationers utplånande.
Redan här kan det dock vara värt att kort nämna skillnaden mellan marxismens och en del nationalistiska ideologiers syn på vad som är en nation. Marxismen har en historisk definition, där nationer gradvis växer fram under en historisk process, medan en del nationalistiska ideologier istället lägger tonvikten vid det ursprungliga och essentiella (kort sagt rasen). Gränsdragningen har dock ofta varit diffus, de nordkoreanska ledarna har en syn på blodets roll som ligger Marx fjärran, samtidigt som Sverigedemokraternas kulturnationalism har mer gemensamt med den klassiska marxismen.
Nedärvd teori eller historisk process
Den historiska verkligheten kom dock gång på gång att visa att situationen inte var fullt så enkel som teorin gjorde gällande. När klassen, genom sitt parti, tog makten var det normalt i givna nationer, och det som följde var en politisk modell byggd på federation mellan etniska grupper. Detta är övertydligt i Sovjetunionen, en union av etniskt baserade rådsrepubliker. Stalin må ha teoretiserat kring att språken gradvis skulle ersättas av ett fåtal större “zon-språk”, men i praktiken fortlevde de etniska grupperna.
Den nedärvda teorin saknade till stor del analytiska verktyg att förklara den historiska processen som ägde rum i socialistiskt land efter socialistiskt land. Istället valde man ofta att se kampen mellan nationer som en kamp mellan koloniala nationer och mer “proletära” nationer, något som dock riskerade att presentera den nationella frågan i rent negativa termer. Den nationella befrielsekampen skulle lätt kunnat framstå som en kamp mot något snarare (kapitalistiskt herravälde) än en kamp för något (det egna folkets särart och arv). I praktiken relaterade de flesta kommunistiska ledare till det egna folket, och lyfte fram historiska förebilder även om teorin innebar svårigheter att förhålla sig till mycket av de egna “reaktionära” traditionerna (jämför exempelvis den kinesiska kulturrevolutionen, då tempel förstördes och munkar mördades). I Östtyskland förde man gärna fram historiska hjältar som bondeledare och vetenskapsmän.
Nationen som historiskt subjekt i socialismen
Vad den historiska processen visar är att det inte bara var klassen som var det historiska subjektet, i varje fall inte efter att dess partier gripit makten. Då var nationen eller den etniska gruppen ett lika viktigt subjekt. Ska man förstå den jugoslaviska efterkrigspolitiken underlättar det exempelvis betydligt om man ser den som en historia om hur olika nationers företrädare inom den jugoslaviska staten bildar allianser, kompromissar, konkurrerar, och slutligen går ut i öppen konflikt. Samma användande av nationalistisk retorik användes av bland annat den albanske ledaren Enver Hoxha när han försökte försvara sina landsmän i Kosovo, och man kan ana något liknande i de nepalesiska maoisternas behandling av immigrerade grupper. Liknande manövrer ser vi i Sovjetunionen, med intriger mellan ukrainska kommunister och deras herrar i Moskva, eller konflikterna mellan kommunister av judisk börd och etniskt polska kommunister i bland annat Polen. Man kan också nämna hur östeuropeiska regimer behandlade marginella folkgrupper, såsom romer, eller hur man i krig snabbt anammade en patriotisk symbolik i propagandan. Statens dominerande roll gjorde alltså i sig att konflikter mellan etniska grupper innehöll stora vinster och lika stora förluster. Den grupp som stod utan kontroll av en så omfattande apparat kunde inte betraktas som en ödesgemenskap. Den statssocialistiska modellen i sig kan alltså ha bidragit till konflikter och till det etniskas fortlevnad.
I idealfallet kan man rentav säga att socialismen strävade efter att göra nationen till det verkligt historiska subjektet, efter att arbetarklassen ersatt splittringen med enhet. I realiteten var det dock lika vanligt att socialismen snarare gjorde nationen till historiskt subjekt genom konflikter och konkurrens mellan etniska grupper i den socialistiska staten.
