Oskorei

The Occidental Quarterly är en kvalitativ tidskrift som utgår från ett pro-europeiskt perspektiv. Bland skribenterna och initiativtagarna återfinns akademiker som Kevin MacDonald, Tomislav Sunic och John Robb, liksom politiker och kulturpersonligheter som Sam Francis, Michael O’Meara och Alex Kurtagic.

Dagens inlägg kommer dock inte att ta upp dessa ”tungviktare”, utan en av Occidental Quarterlys nyare tillskott. Michael Bell beskriver sig själv som radikal traditionalist, och tycks ha ett särskilt intresse för det amerikanska utbildningssystemet. Av hans fokus på populärkultur får man också intrycket att han är relativt ung.

Det som gör Bell särskilt intressant är just hans fokus på populärkulturen, där han visar att radikaltraditionalismen i många fall ligger i tiden och är användbar för att förstå moderna fenomen. Han har alltså inte fastnat i en nostalgisk längtan till ett bättre förflutet.

Bland Bells mer centrala artiklar återfinns en längre analys av fenomenet MMA, Mixed Martial Arts. Detta är ett område som tilldrar sig ett växande intresse från många europeiskättade unga. Bell sätter det i ett historiskt perspektiv, beskriver den grekiska kampsporten pankration, etniskt medvetna aktörer som Michael Buell, Melvin Costa och traditionalistiska Physis Fraternity, och kopplar det hela till den brutalisering av det offentliga rummet som äger rum i ett mer mångetniskt samhälle i socialt sönderfall. Intresset för området ligger i tiden, är svårförenligt med det androgyna idealet, och har tydliga kopplingar till den indo-europeiska krigararketypen (den hugade rekommenderas också artiklarna En traditionalistisk fighter, Gästblogg – Brock Lesnar och Pankration).

Bell anknyter också till fenomenet ”game”, ”PUA”, som även det intresserar ett stort antal europeiskättade. Här har vi redan en tid kunnat se hur PU-världsbildens implicita antifeminism politiserats av aktörer som Roissy och The Spearhead, ofta med en öppenhet för andra kontroversiella begrepp som etnicitet och massinvandring (den hugade rekommenderas även svenske Lage Aupus). Det som gör Bells artikel intressant är att han explicit tar upp likheterna mellan PUA-s syn på kvinnlig respektive manlig psykologi, och den traditionella motsvarigheten som den uttrycks av Julius Evola.

Bell recenserar också metakulturellt positiva datorspel, som Elder Scrolls och Uncharted 2. Recensionen av Elder Scrolls är här den mer givande, då Bell bland annat identifierar aspekter av indo-europeisk mytologi som sedan Tolkien blivit en naturlig del av fantasygenrens arv. Vad gäller Uncharted 2 är det snarare själva ansatsen som är intressant än resultatet, Bell har en tendens att börja räkna ”vita”, ”judar” et cetera i sina recensioner. I en situation där datorspel ofta är konstverk i sin egen rätt, och förmedlar en eller annan världsbild, är den metakulturella recensionen av dem dock ett område som högerradikaler och etniskt medvetna bör bli bättre på (den hugade rekommenderas Efter liberalismen – Fallout 3 som ett lyckat exempel på detta).

Av intresse är också Bells beskrivningar av det amerikanska utbildningsväsendets kris, och hur det på sikt kommer bli svårt att bemanna den amerikanska förvaltningen med kompetent personal. Många av läsarna torde ha stött på nyutexaminerade journalister och lärarstudenter som inte behärskar vare sig det egna skriftspråket eller historien, och ”dem” kan därmed nicka igenkännande åt hans anekdoter.

Bell visar alltså nya områden som den radikaltraditionalistiska analysen av det moderna samhället kan beröra. Samtidigt har han ett antal brister, som delvis beror på att han är amerikan och kallar sig ”white nationalist”. Bland dessa ingår en oförmåga att uttrycka sig subtilt (”Albanian Muslims and their drug-dealing, slave-trading, terrorist vanguard are completely innocent”). Men som helhet finns det mycket av värde i hans artiklar, särskilt som inspirationskälla för den som vill hitta nya områden att utforska (både som person och som skribent).

Gabriele D’Annunzio (1863-1938) sågs av sin samtid som en renässansmänniska. Han var konstnär, krigare, politiker, äventyrare och kvinnokarl. I sin ungdom betraktad som en radikal och ett hot mot den etablerade moralen, som vuxen man nationalist, ledare för den kortlivade Fiumerepubliken och förebild för Mussolini.

Fiumerepubliken och d’Annunzios politiska arv är intressant i sig, men lika givande kan det vara att betrakta honom i ett kulturhistoriskt sammanhang. Vi finner då att han tillhörde den bredare strömning som bland annat kallats dekadenterna, i Italien Decadentismo. Andra mer framträdande gestalter som räknats till den, mer eller mindre välgrundat, är Oscar Wilde, Baudelaire, Verlaine, Arthur Machen, Stefan George och Huysmans (möjligen även Lovecraft). Detta var en rörelse inom konsten som var framträdande under sent 1800-tal. Dess företrädare var ofta chockerande både i sina verk och i sin levnad, med inslag av allt från avvikande sexualitet och avståndstagande från borgerlig moral och ideal till ockultism och drogmissbruk. Samtidigt satte man den estetiska principen, ”konst för konstens egen skull”, så högt att det fanns antidemokratiska och antimoraliska implikationer. Camille Paglia har exempelvis noterat att det är en form av implicit fascism att sätta den estetiska principen över moraliska och sociala hänsyn. De franska dekadenterna menade ofta att konsten måste skyddas från ”pöbeln”, och skapade sig medvetet anti-borgerliga mikrokosmos där de kunde gå under på ett estetiskt tilltalande vis. Kopplat till en syn på det kvinnliga som demoniskt florerade också en tämligen passiviserad och morbid manlighet, där offret snarare än handlingsmänniskan var arketypen.

Det som gör detta intressant för vår tid är att dekadenterna i ett flertal fall senare kom att bli antiliberaler. Redan 1900 skrev d’Annunzio Il fuoco, där Nietzsches övermänniska var idealet snarare än dekadenternas offer. Denna vändning till en antiliberal position gäller uppenbart Stefan George, Hanns Heinz Ewers och d’Annunzio, liksom Lovecraft. Många blev också kristna. Huysmans avsky för det moderna livet bidrog till att han blev katolik, även Beardsley konverterade, och Machen var större delen av sitt liv intresserad av keltisk kristendom. Man kan fråga sig om det är en återkommande tendens i kulturhistorien att perioder av morbiditet och dekadens avlöses av perioder av regeneration och vitalitet, och potentiell politisk aktivitet för Europas återfödelse. Något liknande tycks ha varit på väg att ske från 1970-talet till 1990-talet, då de första vildvuxna plantorna i regenerationen dock kvästes med politiska medel (här åsyftas vikingarocken och skinheadkulturen). Var vi befinner oss kulturhistoriskt just nu är dock en öppen fråga.

Den döda staden

Why were you not there? You, you ought to have been there, Alessandro! The grandest and most wonderful vision that was ever offered to mortal eyes; an apparent hallucination; unheard of wealth; a terrible splendor revealed, all of a sudden as in a superhuman dream. . . . I cannot tell, I cannot describe what I have seen. A succession of tombs: fifteen corpses intact, one by the side of the other, upon a bed of gold, their faces covered with golden masks, their brows crowned with gold, their chests enveloped in gold; and everywhere, upon their bodies, at their sides, at their feet, a profusion of golden objects,–numberless as the leaves fallen in a fabulous forest: an indescribable magnificence, one immense, dazzling view, the most resplendent treasure that Death has ever gathered in the darkness of the earth, in centuries, in thousands of years. . . . I cannot tell, I cannot tell, what I have seen. You, you ought to have been there, Alessandro. You alone would have been able to picture. . . .
- Den döda staden

Det är svårt att finna verk av d’Annunzio, särskilt om man inte behärskar italienska. Hans verk Den döda staden från 1898 finns dock tillgängligt online här: The Dead City.

