Oskorei

Den parlamentariska demokratin är idag i själva verket en plutokrati, kontrollerad av de allra rikaste, och i få länder är detta faktum lika skriande som i USA. Samtidigt har USA en lång tradition av folkligt motstånd mot bankirernas makt, namn och rörelser som här kan nämnas är allt från Ezra Pound och Dennis Lawrence till 1800-talets populister och de svarta pantrarna. Även Ron Paul och den ursprungliga tea partyrörelsen kan nämnas som uttryck för sådant motstånd.

Barack Obama väckte genom sin presidentvalskampanj många förhoppningar om ”change”, många tolkade detta som en högst konkret förändring av det ekonomiska och politiska systemet i landet. Genom sitt agerande i samband med finanskrisen, då ofattbara summor användes för att de stora finansaktörerna skulle överleva, visade han dock att även Obama är en ”Wall Street President”. Det hopp om förändring som väckts kom då istället att kanaliseras genom den såkallade Occupy Wall Street-rörelsen som inleddes i september och sedan dess spridits till flera städer både i USA och utomlands.

I grunden är OWS en högst legitim reaktion. USA är till namnet en demokrati, men styrs i praktiken av de allra rikaste. Detta leder till militära äventyr med många offer i andra länder, ökad ojämlikhet, ohållbar invandringspolitik, avsaknad av ett demokratiskt samtal, ”socialism för de rika” et cetera. Det är en grundläggande högerradikal princip att den politiska sfären ska överordnas den ekonomiska och i USA ser vi vad som händer när bankirer och andra ekonomiska aktörer tar kontroll över politiken. Det är ingen vacker syn.

A September 30 Gallup poll said 81 percent felt dissatisfied with the way those running country. Congress’ rating fell from the toilet seat into the toilet (15% approved of them). The public had similar low opinions on those aspiring for office… Most mass media sources didn’t even report the Gallup findings, or did so in low priority spots. Nor did they pick up on key specifics… Imagine if Cuba or Iran released such a poll! See, we would say: “This is what people feel if they have no democracy.”
- Saul Landau

OWS är på flera sätt en vänsterrörelse. Bland initiativtagarna finner vi namn som Kalle Lasn från Adbusters, konsensusmodellen som används känns igen från den frihetliga socialismen och radikal antropologi. Man kan också notera att de flesta deltagarna som tillfrågats uppger att de röstade på Obama, republikaner är en minoritet bland dem. Bilder av ockupanterna ger också ett intryck av att inslaget av radikal vänster är betydande, med ett flertal kommunistiska symboler. Samtidigt visar undersökningar att betydligt fler av deltagarna, 30%, ser ”Influence of corporate/moneyed/special interests” som ett problem, än ”Income inequality” (6%).

Det återstår att se i vad mån denna viktiga och potentiellt landsomfattande fråga kan fortsätta stå i centrum, eller om den radikala vänstern, liten men van vid det politiska hantverket, tar över rörelsen och omöjliggör dess utveckling till reell folkrörelse. När OWS imiterats i Europa tycks det rena kommunistiska elementet i varje fall helt ha övertagit imitationen, och på så vis förvandlat en viktig fråga till en maskerad. Även i USA har mindre lyckade inslag lett till att ockupanterna förlorat viktigt stöd hos en lokalbefolkning som helst vill slippa att trummande kommunister håller dem vakna på nätterna och urinerar i deras trappuppgångar.

Risken för kooptering

Den har nu väckts av högutbildade unga människor som länge förväntade sig att bli en del av de övre skikten, men som nyligen funnit sig ekonomiskt överflödiga. Det här är första gången den gruppen drabbats av de problem som länge plågat fackens medlemmar. När medelklassen tar en smäll kommer andra till deras försvar… På senare tid har allt fler börjat inse att deras ekonomiska situation inte är på väg att förbättras, utan snarare försämras, och i takt med det har identifieringen med de rika börjat brytas
- Mark Naison

Tea partyrörelsen utgjorde från början en radikal utmaning mot det amerikanska systemet, men har kommit att koopteras av det republikanska partiet (Sarah Palin har så att säga ersatt Ron Paul). Något liknande riskerar att drabba OWS, inte minst då den ideologiska medvetenheten hos många av demonstranterna är låg. En del är kommunister, många har röstat på demokraterna. Vi ser också redan tecken på hur det demokratiska partiet försöker kooptera rörelsen på samma sätt som republikanerna sugit upp tea partyrörelsen (Ismael Hossein-Zadeh utvecklar detta här: An Insidious Threat to the Occupy Movement).

Don’t blame Wall Street, don’t blame the big banks, if you don’t have a job and you’re not rich, blame yourself!
- Herman Cain, republikan

Det finns också tecken på att delar av de amerikanska plutokraterna själva närmar sig den månghövdade OWS-rörelsen, inte minst samma George Soros som tidigare varit involverad i revolterna i bland annat Libyen, Serbien och Georgien (denna hypotes utvecklas på Gotiska Klubben här: Ett CIA-projekt från början till slut).

Let me draw a distinction. Virtually every American has a reason to be angry. I think virtually very American has a reason to be worried. I think the people who are protesting in Wall Street break into two groups: one is left-wing agitators who would be happy to show up next week on any other topic, and the other is sincere middle-class people who frankly are very close to the Tea Party people who care. And actually…you can tell which are which. The people who are decent, responsible citizens pick up after themselves. The people who are just out there as activists trash the place and walk off and are proud of having trashed it, so let’s draw that distinction.
- Newt Gingrich, republikan

Detta skulle i så fall omöjliggöra det närmande mellan OWS och tea partyrörelsen som annars vore fullt möjligt, då motståndet mot den reella finanskapitalismen och dess grepp om den politiska sfären förenar dessa två.