Realsocialismen och “västmarxismen”
I efterhand är det med blandade känslor man kan se på den såkallade realsocialismen. Där fanns försonande och positiva drag, som försöken att återge nationen en reell suveränitet, att sprida läskunnighet och modern sjukvård, och annat. De realsocialistiska ledarna var inte sällan ganska konservativa, i frågor som synen på homosexualitet, militära värden, arbetsmoral, konst och patriotism. Samtidigt innebar teorin i sig, liksom byråkratin, stora begränsningar. Den hätska klasskampsretoriken innebar ofta grymma övergrepp på stora delar av det egna folket, och den politiska modellen var repressiv. Synen på människa och natur, eller det gudomliga, får också ses som direkt skadlig. Men detta är idag historia, till den grad att självutnämnda “revolutionära kommunister” i de flesta fall inte ens får makthavarna att höja på ögonbrynen.
Den socialism som kommit att dominera samtiden är istället den som utvecklades i Västeuropa och USA, inte minst av Frankfurtskolan och studentrevoltörerna från 1968. Här är det inte längre arbetarklassen som står i fokus, och än mindre nationen. De sociala skikt som format denna nya “vänster” och som legitimerar sin sociala dominans med den är snarare den nya medelklass som uppstått i välfärdsstaten. Kort sagt den klass som av Milovan Djilas i Jugoslavien och Paul Gottfried i USA kallats “den Nya Klassen“.
Denna klass, och dess världsbild, är mer intresserad av att hitta offer vars intressen klassens medlemmar i egenskap av journalister, socialarbetare och annat kan framföra, mediera och tillgodose. Den gamla vänstern bestod ofta av arbetarmilitanter som framför sig såg hur en allt starkare arbetarklass tog över staten (även om Kafka var närmare sanningen när han förutspådde att de skulle föra nya byråkrater till makten). Den nya vänstern hade en annan syn på framtiden.
Detta innebar också att samhället kom att ses som mer fragmentariserat än tidigare. Den gamla vänstern hade beskrivit en konflikt mellan klasser, men den nya vänstern förde in allt från sexuella minoriteter till handikappade i det hela, ofta med moraliserande övertoner. I den oöverskådliga situationen var det sedan nödvändigt med en upplyst “ny klass” som kunde försvara alla dessa svaga gruppers intressen. Detta ligger paradoxalt nog närmare liberalismens individualism än man vid första anblicken kan tro. Den nya klassens medlemmar ser nämligen som sin uppgift att hjälpa alla bli individer, lika rotlösa som den nya klassen. Individen måste befrias från “strukturer” som “rasism”, “heteronormativitet” och “patriarkat”, och det kan bara uppnås genom den nya klassens förmedling.
Den nya klassen ingår till stor del i ett ideologiskt fält med sitt centrum i den amerikanska akademiska världen, där Frankfurtskolan efter 1930-talet kom att etablera sig och där idag ett flertal ledande queerteoretiker och postkolonialister är verksamma. Detta, ihop med dess individualism, innebär att den är transnationell eller rentav antinationell. Man kan därför säga att den senmoderna vänstern när en orm vid sin barm, en ideologisk tendens som har mer gemensamt med liberalismen än med äldre vänsters kamp för klass och nation. Flera insiktsfulla socialistiska tänkare har insett detta genom åren, från Paul Piccone till Christopher Lasch, men hittills har deras kritik inte lett till några större resultat. När vi idag ser hur den nya klassens system genom ekonomisk kris och de spänningar massinvandringen för med sig börjar gå mot sitt slut, kan man dock föreställa sig att även dess nya “vänster” kommer att bli alltmer aktivt utmanad.