Den döda staden är litterärt påverkad både av den gotiska novellen, av grekisk mytologi, och av det dekadenta intresset för morbid psykologi och besatthet. Handlingen utspelar sig i Grekland där två italienska vänner söker efter Agamemnons grav, och deras hustru respektive syster ägnar mesta tiden till att vänta på dem. d’Annunzio väver samman historien om kungarnas kung, Agamemnon, tillhörande en förbannad ätt som plågades av förräderi, blodskam och mord, med de fyra huvudpersonernas öde. Han bygger upp en estetisk miljö med hjälp av klassisk arkitektur och poesi, men redan tidigt anar man också att det finns mörka hemligheter som kommer att föra händelserna till en ödesdiger slutpunkt. En central roll i handlingen spelar också huvudpersonen Annas blindhet, som d’Annunzio genom antydningar jämför med blinda siare som Teiresias. Han utnyttjar också skickligt kontrasten mellan guld och klassisk skönhet å ena sidan, och död och besatthet å den andra. Det människofientliga klimatet, med dess torka, används också litterärt och psykologiskt.

Som helhet är det en inte oäven historia med både gotiska och dekadenta inslag. Samtidigt är handlingens tempo relativt långsamt och d’Annunzio är ingen Lovecraft. Den döda staden rekommenderas därför främst den som har ett litterärt specialintresse eller som av kuriosaskäl vill läsa d’Annunzio.

Relaterat

d’Annunzio och Fiumerepubliken

Stefan George

Hanns Heinz Ewers – Sorcerers Apprentice

Camille Paglia

H.P. Lovecraft – Mot världen, mot livet

Decadent Handbook

En aspekt av 1968 års idéers hegemoni är att även till namnet borgerliga partier accepterat kulturmarxisternas tolkningsföreträde när det gäller definitionen av centrala begrepp som ”svenskar”, ”fascism” och ”jämställdhet”. Ett närmast absurt exempel på detta är dagens debattartikel betitlad Jämställdhet är en fråga om frihet där moderaterna Schlingman och Engström anstränger sig för att visa sin lojalitet till ett politiskt projekt som redan angrips alltmer och historiskt är på väg ut.

Genuspedagoger

Vi vill att alla barn redan från födseln bemöts som individer och behandlas som just den han eller hon är och att fler människor får makt att forma sitt eget liv.
- Schlingman och Engström

De båda moderaterna inleder artikeln med ett instämmande i genuspedagogikens grundtankar. Det som gör att män och kvinnor agerar på olika vis är att de behandlas på olika vis som små. Lösningen på detta är genuspedagogik, alltså en medveten androgynisering av barnen. Detta är också ett sätt att behandla de små med vissa förväntningar och en viss agenda, något de båda moderaterna dock inte tycks inse. Att modern forskning visar att könsskillnaderna till stor del är biologiska berör de heller inte.

Arbetsmarknad

När kvinnor tjänar, äger och bestämmer mindre än män betyder det att människors rätt att bli bemötta för just den de är och det de kan inte respekteras.
- Schlingman och Engström

De övergår därefter till att ta upp kvinnors ställning på arbetsmarknaden, och tar upp sådant som att kvinnor generellt har lägre inkomster. Verkligt fascinerande är det dock när de formulerar detta problem i termer av att när kvinnor tjänar eller äger mindre än män betyder det att ”människors rätt att bli bemötta för just den de är och det de kan inte respekteras”. Man frågar sig om de båda moderaterna resonerar på ett liknande sätt kring frågan om social klass, där människors rätt att ”bli bemötta för den de är” inte heller torde respekteras så snart det finns löneskillnader. Uttryckt på så vis leder de båda moderaternas resonemang raka vägen till ett kommunistiskt samhälle.

När det gäller synen på föräldraledighet menar de båda moderaterna också att det enda acceptabla är att båda föräldrarna är hemma lika mycket, någon valfrihet för de enskilda familjerna är inte aktuell. För att uppnå detta resultat måste politiska medel användas, genom en ”jämställdhetsbonus” som alla skattebetalare bidrar till men bara de familjer som lever upp till moderaternas nya vision får ta del av. Schlingman har också tidigare förespråkat kvotering i näringslivet som en politisk metod att nå den matematiska ”jämställdhet” man eftersträvar.

Det finns enstaka intressanta inslag i artikeln, även om man exempelvis frågar sig hur de båda föreställer sig att man samtidigt ska kunna sänka skatterna och höja lönerna i de offentliga verksamheter där många kvinnor är anställda. Som helhet är det dock en närmast bisarr läsning, ett intryck som inte förminskas av att de båda kallar sina planer kring statligt styrd pedagogik och familjepolitik för ”en av våra största frihetsreformer någonsin”. Lika intressant som det som sägs är det som inte sägs. De båda moderaterna berör överhuvudtaget inte sådana klassiska konservativa, och ofta även liberala, teman som familjen och individens valfrihet, eller misstron mot statlig styrning av människors liv. Sannolikt är det stora delar av partiets egna väljare som har svårt att känna igen sig i de båda nya moderaternas retorik.

Moderaterna har alltså anammat det mesta av det radikalfeministiska tankebygget, i varje fall i dess mer populariserade former. Detta dessutom i en situation då detta tankebygge utsätts för allt hårdare angrepp, och det politiska värdet av ett sådant anammande alltså kan ifrågasättas. Som utomstående frågar man sig om det överhuvudtaget finns en väljargrupp att vinna med detta utspel, eller om det är ett resultat av en mer intern dynamik.

En borgerlig jämställdhetspolitik accepterar att det finns kvinnligt och manligt, men fokuserar på varje människas rätt att göra sina egna livsval. Det handlar inte om att tvinga människor att anamma stereotypt kvinnliga eller manliga beteenden, utan istället om att acceptera att det inte är patriarkatet som bestämt att tjejer i regel leker med dockor medan killarna oftast föredrar bilar.
- Charlie Weimers

I jämförelse med detta är KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers artikel KD måste forma en borgerlig jämställdhetspolitik att betrakta som ett steg i rätt riktning. Weimers uttrycker mycket av det en relativt stor opinion anser om det radikalfeministiska projektet, och noterar också att om KD inte överger ”genuskonsensus” blir resultatet en fortsatt glidning vänsterut. Något som Schlingman och Engström demonstrerar med sin märkliga debattartikel och de många exempel på statlig styrning deras ”frihetsreform” kräver.

Läs även

Erik Herbertson – Arvet efter Gösta Bohman

John Robb är en på många sätt intressant person. Efter en framgångsrik militär karriär, där han bland annat lett en kontraterroristenhet, har han gjort en fortsatt karriär som både akademiker och företagare. Han är en känd militärteoretiker, som bidragit till teorierna kring krigföring och terrorism i den nya världsordningen. Han bidrar också regelbundet till The Occidental Quarterly.

Mest känd är Robb för sin blogg, Global Guerillas. Hans perspektiv är värdefullt för den som exempelvis funnit Wallersteins och Fayes teorier om det liberalkapitalistiska världssystemets pågående undergång givande. Detsamma gäller den som vill bygga ”samhällen i samhället”, neo-stammar som kan överleva världssystemets undergång.