Anklagelser om antisemitism

Ultimately, it will grow so that it will bring down the capitalist system and the west.
- Khameini

Även om det är ofint att säga det högt känner de flesta sannolikt till att Wall Streets mäktigaste efternamn i hög grad är judisk-amerikanska. Det har under 1900-talet generellt i USA ägt rum en elitrotation där en traditionellt dominerande anglo-saxisk elit kompletterats med, eller i några sfärer ersatts av, judiska eliter. I angreppen på OWS har därför det antisemitiska kortet spelats tämligen flitigt. Bland annat visar det sig att Kalle Lasn, från Adbusters som i praktiken var rörelsens initiativtagare, 2004 också publicerat artikeln Why Won’t Anyone Say They Are Jewish? angående många av de neokonservativa krigshetsarnas etniska tillhörighet (OWS-rörelsens antisemitism behandlas av kontrajihadistiska Every Kinda People här: Antisemitismen frodas, medan Kevin Macdonald ger sin analys av det hela här: Jews and the Occupy Wall Street Protests).

Intressant är att den iranske ledaren Khameini uttryckt sitt stöd för OWS och kallat det hela början på en ”amerikansk vår”.

Which Way, OWS?

Never before, however, has “the Vatican of capitalism” captured quite so perfectly the specific nature of the oligarchy that’s run the country for a generation and has now run it into the ground. Even political consultant and pundit James Carville, no Marxist he, confessed as much during the Clinton years when he said the bond market “intimidates everybody.”
- Steve Fraser

Det finns givetvis betydande problem med OWS-rörelsen, på samma sätt som det fanns med tea partyrörelsen. Båda rörelserna utgick från ett fundamentalt missnöje med hur den politiska och ekonomiska makten fungerar i USA, men bristen på revolutionärt medvetande innebär att pseudo-frågor och pseudo-lösningar lätt stjäl fokus från de verkligt viktiga frågorna. Vad gäller OWS finns ett stort inslag både av demokrater och människor från små vänstersekter. Dessa kan sannolikt manipuleras så att rörelsen leder till en mer statligt styrd ekonomi, och inga fundamentala förändringar av den ekonomiska strukturen. Samtidigt är det hela positivt, även om man än så länge bara kan hoppas att demonstranterna återknyter till den amerikanska idétradition som faktiskt har reella lösningar på bankväldet. Den idétradition som företrätts av män som Lawrence Dennis och Ezra Pound. Alternativet är att det amerikanska imperiet fortsätter på vägen mot ett sönderslitande inbördeskrig.

Kort om eurokrisen

I Europa bevittnar vi något snarlikt genom de utdragna försöken att hantera den grekiska krisen. Även här rör det sig om ”socialism för de rika”, där skattemedel används för att rädda banker och ett finansiellt system som uppenbarligen inte fungerar särskilt väl men som antas vara att föredra framför full kris. Samtidigt är eurokrisen ett tragiskt skådespel, då det belyser det europeiska samarbetets brister. Detta samarbete saknar en idé, vilket beror på att det byggts upp av teknokrater utan känsla för Europa. I tider av kris kommer därför provinsiella motsättningar, mellan exempelvis tyskar och greker, snabbt upp till ytan. Detta är en tragedi, och visar hur fundamentalt eurokraterna som kast misslyckats med att förankra sina ointressanta visioner hos Europas folk. Så går det när man både ideologiskt och faktiskt är USA:s junior partners.

Obligatorisk läsning

Zcommunications – A Century of Wall Street vs Our Streets
Zcommunications – Against the Manipulation of Populism by Elitism
Huffington Post – Message to Wall Street

Tipstack till ezzelino.

Med jämna mellanrum har det på bloggen varnats för att invandringskritiken kan koopteras av etablerade kretsar och perspektiv, och att islamiseringsdiskursen/kontrajihadismen här erbjuder det mest användbara verktyget. Ur detta perspektiv kan det vara av intresse att studera Axess-kretsen och Per Gudmundson, det kan också vara av intresse att göra en enklare ideologianalys av hemsidan Politiskt Inkorrekt, särskilt då denna i dagarna kommer att läggas ner och därefter likt fågel Fenix ska ersättas av något nytt.

Politiskt Inkorrekt (PI) startade som en blogg 2008. Genom att publicera personuppgifter om dömda och misstänkta brottslingar, företrädesvis men inte enbart invandrare, har man på kort tid blivit en av de mest lästa nyhetssidorna på Internet och kan ofta tävla med mer etablerade media. Sidans metapolitiska betydelse och framgångar kan knappast överskattas, tack vare dess existens är det idag allmänt känt att invandring och kriminalitet hänger ihop och att etablerade media manipulerar sin rapportering för att dölja detta.

Dessa har överlag behandlat PI med tystnad, i varje fall fram till den annalkande nedläggning som gett upphov till ett flertal skadeglada omnämnanden. Etablerade analyser av PI kännetecknas dock av en primitivitet och brist på känsla för det mer subtila och nyanserade, bland annat har sidan slentrianmässigt beskrivits som ”rasistisk” och ”högerextrem”. Man har här kort sagt att göra med propaganda snarare än ideologianalys. Dagens inlägg kommer istället att eftersträva det senare, läsaren är givetvis redan medveten om att även här finns en viss agenda.

Att göra en ideologianalys av en nyhetssida är dock inte lika enkelt som att analysera ett politiskt parti. En nyhetssida uttalar sig mer sällan om vad den är för än den rapporterar om det den är mot. Vill man utröna var en journalist står politiskt får man därför ofta gå mer indirekt tillväga, genom att identifiera exempelvis märkliga misstag och utlämnanden av fakta.

Janusansikte

På tisdagen hölls en debatt på ämnet liberal nationalism och rationell identitet i tankesmedjan Fores regi. Medverkade gjorde bland annat den rabiata SD-hataren och före detta Expo-medarbetaren Lisa Bjurwald och den ofta vettiga Paulina Neuding, chefredaktör på Neo.
- PI

Vad gäller Politiskt Inkorrekt slås man tidigt av det janusansikte sidan visar upp i sina artiklar. Man kan här skilja mellan teori och praktik, dessa uttrycker nämligen två tämligen skilda verklighetsuppfattningar. I teorin uppmärksammar man gärna liberala och etablerade kritiker av mångkulturen, oavsett hur dessa sedan definierar den. Detta ansikte är förenligt med en liberal bild av verkligheten, problemet är extrema islamister och den orättvisa det innebär att svenska brottslingar hängs ut av media medan invandrade gärningsmän döljs. Förenligt med en liberal världsåskådning är också den betydelse ideologier, inklusive religioner, ges. Samtidigt har detta gett PI möjlighet att lyfta fram och samverka med försvenskade invandrare som Bahare Andersson och bröderna Sanandaji.