Relaterat
Vänster mot massinvandring – några länkar
Vår antikapitalism och deras
Svarta pantrar och vita vargar
Karl Marx och irokeserna
Juche och den rena koreanska rasen
Tankar kring marxismen
Neo-socialisterna
Gramsci och 1968
Paul Piccone och den moderna vänsterns vägval
Aequitas et Libertas – The National Communist Alternative
Permalink
04.11.09
Posted in Nationalsyndikalism, anarkism och kättarvänster at 9:59 by oskorei
Att politiska partier påverkas av tidsandan i de samhällen där de är aktiva torde vara en självklarhet, om inte annat är den svenska borgerlighetens anammande av vänsterideal som queerteori och mångkulturalism ett bra exempel. Denna påverkan tar sig dock olika uttryck historiskt, ett intressant exempel på det är de så-kallade neo-socialisterna under tidigt 1900-tal.
Det tidiga 1900-talet var en period som präglades av en förvirrad vänster och en mer radikal, anti-borgerlig, högers återkomst. Bakom båda dessa tendenser låg inte minst det Första världskriget, som dels fått vänsterns tro på internationalism och pacifism att framstå som något naiv, dels gett ett stort antal socialistiska militanter erfarenheter av att ingå i en nation under vapen och låtit dem återstifta kontakten med patriotiska och heroiska värden. Samtidigt framstod den klassiska marxismens teorier som föråldrade, eftersom samhället hade förändrats sedan 1800-talet. I denna situation svarade Lenin med teorin om imperialismen som kapitalismens nya fas, Bernstein hade gett uttryck för revisionismen, et cetera. Det fanns dock även ett stort antal socialister som influerades av teorier med ett ursprung i den radikala högern (och med höger åsyftas här inte liberal, borgerlig “höger” utan den idétradition som motiverat motståndet mot 1789 års idéer).
The principal leaders of Italian Fascism were heretical Marxists precisely in the sense that their experience had taught them that traditional Marxism offered little guidance in the tortured reality of the first decades of the twentieth century.
- professor Gregor
Bland dessa socialister som på olika vis utvecklade nya teorier för en ny situation återfinner vi teoretiska “tungviktare” som Robert Michels, Georges Sorel, och Werner Sombart. I Tyskland återfinner vi Ernst Niekisch, och den intressanta nationalrevolutionära miljön (med namn som Jünger, von Salomon och Hielscher). Italien hade mer än sin beskärda del av marxister och syndikalister som kom att utveckla sina teorier för att vara adekvata i en ny situation, bland annat Bombacci, Mussolini och Panunzio. I Sverige är kanske leninisten Nils Flyg det mest kända exemplet, och ledde det i särklass största tysk-vänliga partiet under kriget. Man kan också frestas att nämna makarna Myrdal och folkhemmets intresse för rashygien och eugenik, men detta får snarare ses som påverkan från 1800-talets socialdarwinism än som genuina högertankar (liknande program riktade mot bland annat romer återfanns förövrigt i flera länder bakom “Järnridån).
Neo-socialisterna
Perioden såg också en intressant utveckling i Frankrike och Belgien, med de såkallade neo-socialisterna. I likhet med Flyg rörde det sig inte sällan om grupper som uteslutits ur det synnerligen auktoritära Komintern, och som i den situationen hade en ökad frihet att anpassa sina teorier till en ny verklighet. Centralt för neo-socialisterna var Planen, att samhället skulle styras genom en plan, att klasskampen skulle ersättas av ett klassamarbete/korporatism där även mellanskikten inkluderades. I efterhand ser man att detta var idéer som framfördes på många håll under perioden, som ett svar på marknadsekonomins kris. I USA kallades det New Deal, i Sverige folkhem. I de två senare länderna kom det på sikt att gynna framväxten av den såkallade Nya Klassen av administratörer och teknokrater, bibliotekarier och socialkuratorer av olika slag med en tydlig 1968-ideologi, frågan man kan ställa sig är naturligtvis i vad mån detta hade drabbat neo-socialisterna eller för den delen deras motsvarigheter i Italien om de inte lidit militärt nederlag utan fått se sina system utvecklas under några decennier.
