Oskorei

När det mystiska bhutanska DART, Dragonland’s Aryan Restoration Troops, under tidigt 2000-tal på en hemsida utlyste sin kamp mot Bhutans etablissemang väckte det betydande intresse bland traditionalister och konservativa revolutionärer i Europa och USA. Detta var en naturlig reaktion, DART var en bhutansk rörelse som tydligt anknöt till europeiska gestalter som Julius Evola och Arthur Moeller van den Bruck. För traditionalister med intresse för Asien och det indo-europeiska arvet var Bhutan mycket intressant. Intresset för DART kunde därför knyta an till sådana fenomen som den ryske krigsherren von Ungern-Sternberg som under tidigt 1900-tal från sin bas i Mongoliet av de infödda betraktades som en inkarnerad krigsgud och strävade efter att ena de asiatiska folken i en mäktig anti-bolsjevikisk och antiliberal allians, och de tyska expeditioner som något senare utforskade spår efter det ariska ursprunget i bland annat Tibet under ledning av Ernst Schäfer.

Redan tidigt kunde man dock misstänka att hemsidan inte var autentisk, bland annat pekade de mycket sparsamma referenserna till bhutansk historia och användandet av sådana västerländska termer som Volksgemeinschaft, antisionism och folksocialism i den riktningen. Möjligen kunde det röra sig om en handfull bhutanska utbytesstudenter som fascinerats av europeiska idéer. Den militanta rörelsen gjorde heller inget väsen av sig i bhutansk politik, och hemsidan försvann så småningom.

Samtidigt har DART ett betydande kuriosavärde, demonstrerade liksom engagemanget i karenfolket, Tibet, Japan och Ungern-Sternberg symbolvärdet i denna form av eurasiska fenomen, och summerar också den traditionalistiska synen på allt från eliter till autarki. DART:s traditionalism utgick från folket i en utsträckning som är ovanlig, men annars gav de en god introduktion till politisk traditionalism. Deras politiska program återfinns bland annat här: DART

Relaterat

Ossendowski – Beasts, Men and Gods

Som en naturlig pendang till Solgurus artikel om öl tar vi idag upp fenomenet baksmälla. Eller i varje fall filmerna med samma namn, och då främst som samtidshistoriskt och populärkulturellt fenomen.

En konsekvens av 68-vänsterns långa hegemoni och den genuina europeiska högerns demonisering och marginalisering är att det i debatten saknas positiva alternativ. De som kritiserar feminismen vet exempelvis inte vad det innebär att vara en man, på liknande vis kan de som kritiserar ”multikulturalismen” inte ersätta liberalismens nivellering med en attraktiv förklaring av vad det innebär att vara en nordeuropé. Kritiken blir i avsaknad av positiva och attraktiva alternativ ytlig och saknar sprängkraft.

Inte sällan återfinns dessa alternativ bortom den politiska debatten, en debatt vars patetiska råmärken antyds av att blaskiga liberaler som Axesskretsen ses som ”kontroversiella”. Så ger exempelvis en film som 300 en mer inspirerande bild av vad det är att vara europé än hundra debattartiklar som försöker kritisera ”multikulturalismens kollektivism”, och Twilightböckerna torde på liknande vis ge en bättre bild av det nordeuropeiska romantiska idealet än den än så länge icke-existerande motdebatten riktad mot polyamorösa queerteoretiker och relationsanarkister. Man behöver inte ens nämna den leda vid feminism och marknadsliberal androgyni som framgången för filmen Fight Club antydde.

Baksmällan som populärkulturellt fenomen

I sammanhanget är filmen Baksmällan också intressant. Den första filmen kom 2009, tio år senare än Fight Club, och blev snabbt oväntat populär. Detta är i sig värt en förklaring, filmen är rolig men så rolig är den egentligen inte. En sådan förklaring får man om man ser den som en kommentar till den västerländska mannens domesticering.

Regissören, Todd Phillips, har en intressant bakgrund. I sin debut, dokumentären Hated från 1994, följde han den milt sagt extreme punkrockaren GG Allin, i dokumentären Frat House skildrade han extrema amerikanska fraternities. En inblick i den västerländska kulturens mörka baksida hade han därmed tidigt. Phillips vann därefter mer mainstreamerkännande genom filmer som Road Trip och Old School.

I Baksmällan följer vi tre män i den tidiga medelåldern när de genomlever en av de europeiska traditioner som gränsar till kaos och normupplösning, svensexan. Phil, spelad av Brad Cooper, är sannolikt att betrakta som Phillips alter ego, intelligent och relativt blasé. Alan, spelad av Zach Gallifianakis, kombinerar en komisk funktion med förmågan att säga och göra saker som driver handlingen framåt (det hade exempelvis varit orealistiskt om någon av de andra huvudpersonerna på fullt allvar återknutit den manliga vänskap som driver filmen framåt till indo-europeiska Mannaförbund genom att likna den vid ett ”wolfpack”). Tandläkaren Stu, spelad av Ed Helms, är däremot en veritabel toffel. Han har en flickvän som föraktar honom, vars otrohet han dessutom förlåtit och tagit på sig skulden för.

Filmen bygger på att dessa tre herrar genomgår en svensexa där de återupplever svensexans egentliga funktion. När något nytt, oavsett om det är ett nytt år eller ett äktenskap, ska skapas måste först den kosmiska ordningen brytas ned och det livgivande kaos ges fritt lopp. Historiskt förekom det därför allt från orgier, upplösta gränser mellan döda och levande, och tillfälligt utbytta roller mellan mäktiga och ofrälse under den typ av festivaler vi här har att göra med. Phillips låter huvudpersonerna tappa minnet, och dessutom tappa bort brudgummen. När de vaknar upp har de bland annat en tiger i badrummet och Stus ena framtand har ersatts av ett blodigt hål i tandköttet. Gradvis får de klart för sig hur kaotisk svensexan varit, med inslag av vilda rovdjur, strippor, droger, kriminella och höns. Men Stu har också fått klart för sig att han varit en toffel, och värdet av vännerna.

Filmens teman berörde alltså både traditionella former av ”male bonding”, Las Vegas som mytisk plats bortom den borgerliga tillvaron, svensexan som ett besök i kaotiska och mörka utmarker, och en revolt mot domesticeringen. Talande var där också Phillips val av cameo, den gamle boxaren Mike Tyson. GG Allin, Tom Green och Mike Tyson antyder ett intresse för gestalter som står utanför samhället, Phillips hade egentligen planerat att ha med Mel Gibson i Baksmällan 2 men några skådespelare vägrade acceptera detta (det säger något om ett samhälles prioriteringar när en dömd våldtäktsman som Tyson framstår som mer oproblematisk som kollega än en misstänkt antisemit som Gibson. Därmed inte sagt att Tyson inte gör en bra insats som sig själv). Phillips känsla för det västerländska samhällets mörka undersida antyds också av hans förmåga att välja musik till sina filmer, där bland annat Danzig och Johnny Cash dyker upp.

Baksmällan 2

I den andra filmen utspelas liknande händelser, men nu istället i Bangkok. Bangkok har i vår kulturella geografi samma mytiska funktion som Las Vegas, om än mer primitivt och dödligt. Phillips för in än mer extrema inslag i filmen, om vilka alltför mycket inte ska ordas. Revolten mot domesticeringen blir också mer explicit genom Stus tal om att han ”har en demon inombords”.

Detta räddar dock inte filmen. Den är rolig, och väl värd att se som uppföljare, men samtidigt är det just en uppföljare. Den tillför inget nytt, och då den så starkt följer den första filmens mallar förlorar den mycket av överraskningsmomentet. Att tigern ersätts av en rökande liten apa är på sätt och vis en passande symbol för hela filmen.

Baksmällan 2 får därför tre små indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.