Studerar man istället den verklighetsuppfattning som uttrycks genom Politiskt Inkorrekts praktik är den en helt annan, och står betydligt närmare en etnisk världsåskådning. Detta är fallet när man rapporterar om invandrare som begår brott mot svenskar, i stil med ”zigenare fick löjligt låga straff för åldringsrån”. Det finns dock tecken på att man försöker närma praktiken till teorin, genom att nu även hänga ut svenskar som misstänks för brott mot svenskar och invandrare som misstänks för brott mot invandrare. Vad gäller praktiken kan också nämnas intresset för demografisk statistik, i grunden oförenligt med en renodlat liberal världsbild.

Värt att nämna är också den populistiska kärnan i hela projektet (begreppet populism används här inte i negativ betydelse, utan för att beskriva en inställning där folket, ”vanliga människor”, står i centrum). Om man beskriver PI som ”främlingsfientligt” missar man att fientligheten i grunden riktar sig mot en journalistkast/”fulmedia” och en politisk kast som helt förlorat kontakten med, och omtanken om, folket. I jämförelse med etablissemangets von oben-inställning måste denna populism beskrivas som den mer demokratiska.

Vänner och fiender

Något vi lärt oss under denna resa är att det aldrig går att lita på svensk media – aldrig. När det gäller oliktänkande finns inga skrupler. Samarbete med diverse kriminella vänsterextremistiska organisationer verkar vara helt i sin ordning. Vad som helst är bättre; danska Ekstra Bladet eller Jyllands-Posten, norska VG, Aftenposten eller Document.no, Russia Today, vår tyska motsvarighet Politically Incorrent, Snaphanen m m.
- Politiskt Inkorrekt

Studerar man artikelvalen på Politiskt Inkorrekt kan man snabbt dra slutsatsen att detta varit den ledande företrädaren för islamiseringsdiskursen/kontrajihadismen i vårt land. Ett stort antal av artiklarna handlar om muslimer och islamister. När det gäller muslimer är dessutom religionen viktigare än medborgarskapet/etniciteten. Verkligt intressanta tecken på en journalists världsåskådning brukar man kunna identifiera genom dennes misstag. Ett sådant misstag från PI:s sida var när man, tillsynes utan underlag, förvandlade 150 palestinska kvotflyktingar som tagit sig från Italien till Munkedal till ”muslimer”. Detta antyder att man investerat en del emotionellt i fenomenen ”palestinier” och ”muslimer”.

Utöver muslimer är det främst romer som på PI är av särskilt intresse. Dels genom att deras etnicitet i rapporteringen framstår som viktigare än deras medborgarskap, dels genom att den enligt en del romer nedsättande termen ”zigenare” används. Här ser vi återigen ett uttryck för janusansiktet. Intresset för muslimer är förenligt med islamiseringsdiskursen, men exemplet med palestinierna antyder att det går något utöver enbart en oro för ”extrem islamism”. Intresset för zigenare ligger mer i linje med en etnisk världsåskådning, om än en inte särskilt utvecklad sådan. Man kan här givetvis också misstänka att det kan ha en del att göra med att denna numerärt begränsade grupp utmärker sig i brottsstatistiken.

Man kan också försöka identifiera PI:s vänner. Man rapporterar ofta, och i positiva ordalag om Sverigedemokraterna, men man har också på senare tid alltmer uppmärksammat etablerade kritiker av mångkulturalismen. Detta gäller bland annat Axesskretsen och Per Gudmundson. Intressant är att detta uppmärksammande normalt är okritiskt, även när de etablerade röster man lyfter fram uttryckligen nämner att någon kritik av massinvandringspolitiken rör det sig inte om. Detta är en i grunden farlig utveckling, vilken uttrycks av bland annat dåvarande sverigedemokraten William Petzäll i artikeln Hatiska islamistiska organisationer bör inte få ett enda öre. Artikeln är dels så dåligt skriven att det påverkar dess genomslagskraft. Petzäll skriver att han hoppas att ”denna debatt kommer tas på det allvar den förtjänar”, men detta underlättas inte av att han skriver att islamiska organisationer vill föra Sverige i ”stenåldrig” riktning och att det är dags att sluta ”knäböja sig” inför intoleranta krafter. Ett liknande behov av korrekturlösning har förövrigt ofta funnits på PI, även om det tycks ha blivit bättre. Värre än det märkliga språket är dock den diskurs Petzäll ansluter sig till. Det stora problemet här är extremister som islamister, kommunister och nazister, och mer specifikt att vissa islamister är negativa till homosexuella, judar och assimilering. Denna extremismdiskurs är i längden ett handikapp för varje radikal rörelse, då man underordnar sig etablissemangets definitioner av vad som är extremt. Etablissemangets invandringspolitik är både extrem och skadlig, en islamist som Bilal Philips är extrem men marginell. Att kritisera den senare utan att göra det i anslutning till den förra är ointressant pseudo-kritik. En välvillig tolkning av denna metapolitiska taktik är att man försökt påverka delar av etablissemanget i mer konstruktiv riktning, en mindre välvillig tolkning är att man inte helt blivit av med den servila inställning till detsamma som präglar många svenskar.

Värt att notera är annars den avslöjande formulering där PI skriver att de ”värsta -ismerna” är ”islamism, jihadism, fascism, socialism, kommunism och nazism.” Ihop med det okritiska uppmärksammandet av bland annat Axesskretsens mycket försiktiga kritik av mångkulturalismen antyder det att vi här har att göra med en krets som riskerar att utvecklas i neokonservativ riktning. Om definitionen av neokonservatism är en positiv inställning till USA och Israel blir bilden tydligare. PI kritiserar inte dessa länder, men lyfter däremot tidvis fram EU-kritiska UKIP och dess ledare Nigel Farange. Ser man ett starkt Europa som en nödvändig motvikt till USA blir denna EU-kritik objektivt sett något som spelar amerikanska intressen i händerna.