En viktig gestalt i denna uppdatering av socialismen var belgaren Henri de Man, som tas upp av Jonas de Geer i ett kapitel i Motströms. Andra viktiga namn var Marcel Dèat och Jacques Doriot. Realpolitiska överväganden kom att driva de flesta av dem till ett samarbete med de tyska ockupanterna, som varken på kort eller lång sikt var särskilt gynnsamt för dem.
Henri de Mans idéer, liksom de besläktade non-konformisterna, kom dock på sikt att påverka bland annat vänster-gaullisterna och en del andra grupper i fransk politik.
Intressanta för vidare läsning är också Georges Valois och Cercle Proudhon.
Idag?
I efterhand framstår neo-socialisterna och med dem besläktade grupper och individer som Niekisch och Panunzio som mycket intressanta, eftersom de försökte skapa synteser av tankar som annars gärna ses som oförenliga. Man kan naturligtvis fråga sig vad det är som gör att det är så svårt att inse att verkligheten är komplex, och att både klass och etnicitet är viktiga faktorer i historien, för att bara ta ett exempel. Tydligen är det dock ofta svårt, men det var en svårighet neo-socialisterna, nationalsyndikalisterna och andra försökte övervinna.
Idag befinner sig Europa i en än mer utsatt situation än på 1920-talet, och det kan då vara av värde att försöka identifiera liknande tendenser och synteser. Vi noterar då snabbt att många tidigare vänsterteoretiker kommit att närma sig de invandringskritiska populiströrelserna (och här används populist som ett positivt begrepp). Här återfinner vi namn som Urbain Decat, Paul Piccone, Alain Soral, Christopher Lasch, och svenske Jan Milld. Gemensamt för flera av dessa är att de har en gedigen marxistisk bakgrund men inte ser någon egentlig motsättning mellan att vara socialister och att försvara den demokratiska principen om att befolkningar snarare än mediala och akademiska “eliter” ska bestämma migrationspolitiken.
Intressanta är även de mer radikala tänkarna med rötter i vänstern, som Kai Murros, Michel Rienzi, och nationalbolsjeviker som Eduard Limonov.
När man försöker identifiera oväntade synteser i det senmoderna samhället kan det vara svårt att inte nämna den afro-amerikanska femprocentarrörelsen, en religiös rörelse med rötterna i Nation of Islam. Femprocentarna, Nation of Gods and Earths, har en både andlig, elitistisk, mansdominerad och afro-centrisk (ibland direkt rasistisk) världsbild, men har genom mycket populära hiphopgrupper och -artister som Wu-Tang Clan och Nas en mer central position i samtidskulturen än man skulle kunna gissa sig till om man bara kände till dess världsbild. I sammanhanget kan man naturligtvis också fråga sig vilken roll mer ortodox islam kommer att spela i de nya synteser som i vår tid kommer att skaka den liberala ordningen i dess grunder (detta då redan Nation of Islam är tämligen heterodoxa i sammanhanget…). Oavsett vilket lever vi i spännande tider.
Permalink
02.23.09
Posted in Nationalsyndikalism, anarkism och kättarvänster, Okategoriserade at 18:54 by oskorei
En av Sveriges mest intressanta offentliga röster är Jan Myrdal. Han har gått till angrepp mot den försämrade äldrevården, i fildelningsdebatten tagit ställning för en “kulturell allemansrätt“, och beskrivit Hizbollah som en folkligt förankrad motståndsrörelse. Aldrig rädd för kontroverser har han också konsekvent försvarat historierevisionisters yttrandefrihet, och på sin tid både den albanske ledaren Enver Hoxha och de indiska naxaliternas uppror som antiimperialistiska.
Mycket värdefull är därför Mohamed Omars intervju med Myrdal, “Inte ett skit liberala“, där den senare visar hur man som vänster inte nödvändigtvis behöver stå på samma sida som liberalerna och postmodernisterna i sådana frågor som abort, homosexuella äktenskap och synen på mer traditionalistiska rörelser i Tredje Världen. Han visar också hur man som vänster mycket väl kan försvara nationalstaten. I en mycket trist och likriktad svensk debatt tillhör Omars intervju därför det mest intressanta som stått att läsa på länge, och den rekommenderas varmt.