Relaterat

Fear and Loathing in Las Vegas
Reflektioner kring mansrörelser
Neil Strauss som survivalist

En filosof och politiker som torde vara ganska välkänd bland webblogg Oskoreis läsare är den italienske marxisten Antonio Gramsci (1891-1937). När de identitära intellektuella och strategerna från Frankrike ska understryka betydelsen av metapolitik, av att bearbeta massornas och eliternas världsbild innan man kan hoppas på deras politiska stöd, så är det antingen Gramsci eller Frankfurtskolan man tar som exempel.

Gramsci hade själv tagit aktiv del i den våg av klasskamp, fabriksockupationer och gatukravaller som i samband med Ryska revolutionen hade verkat vara på väg att störta även den italienska staten. Men efter en tids våldsamma strider hade klasskampsvågen ebbat ut, och ersatts av Mussolinis fascistparti. Det var detta som Gramsci i sina fängelseanteckningar försökte förklara, hur kunde det komma sig att arbetarklassen inte störtat överheten när den hade haft chansen? Varför hade man tvekat?

Gramscis svar var att överheten bygger sin makt på två faktorer. Dels våldspotential, dels makten över de underordnade klassernas sätt att tänka och det de ser som ”sunt förnuft”. Det senare kallade Gramsci hegemoni, och han ägnade mycket uppmärksamhet åt att studera hur överheten uppnådde denna hegemoni genom bland annat sina intellektuella (hans definition av begreppet var bred, och både präster, advokater, journalister och marxistiska kadrer räknades som intellektuella). Han menade att överheten i Ryssland till större del förlitat sig på statens våldsmakt, och att den därför snabbt kollapsat när våldsmakten förlorats. I Västeuropa däremot dominerade överheten mer genom sin kontroll över undersåtarnas världsbild, något som uppnåddes genom ett komplext system av tidningar, kyrkan, skolan, och så vidare (skillnaden mellan begreppen ”arbetsgivare” och ”arbetsköpare”, eller begrepp som inte tillåts ges ett namn, såsom etnomasochism, antyder hur detta hegemoniska ”sunda förnuft” även är inbyggt i språket). För Gramsci var det därför livsviktigt att arbetarklassen genom kommunistpartiet byggde egna kadrer av intellektuella, och lika viktigt att dessa inte avlägsnade sig från folket (katolska kyrkan sågs här som något av en förebild). På så vis skulle man kunna utmana och ersätta överhetens hegemoni, och arbetarklassen skulle kunna ställa sig i spetsen för de underordnade klasserna (classi subalterni kallade Gramsci dessa, och han räknade både småbönder, hantverkare och andra dit).

Den Nya Högerns intellektuella menar att det är just detta vänstern efter Gramscis död har gjort. Man lyckades inte störta den västerländska civilisationen eller kapitalismen med våld vare sig 1917 eller 1968, men man har genom den akademiska världen och media steg för steg förvridit det massorna ser som ”sunt förnuft”, genom en djupt odemokratisk process där vänstermänniskor genom ”den långa marschen genom institutionerna” kommit att dominera bland annat SVT. Därför menar den Nya Högern att det finns ett värde i att studera metapolitik, och att utmana och ersätta vår tids överheters hegemoni och inte särskilt ”sunda” förnuft. Detta synsätt presenteras på ett värdefullt sätt i Michael O’Mearas text om metapolitik, som finns översatt till svenska här.

Dagens inlägg kommer att ta upp en del skillnader mellan Gramscis strategiska tankar och värderingar å ena sidan, och 1968-rörelsernas å den andra. Det kommer också kort att beröra de skillnader mellan Gramscis teorier och den Nya Högerns metapolitik som finns, och som är betydande. Värt att notera är att dagens ämnesval inte innbär ett okritiskt accepterande av Gramscis hela världsbild, han var bland annat positivt inställd till Stalin och inslag i hans skrifter skulle lätt kunna legitimera de olika bolsjevikiska folkmorden i Sovjet. Värdefull är han däremot som en illustration av hur vänstern av igår och idag skiljer sig åt, och genom sina tankar kring hur man som oliktänkande och revolutionär minoritet kan bekämpa överhetens ideologiska dominans.

Det västerländska arvet

Gramsci var marxist, men han var ingen självhatare (den italienska marxismen tycks också ha saknat det starka inslag av etniska minoriteter som var fallet i bland annat Tyskland och Ryssland, Gramsci själv var sardinier). Tvärtom nämner han ofta i sina fängelseanteckningar att mycket i det arv vi fått från våra förfäder är av tidlöst och bestående värde (särskilt tycks detta gälla filosofi och kultur, men han talar aldrig om vår civilisations giganter som ”döda, vita män” eller liknande). Detta skiljer honom från 1968-rörelserna, och särskilt då dessas mer primitiva efterträdare som inte sällan drivs av etnomasochism och självhat.

Intressant är även Gramscis tydliga relation till idealistiska filosofer som Croce, Gentile och, via Sorel, Bergson. Han har på grund av detta anklagats för bristande materialism, och sant är att hans betoning av världsbilder, hegemoni, språkets betydelse, och liknande skiljer sig från en mer primitiv vulgärmaterialism. Personligen misstänker jag att det är just inflytandet från dessa filosofer, som hörde 1930-talets europeiska revolution till, som gjorde Gramsci till en så värdefull och innovativ samhällsfilosof.

Gramsci visar också ett återkommande intresse för den fascistiska korporatismen i sina fängelseanteckningar och brev. Han betonar att man inte bara kan generalisera regimen och dess samhällssystem som ”ett uttryck för överklassens intressen” (sådana generaliseringar ägnade han sig däremot åt inledningsvis), utan att man noga måste studera vilka sociala intressen som uttrycks genom dess politik och företrädare, och inte minst identifiera potentiella motsättningar i systemet. Gramsci tycks ha varit medveten om att det fanns olika ideologiska tendenser i fascistpartiet, där bland annat aktualisten Ugo Spirito företrädde en linje som ville avskaffa kapitalismen och göra korporationerna till ägare av företagen. Denna mer socialt radikala linje kunde förverkligas som mest i Salorepubliken, den inledande perioden karaktäriserades mer av olika kompromisser mellan de många olika grupper som stod bakom Mussolini.

Synen på pedagogik

Den moderna vänstern tycks på många vis vara en protest mot nödvändigheten att bli vuxen. Detta märks både i de ofta erbarmligt infantila slagorden, förenklingarna, de känslomässiga angreppen på oliktänkande, och hatet mot (traditionella) auktoriteter. Även här skiljer sig marxisten Gramsci från en senare ”vänster”, och skriver bland annat om utbildning att dess mål är att forma och fostra nya generationer.

Synen på nationen

I en era då ”vänstern” inte sällan ser på nationen med hat eller motvilja, företräder Gramsci även en mer positiv syn på nationalstaten. Han menar att i europeiska stater som Frankrike uppstod det ett ”nationellt block” genom att revolutionärerna involverade bönder och arbetare i revolutionen som ledde till att en nationalstat uppstod. Detta såg Gramsci som något progressivt. I Italien hade detta däremot inte skett, enandet hade inte involverat folket nämnvärt och de eliter som stått bakom det hade inte varit särskilt progressiva. Detta tycks vara något Gramsci ansåg bidragit till fascismens maktövertagande, Mussolini gjorde helt enkelt det som de liberala nationsenarna missade att göra (detta säger dock Gramsci inte uttryckligen).

Gramscis mål var att skapa ett historiskt block av arbetare och bönder, och att detta skulle överta ledningen av nationen (som den svenska socialdemokratin gjorde genom sin allians med böndernas politiska organisationer). Han tvekade inte inför att beskriva detta block som ”nationellt-folkligt”, eller att hävda att de sant nationella klasserna var arbetarklass och bönder. Man bör dock vara medveten om att denna proletära nationalism saknade en etnisk komponent.