Den utrikespolitiska bevakningen framstår också som rudimentär, i jämförelse med exempelvis kontrajihadistiska Every Kinda People. Utrikesbevakningen har haft fokus på EU och islam. Ekonomiska frågor tycks man också ha undvikit när de inte kunnat kopplas till invandringen, något som antyder hur oförenlig PI:s världsbild i grunden är med vänsterns.

Vad gäller det som kallas kulturkonservatism finns heller ingen enhetlig linje, utan en mångfald som gett utrymme både för Jan Kallbergs positiva syn på svenskt hångel och Mats Dagerlinds queerkritiska artikel. Denna avsaknad av fokus på kulturkonservatism gör det än mer tveksamt i vad mån man kan beskriva PI som ”högerextremt”. De individer man lyft fram kan inte beskrivas som högerextrema, detta gäller allt från Mark Steyn och Pat Condell till Robert Spencer, Nigel Farage och Geert Wilders. Snarare representerar de en blandning av liberalt och populistiskt tänkande. För en idéhistoriker bör PI alltså framstå som ett spännande och nytt fenomen.

Lika intressant är givetvis vilka tänkare man inte lyft fram, och vilka kopplingar man undvikit. Man har således inte länkat till Fria Tider, då denna sida trots sin höga kvalitet inte betraktats som pålitlig i Israelfrågan. Inte heller har man anknutit till paleokonservativa och -liberaler som Ron Paul och Paul Gottfried. Extremismdiskursen har också gjort att man anklagats för att plocka bort länkar till andra invandringskritiska sidor och israelkritiska kommentarer i sitt kommentarsfält.

Sammantaget kan man alltså dra slutsatsen att vi här inte har att göra med högerextremism eller rasism. Snarare handlar det om en blandning av liberalt, radikaldemokratiskt och populistiskt tankegods, med en ambivalent inställning till etablissemanget (starkt kritisk mot det ”mellannära” etablissemanget, som media och politiker, ointresse för de mer avlägsna maktstrukturerna, som de ekonomiska och USA). Inställningen till samhällets diskurser har också varierat, med angrepp på vissa politiskt korrekta tabun och anammande av andra. Ibland framstår detta anammande som taktiskt, ibland som omedvetet, man har i varje fall haft svårare för antisemitism och antifeminism än man haft för islamo- och tziganofobi. Denna ideologiska kombination ligger relativt nära det många svenskar ser som sunt förnuft och undviker kontroversiella områden som ekonomisk politik, vilket underlättat för PI att nå en betydande publik. Samtidigt finns det, som antyds ovan, betydande brister i en sådan positionering. Man kan därför hoppas att den nya sida som planeras radikaliseras något, och då inte nödvändigtvis i etnisk riktning. Inte minst måste man inse att extremismdiskursen är ett synnerligen tveeggat vapen, och att den verklighetsbeskrivning man hittills presenterat är en förenkling. Förr eller senare tvingas man göra ett val mellan liberalism och populism, och en radikalt demokratisk inställning leder snarare till Alain de Benoist än till Washington.

Relaterat

2083 – en ideologianalys
Islamiseringsdiskursen II
Axess – mellan multikulturalism och mångkultur
De många turerna kring Per Gudmundson

Under kriget i Libyen hamnade stora delar av vänstern på samma sida som USA och borgerlig media. Historiens ironi är sådan att de också hamnade på samma sida som brutala rasister.

Ett av Qadafis större politiska misstag var nämligen hans invandringspolitik, sannolikt en aspekt av den afrikanska linje där han försökte ge Libyen en ledande roll i ett afrikanskt samarbete. Mycket stora mängder afrikanska gästarbetare befann sig därför i landet, vid sidan av en redan existerande minoritet av slavättlingar och svarta från södra Libyen. De nordafrikanska rasrelationerna är komplexa, men tycks påminna om de latinamerikanska. Å ena sidan försvarar religionen alla människors lika värde inför Gud, och relationer mellan slavägare och slavar har varit vanligt förekommande. Å andra sidan finns en tydlig, om än normalt implicit, raslig hierarki. När den utmanas kan reaktionerna bli våldsamma.

En ur evolutionärt perspektiv naturlig reaktion från en befolkning som blir demografiskt och/eller socialt trängd är det som i Europa kallas främlingsfientlighet. Det förekommer i det judiska Israel och det förekommer i det muslimska Nordafrika. I förbigående sagt innebär det att den svenska invandringspolitiken bygger in ett betydande, och potentiellt explosivt, problem i samhället, även om det än så länge är oklart vilka grupper som på sikt kommer drabbas hårdast av det.

Tawarga

It is common to hear Misratans making derogatory remarks about Tawarga’s black population, coupled with the hope that the population, who fled to southern Libya, will never return… Misratans accuse them of being badly behaved and unruly and frequently make derogatory remarks about the skin colour of Tawargans.
- Guardian

Men nog om detta, och över till den historiska ironi som präglar den etablerade vänsterns inställning till kriget i Libyen. På hemmaplan avskyr man nämligen ”rasism”, även när det tar sig fredliga uttryck som invandringskritik. Men genom sitt stöd till de såkallade rebellerna i Libyen har man hamnat på samma sida som rasister som inte nöjer sig med att uttrycka sina känslor inför svarta i ord.

Ett exempel på detta är staden Tawargas öde. Staden beboddes främst av svarta, och ligger granne med Misrata. Många av de 30.000 invånarna ställde sig på Qadafis sida, och anklagas bland annat för att ha våldtagit arabiska kvinnor från Misrata. Staden ligger nu öde, då invånarna flydde innan den intogs av Misratas rebeller. En intressant detalj är att många hus bränts ner, och att den graffiti som rebellkrigarna täckt husen med jämställer svarta med slavar. Om detta tiger dock svenska media still, trots att rasism riktad mot svarta normalt har högt nyhetsvärde.