Permalink
01.04.09
Posted in Nationalsyndikalism, anarkism och kättarvänster at 15:50 by oskorei
Under tidigt 1900-tal uppstod rörelser och regimer i flera länder som med en sammanfattande term idag ofta beskrivs som fascistiska. Skillnaderna mellan dessa rörelser var i själva verket betydande, även om man kan hitta gemensamma drag. Kunskapen om dem har kommit att bli starkt politiserad, själva termen fascism har blivit ett skällsord i den era som dominerats av vänsterliberalism, och det är därför positivt att det också finns en levande och objektiv forskning på området.
Ett exempel på detta är professor James Gregors bok Mussolinis Intellectuals, där han studerar de olika intellektuella strömningar som tillsammans utgjorde den historiska italienska fascismen. Professor Gregor är intellektuellt hederlig, och tonar exempelvis inte ner idealismen eller de intellektuella kvaliteterna hos sina studieobjekt. Han är också väl medveten om hur den starka politiseringen av hans område har gjort termen “fascist” vetenskapligt värdelös. Delvis beror detta på att “studierna” och “analyserna” av “fascism” och “högerextremism” i många länder kommit att bli den militanta vänsterns egen lilla lekstuga.
Given the intellectual gifts of those who contributed to its articulation, it would be hard, for example, to find the simple advocacy of violence and war in the ideology of historical Fascism. Whatever rationale for violence one does find in the doctrinal statements of the best of Fascist thinkers is no more immoral than similar vindications found in the works of Marxists and revolutionaries in general.
- professor Gregor
Genesis
The principal leaders of Italian Fascism were heretical Marxists precisely in the sense that their experience had taught them that traditional Marxism offered little guidance in the tortured reality of the first decades of the twentieth century.
- professor Gregor
Professor Gregor identifierar den historiska fascismens ursprung i det italienska samhällets säregna situation efter enandet. Landet var tudelat, där den “sydliga frågan” upptog mångas tankar. Södern var jordbruksdominerad och fattig. Landet som helhet var också fattigt, och upplevdes som efterblivet jämfört med de dominerande industrinationerna. Det beskrevs rentav som en “proletär nation”, både av nationalister och socialister. Detta innebar att landet hade ett intresse av en nationernas “klasskamp” mot rika nationer som England.
Många italienska nationalister började därför tidigt “uppvakta” den inhemska vänstern, och påpeka likheterna i världsbilden. Detta gällde inte minst den revolutionära nationalisten Enrico Corradini. Denna inhemska vänster var till stor del syndikalistisk, och mer eller mindre påverkad av Sorels tankar kring mytens betydelse. Dess aktivister kom därför i stort antal att delta i Första världskriget. Åter från kriget var heroism och patriotism naturliga kvaliteter för dem, och en syntes mellan nationalism och syndikalism var möjlig. Denna nationalsyndikalistiska strömning i den historiska fascismen företräddes bland annat av Panunzio och Olivetti.
Corradini anticipated that thinking syndicalists would inevitably recognize the reality of the modern world. Syndicalism, with its call to discipline, sacrifice and heroism, could only eventually become a national syndicalism and become a collateral support for revolutionary nationalism. Corradini, as early as 1909-1911, anticipated an ultimate coming together of both revolutionary movements.
Gradvis hade de italienska syndikalisterna kommit att ompröva sin syn på nationen och staten. Man önskade ett samhälle av producenter, eller rentav heroiska soldat-producenter, organiserat i syndikat(/korporationer), men man insåg att det också behövdes något större, som representerade samhället i sin helhet. Detta något var staten.
Aktualismen
Parallellt med denna fanns en stark italiensk idealistisk tradition, med Giovanni Gentile som främsta företrädare. Gentile var en intellektuell gigant, som respekterades av snart sagt alla sina kollegor, och detta långt efter kriget. Många av hans studenter kom att se den fascistiska staten som en möjlighet att förverkliga hans idealistiska ideal. Bland dessa var Ugo Spirito ett av de dominerande namnen, och en företrädare för den såkallade aktualismen.