Systemets undergång

The recent global crisis and it’s pitiful aftermath is a good indicator that financial capitalism will fight reform tooth and nail, and they will win.
- John Robb

Robb skildrar på sin blogg hur det globala systemet faller sönder. Han visar hur levnadsstandarden i USA fallit sedan 1974, hur den nya trenden med osäkra anställningar slår mot arbetarna, hur nationalstaten urholkats och idag främst är ett varumärke, hur färre amerikaner idag är nöjda med sina jobb än någonsin tidigare, hur den sociala oron i Kina ökar, eller hur den globala finansmarknaden endast överlevt krisen genom att drogmiljarder och andra former av svart kapital tillåtits att investeras/tvättas.

In short, the UN drugs and crime czar said that hundreds of billions in profits derived from drugs/smuggling was one of the only big pools of liquid capital available during the financial crisis of 2008 — this capital prevented the system from melting down.

Robb har heller inga betänkligheter att referera till neo-marxisten Robert Brenner för en analys av varför den globala kapitalismen nu går under (detta då han ser den etablerade nationalekonomin som en form av religion, som har mycket svårt att förklara och förutse någonting av värde). Överhuvudtaget spelar klassanalys en betydande roll i hans sam- och framtidsstudier. Dels identifierar han framväxten av en globaliserad elit utan större intresse för nationalstater, dels beskriver han hur denna elit under tre decennier underminerat den traditionella medelklassens realinkomster och trygghet. Något som i förlängningen leder till att systemet blir potentiellt mer instabilt, då det innebär minskad legitimitet.

The middle class system in the US and Europe has been intentionally gutted (over 30 years) and power, prestige, and (most importantly) stability will recede with it’s passing.

The US is gutted economically, in a fashion very similar to how the USSR fell. How? US elites simply shift their loyalties to the global economic system and loot the country on their way out the door.

Han jämför den amerikanska situationen med den sovjetiska före fallet, och menar att de amerikanska eliterna i likhet med de sovjetiska står redo att plundra landet på allvar när det väl faller sönder.

Global financial elites have set up themselves up as a virtual global tribe through story telling, rites of passage, obligations, largely leaderless, segmented function, etc. The allure is definitely there (a similar process led the elites of the USSR to jump ship, which precipitated the collapsed of that superpower). Another way to look at it: except for the method, there’s very little difference between this tribe and al Qaeda. Both do us damage.

Open source warfare

Open source warfare has become the dominant form of warfare in the 21st Century. Basically, it’s a model of warfare that describes how many small autonomous groups can fight an insurgency despite the lack of a central command hierarchy.

En aspekt av utvecklingen är militärteoretisk, och rör det Robb kallar open source warfare. Det betyder att bland annat teknologiska förändringar gör att små grupper med relativt begränsade resurser idag kan göra stor skada på stora militära apparater. Exempel är hur lokala upprorsmän tvingat Shell till kompromisser i Nigeria, hur naxaliterna i Indien får en alltmer fördelaktig body-count, och hur talibanerna idag inte sällan kan hacka de amerikanska dronerna. Typexemplen är naturligtvis Irak och Afghanistan, där små, lokala grupper av gerillakrigare är både snabbare och mer effektiva än den trögrörliga amerikanska krigsmaskinen (som är utformad för att hantera krig mellan stater). Robb talar också om ”super empowerment”, hur individer idag kan göra stor skada på samhället. Möjligheter till hacking och botnets tas också upp som exempel.

Resilient communities

Roll your own tribe or community. Build it from the ground up to be resilient, decentralized, fair, and meritocratic.

Undergångsprofetior är dock av begränsat värde, och Robb kompletterar dem också med ett alternativ till läsarna för hur de kan förbereda sig redan idag. Han talar här om skapandet av ”resilient communities”, vilket i grunden är den typ av tribala gemenskaper som bland annat nationalanarkisterna vill bygga. Robb ger dock även flera exempel på hur modern teknologi kan utnyttjas i detta. Förmågan att vara självförsörjande när det gäller livsmedel är också i ett centralt och återkommande fokus. Möjligen kan man tycka att hans beskrivning av dessa communities är lite blodfattig och abstrakt, levande gemenskaper måste ha både myter, identitet och visioner för att kunna motivera sina medlemmar.

Som helhet är Robbs texter av stort värde. Dels för sitt perspektiv och den konstruktiva grundtanken med ”resilient communities”, dels för de intressanta länkar och fakta han med jämna mellanrum letar upp. Detta innebär att när etablerade media rapporterar om händelser (som exempelvis Obamas tal till kongressen), sätter Robb det i ett historiskt sammanhang (det amerikanska imperiets snabba underminering).

Tipstack till herr A.

Läs också

Robert N. Taylor och Changes

Katrin Zytomierska är en relativt känd mediaperson och bloggare, bland annat är hon bekant för att vänta barn ihop med Bingo Rimér. Hennes blogg innehåller en hel del reklam och vardagligt innehåll av olika slag. De senaste dagarna har Zytomierska dock kommit att väcka starka känslor genom ett inlägg där hon beskriver ett biobesök i Heron City, och hur vissa andra besökares beteende fick henne att inse hur uttrycket ”jävla blatte” uppstått. Zytomierskas inlägg är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt, men den intensiva debatten i kommentarsfältet fick henne ändå att ta bort det (det finns cachat på Google här: Jävla blatte).

Jag kommer inte att åka till Heron City inom snar framtid igen. Och jag kommer aldrig igen att gå på bio där. Jävla blattar. Fan, det är helt obegripligt, vem är det som uppfostrar de här människorna? De har ingen respekt alls för andra i sin omgivning och sen undrar man varför det finns våld och slödder som försörjer sig på att kränga knark och stjäla prylar. Jag undrar inte. Om folk inte ens kan hålla käft i en biograf så är det ju klart som fan att de inte kan läsa en bok eller klara av en tenta. Det är ju solklart.
- Katrin Zytomierska

Värt att notera är samtidigt att Zyomierska även efter att hon tagit bort inlägget haft svårt att känna att hon egentligen gjort något fel, och därför följt upp det med inläggen Varför sa jag inte till dem och Hets mot min egen folkgrupp?

Intressant är att Zytomierska fått ett betydande stöd i sitt kommentarsfält, en hastig genomläsning tyder på en viss övervikt för de kommentarer som instämmer med henne. Dessa kommentatorer ger i många fall exempel på egna erfarenheter som påminner om Katrins biobesök. Det intressanta tycks alltså inte så mycket vara hennes korta ursprungliga inlägg, utan frågan rör snarare om det finns en etno-social stereotyp som de flesta svenskar, och många invandrare, idag har negativa erfarenheter av. Om man utgår från Zytomierskas inlägg präglas den av att vara högljudd, respektlös, och potentiellt våldsam (särskilt i grupp, och inte sällan beväpnad). Hon kallar denna grupp för ”jävla blattar”, i Danmark har man istället kommit att kalla dem ”schakaler”. Även där fick den grupp som namngav dem ett starkt stöd, i det fallet Hells Angels (vilket kanske antyder vilken irritation som finns på ”schakalerna”).

Varför blir folk så upprörda över just det här ämnet? Det kanske är så att vi har mycket större problem i Sverige än vad vi anar.
- Zytomierska

Ämnet är svårt att skriva om utan att tangera den rena främlingsfientligheten (Zytomierskas ordval är olämpligt redan det), men det tycks alltså för det första verkligen finnas en sådan stereotyp grupp. För det andra har ett stort antal människor negativa erfarenheter av dem. Och för det tredje förs det ingen offentlig debatt om dem, det är alltså för att använda feministiska termer ett samhälligt fenomen där det privata inte tillåts vara politiskt, en gemensam erfarenhet som vi inte får sätta ord på. Detta innebär att när en känd person tar upp frågan på sin blogg, exploderar kommentarsfältet. Något liknande skedde när en annan bloggare, Blondinbella, tog upp frågan om den potentiellt farliga synen på ensamma kvinnor i Medelhavskulturen, den debatten uppnådde dock aldrig sin möjliga sprängkraft eftersom frågan om huruvida denna kvinnosyn också kunde föras med till Sverige aldrig ställdes. Blondinbella ville att researrangörerna skulle varna kvinnliga turister för kvinnosynen i Medelhavsländerna, men frågan om samma varning borde utfärdas för våra förorter kom aldrig upp.