Vänder man sig till afrikansk media blir bilden dock en annan, och betydligt mer komplicerad. Det visar sig då att rebellerna utsatt svarta i Libyen, både den inhemska minoriteten och gästarbetarna, för omfattande övergrepp, i form av allt från summariska avrättningar och lynchningar till våldtäkter och misshandel. Om man tillfäligt lämnar den diskurs som dominerat och legitimerat svenskt deltagande i kriget, en diskurs där ”demokrati” och ”diktatur” står i centrum, och istället anammar den ”antirasistiska” diskurs som ännu används flitigt på hemmaplan, framstår alltså Libyenkriget i ett helt annat ljus. Det visar sig då att Qadafi, med sina panafrikanska strävanden, sitt stöd i den svarta befolkningen och sin inrikespolitik, måste betraktas som en övertygad ”antirasist”, medan rebellerna med sina lynchningar måste betraktas som ”främlingsfientliga”. Detta bör lämna en bitter eftersmak i bombvänsterns segerkalk, även om de sannolikt inte kommer att ha lärt sig något av det när media triggar dem att stödja nästa NATO-invasion. Som radikalhöger påverkas man dock inte nämnvärt av den mer komplexa bakgrunden till kriget, då det är en myt i nivå med att USA skulle motiveras av ”mänskliga rättigheter” att vi skulle drivas av ”hat mot svarta”.

- Andreas Malm, bombvänster

Vidare läsning

AWIP – Blacks in Libya still targeted
NY Times
Third World – The Telegraph skildrar de Sverige-stödda rebellernas folkmord i Tawerga

Kriget i Libyen har presenterats som en folklig kamp mot en galen diktator, och givetvis har det funnits sådana aspekter. Av större intresse är dock de aspekter som inte noterats i media, aspekter som också placerar kriget i ett större historiskt sammanhang. Detta är inte första gången USA avsätter en ledare med en självständig linje, det som möjligen utmärker Libyen är omfattningen av det våld som man varit tvungna att använda sig av (de såkallade rebellerna har talat om 50.000 döda och siffran kan komma att stiga, man bör då vara medveten om att landet endast haft drygt 5 miljoner invånare).

Det kan därför vara av intresse att närmare betrakta ett par av företrädarna för det såkallade NTC, National Transitional Council of Libya, den regering som avses ta över makten i landet tills parlamentariska val kan hållas.

Ali Tarhouni

Ali Tarhouni beskrivs som Deputy Chairman of the Council, Finance, and Oil, vilket får betraktas som en tung ekonomisk post. Redan 1994 deltog Tarhouni i en diskussion organiserad av Washington’s Center for Strategic and International Studies. Där Qadafi fört en politik präglad av en syntes av islam och socialism, med nationell suveränitet både politiskt och ekonomiskt som ett centralt mål, anammade Tarhouni istället en politik mer i linje med amerikansk marknadsekonomisk ideologi. Tarhouni summerade diskussionen på följande vis:

Most participants argued for privatisation and a strong private sector economy… with privatisation, entrepreneurs will reach out and get involved in regional cooperation searching for markets.

En sådan politik skulle också öppna den libyska ekonomin för utländska intressen, och i praktiken föra över ekonomisk makt från den politiska sfären till de globala oligarker som dominerar världsekonomin. Tarhouni har också en mångårig akademisk karriär i USA bakom sig, och kan därför antas vara ideologiskt pålitlig.

Abdel Hakim Belhaj

Medlemmar av al-Qaeda är också goda muslimer.
- Abdel-Hakim al-Hasidi, annan libysk rebelledare

Om doktor Tarhouni antyder något om de egentliga amerikanska intressena bakom kriget i Libyen, illustrerar Abdel Hakim Belhaj vilka inhemska grupper man arbetat med. Akademiker och dylik medelklass är ofta kapabla att ta över en folklig revolution, men några särskilt kapabla gerillasoldater rekryteras sällan från dessa sociala skikt.

Bland rebellernas militära ledare återfinner vi Abdel Hakim Belhaj. Belhaj har ett långt förflutet som motståndare till Qadafi, en kamp som medfört både risker och offer. Han har kämpat med afghanska styrkor mot den sovjetiska ockupationsmakten, och som medlem i islamistiska Libyan Islamic Fighting Group mot den libyska regimen. Efter att LGIF krossats tog han sig till det talibanska Afghanistan, men tvingades återigen fly efter att USA invaderade Afghanistan. 2004 greps han av CIA i Kuala Lumpur, hölls i ett hemligt fängelse och överlämnades till Libyen. Under denna period utsattes han för tortyr. 2010 frigavs han tillsammans med ett antal andra islamister.

Belhadj är inte den enda islamistiska rebelledaren, och intrycket man får är att den inhemska opposition med tillräckligt folkligt stöd och våldspotential för att kunna hota Qadafi var just den islamistiska miljön som redan under 1990-talet rest sig mot honom. Detta är alltså den grupp USA arbetat med, något som kan framstå som märkligt för den som betraktar landets ledning som en garant för ”demokrati” eller som en representant för ”hatet mot islam”.

Geopolitiskt finns det dock ett mångårigt samarbete mellan bland annat Saudiarabien och USA, USA har en lång historia av stöd till europeiska muslimer mot europeiska kristna, och i andra länder som upplevt den ”arabiska våren” har islamistiska wahhabister flyttat fram sina positioner. Så även i Libyen, om rapporter om angrepp på imamers gravar ska tas på allvar. Detta väcker flera frågor. Man kan fråga sig vilka sociala skikt wahhabismen i Nordafrika främst representerar, och i vad mån dessa på lång sikt kan ingå en allians med västinfluerade akademiker som dr Tarhouni och med amerikanska intressen mer generellt. Kort sagt är frågan om wahhabismen är förenlig med utländska investeringar och kapitalism. Detta får framtiden utvisa, i nuläget har vi en situation där NTC domineras av en allians mellan akademiker som dr Tarhouni, med begränsat stöd i det egna landet men uppbackning från USA, och islamister som Belhadj, med ett större folkligt stöd och erfarenheter av att ha offrat mycket i kampen mot Qadafi. Denna allians kan på sikt visa sig explosiv.

Relaterat

Libyan rebels promise France 35% of country’s crude oil, says report
Mikael Hakim – Libyerna har blivit kastade åt vargarna
Mohamed Omar – Nej till sionism och wahhabism

Tarhounicitatet hämtat från Kerry Boltons Revolution from Above

Inte utan övertoner av skadeglädje och triumf har etablerad media idag rapporterat att den libyske ledaren Qadafi avlidit i samband med att han tillfångatagits av såkallade rebeller. Om så är fallet tycks han ha avslutat sitt liv på samma sätt som han levt större delen av det, i kamp mot USA. Hans lik kan i så fall ha skändats på ett för svensk mentalitet synnerligen främmande sätt av de såkallade rebellerna, men det fråntar honom inte en sista seger. Qadafi kunde flera gånger ha lämnat landet, men han valde att stanna i det. De flesta av oss misstänker att detsamma inte skulle ha varit fallet om Obama eller Reinfeldt hamnat i en likartad situation.