Klassanalysen

Gramsci skiljer sig också från 1968-världsbilden, och delvis från den Nya Högerns metapolitik, genom sin klassanalys. Han kopplar alltid hegemonin till vissa klasser/sociala grupper, och dessas intressen. För den Nya Högern och för 1968 års kvarlevor tycks det snarare vara idéer som bekämpar varandra, exempelvis ”rasism” (som existerar på egen hand i idévärlden). Men för Gramsci är de uttryck för sociala gruppers intressen, intressen han noga försökte analysera.

En sådan klassanalys vore värdefull att göra även när det gäller vårt samhälle, och då skulle man bland annat kunna studera vilka grupper och intressen det är som står bakom den politiska korrektheten. Den amerikanske samhällsforskaren Paul Edward Gottfried har gjort en sådan analys, och funnit att det är den Nya Klassen som är kärnan i det hela (bestående av bland annat journalister, socialsekreterare, genuspedagoger, och så vidare). Gottfried är själv paleolibertarian, men hans tankar om ”the managerial revolution” och ”den nya klassen” har sitt ursprung i marxistisk analys av ”arbetarstaten” Sovjets degeneration.

I vårt samhälle är det alltså den Nya Klassen som har hegemoni, i varje fall delvis och i vissa sammanhang. Classi subalterni i vårt samhälle är definitivt svensk arbetarklass och svensk ”medelklass” (även om den senares relation till den Nya Klassen kan vara mer flytande). Detta innebär att när vanliga ”svenssons”, det må sedan vara egna företagare, städerskor eller sjukpensionärer, ska uttala sig om exempelvis massinvandringen offentligt så är de tvungna att underordna sig det ”sunda förnuft” som den Nya Klassens intellektuella utarbetat. Det kanske tydligaste exemplet på denna hegemoni och makt är när en tigande svensk arbetarklassindivid av en socialsekreterare eller lärare får sig en liten föreläsning till livs om varför det är fel att vara stolt över sin identitet. Man får också räkna större delen av invandrarbefolkningen till dessa underordnade klasser, men man bör notera att den Nya Klassen aktivt strävar efter att skapa ett skikt av immigrerade medlemmar av sin egen sfär (tidningen Gringo var det kanske tydligaste exemplet, mer eller mindre öppna former av kvotering är ett annat).

När det gäller den tidigare överklassen är det hela mer komplext, man kan nästan misstänka att en tyst överenskommelse ingåtts mellan Ny Klass och storkapitalister i flera länder. En överenskommelse som innebär att så länge inte den Nya Klassen alltför allvarligt angriper kapitalismen så får den hållas i sina hjärtefrågor (”mångkultur”, HBT-frågor, politisk korrekthet, och liknande). Sannolikt bidrar den politiska korrektheten också till den globala kapitalismens funktion och uppgradering, då ”diskriminering” och ”fördomar” begränsar människors möjlighet att konsumera, och tillgången till billig arbetskraft. Värt att nämna är också massinvandringens djupt reaktionära karaktär, då det är svårt eller omöjligt att bedriva klasskamp i etniskt alltför blandade samhällen.

Någon oproblematisk samexistens tycks det dock inte vara, man kan exempelvis se hur den Nya Klassens mer radikala företrädare gärna ger kapitalisterna diverse tjuvnyp av mer eller mindre symbolisk natur, och hur en krets kapitalister genom tidskriften Axess diskret och mycket försiktigt försöker utmana den Nya Klassens hegemoni även i dess kärnfrågor. Men frågan är om dessa oundvikliga manövrer egentligen är mer allvarliga än konkurrensen mellan exempelvis adeln och kyrkan under den feodala medeltiden.

Den Nya Högerns metapolitiska tänkande saknar alltför ofta en klassanalys, och Gramsci kan här vara en nyttig motvikt. Det är då av vikt att identifiera de klasser och grupper som kan vara av störst intresse för motstånd mot den Nya Klassens hegemoni. Uppenbart rör det sig här om svensk arbetarklass och medelklass (sammanfattade som ”svenssons” eller ”vanligt folk”), i kombination med de mest avancerade medlemmarna av den Nya Klassen och de historiska överklasserna. Av dessa bör man kunna skapa ett ”nationellt-folkligt block” av just den typ som Gramsci talade om i Italien. Förutsättningarna är helt annorlunda, men behovet av att skapa historiska block, folkrörelser, egna intellektuella, och en egen hegemoni, är lika tydligt nu som då.

Det är här tragiskt att exempelvis de Benoist i Frankrike medvetet undvikit kopplingar till existerande politiska rörelser, och alltså utvecklat en teori isolerad från en politisk och social praktik. För Gramsci var det av yttersta vikt att det fanns en organisk, och dialektisk, relation mellan de intellektuella och deras klass. Klassen skulle förvisso lära av de intellektuella, men de intellektuella skulle också ta lärdom av klassens kamp och erfarenheter. För Gramsci själv innebar detta flitiga kontakter med självlärda arbetare från hela Italien, och det italienska kommunistpartiet kom också efter hans död att lyckas relativt väl med att förverkliga det ideal av kunniga och övertygade militanter, immuna mot överhetens världsbild, som han strävade efter.

Inte heller 1968-rörelserna har i någon större utsträckning präglats av denna organiska relation mellan klass och intellektuella. Gottfried har tvärtom visat hur de undvek att gå med i de klassbaserade kommunistpartierna, och istället hamnade i de större reformistiska, socialdemokratiska partierna (varifrån de kunde göra ännu större skada).

Det finns exempel på försök till klassanalyser också från identitära och etniskt medvetna grupper, nämnas kan New Right Australia NZ:s Radicalization of the Middle Classes, och den finske nationalrevolutionären Kai Murros med sina tankar om ”den nationella arbetarklassen”. Praktiska föredömen bör också vara den ”identitära vänster” som kan identifieras i Frankrike, liksom den italienska sociala högern.

Relaterat

Gramsci om de tre formerna av politisk kamp
Organiska intellektuella
Metapolitik – översättningen
Den Nya Högern och metapolitiken
Guillaume Faye och metapolitiken

Igår refererades till Robert Steuckers tankar om behovet av ett ”nytt team” som kan ersätta de förbrukade politiska klasser som idag styr Europa. Detta då de etablerade politiska klasserna dels är korrupta, dels fångar i politiskt korrekt önsketänkande. Deras tid är egentligen över sedan länge, även om man bör uppmuntra dem när enstaka av dem uträttar något positivt. Sannolikt brinner många av Motpols läsare av iver att själva vara en del av de nya team som ersätter de politiskt korrekta klonerna med deras transatlantiska lojaliteter, de nya team som återger det politiska värvet och demokratin deras innebörd efter en lång tid av atrofiering. Idag kommer vi därför att reflektera något kring vilka kvaliteter som kan vara konstruktiva för ett sådant nytt team.

Excellens

Dagens politiska klass består i hög grad av mediokert människomaterial. Presumtiva medlemmar av ett nytt lag bör därför inspireras av den europeiska aristokratiska traditionen, och tillämpa elitism i sin egen tillvaro. Verklig elitism är som bekant något man i första hand utsätter sig själv för, i en ständig strävan att bli allt det man kan bli och att övervinna sina sämre sidor.

Detta innebär en sund själ i en sund kropp. Mer specifikt bör strävan efter excellens tillämpas i den privata sfären, och i yrkeslivet. Undvik dåligt umgänge, var en god vän, partner och förälder, och var en av de bästa i det yrkesområde där du verkar.

En mer specifik fråga här rör vikten av utbildning. Historiskt har det länge varit så att en akademisk bakgrund underlättat för den som strävat efter en politisk karriär. Med tanke på den akademiska världens utarmning är detta idag inte längre något självklart, grundläggande kunskaper i nationalekonomi och historia torde dock fortfarande ha ett visst värde.

- Bruno Liljefors

Ett nyktert perspektiv

Dagens politiska klass ägnar sig ofta åt önsketänkande, och försöker fantisera bort verkligheten. Presumtiva medlemmar av ett nytt lag bör sträva efter att utgå från verkligheten. Detta innebär en förmåga att identifiera det troliga, det önskvärda och det möjliga. Det betyder också att man bör kunna identifiera vilken grupp man företräder, utan att det implicerar att man vill andra grupper illa. Lika viktig är förmågan att identifiera motståndare och fiender, utan att det omöjliggör samarbeten när omständigheterna så tillåter.