I folksagor och liknande lär vi att det är först när man känner en företeelses namn som man kan få makt över den, innan dess är den flyktig, i det här fallet endast privat. Vad historien lär oss är även att problem och erfarenheter som delas av ett stort antal människor förr eller senare blir politiska. Och Katrin Zytomierskas inlägg är en av de många småstenar som sätter lavinen i rullning, som ger ett namn till något de flesta av oss kan känna igen. Att hon som person är sådan att hon vägrar släppa ämnet helt, vägrar att mot bättre vetande erkänna att hon har ”fel”, gör samtidigt att man inte kan låta bli att känna en oväntad respekt för henne trots att hennes ordval knappast bidrar till det.

Relaterat

Post-moralisk paradox (särskilt de populära youtubeklippen ”Skogsturken” och ”Abdullah” antyder att Zytomierska identifierat en stereotyp som många ungdomar redan skrattar igenkännande åt)

Vi som alltid sa hora – Förortssavannens härskare

Tipstack till herr h.d.

Kort om Nyamko Sabuni och de utlandsföddas arbetslöshet

Man har inte lyckats ta tillvara den kompetens som de här personerna har.
- integrationsminister Sabuni uttalar sig angående den höga arbetslösheten hos nyanlända analfabeter

Avslutningsvis kan konstateras att den svenska invandringsdebatten fortsatt präglas av debilitet. Nyamko Sabuni menar således att det är ett misslyckande att ”mer än två av tre utrikes födda som varit i Sverige i två år eller mindre saknar jobb”. Nyamko hävdar att detta är ett politiskt problem, som måste åtgärdas genom att Arbetsförmedlingen satsar mer resurser på riktade insatser till denna grupp. Om Sabuni haft en rudimentär samhällskunskap hade hon vetat att den svenska ekonomin befinner sig i en recession med hög arbetslöshet som följd, att många av de grupper som just nu kommer till Sverige är analfabeter, och att det kan ta närmare två år bara att läsa SFI/Svenska För Invandrare. Det problem Sabuni vill lösa, sannolikt med resurser tagna från andra arbetslösa, är alltså en tämligen naturlig följd av att Sverige kombinerar massinvandring med en ordnad introduktion. Men genom att lyfta fram just detta som ett problem som går att lösa har hon återigen gett prov på den politiska klassens bristande verklighetsförankring, och förmåga att diskutera allt utom de verkliga problemen.

John Zerzan tillhör de mer kända primitivisterna, motståndarna till den teknologiska civilisationen, och ligger bakom böcker som Against Civilization. Han är något kontroversiell inom anarkistiska kretsar för sina kontakter med ”una-bombaren” Theodore Kaczynski, vars skrifter han också har publicerat. Zerzan har dock ytterligare en text på sitt samvete som kan framstå som kontroversiell, den klassiska Rank-and-File Radicalism within the Ku Klux Klan of the 1920s. Artikeln är ett intressant stycke historierevisionism, som utmanar den officiella historieskrivningen vad gäller ”det andra” Ku Klux Klan.

Den första Klanen hade grundats 1865, av sydstatsveteraner som ville försvara sina lokalsamhällen mot den nordliga ockupationen och de framflyttade positioner de svarta fått i egenskap av nordstatarnas lokala allierade. Inspirerade av äldre europeiska hemliga sällskap och ordnar skapade man ett komplext system med vita rockar, hemliga koder och internt språkbruk. Den första klanen hade många liv på sitt samvete, men bidrog till att sydstatsdemokraterna återtog makten i delstaterna och återinförde ett system av segregering.

Den andra Klanen uppstod däremot först 1915, då den första klanen sedan länge var upplöst. Inte minst var det en följd av den stora framgången för regissören Griffiths film Birth of a Nation, som skildrade de första klansmännen som frihetskämpar. Filmen blev omåttligt populär, och en våg av intresse för Ku Klux Klan svepte över USA. Snart hade den nybildade klanen miljontals medlemmar. När man läser exempelvis Wikipedias artikel om Klanen får man veta att detta berodde på ”hat”, och att den andra klanen var fientlig mot arbetarrörelsen.

The rise of the Klan began with the sharp economic depression that struck in the fall of 1920. In the South, desperate farmers organized under the Klan banner in an effort to force up the price of cotton by restricting its sale… All throughout the fall and winter of 1920-22 masked bands roamed the countryside warning ginneries and warehouses to close until prices advanced. Sometimes they set fire to establishments that defied their edict.
- Zerzan

Det är den bilden Zerzan utmanar. Han finner dels att den andra Klanen var som starkast i nordstaterna, och inte minst i urbana miljöer. Miljöer där det många gånger inte ens fanns några svarta, och de som fanns i några fall inordnades i separata klanavdelningar. Skälen till den andra klanens snabba tillväxt var bland annat en känsla av misstro riktad mot etablissemanget, och en känsla av att det vardagliga livet var tråkigt och meningslöst. Eftersom många av klansmännen själva var fattiga arbetare och bönder var de också många gånger aktiva i sociala konflikter, där klanen kom att fungera som en sorts fackförening.

Zerzan skildrar hur desperata bönder organiserade sig som klansmän för att kunna tvinga kapitalet att höja priset på bomull. Under järnvägsstrejken 1922 i Oregon spelade den lokala klanen också en betydande roll genom sitt stöd, och Zerzan ger flera liknande exempel. Detta gäller också det politiska livet, där Klanen och det Socialistiska partiet exempelvis 1924 ingick en allians i Milwaukee för att välja en socialist och klansman till högsta domstolen. Även sådana exempel ger Zerzan flera.

In fact, the Klan not infrequently attacked liquor and saloon interests explicitly as forces that kept working people down.
- Zerzan

Zerzan identifierar liknande intressen bakom klansmännens kamp mot spritintressen. Det handlade inte bara om borgerlig moralism, utan man var fullt kapabla att se att detta var intressen som slog sönder lokalsamhällen. Zerzan ger också exempel på klansmän som kunde se relationen mellan en omänsklig situation på en arbetsplats, och missbruk i hemmet. Man försökte därför också identifiera och göra något åt alkoholens orsaker, och inte bara dess yttringar.

Som helhet är det alltså en intressant liten text Zerzan skrivit. Eftersom han ser klansmännen som historiska, och komplexa, subjekt kan han undvika de ideologiska generaliseringarna och finna nya infallsvinklar på historien. Samtidigt är han medveten om de mer problematiska sidorna av sitt studieobjekt. Men sammantaget bidrar hans lilla artikel till en normalisering av historieskrivningen. Den andra klanen hade inslag av både rasism och våld, men Zerzan visar att detta var relativt underordnade aspekter. Det viktiga tycks ha varit en önskan att skapa en parallell struktur som återgav inflytande och gemenskap till ”the sons of the soil”.