Geopolitiska perspektiv på Libyen, avsaknaden av en europeisk vänster och den arabiska våren

They even say that Gaddafi was found hiding on a hole and begging the rebels not to shoot him… This is totally false and is aimed at undermining Gaddafi’s revolutionary image! They want people to be disappointed by this coward attitude and to reject any feeling they had for him, feel betrayed, and shift their minds. Can you picture Gaddafi hidding in a hole? I personally can’t! This man brought justice and freedom to Libya. He fought against the West his whole life! He is not a coward. Look at him in this video going around Tripoli in an open air car without security, during April, while NATO was bombing the city day and night, without fear.

On the other hand I would not be surprised to learn that in such a war situation Sarkozy, Cameron and Obama would hide in a hole and beg for their cowardly and valueless lifes…

- Mathaba

Man kan se på krig på två sätt. Antingen sväljer man ena partens propaganda som sanning, eller så inser man att ytterst få stormakter är redo att lägga pengar och resurser på floskler. Detta gäller även USA:s relation till Libyen. Vad vi här har att göra med är alltså, snarare än den blodsbesudlade tyrann media presenterat, en egensinnig regional aktör vars planer många gånger gått stick i stäv med amerikanska intressen. I en era som i Afrika präglas av nykolonialism strävade Qadafi efter att skapa ett starkt afrikanskt block, med geopolitiska termer ett Grossraum. Ett sådant Afrika hade varit betydligt svårare att hantera än de många småstater som idag utgör kontinenten (och i förbigående sagt en naturlig allierad för ett lika enat Europa). Som om detta inte vore nog var Libyen även en nagel i ögat på de mäktiga bankintressen som har ett mer än perifert inflytande över amerikansk utrikespolitik. Dels planerade han att införa en gulddinar, en direkt utmaning mot den kraftigt övervärderade dollarn, dels var landets ekonomi relativt sluten för utländska intressen.

- Qadafi med afrikanska ledare

Det har i efterhand visat sig att den såkallade arabiska våren i hög grad förberetts av amerikanska intressen, bland annat multimiljardären George Soros. Tillvägagångssättet har varit snarlikt det som tidigare tillämpats i flera länder i Östeuropa. I Libyen tycks dock de beprövade metoderna inte ha varit tillräckliga, och de lokala rebellerna var därför tvungna att kompletteras med utdragna luftangrepp. För att skydda civila var man kort sagt tvungna att förlänga ett inbördeskrig med många månader och bomba sönder ett en gång rikt land.

Det är ett vid första åsynen märkligt fenomen att George Soros och USA befinner sig på samma sida som stora delar av den europeiska vänstern (där en såkallad ”bombvänster” uppstått). Detta beror på att någon europeisk vänster idag inte finns annat än till namnet. Man har ingen egen analys, och accepterar därför de begrepp som används i maktens diskurs (”demokrati”, ”arabisk vår”, ”diktator”, ”fascism”) samtidigt som man överlämnat de verkligt användbara begreppen till den radikala högern (”kolonialism”, ”geopolitik”, ”bankintressen”, ”nationell suveränitet”). Den verkliga makten har uppdaterat både sin framtoning och sitt språk, vänstern har inte gjort det och klarar inte ens att se igenom propagandans floskler. De svamlar fortfarande om ”demokrati” när själva förutsättningen för detta är nationell suveränitet.

En armé utan ett folk

We hope he can be captured or killed soon.
- Hillary Clinton

Det utdragna kriget i Libyen har inte minst demonstrerat två saker. För det första att det libyska folket under lång tid motstått bombningar från världens mäktigaste krigsmakt. Motståndet mot Qadafi kan alltså knappast ha varit så utbrett som många trott, i varje fall inte när motståndaren så tydligt varit främmande makt. För det andra att media idag är en del av denna främmande makt. Rapporteringen från Libyen har många gånger fört tankarna till en film, med ”goda” och ”onda”, och lika många gånger till den rapportering vi är vana vid från diktaturer. Så har man exempelvis låtit bli att rapportera om när de såkallade rebellerna lynchat svarta gästarbetare eller i sin propaganda beskrivit Qadafi som en homosexuell jude. Hade rapporteringen varit neutral, och i avsaknad av en agenda, skulle sådant annars ha haft ett visst nyhetsvärde, då det är tämligen spektakulärt. Rapporteringen har också innehållit flera tydliga brister, som när det visade sig att filmerna med firande folkmassor i det befriade Tripoli i själva verket var tagna i Indien i ett helt annat sammanhang. På liknande vis förmedlade media de såkallade rebellernas uppgifter om att de dödat ett flertal medlemmar av familjen Qadafi, ett flertal gånger. Sannolikt kommer det också att bekräftas, på liknande vis som det i efterhand visade sig att uppgifterna om irakiska soldater som slet ut spädbarn ur kuvöser i det ockuperade Kuwait var ren lögn, att uppgifterna om att Qadafi gav sina soldater viagra för att bättre kunna våldta civila kanske inte var särskilt sanningsenliga.

Det mest talande har dock inte varit de många felaktiga uppgifterna som media okritiskt spridit, faktiskt inte ens de värderingar som smugit sig in i en del nyhetsartiklar. Det mest talande har istället varit den ena sidans fullständiga ansiktslöshet och anonymitet. Vi har sett intervjuer med såkallade rebeller till leda, men inte en enda gång har vi sett intervjuer med libyska lojalister, vare sig civila eller soldater. Det är i etablerad media som om de inte funnits, för att se den andra sidan av konflikten har man varit hänvisad till icke-svenska media och internet. Det mod det kräver att stå upp mot världens mäktigaste krigsmakt har därför inte ens kommenterats.