Gentile´s was a political concept rooted in the antiindividualism of classical idealism. The concept of politics entertained by Actualism was typical of that tradition. It was eminently inclusive – one in which the empirical, solitary, “abstract”, individual, together with classes of individuals, the leadership of the state, and the state itself, constituted, in Gentile´s judgment, an integral moral unity… “concrete individuality”.
Aktualisterna ansåg att den liberala “individen” var en abstraktion. Samhället föregår individen, det är exempelvis från samhället vi får så grundläggande saker som språket. Det är bara genom sitt deltagande i samhället som en “individ” kan bli en person, kan aktualisera sig själv. Den organisation som möjliggjörde detta var den korporativa staten, där alla hade sin plats och samarbetade.
Aktualismen var potentiellt minst lika socialt radikal som nationalsyndikalisterna, och en del aktualister förutsåg bland annat en tid när staten skulle äga alla produktionsmedel. Vissa aktualister var så radikala att de även av marxisten Gramsci i dennes dagböcker följdes med intresse, som ett tecken på fascismens inbyggda motsättningar (mellan socialradikala medlemmar och storföretagare).
Den sociala republiken
Gregor noterar hur Mussolini och de historiska fascisterna tvingades till olika kompromisser och positioneringar beroende på de historiska omständigheterna. Man ledde exempelvis en rörelse som omfattade både de mycket rika och de mycket fattiga, och som planerade för att bygga imperium. Detta innebar att man fick kompromissa med sin sociala politik. På samma vis omfattade rörelsen både traditionalister som Julius Evola och ultramodernister som Marinettis futurister (som ville riva muséerna), vilket innebar att kompromisser var nödvändiga även på det området. Från början en ganska icke-rasistisk rörelse, med flera judiska medlemmar, kom man också som följd av alliansen med det nationalsocialistiska Tyskland att få ett växande inslag av raslära och antisemitism i ideologi och politik. Där fanns också en potentiell konflikt mellan aktualismen och andra aktörer, då både katoliker och rasister ansåg att Gentiles tankar var svårförenliga med deras läror. Det hör till Mussolinis bedrifter som politiker att han lyckades samordna dessa olika intressen.
Dessa kompromisser nådde på flera vis sitt slut med Salórepubliken, som grundades i norra Italien efter att landet i praktiken förlorat världskriget och Mussolini med nöd och näppe undkommit med livet i behåll. Gregor menar att Mussolini insåg att kriget var förlorat, och därför kunde koncentrera sig på att lämna efter sig ett politiskt testamente genom den sociala republiken (i förbigående sagt hade Goebbels liknande planer vid krigets slutskede, då han likt en tidig Mao Tse-tung planerade för ett folkkrig med ett revolutionärt basområde i Alperna som centrum). Man försökte därför nu att förverkliga fascismens sociala ideal, den korporativa staten, ofta till de tyska allierades förtret. Gregor nämner också att Mussolini nu aktivt gömde undan Salós judar från sina tyska vapenbröder.
Att han tar upp sådana detaljer är naturligtvis positivt, och illustrerar hur komplex den historiska fascismen var. Detta gör också att boken är av stort intresse. Av naturliga skäl är det varken önskvärt eller möjligt att idag tillämpa en ideologi som uppstod i en helt annan situation, detta skulle inte minst de kätterska marxister som ingick i rörelsen poängtera. Men man kan ändå vinna viktiga insikter i historiska idéer och den föränderliga relationen mellan historia och politik.
Äldre inlägg om den historiska fascismens intellektuella:
Oligarkins järnlag
Georges Sorel om politiskt våld och myter
d’Annunzio och Fiumerepubliken
Vilfredo Pareto – fascismens Karl Marx
Sergio Panunzio om stat och nation
Sergio Panunzio – från revolutionär till nationell syndikalism
Permalink
« Previous entries Next Page » Next Page »