Ett nyktert perspektiv uppnår man bland annat genom studier av politiska klassiker som Machiavelli, Schmitt och Bismarck, liksom av historiker och sociobiologer.

Myt och identitet

Dagens politiska klass utgår i sina debatter från en blandning av känslomässig moralism och, åtminstone till formen, rationella argument. Slutsatserna är sällan rationella i någon egentlig mening, och de känslor som rörs upp är egentligen ganska ytliga.

Mot detta bör presumtiva medlemmar av ett nytt team ställa en betydligt mer djupgående identitet, något som inte bara rör sig på ytan. Även detta är en gradvis process, där man återknyter till den europeiska och svenska historien (en nationalist bör exempelvis läsa de nordiska sagorna och vistas i den nordiska naturen tills han eller hon kan identifiera sig med dem) . Man inser gradvis vad arketyper och myter innebär, exempelvis sådant som den tragiska värdsåskådningen, solen och de tre funktioner indo-européerna indelade samhället i. När man utvecklat ett sådant mytiskt tänkande och en sådan europeisk identitet har man ett starkt motgift mot liberalismen och den politiska korrektheten. Detta mytiska tänkande innebär förövrigt inte att man upphör att tänka rationellt, utan att på liknande vis som dagens politiska klass utgår från vissa axiom och vissa moralistiska sentiment när de resonerar, så utgår en europé från andra axiom. Vi är Europa på ett sätt de inte ens är förmögna att föreställa sig.

- JC Dollman

Motpolläsarnas egna reflektioner är som vanligt välkomna i kommentarsfunktionen.

Relaterat

Det skriande behovet av ett nytt team
Reaktion – Traditional Living/Handbok för föräldrar i modernitetens era

Den belgiske antiliberalen Robert Steuckers utvecklar i en intervju sina tankar kring behovet av ”new teams”, som kan ersätta de nuvarande politiska eliterna i Europa. Steuckers tankar är väl värda en närmare bekantskap för var och en som betraktar sig som systemkritiker.

Den universella bristen på ledarskap

Needless to say that such a personnel is corrupt but not only that. It is brainwashed and duped by all kind of silly ready-made ideologies or blueprints, invented mostly in American think tanks, their European counter-parts and the main media agencies. To summarize it, these ideologies aim at weakening the societies by mocking their traditional patterns of behaviour, at generalizing the ideological assets of neo-liberalism in order to let globalization be thoroughly implemented in every corner of the world and at reducing Europe to remain once for ever a disguised colony of the United States.
- Robert Steuckers

Steuckers noterar att dagens politiska klass dels är korrupt, dels är hjärntvättad av diverse ideologier med sitt ursprung i USA. Detta är tendenser som också kan identifieras i Sverige, överhuvudtaget tycks snedrekryteringen av politiker idag ha nått en nivå där den blir ett demokratiskt problem. De av oss som känner en eller flera politiker kan sällan med handen på hjärtat påstå att detta är individer vi egentligen vill se i ledande positioner. När det inte rör sig om rena avvikare brukar man istället kunna identifiera infantila drag eller en tendens till verklighetsfrämmande fanatism. Liknande personlighetsdrag kan man ofta notera hos ledande politiker, ingen nämnd, ingen glömd (men vi har i förbigående sagt en statsminister som ibland inte kan formulera begripliga meningar och en oppositionsledare som enligt egen uppgift fick 800 svar på en kontaktannons).

Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.
- Fredrik Reinfeldt

Vårt politiska system är kort sagt inte förmöget att attrahera ledare, utan i hög grad är det helt andra människotyper som dras till det politiska hantverket. Snedrekryteringsproblematiken förvärras av att vår demokrati är partibaserad, något som dels påverkar urvalet ytterligare i negativ riktning, dels kan verka direkt avskräckande på de människotyper som faktiskt skulle vara önskvärda i politiken.

Man kan här också notera att den som en gång blivit politiker därefter är ekonomiskt beroende av sin nya karriär, något som leder till en ovilja att utmana andra politiker, det egna partiet, eller medias verklighetsuppfattning. Man kan här tala om en form av korruption, samtidigt förstärker detta de redan starka tendenserna till konformism i svensk debatt. I praktiken innebär detta också att politikens roll övertas av media, mediala prioriteringar och problemformuleringar övertas ofta rakt av av politikerna (exempelvis tydligt i samband med angreppet på Libyen). För den politiska klassen innebär avståndet till övrig social verklighet, och kontakten med den akademiska världen, också ofta att man är mycket mottaglig för den typ av ideologier Steuckers talar om. För den vars bild av verkligheten medieras av journalister och akademi utvecklas snabbt sentiment som passar transatlantiska intressen som hand i handske. Ideologier som nykonservatism och ”mänskliga rättigheter” har sitt ursprung i USA, och kan därför ofta utnyttjas för amerikanska intressen.

Sammantaget innebär snedrekryteringen att demokratin i hög grad sätts ur spel. Oavsett vilket parti eller politiker man röstar bort kan man utgå från att snarlika kloner tar deras plats, exempelvis tycks det finnas en outsinlig tillgång på nya medlemmar av den såkallade ”Fridolingenerationen”. Att politikerföraktet i denna situation är stort får ses som ett sundhetstecken, och som en potential. Att förakta dagens politiker kan då vara ett tecken på att man har någon sorts uppfattning om hur en politiker ska vara (det kan också vara ett tecken på ressentiment).

Ett nytt team

The “new team” should work a bit like Noam Chomsky in the United States, who indefatigably reveals what is Washington’s hidden agenda in every part of the world.
- Robert Steuckers

Dagens politiska klass är alltså bortom räddning. Europa och Sverige behöver, med Steuckers ord, ”new teams” som kan erbjuda verkligt ledarskap och nyktra analyser av verkligheten istället för transatlantiska ideologier. Man kan här frestas att betrakta partier som Front National, Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna som sådana nya team. Steuckers varnar dock för att fullt så enkelt är det inte, dessa populistiska rörelser är inte automatiskt immuna mot transatlantiska ideologier som nyliberalismen och neokonservatismen. Samtidigt finns det flera positiva tecken på att de många gånger faktiskt undviker just de fallgropar den politiska klassen faller i, avseende allt från socialpolitiken till synen på militära insatser i Libyen och Afghanistan.

Oavsett vilket måste man vara medveten om att det är en både nödvändig och revolutionär handling att ta avstånd från dagens politiska och mediala eliter. De har en betydande legitimitet, överhuvudtaget är det alltid tryggt att identifiera sig med de grupper som har makten, men de är också ansvariga för de stora problem Europa och Sverige idag drabbas av. Att bryta med dem är därför nödvändigt, även om det inte alltid är enkelt. Frestelsen kommer alltid att vara betydande att åter falla in i ledet, när exempelvis någon av klonerna försiktigt kritiserar någon ytlig aspekt av mångkulturen. Frestelsen kommer också att vara betydande att ta steget rätt ut i konspirationsteorier, sekterism, och annan ghettotillvaro, något som även det bör undvikas.

Vad Europa behöver är ett nytt team, med lojalitet mot de egna folken istället för transnationella eliter, och med nykter samtidsanalys istället för politiskt korrekt önsketänkande. När ett sådant team väl finns kommer det också att influera den politiska klassen, men i avsaknad av ett sådant team kommer det på sin höjd att röra sig om retorik.

Relaterat

Interview with Robert Steuckers (part 1)
Tre påståenden om konsensus/Fridolingenerationen
Oligarkins järnlag

Många filmer baseras idag på seriefigurer. Gissningsvis är detta ett medvetet drag, användandet av redan kända huvudpersoner kan innebära att marknadsföringen blir billigare och profiten större. Samtidigt kan det innebära att många av originalseriernas trogna fans känner sig själsligt våldtagna, när deras älskade seriefigurer reduceras till varor i kapitalismens profitmaximerande mekanismer.