Vi kan här alltså identifiera media som, med Göran Greiders ord, ”medlemmar i NATO”. Om detta är en följd av kopplingar mellan ekonomisk och politisk makt, eller en följd av pöbelns, alltså även journalistpöbelns, naturliga vilja till flockbeteende och psykologins ”identifying with the aggressor”, låter vi vara osagt. Sannolikt finns det inslag av båda dessa osmakliga fenomen.

Vad vi nu kan förvänta oss är fortsatta strider i Libyen, vilka inte kommer att behandlas i etablerad media. Därefter kan vi förvänta oss att landet öppnas för ”utländska investeringar”, och på sikt att den svenska vänstern blir besviken och ledsen över att det hela ännu en gång inte riktigt gick som de förväntade sig.

Obligatorisk läsning

Fria Tider – Tårar, folkmord och massvåldtäkter – här är krigshetsarnas propagandafavoriter

Relaterat

Fria Tider – Rebellerna firar segern med likskändning
Fria Tider – 50.000 döda i Libyen
Vänstern och NATO
Qadafi och den Gröna Boken

Ett begrepp som under en period användes mycket flitigt i media och internationell politik är de såkallade mänskliga rättigheterna. Den världsbild som ligger bakom dem analyseras och kritiseras av den franske samhällsfilosofen Alain de Benoist i verket Beyond Human Rights, nyligen översatt till engelska av Arktos Förlag. de Benoist tillhör den såkallade Nya Högern, en grupp antiliberala tänkare som bland annat influerat de franska identitärerna. Beyond Human Rights tillhör det fåtal av hans verk som är tillgängliga även för den icke franskspråkige, den engelska utgåvan innehåller också ett värdefullt förord av professor Eric Maulin. Professor Maulin konstaterar där bland annat att de mänskliga rättigheternas apologeter idag är att betrakta som fundamentalister. Det är ett ord vi vants vid att förknippa med iranska mullor, men om man är beredd att bomba sönder hela länder eller förlänga och förvärra inbördeskrig med hänvisning till en abstraktion torde termen vara lika applicerbar.

Historia

de Benoist är filosofisk hedning, och spårar ideologin om mänskliga rättigheter (framöver förkortat MR-ideologin) tillbaka till kristendomen. Den kristna föreställningen att alla människor delar egenskapen att vara Guds barn, och därigenom har ett värde, kunde på sikt utvecklas till en tro på att de också hade lika rättigheter. Detta ägde rum efter sekulariseringen.

de Benoist beskriver hur många av de tidiga rättighetstänkarna utgick från teorier om ”naturtillståndet” som vi idag vet är helt ohistoriska. Man trodde att individen föregått samhället, och att naturtillståndet varit ett ”allas krig mot alla” som frivilligt getts ett slut genom någon sorts samhällskontrakt. På sådana tankar byggde man tron att människan hade vissa rättigheter, som var ”självklara” eller ”medfödda”. Tidvis menade man att det var förmågan att välja, eller förmågan att tänka rationellt, som gav människan dessa ”rättigheter”.

I takt med att vetenskapen gjort framsteg har Hobbes och Rousseaus teorier blivit alltmer uppenbart felaktiga, och vi är medvetna om att det finns djur med många av de egenskaper som tidigare sågs som mänskliga liksom vi vet att naturen är allt annat än egalitär. Många MR-företrädare är idag också medvetna om det. En inte ovanlig reaktion på detta är att nöja sig med att påstå att de mänskliga rättigheterna är ”självklara”. de Benoist noterar att i så fall är MR-ideologin att betrakta som en modern religion, som man kan välja att omfatta eller låta bli. Den har trots detta ett anspråk på universalitet, att vara giltig oavsett tid och rum. Den som väljer att inte omfatta den kan därför komma att leva farligt.

Antropologi

MR-ideologin är dock inte fullt lika universell som dess företrädare kan tro, visar de Benoist. Den uppstod i en mycket specifik historisk kontext, som ett led i en mycket specifik kulturs historia. Han noterar också hur den bygger på en antropologi som är direkt felaktig, och hur nära den är kopplad till liberalismen och till specifika politiska och ekonomiska intressen.

MR-ideologin utgår alltid från Individen, som betraktas som isolerad från eventuella grupper och kulturer. Den enda grupp han/hon tillhör som är av intresse är Mänskligheten, vilket förövrigt är det som ger honom/henne del av de mänskliga rättigheterna. de Benoist invänder här att människan alltid är en del av en specifik kultur, och en specifik politisk gemenskap. Detta är mänskliga behov (uttryckt bland annat av Aristoteles som att människan är ett politiskt djur, zoon politicon).

de Benoist jämför här med andra kulturer. Många av dessa saknar överhuvudtaget ett begrepp för ”rättigheter”. De har sett, och ser, individen som en del av en gemenskap och ett kosmiskt sammanhang. Hon kan ha olika rättigheter, men de är då relationella inom gemenskapen. Att alla skulle ha lika rättigheter är också en främmande tanke, tänkande kring ära ersätter här MR-ideologins tro på ett lika värde. Likaså handlar det oftare om plikter än om rättigheter. Man kan kanske hävda att resultatet blir detsamma om vi har en plikt att behandla krigsfångar väl eller om de har en rätt till sådan behandling, men Benoist noterar hur rättighetstänkandet genomgår en skadlig utveckling.

Reduktionism

Since democratic votes do not go in the direction of human rights, they are therefore immediately rejected as ”irrational” and illegitimate. The same ideology is opposed to the people being consulted, for example by way of a referendum, on subjects considered as too ”sensitive”. A certain denunciation of ”populism” enters quite evidently into this context…
- de Benoist

Värt att notera är att MR-ideologin i praktiken är en begränsning för den politiska sfären, och därmed människans möjligheter att förverkliga sin natur som zoon politicon. Den innebär också att grupper inte kan ha rättigheter. Ett folk i Tredje världen har exempelvis inga reella möjligheter att bevara sitt språk, om detta inkräktar på en eller annans ”mänskliga rättigheter”. Detsamma gäller naturligtvis folk i Europa.

de Benoist noterar att detta fungerar väl ihop med marknadens globalisering, eftersom det innebär att staters möjligheter att agera politiskt minskar. Det innebär också att demokratins handlingsutrymme begränsas. I vårt samhälle sätts ofta likhetstecken mellan demokrati och MR-ideologier, till den grad att den som motsätter sig mångkulturalism kan anklagas för att sakna en ”demokratisk värdegrund”, men det rör sig i grunden om två skilda termer. Demokratin hör till det politiskas sfär, MR-ideologin till moralens och juridikens sfär. de Benoist illustrerar tydligt detta, liksom den konflikt som finns mellan dessa fenomen. När MR-ideologin implementeras, exempelvis inom ramen för det europeiska samarbetet, sker det genom växande makt för domare och jurister och minskande makt för folket.