Relaterat

Intervju med John Baumgardner

Vår tids ödesfråga är den etniska, och den globala kapitalismens angrepp på alla former av organisk och historisk identitet och gemenskap. Detta leder både till dysfunktionella individer som reducerats till föga mer än djur, och till etniska konflikter i land efter land. Den moderna vänstern har inte förstått detta, utan understödjer tvärtom den globala kapitalismens frammarsch genom allt från massinvandringspolitik till olika former av repression riktad mot oliktänkande. Den moderna vänstern är alltså inte en del av lösningen, utan tvärtom en del av problemet. Det har dock inte alltid varit så, utan historiskt har det funnits många intressanta riktningar även inom vänstern. En del av tanken bakom webblogg Oskorei har varit att ta upp dessa tänkare, och idag har turen kommit till Gustav Landauer (1867-1919).

Landauer har tidvis nämnts i förbigående som ”völkischanarkist”, bland annat i anslutning till internetresursen Synthesis. Uttrycket ”völkischanarkist” framstår vid första anblicken som ett både språkligt och begreppsligt missfoster, då Völkischrörelsen var en bred tysk rörelse, som strävade efter en återgång till naturen, och till en organisk tysk folklig kultur (i förbigående kan nämnas att likheterna mellan Völkischrörelsen och den nutida identitära strömningen är betydande). Völkischrörelsen föregick den tyska nationalsocialismen, och det finns flera kopplingar mellan dem. Att det skulle kunna finnas kopplingar mellan en sådan rörelse och anarkismen kan alltså tyckas osannolikt, och än mer osannolikt förefaller det då Landauer själv var tysk-judisk.

Man missar då Völkischrörelsens bredd. Det fanns mycket riktigt ett inslag av antisemitism, men det fanns också riktningar som fann sin inspiration i ett mer frihetligt och organiskt medeltida Tyskland. Det var i denna mer vänster-kommunitära Völkisch-miljö Landauer rörde sig. Detta var naturligt, då han identifierade sig med den svabiska landsbygd och småstadsmiljö där han vuxit upp. I likhet med Proudhon kunde han se likheterna mellan denna organiska miljö med dess många självägande bönder och hantverkare, och det anarkistiska idealet. Han var därför kluven till Franska revolutionen, som inneburit dödsstöten för denna decentraliserade verklighet. Den unge Landauer påverkades av Wagner och Schopenhauer, och de völkischideal som genomsyrade undervisningen. I dessa ingick bland annat en kritisk syn på moderniteten och en syn på den tyska nationen som en nation med en särskild uppgift. Landauer vann under skoltiden bland annat ett pris för en uppsats om kejsar Barbarossa. Senare kom hans romantiska världsbild att influeras av Nietzsche och Ibsen, och en mer radikal individualism.

När han flyttat till storstaden upptäckte han den sociala frågan, och var en tid marxist. Hans marxism var dock alltid heterodox, och snart reagerade han mot den byråkratiska och statsfixerade koloss som var det tyska socialdemokratiska partiet. Landauer kom att bli anarkist. Han lärde bland annat känna Kropotkin och Buber, och påverkade Silvio Gesell. Landauer översatte också verk av bland annat Shakespeare, Wilde och Whitman. Han kom senare att övergå från ungdomens ateism till en mer mystisk världsåskådning och antropologi.

På sin ålders höst kom Landauer att dras in i de politiska striderna i Bayern efter Första världskriget, och deltog i försöket att göra Bayern till en sovjetrepublik. Försöket blev kortvarigt, och Landauer dödades av de soldater som avbröt det. Hans grav förstördes 1933 av nationalsocialisterna, och hans inflytande på den anarkistiska rörelsen har varit relativt begränsat. Men det finns många intressanta och värdefulla inslag i hans världsåskådning, som förenar romantikens strävan efter gemenskap och kontinuitet med anarkismens strävan efter frihet.

Landauer och folket som ett organiskt och historiskt kollektiv

My house, my front garden, my wife and children – my world! On this feeling, on this exclusive solidarity, this voluntary union, this small and natural community, all larger organisms arise.

Det finns två sätt att se på, exempelvis, det svenska folket. Antingen ser man det som något påhittat, som inte finns i verkligheten, och som bara är till för att förtrycka. Detta är en inte alltför ovanlig inställning i den moderna vänstern, och genomsyrar exempelvis rörelsen Race Traitor som önskar ”avskaffa den vita rasen”. Det kan också uttryckas i slagord som ”vi vill se Sverige falla”, som delar av den svenska vänstern skanderar på nationaldagen. Mot denna inställning står en mer realistisk syn på det hela, där man istället ser folket som en historisk och organisk realitet, förvisso mer komplex än ett ekonomiskt fenomen som en klass men lika reell för det. Detta synsätt kan spåras hos anarkister som Krapotkin (särskilt i Om staten och Inbördes hjälp) och Bakunin, och ligger implicit till grund även för Proudhons franska patriotism. I modern tid företräddes det bland annat av Paul Piccone och Christopher Lasch.

Mankind does not mean equality; rather it means the federation of various peoples and nations.

Det är ett synsätt som också Landauer står för. Han var intresserad av både sitt tyska och judiska arv, och skrev bland annat om Hölderlin och Mäster Eckhart, men fann även inspiration hos Buber och de hassidiska mystikerna. Detta innebar också att marxismens klasskamp var främmande för Landauer. Han såg inte butiksinnehavare och bönder som ”klassfiender”, utan stod närmare en vision av samhället byggt på en organisk folkgemenskap (utan de rasbiologiska konnotationer som ofta hör till ordet). Hans ideal var samtidigt frihetligt, och han kunde i likhet med Proudhon acceptera individuellt ägande, dock inte av jorden.

Landauer och staten som samhällets död

States are natural enemies, nations are not.

Landauer såg staten som samhällets fiende. Ju mer byråkrati, desto sämre och mindre gemenskap. Han studerade de medeltida tyska sociala och politiska relationerna noga, och identifierade statens tillväxt som undergången för de levande och decentraliserade sociala former som då funnits. Han var därför heller ingen anhängare av framstegstron, utan menade att historien snarare rör sig i cykler.

Intressant är att han även såg alltför långt gångna abstraktioner som en negativ faktor. En sådan abstraktion är när historiematerialister reducerar människor av kött och blod till ”klassfiender” eller ”reaktionärer” som måste ”krossas”. Han varnade också för den auktoritära socialismen, med dess förenklade syn på historien och dess naiva tro att man kunde ta över staten och därefter låta den ”vittra bort”. Landauers insikter kring hur staten är ett hot mot organiska gemenskaper är i varje fall av stort värde, han påminner här både om Piccone och Nietzsche.

Landauer och de organiska gemenskaperna som samhällets revitaliserande kraft

The State is a condition, a certain relationship among human beings, a mode of behavior, we destroy it by contracting other relationships, by behaving differently toward one and other… We are the State and continue to be the State until we have created the institutions that form a real community…

Landauer menade att en rörelse som använder våld för att uppnå sina mål, inte kan skapa ett bättre samhälle. Han var därför en motståndare till politiskt våld, och tog avstånd från Första världskriget. Centralt i hans världsbild var att det är en avgörande skillnad mellan en politisk revolution och en social revolution. En politisk revolution byter ut en regim mot en annan, men en social revolution förändrar samhället i grunden. Man kan därför se det som en paradox, en bristande konsekvens, när han deltog som minister i den bayerska sovjetrepubliken.

Den sociala revolutionen skulle äga rum genom att nya former av gemenskap växte fram inne i men oberoende av staten, och att staten blev av allt mindre relevans. Landauer var bland annat intresserad av kooperativ, och av möjligheten att bilda kolonier på landsbygden. Dessa skulle sedan ingå i samarbeten med varandra, och växa tills staten var överspelad. Om detta var ett realistiskt projekt är osäkert, men under perioden fanns det ett flertal sådana projekt som var framgångsrika, bland annat konsumentkooperationerna och sjukkassorna. Landauer var också intresserad av försöken att bygga ett liknande samhälle genom de israeliska kibbutzerna (i vad mån han insåg att detta skedde på palestiniernas bekostnad är oklart).