Tendensen att basera filmer på tecknade serier har nu nått den koreanska serien Priest. Serien är en såkallad manhwa, en koreansk manga skapad av Hyung Min-woo. Den är också en av de mer originella asiatiska serierna, med ett mörkt och eget tilltal. Filmen har dock mycket lite gemensamt med serien.

Priest – manhwa

It was then, and later too, that the Nephilim appeared on earth – when the divine beings cohabited with the daughters of men, who bore them offspring. They were the heroes of old, the men of renown.
- Genesis

Serien utspelar sig under korstågen, i vilda västern och i framtiden, men fokus ligger på västern. Handlingen bygger på efterspelet till det serafiska upproret mot Gud, då några av de änglar som stred mot Lucifer efter segern börjar ifrågasätta varför människorna blivit de nya favoriterna. Under ledning av Temozarela beger sig dessa änglar till Jorden för att förleda människorna och visa Gud hur svag och förrädisk människan är (Min-woos händelseförlopp påminner här om den judiska historien om nefilim, liksom den islamiska om Iblis uppror). Men straffet blir hårt, och Temozarela och hans anhängare fängslas. Under korstågen upptäcks de av en korsfarare som även han upplever sig förrådd av kyrkan och av Gud, Vascar De Gullion. De Gullion skänker sin kropp till Temozarela, och den fallne ängelns hämnd tar åter sin början.

Fokus i manhwan ligger på vilda västern, där en präst vid namn Ivan Isaacs av misstag befriar Temozarela igen. Isaacs dödas, men erbjuds av Temozarelas fiende Belial en tillvaro som odöd om han vänder sig från sin tro. Som en odöd, mäktig präst rider Isaacs därefter genom västern i jakt på Temozarelas änglar, samtidigt som dessa förgör hela städer med sin svartkonst.

Det finns en betydande kristen minoritet i Korea, och Min-woo har goda kunskaper om kristendomen även om han själv brottas med att inte kunna tro. Detta märks i serien, där Temozarelas tvivel och känsla av övergivenhet både driver handlingen framåt och ger den en ovanlig äkthet. I grunden påminner den fallne ängeln om ett övergivet barn, som vill tvinga den gudomlige föräldern till en reaktion, vilken som helst. I jämförelse med detta är Isaacs existentiella kval tämligen banala.

Den odöde eller sataniske huvudpersonen är en i vår tid vanliga gestalt. Delvis kan detta bero på att det är häftigt med demoner och odöda, men det utgör också en lämplig metafor till moderniteten. Det är en epok som präglas av ofattbar makt över naturen, men denna makt bygger samtidigt på en närmast infernalisk skövling av naturen och ett hot om nukleär undergång. Vår epok är på flera vis demonisk, och det är heller inte svårt att känna igen sig i en Isaacs eller en Spawns infantila utbrott. Trots den makt de besitter, saknar de självkontroll, och det är ett problem även för den moderna människan. I en era då en genomgod huvudperson skulle framstå som banal eller orealistisk blir den demoniske huvudpersonen en mer lämplig metafor.

Min-woo ställer i serien också två verklighetsuppfattningar mot varandra, där den ena har stora likheter med moderniteten. Temozarela sprider sin ”doktrin” bland människorna för att vända dem från Gud men det är samtidigt en doktrin som finner villiga anhängare. Doktrinen utgår från människan som rent biologisk varelse, en varelse som kan känna smärta och skräck för döden. För en sådan biologisk varelse blir den tillvaro som odöda kannibaler Temozarela erbjuder ett inte oävet alternativ.

Sammantaget är det alltså en både spännande och originell serie Min-woo skapat. Mot bakgrund av vilda västern för han in element som odöda, fallna änglar och svart magi. Både Temozarela och Isaacs är också fängslande huvudpersoner, och runt dem finns ett flertal minnesvärda karaktärer. De första kapitlen är inte särskilt tilltalande vare sig grafiskt eller innehållsmässigt, men Min-woo finner gradvis sina egna former. För den som uppskattar manga kan serien rekommenderas, den finns online här: Manga Fox

Filmen

Filmen har mycket lite med serien att göra. Den utspelar sig i en alternativ verklighet där människan alltid legat i krig med en ras av vampyrer, vampyrer som påminner mer om aliens än den europeiska blodsugaren. Genom att kyrkan utvecklade en kast av krigarpräster fick människan övertaget, och vampyrerna stängdes in i reservat. Människorna å sin sida lever främst i stora städer, och världen har inslag både av klassisk cyberpunk och vilda västern.

Efter segern fick krigarprästerna dra sig tillbaka, och filmen följer en av dem. När en ung släkting kidnappas tvingas han trotsa kyrkan och åter ta fram sina vapen. De obligatoriska klichéerna kan alltså prickas av en efter en, och särskilt intressant blir det inte. Där finns den korrupta kyrkan, krigaren som tvingas trotsa sina överordnade, alien-liknande vampyrer, et cetera. Den främsta behållningen är vampyrerna, vars ickemänskliga samhälle dock bara antyds.

Filmen får därför två indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga. Av Min-woos manhwa skulle det gå att göra något betydligt bättre.

En islossning pågår just nu i det svenska samhället vad gäller debatten om sådant som mångkulturalism, en islossning där diskursens ordning utmanas och muterar. Denna metamorfos kontrolleras dock i hög grad av resursstarka grupper med tillgång till media, vilket innebär att risken är stor att förändringarna blir mer sken än verklighet. Ett exempel på detta får vi i tidskriften Axess, där man under temat Den enfaldiga multikulturalismen utmanar den såkallade multikulturalismen.

Mångkulturen har det senaste året dödförklarats av ett flertal europeiska borgerliga politiker. I debatten har en egentlig definition av ”mångkultur” dock lyst med sin frånvaro, vilket gjort att det hela kunnat tolkas på flera olika sätt. För många är ”mångkulturen” en synonym för massinvandring eller rentav för ett samhälle med en hög andel invandrare, när dessa glatt sig över dödförklaringen kan det alltså framstå som något förhastat. De flesta borgerliga politiker och debattörer har inga planer på att avskaffa massinvandringspolitiken, vad de istället avser är att ge den något mer tilltalande former. Gorillan i mitten av rummet ska helt enkelt få en partyhatt. Detta blir särskilt uppenbart i artiklarna om Den enfaldiga multikulturalismen.

Vilken kollektiv identitet är starkast?

Multikulturalismens vision av separata enklaver som stänger in människor i boxar, där alla förväntas tänka likadant, befinner sig på kollisionskurs mot drömmen om ett mångkulturellt samhälle.
- Johan Lundberg

Johan Lundberg utvecklar så i artikeln Vilken kollektiv identitet är starkast? sin syn på begreppet multikulturalism kontra mångkultur. För Lundberg är multikulturalismen en kollektivistisk ideologi, där människor föreställs ha vissa egenskaper beroende på sin grupptillhörighet och där de också anses ha rätt till kollektiva rättigheter. Lundberg ställer mot detta en liberalt färgad mångkultur, där vi ses som individer som är kapabla att välja identiteter och att ta emot impulser från andra kulturer. Om multikulturalismen är en kollektivism är mångkulturen för Lundberg alltså en individualistisk verklighet.