Hans perspektiv är här i varje fall mer realistiskt än många anarkister och liberaler som reifierar och objektifierar staten till något utomstående, något som kan ”krossas”. Staten är i själva verket minst lika mycket ett antal mellanmänskliga relationer, och alltså betydligt svårare att krossa.

Landauer idag

Landauers positiva inställning till folk och nationer, och till organiska gemenskaper (Tönnies Gemeinschaft) kan ses som en värdefull motvikt till de rent etnomasochistiska tendenserna i den anarkistiska miljön. Den moderna anarkismen kan beundra svarta pantrar, men den reagerar med irrationell avsky vid blotta tanken på vita tigrar. Landauer visar då att den funnits en alternativ strömning, med namn som Illich, Piccone, Camatte och Lasch. Inte minst ersätter man i denna strömning klassen med samhället eller nationen, vilket gör behovet av en fientlig dualism mindre.

Han kan också vara en motvikt till etniska och antiliberala visioner som bygger på moderna fixeringar kring behovet av statlig detaljkontroll, och för då tankarna till Julius Evolas tankar kring den organiska staten. Landauer kan här också inspirera de grupper som planerar att bygga ”en stat i staten” eller andra former av småskaliga gemenskaper. Samtidigt bör man vara medveten om att han var ett barn av sin tid, och att samhället är i ständig förändring.

Mer Landauer

FOR COMMUNITY – The Communitarian Anarchism Of Gustav Landauer

Yassour, Avraham. “Topos and Utopia in Landauer’s and Buber’s Social Philosophy.”

GUSTAV LANDAUER – THE MAN, THE JEW AND THE ANARCHIST

Anarkism och etnicitet

Towards a Vibrant & Broad African-Based Anarchism

The Panther Insurgency

The Legacy of the Lodges: Mutual Aid and Consumer Society

Rank-and-file Radicalism within the KKK during the 1920′s

Anarchism and nationalism

Relaterat

Pasolini och konsumismen

Anarkonationalism

Introduktion till nationalanarkismen

Svarta pantrar och vita vargar

Paradoxen Proudhon

Edward Abbey – Desert Solitaire

Bakunin och den nationella frågan

Nietzsche om staten

William Morris – News from Nowhere

Gillesocialisterna

Hedendom och tysk arbetarrörelse

Kropotkin, germaner och skrån

Karl Marx och irokeserna

I indo-europeiska myter fanns det väsen som var både äldre och, på sitt sätt, mäktigare än gudarna. I nordisk mytologi känner vi till ödesgudinnorna under namnet nornorna, och inte ens asarna kunde undfly eller förändra sitt öde. Likaså är det vanligt i indo-europeiska mytologier att olika sidor av världen personifieras som gudar och gudinnor. Döden var av naturliga skäl en sådan gud (gudinnan Hel hos nordborna), liksom sådana företeelser som segern (den grekiska Nike) och tvedräkten (den grekiska Eris). Detta var på sitt sätt en mångfacetterad världsbild, och mer realistisk än den moderna världsbilden, där allt gärna ses som Gott eller Ont. Det är också en världsbild som utgör utgångspunkten för Neil Gaimans seriesvit om The Sandman, drömmens och drömlandets personifiering och furste.

Gaiman utgår i serien från att det finns sju sådana väsen som personifierar några av verklighetens mest fundamentala sidor. Dessa kallas ”the Endless”, och är Ödet, Döden, Drömmen, Förgörelsen, Begäret, Förtvivlan och Delirium. Dessa väsen är äldre än vårt solsystem och äldre än många gudar. I serien följer han Drömmen, som på engelska kallas The Sandman, på svenska John Blund, på grekiska Oneiros och Morfeus, och som går under ett otal andra namn i andra kulturer.

Serien börjar med att Oneiros fängslas av en grupp mänskliga ockultister och demonologer, som håller honom fängslad i decennier. Försvagad återvänder han sedan till ruinerna av sitt rike, och tvingas kämpa för att återta sina redskap och återfinna sina tjänare. Detta är en effektiv och spännande inledning till serien, och man är nästan tvungen att börja med att läsa den för att få rätt känsla för huvudpersonen. Genom hundratals sidor följer man sedan drömfurstens äventyr, och finner att det som först tycktes vara slumpmässiga avsnitt och händelser av Gaiman med mästarens hand vävs samman till en helhet där allt hänger ihop och där allt ingår i en ödesdiger händelsekedja. Denna händelsekedja kan man inte orda för mycket om, men när man mot slutet inser vem som legat bakom den så blir man tämligen överraskad.

Gaiman bygger upp en fascinerande värld, där Drömfursten från sitt hov i Drömlandet besöker både feernas rike, Lucifers Inferno, vår värld i olika tidsperioder, och flera andra platser. Han omges av ett flertal tjänare, både drömmar och mardrömmar, och man får flera återblickar på hur han träffat både dödliga och odödliga genom historien, ibland som vänner, ibland som fiender. Dessa karaktärer är en av seriens starkaste sidor, flera av dem är sådana att man inte glömmer dem i första taget utan Gaiman har gett dem egna personligheter, egna mål, och egna öden (särskilt gäller detta kanske hans syster Döden, Lucifer, och hans tjänare Matthew). Detta gör att det tidvis blir som en såpopera, fast betydligt bättre och betydligt mörkare än Dallas. Detsamma gäller huvudpersonen, som utvecklas under seriens gång från en omänsklig personifiering av en sida av världen, till att bli alltmer mänsklig. Samtidigt faller Gaiman aldrig för frestelsen att göra honom för mänsklig. Han är bortom gott och ont, men har en funktion att fylla och en plikt att utföra. Flera gånger upprepar han att ”there are rules”, något som påminner om indiska tankar om plikt, funktion och dharma.

Drömmar och myter
Det finns några teman i Gaimans långa epos som gör det extra intressant för traditionalister, inte minst indo-europeiska sådana. För det första betonas gång på gång drömmens, och mytens, betydelse. När Morfeus besöker Inferno antyds det att han är mäktigare än Lucifer, för utan drömmar och hopp skulle de fördömdas lidande vara betydligt mindre. Detta är ett tema som är centralt i den konservativa och traditionalistiska världsbilden, där det betonas att människan är en varelse som behöver myter och drömmar för att få mening i sitt liv. Detta innebär också att det rena förnuftet är en användbar tjänare, men en mycket farlig härskare (vi har redan sett hur fantasierna om ”vetenskaplig” socialism ledde till minst lika irrationella och mordiska myter som de ”fördomar” deras bärare trodde sig ha utplånat. Detsamma gäller den rena liberalismen, även om dess gift verkar över en längre tid än socialismen). Gaimans insikt i detta, och i historiens cykliska förlopp, uttrycks när Dröm och Förgörelse besöker England på 1600-talet, i en era då förnuft och rationalism börjar dominera samhället. Förgörelse, Olethros, påpekar då att ”nu börjar det igen”, och antyder att sådana rationella epoker inletts många gånger, men att de alltid slutat med att han fått en hel del att göra (de har alltså gått under med besked).

Tragisk världsbild och nordisk melankoli
Enligt den Nya Högern har den europeiska världsbilden en tragisk sida. Detta innebär att vi inser att allt roligt har ett slut, att alla val är slutgiltiga och stänger ett otal dörrar för evigt, att alla våra framgångar är kortvariga erövringar från tidens obevekliga gång. Denna insikt har lett till skapandet av stor konst, och normalt har den också varit förenlig med det som kallas heroisk realism. Men den kan också leda till en melankoli. Denna insikt i allts förgänglighet genomsyrar The Sandman, och huvudpersonen är inte den muntraste seriefigur man skådat.