Samtidigt undviker han att överhuvudtaget ta itu med de mer besvärliga frågorna kring mångkulturella samhällen. Det är inte enbart ”multikulturalismen” som gör att människor sluter sig samman kring etniska och religiösa identiteter när dessa upplevs hotade, utan där finns rent sociobiologiska förklaringar. Vissa identiteter upplevs mer primordiala än andra, och det kommer i multietniska samhällen därför alltid att pågå en konkurrens mellan dessa. Inte sällan kommer dessa grupper också att organisera sig, vilket vi ser exempel på i bland annat Afrika. Vi ser där också, liksom vi såg i Jugoslavien och Sovjet, att denna konkurrens under ogynnsamma förhållanden kan ta sig mycket brutala former. Att bygga in förutsättningarna för sådana konflikter i det svenska samhället, även om de kanske realiseras först om tio eller femton år, framstår som både naivt och oansvarigt. Från vänstern har liberaler som Lundberg övertagit förmågan att fantisera bort den historiska verkligheten och ägna sig åt ”drömmar”. Massinvandringshögern är att betrakta som naiva utopister, ”drömmen om det mångkulturella samhället” är historiskt sett en väl så riskabel utopi som drömmen om det klasslösa.

- Ibland blir det fel

Är ett mångkulturellt samhälle överhuvudtaget ett samhälle?

Utrymmet för att formulera ett annat mångkulturellt ideal än det multikulturalistiska är i svensk debatt högst begränsat. Mot detta vill jag hävda att en annan mångkultur inte bara är möjlig, det är också högst tveksamt om vi någonsin kan sägas ha varit mångkulturella. Frågan är därför inte så mycket hur vi ska försvara den mångfald vi har, utan hur vi på allvar ska förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle.
- Andreas Johansson Heinö

Med jämna mellanrum har vi på denna blogg satt ”samhälle” inom citationstecken efter ordet ”mångkulturellt”. Skälet till detta har varit att det är tveksamt om en administrativ enhet som är mångkulturell också kan ses som ett samhälle, eller om man ofta snarare bör se det som ett antal samhällen som samexisterar på samma yta. Om man bortser från de rent finansiella transaktionerna är det tveksamt om undertecknad kan anses ingå i samma samhälle som exempelvis en somalisk familj. Undertecknad betalar skatt som sedan omvandlas till bidrag av olika slag, möjligen kan vi också hamna i samma bankomat- eller ICA-kö, men mer än så är det inte (inte ens det finansiella exemplet är särskilt väl valt, då familjen ifråga inte sällan skickar en del av pengarna vidare till andra medlemmar av sitt eget samhälle, det somaliska).

Denna problematik berör Andreas Johansson Heinö delvis i artikeln Vi har aldrig haft mångkultur. Heinö skriver att ”I ett mångkulturellt samhälle delar vi en offentlighet. Annars är det inget samhälle, hur mångkulturellt det än må vara.” Men han utgår från samma distinktion mellan (negativ) multikulturalism och (positiv) mångkultur som Lundberg, även om han i jämförelse med Lundberg och Sara Mohammad är mer tveksam till hur stort genomslag multikulturalismen egentligen haft politiskt.

Värt att notera är dock att Heinö också menar att man i ett mångkulturellt samhälle, med en delad offentlighet, också måste kunna kritisera varandra. Vad han inte inser är att exempelvis yttrandefrihet i ett mångetniskt samhälle har en helt annan funktion än i ett mer homogent. I ett homogent samhälle kan jag kritisera din religion under förutsättning att vi trots allt båda tillhör samma gemenskap och att vi båda vill den gemenskapen väl. I ett mångetniskt samhälle blir religionskritiken istället ett vapen, som jag riktar mot det du håller heligt, kanske rentav för att jag vill håna dig och de dina. Vi ser detta historiskt i den särskilda vrede med vilken kristendoms- respektive judendomskritiken bemöttes när deras utövare var judar respektive kristna, och vi ser det idag när europeiska ateister kritiserar islam. Det kommer att bli betydligt svårare att förena social fred och religionskritik i ett mångetniskt samhälle än vad Heinö tycks föreställa sig. Den politiska sfären har andra lagar än debattens sfär, och ”kritik” har helt olika funktioner i dem.

Mer intressanta är då Svante Nordins artikel En intellektuell revolution, och Sara Mohammads Dubbla budskap om integration. Mohammad ger konkreta exempel på hur kulturrelativistiska svenska makthavare i praktiken gynnat extrema hederskulturer i Sverige. Nordin beskriver vilken omfattande förändring av samhället invandringen inneburit, och olika försök att möta den (bland annat postkolonialism och neokonservatism).

Sammantaget är det hela dock för en genuin systemkritiker tämligen ointressant. Massinvandringen som sådan, den rent demografiska förändringen av Sverige där utomeuropeiska folkgrupper tar över växande delar av både geografin, det offentliga rummet och resurserna, ifrågasätts inte alls. Istället vill man ersätta en ideologi, multikulturalismen, med en annan, ”mångkulturen”. Detta borde bara tillfälligt kunna förvirra den som stirrat sig blind på ytliga uttryck för den demografiska förändringen av vårt land, jämförbar med en storskalig kolonisering från Tredje världen. Men då Axess trots allt har en viss legitimitet bakom sig kan man notera att systemkritiker utan ideologisk grund utöver motstånd mot ”islamisering” funnit artiklarna värda att referera utan några kritiska kommentarer (här avses naturligtvis Politiskt Inkorrekt). Risken att en liberal massinvandringspolitik ersätter den ”multikulturalistiska” är alltså betydande, liberalismen är kort sagt inte den bästa ideologiska grunden för den som vill kritisera den pågående förvandlingen av Sverige och Europa. Arbetet för de genuina systemkritikerna är alltså inte över bara för att Mona Sahlin och ”Gringo” försvunnit från offentligheten, tvärtom är det nu den verkliga kampen börjar.

Den som följer samtidsdebatten torde ha förstått att man inte får ”ställa svaga grupper mot varandra”. Däremot torde han eller hon inte ha förstått varför, för det är en fråga som aldrig ens ställs av de individer som har privilegiet att få ta del av den offentliga debatten. Förr eller senare är det dock en fråga man bör ställa sig. Det kommer då att visa sig att man i många situationer faktiskt är tvungen att ställa svaga grupper mot varandra, och att man i annat fall de facto gynnar den ena gruppen på den andras bekostnad. Den som inte vågar strida för de svaga grupper som ligger honom eller henne närmast om hjärtat gör dem en otjänst. Skälen till detta är två.

Begränsade resurser

Ett land av Sveriges storlek har en viss begränsad produktion, mätbar genom bland annat BNP. Politiska ekonomer som David Ricardo och Karl Marx beskylldes av sin samtid för att vilja skapa konflikter när de påtalade det, men det är inte desto mindre sant att när en grupp får en ökad andel av denna produktion, får andra grupper med nödvändighet mindre. Man kan därför med full rätt hävda att historien bland annat är en historia om klasskamp (den är också en historia om kamp mellan stammar, stater, kön, kaster och diverse andra grupper). Detta oavsett om man ansluter sig till arbetsvärdeläran eller inte, eller om man har en mer komplex bild av vilka grupper som kan konkurrera om resurser än marxismens dualistiska modell.

Mot detta invänder gärna liberalen att när samhället som helhet blir rikare gör det inget om några grupper inte blir rikare i samma takt. Men med det resonemanget borde fattiga barnfamiljer vara nöjda med en hydda i skogen och ett dagligt paket gröt, eftersom de trots allt har tillgång till modern medicin och därför inte riskerar att drabbas av böldpest. Vad som ses som en människovärdig levnadsnivå är alltså något relativt och föränderligt, människan är ett socialt och meningsskapande djur som lika mycket konsumerar av kulturella och symboliska skäl som av rent biologiska.

Här kan man naturligtvis anmärka att hur de begränsade resurserna fördelas idag påverkar deras omfång imorgon. Detta betyder att när de grupper som vill avråda från att ”ställa svaga grupper mot varandra” underförstått menar att alla svaga grupper ska få det bättre genom att resurser tas från de grupper som är mindre svaga, finns det en gräns för hur långt en sådan politik kan gå innan det innebär att resurserna minskar över tid. Vi skulle alltså mycket väl kunna föra en omfördelningspolitik som ”minskade utanförskapet” på ett substantiellt sätt, men kostnaderna skulle få ekonomin att kollapsa. På samma vis skulle det givetvis gå att öka levnadsstandarden för både pensionärer, arbetslösa, sjukpensionärer och invandrare samtidigt. Och bygga bostäder, skapa jobb och utbilda läkare. Vad dessa bisarra tankeexperiment är avsedda att illustrera är att man alltid måste prioritera, ”politik är det möjligas konst”.

Begränsad uppmärksamhet

Viktigare är att samhället har en begränsad uppmärksamhet. Vid varje given tidpunkt kan det offentliga samtalet, eller den offentliga monologen om man så föredrar, endast hantera en handfull problem. Detta gör problemformuleringsprivilegiet så centralt. Värt att notera är också att dessa problemformuleringar står i en dialektisk relation till de ”stora berättelserna”, postmodernismens grand narratives, som konkurrerar om uppmärksamheten. När diskriminering och invandrares lägre inkomster och sysselsättningsgrad framställs som problem har det andra följder för världsbilden än om pensionärernas låga levnadsstandard står i fokus. I det förra fallet hänger problemet samman med en kollektiv berättelse som handlar om rasism, underförstått att svenskarna bär en historisk skuld som de måste sona. I det senare fallet handlar det istället om den gemenskap över generationerna som konservatismen bygger på, om ömsesidighet mellan unga och gamla. Dessa båda berättelser är egentligen oförenliga, och detta inser de ”progressiva” på ett överlägset vis redan instinktivt. Det är därför de gärna får något misstänksamt i både blicken och rösten när man uttrycker oro för pensionärernas situation. På ett instinktivt plan anar de att fokus på pensionärer förtar fokus från invandrare. Den som talar om pensionärer och glesbygd men tiger om rasism och homofobi är alltså sannolikt reaktionär.

Detta betyder samtidigt att när de ”progressiva” säger att man inte får ställa svaga grupper mot varandra är det en form av bedrägeri. De gör det själva hela tiden, av den enkla anledningen att det i ett samhälle med begränsade resurser och begränsad uppmärksamhet är dårskap att försöka låta bli. Varje världsåskådning har några egna ”svaga grupper” dess medlemmar värnar extra starkt om. För min del är det djur och infödda svenskar, och då särskilt pensionärer, brottsoffer, hemlösa, sjuka och socialt och ekonomiskt marginaliserade. När massinvandringspolitiken medför att det inte finns medel att ta hand om dessa grupper på ett värdigt sätt är det ett tecken på att det är hög tid att ompröva den.

Avslutningsvis kan man misstänka att ett tidigt tecken på att det svenska debattklimatet börjar normaliseras kommer vara att mer fokus läggs på sådana grupper som pensionärer, brottsoffer, glesbygdsbor och hemlösa. Deras problem passar inte in i den politiskt korrekta världsbeskrivningen, men de passar som hand i handske i en nationalistisk eller identitär sådan.

Relaterat
Hemlös – med egna ord
Antiliberala perspektiv på bostadspolitiken

Midsommar är en svensk tradition, och som de flesta traditioner förenar den generationerna. I många fall även de som inte längre är med oss, och de ännu ofödda. På så vis representerar traditionen ett perspektiv som står i kontrast till det dominerande synsättet på sådant som samhälle och individ. Dagens inlägg ska försöka att något utveckla detta alternativa perspektiv, som kan kallas det intergenerationella (den som finner termen otymplig eller oskön kan ersätta den med identitär eller något annat positivt laddat). Det intergenerationella perspektivet är en förutsättning för varje nationalistisk och etniskt medveten världsåskådning, det är intuitivt korrekt för de flesta människor, men i praktiken helt bortträngt från den offentliga diskursen. Vårt samhälle gör politik utan att alls ta hänsyn till de döda, och nästan helt utan att ta hänsyn till de ännu ofödda.

Våra hedniska förfäder utgick i sin världsbild inte sällan från tron på en sorts intergenerationell återfödelse, där återfödelse inom samma ätt var ett vanligt tema (detta tema användes förövrigt även av författaren Robert E. Howard). Ett sådant synsätt är en ovanligt stark form av det intergenerationella perspektivet (liksom ett incitament att bidra till ättens välgång, för vad händer med dess döda medlemmar när den utslocknat?).

Man behöver dock inte utgå från återfödelse för att finna perspektivet användbart. Den konservative filosofen Edmund Burke sammanfattade i ett av sina mest minnesvärda stycken sin syn på ett samhälle på följande vis:

As the ends of such a partnership cannot be obtained in many generations, it becomes a partnership not only between those who are living, but between those who are living, those who are dead, and those who are to be born.

Burkes perspektiv skiljer sig från det liberala på flera vis. Det utgår från en annan syn på vad ett samhälle är. För den intergenerationella Burke är ett samhälle ett band över generationsgränserna, där de döda och de ännu ofödda ingår. Detta implicerar också någon sorts band i nutid, exempelvis de känslor av gemensam härkomst och gemensam framtid som förknippas med etniska grupper och nationer. För liberalen är ett samhälle istället en ansamling av individer i en administrativ enhet, där det snarast får anses vara slumpen som avgör enhetens storlek.

Det intergenerationella perspektivet leder också till ett annat tidsperspektiv, då hänsyn måste tas både till de döda och de ofödda. Att skövla en gravplats eller ett gammalt tempel blir då lika frånstötande som att lämna efter sig en utarmad kultur eller miljö till kommande generationer. Att inte ens försöka ta sina förfäders övertygelser på samma allvar som man tar varje tänkande människas är då främmande (för liberalen ersätts ofta förakt och oförståelse baserat på avstånd i rummet av förakt och oförståelse baserat på avstånd i tiden). Likaså blir det högst problematiskt att genom invandringspolitiken bygga in förutsättningarna för etniska konflikter i det samhälle vi lämnar till de ännu ofödda. Det intergenerationella perspektivet leder alltså till en annan form av omsorg än det liberala, det liberala är individualistiskt och fokuserar därför på det tidsperspektiv som kan kopplas till individens livslängd. Samtidigt är det intuitivt absurt, utan våra förfäder skulle vi inte finnas till vare sig rent fysiskt eller som kulturvarelser. Och utan ättlingar vore det som om vi aldrig funnits. Men för liberalen finns bara individer, och den historiska och biologiska verkligheten framstår som en uppsättning valmöjligheter.

Without pausing to draw up a list of what this Party imagines it has conserved in England since it took over the reins of Government from Labour, we are entitled at least to ask what it has done to conserve the identity of the nation as composed of people of supposed English descent and blood.
- Anthony Ludovici om det konservativa partiets invandringspolitik

Det intergenerationella perspektivet framstår därför som främmande för många liberaler, detta eftersom de inte är förmögna att föreställa sig eller uppskatta kollektiva projekt, särskilt inte sådana kollektiva projekt som spänner över hundratals år. För liberalen framstår sådana projekt främst som inskränkningar i individens valfrihet. Detta implicerar en nivellerande tendens hos liberalismen, där allt som skiljer olika folk och kulturer framstår som ”förtryck” och anakronism. Om man istället betraktar folk och kulturer som kollektiva projekt kommer man att se det som både naturligt och önskvärt att de delvis skiljer sig åt.

Det intergenerationella perspektivet leder också till följder för allt från skol- till invandringspolitik. Bland annat leder det till att de yngre generationerna har förpliktelser mot de äldre, förpliktelser som idag inte infrias. Istället för att ge de äldre en värdig vård används resurser till ett demografiskt projekt där stora mängder människor från Tredje världen förs till Sverige. I vissa europeiska länder blir detta extra magstarkt, då de äldre dessutom offrat sig för de sina med livet som insats. Motpolaren Reaktion har om detta skrivit följande:

I en undersökning från 2009, The Unknown Warriors av journalisten Nicholas Pringle, fick brittiska krigsveteraner svara på frågor rörande samhällsutvecklingen i Storbritannien efter kriget. Nästintill samtliga svarande, 149 av 150, är mycket besvikna. En stor majoritet knyter detta till massinvandringen och omvandlingen av landet till mångkultur. Många känner sig förrådda av sitt lands politiker. En veteran uttrycker detta med orden:

Från andra europeiska länder såsom Norge och Frankrike kommer liknande utsagor från krigsveteraner vilka slogs mot nazismen.