Sagotraditionen
Gaiman har ofta visat ett stort intresse för asaguden Oden, som dyker upp i flera av hans verk. Så är även fallet i The Sandman, där Oden, Tor och Loke i olika sammanhang samspelar med och mot Morfeus. Det är heller ingen överdrift att påstå att Morfeus själv delar många drag med gestalten Oden (som ju bland annat var en ensam vandrare med jämna mellanrum, och som hade flera kopplingar till de mer kreativa sfärerna).

Gaiman rör sig även rent generellt främst i en europeisk sago- och myttradition. I några avsnitt ger han oss en inblick i sådana folksagor som Rödluvan, och hur brutala dessa var innan de ”städades upp” av välmenande borgare. Det är också främst europeiska gudar som dyker upp, även om också den egyptiska kattgudinnan Bast spelar en återkommande roll i handlingen, liksom en del andra utomeuropeiska gudar. När Gaiman för in dessa gudar och väsen i handlingen finns det dock inga etnomaschistiska undertoner, utan man kan snarare jämföra med den traditionalistiska inställningen, där man kan intressera sig för och respektera alla genuina traditioner. Enstaka gånger för Gaiman in politiskt korrekta teman i handlingen, såsom våldtäktsbenägna skinnskallar, men överlag är serien fri från sådant, vilket gör den mindre tendentiös och mer tidlös än så mycket annat.

I vilket fall som helst gör Gaiman den europeiska sagotraditionen en stor tjänst, eftersom han ger våra gudar nytt liv, visar att det går att skapa nya klassiker med utgångspunkt i de gamla. På så vis rör han sig verkligen i en tradition, där varje ny generation på ett kreativt sätt skapar nya mästerverk med utgångspunkt i de gamla. Han är alltså varken en bokstavstrogen slav under det gamla, eller dess fiende. Hans intresse för, och kärlek till, de gamla gudar och sagor som ingår i hans verk är också mycket tydlig, liksom hans kunskaper inom mytologi, ockultism och liknande. Tidvis framstår han närmast som en forskare i komparativ mytologi, som jämför teman och figurer ur gamla myter.

Samtidigt bör man vara medveten om att seriesviten inte är till för alla och envar. Den har beskrivits som en ”serie för intellektuella”, och även om detta inte är hela sanningen så är det sant att det är mycket få actioninslag i The Sandman. Huvudpersonerna löser sina konflikter genom gåtor, genom lögner, genom magi, eller intriger i flera led. Förväntar man sig en ny Conan kommer man alltså att bli grymt besviken. Om man däremot är intresserad av myter och sagor, eller delar den känsla för världens tragiska kvaliteter som genomsyrar Gaimans verk, så tillhör serien det absolut bästa man kan läsa. Det är rentav möjligt att den kan inspirera en eller annan till nytt skapande av klassiker i den tradition som Gaiman rör sig i. Och eftersom ett folk utan drömmar och berättelser är ett folk som är dömt att försvinna, så är det just sådana nya klassiker som vi behöver.

Mer Gaiman

Stardust

American Gods

Beowulf – filmen

Coraline

SvD – Kultfigur i sagovärlden

Svenskarna är som folk betraktat ovanliga genom sin relation till djuren. Djurplågeri som folknöje har till skillnad från i många andra länder här inte vunnit fotfäste, gladiatorspel, tjurfäktning och hundslagsmål är något vi förknippar med andra kulturer (man kan invända att älgjakten är en form av folknöje, en viktig skillnad här är dock att eventuellt lidande inte är det avsedda). Inte heller har den genomsnittlige svensken en positiv syn på plågsamma rituella slaktmetoder som den judiska skäktningen eller den muslimska halalslakten. I den mån detta ändå drivs igenom av den politiska klassen sker det alltså mot folkviljan, på samma vis som den politiska klassen i strid med folkviljan fördröjer förbudet mot tidelag.

Det finns alltså en känsla för djuren i det nordeuropeiska folklynnet, vilket är en av folklynnets mer sympatiska sidor. Det blir därför en stark reaktion när media rapporterar om att den växande marknaden för koscher- och halalslaktat kött i Europa lett till en överproduktion som innebär att kött som slaktats under rituella former kan importeras till Sverige.

Man kan se på ögonens rörelser att djuret är vid medvetande. Ofta försöker de råma, men kan inte då luftstrupen är av. Har man sett det så är det inte något man glömmer.
- Åke Rutegård, veterinär med erfarenhet av rituell slakt

Bakom denna obehagliga utveckling kan man identifiera två faktorer. För det första massinvandringen till Europa, som skapar en marknad för denna typ av kött. För det andra ekonomiska intressen, som tillhandahåller sådant kött till denna marknad. Ytterst kan man identifiera liberalismen som grunden till hela problemet.

Liberalism och djurplågeri

I det liberala tänkandet finns det individer, och dessa har ett antal oförytterliga rättigheter. Bland dessa rättigheter är friheten att verka på en marknad den centrala, och man menar att om alla agerar för att uppnå sina egna intressen kommer detta också att gynna samhället som helhet. Detta kan låta mycket sympatiskt, ”frihet” och ”rättigheter” är positivt laddade ord.

Men det har följder som inte är fullt lika sympatiska. För det första är dessa individer människor, vilket innebär att djur reduceras till egendom. Deras eventuella intressen hamnar därför i konflikt med individens oförytterliga rättighet till sin egendom, och djurrättslagstiftning är därför ett avsteg från den rena liberalismen (vilket förklarar varför den varit starkast i mindre liberala samhällen som Tredje Riket och Europa efter 1968). Uppenbart är i varje fall att rätten till egendom i sin förlängning leder till att djur reduceras från egendom till produktionsfaktorer på en fri marknad. Och ”den osynliga handen” tycks inte skydda mot rituell slakt eller andra former av djurplågeri. Den osynliga handen är, för att använda ett uttryck från djurrättstänkandet, speciesistisk.

Värt att notera här är också kopplingen mellan liberalism och massinvandring, där det liberala tänkandet endast ser abstrakta individer. Dessa individers rättighet att röra sig fritt värderas då högre än sådant som etniska gruppers rätt till sina hemländer, eftersom det liberala tänkandet har allvarliga svårigheter att överhuvudtaget hantera kollektiva begrepp. Detta leder till den snabba framväxten av en marknad för rituellt slaktat kött i Europa. Vilket i sin förlängning leder till att den svenska konsumenten riskerar att få kött på sin tallrik som slaktats under former han eller hon inte alls sympatiserar med. Troligt är dock att detta för en del leder till vidare funderingar både kring massinvandringen, kapitalismen och liberalismen. De flesta torde vid det här laget också ha reflekterat över den våg av illegala slakter som äger rum i vad som kan kallas den svenska ”halal-undergrunden”, på pizzerior, i källare, bondgårdar, et cetera.

Mycket har genom åren skrivits på Motpol.nu om djurrätt och särskilt då det svenska folklynnet, några av dessa texter återfinns nedan:

Djuromsorg i det svenska bondesamhället

Tradition och Djurrätt

Det svenska folklynnet II – Svensken och naturen

Människan och naturen

Leja – Djurrätt

Historieskrivningen tillhör normalt segraren. En följd av detta är exempelvis att vi har goda kunskaper om slaveriets motståndare och deras argument, men sämre inblick i hur deras motståndare resonerade. En bieffekt av denna ”mediaskugga” är att många implicit utgår från att det inte fanns några argument.

Det kan då vara intressant att närmare studera George Fitzhugh (1806-1881), en av sydstaternas intellektuella och en försvarare av slaveriet. Detta kan dels betraktas som kuriosa, men Fitzhughs starkt avvikande perspektiv kan också ge nya infallsvinklar på vårt eget samhälle. Intressant är också att han var väl insatt i sin samtids intellektuella trender, och diskuterade med utgångspunkt både i Fourier, Carlyle, Sir Robert Filmer, Karl Marx och Adam Smith.

Det fria samhället

A part of that world, far more numerous than his friends and acquaintance was at his door, they were the unemployed poor, the weak in mind or body, the simple and unsuspicious, the prodigal, the dissipated, the improvident and the vicious. Laissez-faire and pas trop gouverner suited not them; one portion of them needed support and protection; the other, much and rigorous government. Still they were fine subjects out of which the astute and designing, the provident and avaricious, the cunning, the prudent and the industrious might make fortunes in the field of free competition. Another portion of the world which Smith overlooked, were the countries with which England traded, covering a space many hundred times larger than England herself. She was daily growing richer, more powerful and intellectual, by her trade, and the countries with which she traded poorer, weaker, and more ignorant. Since the vast extension of trade, consequent on the discoveries of Columbus and Vasco de Gama, the civilized countries of Europe which carried on this trade had greatly prospered, but the savages and barbarians with whom they traded had become more savage and barbarous or been exterminated.
- Fitzhugh

Fitzhughs utgångspunkt är att slaveriet är en normal mänsklig institution, och att det ”fria samhälle” som en Adam Smith eller en Locke hyllar inte är ett samhälle överhuvudtaget utan bara en ansamling av individer. Dessa individer befinner sig i ett ständigt krig (det Engels kallade det sociala kriget). Vissa är segrare, och Adam Smith tillhörde dem, många är förlorare. Det är förlorarna Fitzhugh är mest intresserad av, de människor som på grund av bristande karaktär, sjukdomar, dumhet, et cetera, tar skada av det fria samhället. Samt de människor som på grund av ren ondska eller bristande impulskontroll behöver styras för att inte skada sig själva och andra.

Fitzhugh utgår från att de svarta i genomsnitt av naturen är begåvade med mindre intellekt och självdisciplin än de vita, och att de därför inte klarar sig särskilt väl i det fria samhället. Eftersom han skrev innan välfärdssamhället menade han att de fria svarta tenderade att dö ut eftersom de inte klarade konkurrensen. Men han noterar också att många vita har dessa bekymmer, och då snarare i Europa än i Sydstaterna. Värt att nämna är också att Fitzhugh inte var rasist, utan han utgår alltid från de svartas egna intressen och är väl medveten om att många vita också är ”naturliga slavar”.

Actual liberty and equality with our white population has been approached much nearer than in the free States. Few of our whites ever work as day laborers, none as cooks, scullions, ostlers, body servants, or in other menial capacities. One free citizen does not lord it over another; hence that feeling of independence and equality that distinguishes us; hence that pride of character, that self-respect, that gives us ascendancy when we come in contact with Northerners. It is a distinction to be a Southerner, as it was once to be a Roman citizen.
- Fitzhugh

Intressant är också att han gör en sociologisk elitstudie. Han finner då att i antika stater som Rom var staten/samhället allt, och individen inget. Trots detta kunde de fostra generationer av människor med föredömliga egenskaper, och en stark känsla för sitt samhälle. Fitzhugh jämför detta med de rika i Nordstaterna och Europa, som lever i ständig konkurrens och inte ser kopplingen mellan sina egna privilegier och det övriga samhället. Det formar därför en betydligt mindre sympatisk ”elit”, där exempelvis ockraren kan ses som en förebild, trots att det är ett värv som tidigare alltid betraktats med förakt.

Mankind have ever detested the extortionate usurer who takes advantage of distress and misfortune to increase his profits, more than a Robin Hood who robs the rich to relieve the poor. There is always at bottom some sound moral reason for the prejudices of mankind. Analyze their motives, their feelings and sentiments closely. The man who spends a life in dealing hardly and harshly with his fellow men, is a much worse and meaner man than the highway robber. The latter is chivalrous, and where there is chivalry there will be occasional generosity.
- Fitzhugh

Fitzhugh utgår alltså från en anti-egalitär människosyn, och menar att många människor behöver skyddas från den fria konkurrensen. Ett modernt exempel skulle kunna vara de lättillgängliga SMS-lånen, som drabbar många svaga individer. De individer som blir rika på dem behöver däremot aldrig få sin respektabilitet ifrågasatt. Fitzhughs starka betoning av samhället och institutioner för också tankarna till Polanyi och Veblen.

Handel som krig

Peoples and individuals must live by hand-work, or head-work, and those who live by head-work are always, in fact, the masters of those who live by hand-work. They take the products of their labor without paying an equivalent in equal labor. The hand-work men and nations are slaves in fact, because they do not get paid for more than one-fourth of their labor. The South has, heretofore, worked three hours for Europe and the North, and one for herself. It is one of the beautiful results of free trade.
- Fitzhugh

För den som utgått från att Sydstaternas argument mot Unionen var väldigt svaga, är Fitzhughs diskussion om handel och utsugning av intresse. Han, och många andra samtida företrädare för den blivande Konfederationen, föregriper nämligen neo-marxister som Frank och Amin, och menar att handel mellan en industrialiserad nation och en råvaruproducerande nation innebär exploatering, en överföring av mervärde. Sydstaterna ansåg alltså att Nordstaterna exploaterade dem, och ville skydda sig från detta och bygga upp en inhemsk industri (i likhet med infant industry-argumentet från det radikala 1970-talet). Den typen av handel leder också till centralisering (både ekonomiskt, politiskt och militärt, Fitzhugh berör alltså imperialismen).

Socialism som slaveri

We cannot believe that the Socialists do not see that domestic slavery is the only practicable form of socialism – they are afraid yet to pronounce the word.
- Fitzhugh

Fitzhugh menade alltså att slaveriet gav en trygghet åt människor som inte skulle ha kunnat hantera det fria samhället, och även att det gjorde dem moraliskt överlägsna sina ”fria” släktingar. Intressant är att han här anknöt till samtidens socialistiska tankegångar, som han helt korrekt identifierade som en besläktad kritik mot det fria samhällets effekter. Fitzhugh hade goda kunskaper om både Fourier, Marx och Saint-Simon.

Samtidigt menade han att den socialism de företrädde var underlägsen slaveriet, och att slaveriet var en form av socialism. En socialism som baseras på staten var underlägsen en socialism som byggde på decentraliserade relationer mellan ägare och slavar. Fitzhugh kritiserade också lönearbetet som ”wage-slavery”, där den anställde helt saknade trygghet.

Man kan naturligtvis tillämpa hans teorier på välfärdsstaten, som förhindrat den utslagning genom svält av de ”naturliga slavarna” han förutspådde. Detta perspektiv innebär då att man ser staten som en slavägare och socialismens släktskap med slavsamhället, vilket i sig kan vara givande. Som helhet illustrerar dock Fitzhugh att det fanns intressanta, och genuint antiliberala, tänkare även i Sydstaterna, och han är också en spännande bekantskap om man är intresserad av verkligt originella perspektiv. Han är en motståndare till liberala tankar kring sådant som framsteg och individ. Att många av hans påståenden och förslag till lösningar saknar relevans idag torde vara såpass självklart att det inte ens behöver nämnas, såvida man inte hellre läser historiska tänkare för deras brister än för guldkornen.

Fitzhugh på internet:

Sociology for the South

Georg Fitzhugh – Sui Generis (av C. Vann Woodward)

Tipstack till herr J.