Betraktar man samhället som en intergenerationell gemenskap är detta högst problematiskt, orden svek och förräderi ligger nära till hands för att beskriva situationen. Våra etablerade eliter har dock en annan syn på samhället, där det intergenerationella perspektivet faktiskt är demokratiskt i högre grad än den parlamentariska demokratin så har eliterna anammat en transnationell världsåskådning där lojaliteten mot de egna folken ersatts av en lojalitet mot amerikanska och globala makteliter och projekt. Som Robert Steuckers redan noterat är behovet av ett ”new team” därför påtagligt. Det intergenerationella perspektivet på samhället blir i vår tid revolutionärt.

Avslutningsvis önskar de muntra herrarna bakom Webblogg Oskorei Motpols läsare en trevlig midsommar.

Imorgon kommer det danska folketinget att rösta om ett lagförslag som innebär att utlänningar som begår brott i Danmark utvisas. Förslaget kommer med största sannolikhet att röstas igenom, eftersom de båda största vänsterpartierna, Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti, också ger det sitt stöd.

Detta illustrerar hur den danska debatten normaliserats i betydligt högre grad än den svenska. Om en öppen debatt fördes skulle de flesta anse att en sådan lag är av godo. Dels av rent praktiska skäl, som en möjlighet att minska brottsligheten med dess kostnader av både ekonomisk och mänsklig art, dels av andra skäl som kan vara svårare att sätta fingret på. Dessa skäl hänger samman med ett par begrepp som vår demokratiska välfärdsstat vilar tungt på, begrepp som aldrig ges ett namn. De förtjänar att diskuteras öppet.

Reciprocitet och tacksamhet

Svenskarna är ett indo-europeiskt folk. Indo-européerna kallades tidigare ofta arier, de ädla, men av diffusa anledningar är denna typ av självbeskrivning för nordeuropéer idag tabubelagd. Av värde att notera är dock att för dessa indo-européer spelade begreppet reciprocitet en viktig roll. På vanlig svenska kan ordet ömsesidighet användas som en synonom för reciprocitet. Om jag exempelvis gör dig en tjänst så står du i skuld till mig, tjänsten måste betalas tillbaka, och det uppstår med tiden en relation mellan oss. Detta gällde mellan gäster (gästfrihet var centralt för indo-europeerna), mellan gudarna och deras dyrkare (i form av offer som avsågs ”betalas tillbaka” av guden genom framgång och beskydd), i samband med bröllop (som också skapade relationer mellan klaner och familjer), och så vidare. Till och med vänskap kan ses som ett utbyte av gåvor. Denna ömsesidighet, som är en sorts nät av kontrakt som binder ihop samhället, förkroppsligades genom den indiska guden Mitra och den germanska Tyr eller Tiwaz.

- Tyr

Vår välfärdsstat är svår att föreställa sig utan reciprocitet, den kan beskrivas som en väv av ömsesidiga relationer mellan medlemmarna av ett givet folk. Bland annat bygger den på en tydlig arbetslinje, den som idag åtnjuter sociala skyddsnät har tidigare arbetat eller kommer senare att arbeta för att bidra till det gemensamma (det finns undantag, men de kan förklaras med att personens föräldrar bidragit till det gemensamma, recirpociteten är till sin natur nämligen också intergenerationell). Kopplade till sociala rättigheter är politiska, den svenska välfärdsstaten var därför också en demokrati.

Den nuvarande massinvandringspolitiken underminerar den reciprocitet välfärdsstaten bygger på. Dels genom att verkligheten står i konflikt med idealet, utomeuropeiska invandrare lever i hög grad på bidrag av olika slag och kommer i många fall ha svårt att komma i egenförsörjning. Dels genom att den ideologi uppbyggd kring ömsesidighet som välfärdsstaten vilar på nu förnekas. Relationen mellan svensk skattebetalare och, säg somalisk, bidragsmottagare är inte ömsesidig. Men i den offentliga diskursen får detta inte nämnas, vare sig som ett problem eller som något som bör åtgärdas. Istället för att vara relationer mellan människor blir välfärden därför en uppsättning rättigheter, förmedlade av en politisk och medial kast. Detta illustrerar i förbigående sagt hur abstrakta ideologier om ”mänskliga rättigheter” står i konflikt med det demokratiska ideal välfärdsstaten byggt på. Den nyanlände kan lätt bibringas uppfattningen att det är landets politiker snarare än landets invånare han eller hon står i skuld till.

Samtidigt försvinner ett viktigt förmedlande led i den ömsesidiga relationen helt ur diskursen, nämligen tacksamheten. Om jag hjälper dig, så kommer du att vilja hjälpa mig i framtiden eftersom du känner en skuld av tacksamhet. Tacksamheten är idag ett lika tabubelagt begrepp som arier eller skam, det upplevs instinktivt av kulturmarxisterna vara mycket opassande att ens nämna ordet i politiska debatter. Detta underminerar välfärdsstaten och demokratin, den som inte kan känna tacksamhet kan heller inte fungera socialt eller politiskt. Det leder förövrigt också till ökad främlingsfientlighet, de känslor av motvilja många känner inför invandrare som inte kan uppföra sig kan sammanfattas i ordet ”otacksamhet”.

Det extrema exemplet på otacksamhet är kriminalitet. Här har vi att göra med individer och grupper som utgör ett direkt förnekande av reciprocitetsideologin. Den outtalade tacksamhetsskuld de befinner sig i genom att ha fått tillgång till svenskarnas eller danskarnas land och välfärdssystem förnekar de genom att dessutom utsätta dessa folk för brott. Att stillatigande acceptera detta är ett ytterligare förnekande av de grunder på vilka den demokratiska välfärdsstaten vilar.

Så, för att summera. En välfärdsstat bygger på en väv av ömsesidiga relationer mellan medlemmarna av ett folk. En viktig förmedlande faktor är här förmågan att känna tacksamhet. Massinvandringspolitiken förnekar grunderna för reciprociteten, både reellt och symboliskt. Reellt genom de ökande kostnaderna och pressen mot sänkta löner och sociala skyddsnät. Symboliskt genom att både det folk som bygger välfärden förnekas, och genom att begreppet tacksamhet trängts bort från det politiska samtalet. När folket förnekas blir effekten att välfärd blir en relation mellan elit och en massa av individer, inte en ömsesidig relation mellan medlemmarna av ett folk. I den mån tacksamhet är på sin plats kommer den då att riktas mot eliten snarare än mot grannen. Värt att notera är att den proportionalitet som ingår i reciprociteten då också försvinner. Det tydligaste exemplet är hur prioriterade grupper kan erbjudas privilegier som de infödda inte åtnjuter. Exempel som sticker många i ögonen, av skäl som blir uppenbara när vi har tillgång till ett reciprokt perspektiv, är hur nyanlända pensionärer genomn äldreförsörjningsstödet kan uppbära samma inkomst som infödda fattigpensionärer, hur den såkallade SFI-bonusen inte ska vara skattepliktig eller hur nyanlända genom särskilda bidrag är betydligt billigare att anställa än infödda. Man kan också nämna nedmonteringen av sjukförsäkringen som ett exempel på hur reciproka och proportionella lösningar ersätts av socialtjänstens universella, på allmosor grundade, lösning. Den proportionella och intergenerationella reciprociteten ersätts av den universella individualismens rättighetsideologi, kort sagt av rättigheter utan skyldigheter.

Även Sverige skulle alltså ha mycket att vinna på en debatt om utvisning vid kriminalitet, särskilt om en sådan debatt kunde föra in begrepp som ömsesidighet, demokrati och tacksamhet i det offentliga samtalet.

Relaterat

Kort om tiggeridebatten