Nykolonialism

This is how the United States has constantly promoted the principle of human rights beyond its borders, even while contesting that the same standards might apply to them. They demanded the appearance of the Serbian President Milosevic before the International Criminal Tribunal, even while making it known that, for their part, they do not recognize its jurisdiction.
- de Benoist

I praktiken är de mänskliga rättigheterna enligt de Benoist ett exempel på liberal nykolonialism. De ”rättigheter” som valts ut är godtyckliga, och har valts utifrån en västerländsk idéhistoria och av en specifik social klass (borgarklassen, senare den nya klassen). Deras funktion är att försvaga icke-västerländska gruppers och staters möjligheter att göra motstånd mot marknadens globalisering, eftersom de sätter individen mot gruppen. Implicit i MR-ideologin ligger också att vissa kulturer är överlägsna och andra underlägsna, beroende på hur väl de förverkligar ideologin.

de Benoist summerar också den högerradikale statsteoretikern Carl Schmitts tankar kring hur MR-ideologin leder till att det regelverk för staters umgänge som tidigare funnits undergrävs. Tidigare har angreppskrig betraktats som just angreppskrig, och som något mycket problematiskt. I MR-ideologins tidevarv görs däremot ett undantag för angreppskrig mot stater som ”inte respekterar de mänskliga rättigheterna”. I samband med exempelvis ett inbördeskrig kan sådana anklagelser riktas mot vilkendera sidan starka grannstater önskar angripa, vilket innebär att MR-ideologin ger en ursäkt för angreppskrig mot svaga stater.

Schmitt noterar också att krig för ”Mänskligheten” har en förmåga att bli moraliska snarare än bara politiska. Den som är en fiende till Mänskligheten är en icke-människa, och kan behandlas därefter. Hennes städer kan bombas med kärnvapen eller eldstormar, hennes barn kan svältas ihjäl genom sanktioner, och så vidare, och detta betraktas inte ens som krigsförbrytelser. Möjligheten att leva i trygghet trots att ens ledare är en internationell paria är inte en mänsklig rättighet, vilket bland annat många irakiska barn och libyska civila erfarit. Ibland helgar ändamålen medlen.

I praktiken innebär alltså MR-ideologin att USA fått ett argument för invasioner av nationer vars ledare inte faller landet i smaken (samtidigt som man kan se mellan fingrarna med mäktigare eller vänligt sinnade nationers brott mot sina medborgare).

Detta betyder inte att de Benoist anser att allehanda illgärningar är av godo, eller att han gottar sig åt att människor behandlas illa. Kärnan i hans kritik går istället ut på att om man anser att det är fel att behandla andra människor illa eller att begränsa friheten varför då inte bara säga det istället för att bygga upp ohållbara abstraktioner som passar USA:s och borgarklassens intressen som hand i handske. Han noterar att alla kulturer har gränser för hur människor kan behandlas, men att de uttrycks på olika sätt och inte bygger på att individen isoleras från kosmos och sitt samhälle. de Benoist noterar att det är en onödig och skadlig omväg att utgå från abstraktioner om isolerade individer och deras rättigheter, och visar hur man kan skilja mellan dåliga och mindre dåliga styrande och lagar minst lika väl om man istället utgår från ett politiskt perspektiv. Bokens undertitel är därför också ”defending freedoms”, friheter är ett politiskt begrepp till skillnad från ”rättigheter”, och ett begrepp med en central roll i europeisk historia.

de Benoist summerar flera tidigare kritiker av de mänskliga rättigheterna, från Karl Marx och Hanna Arendt till Raimon Panikkar och Joseph de Maistre. Han tar upp djurrättsrörelsen, som anklagar MR-ideologin för att vara ”speciesistisk” (rasistisk mot icke-människor), ”mänskliga rättigheter av andra generationen”, alltså sådana som betonar sociala rättigheter och hur de bemötts av mer liberala företrädare, och mycket annat intressant. Det är alltså en mycket värdefull liten bok, som också bjuder på många aha-upplevelser kring något vi kanske tidigare sett som väldigt självklart och positivt.

Vad de Benoist inte tar upp explicit är hur MR-ideologin idag också bidrar till att nationalstaternas gränser undergrävs, genom att ”mänskliga” rättigheter anses gälla även icke-medborgare. Boken erbjuder dock goda argument även i det sammanhanget, och illustrerar väl de Benoists antiliberala och knivskarpa världsbild och analys. Den rekommenderas därför varmt.

För Jüngeraficionadon är utbudet av Ernst Jünger på svenska än så länge tämligen begränsat. En bok av den såkallade silverräven som inte är omöjlig att hitta på bibliotek och antikvariat är Farligt möte, ett av Jüngers relativt sena verk.

Farligt möte utspelar sig i Paris, under sent 1800-tal. Jack Uppskäraren härjar i London, och även för bokens huvudpersoner kommer ett fruktansvärt brott att förändra tillvaron och påminna om den stora stadens mörka och morbida undersida. Berättartekniskt är boken indelad i två delar, med det blodiga illdådet som naturlig gräns.

I den första delen följer vi en ung tysk vid namn Gerhard von Busche, och hans trevande kärlekshistoria med en gift kvinna. Farligt möte är, om detta belastade uttryck alls kan användas idag utan att skänka ett löjets skimmer, på flera sätt en berättelse om utanförskap. Alla huvudpersonerna är avvikande, mer eller mindre undantagspersoner, och von Busche är inget undantag. Han är en skör existens, på många sätt att likna vid ett barn som ännu med förundran och respekt följer ”de vuxnas” förehavanden. Gerhard beskrivs med följande ord:

… han är som en docka, som en varelse från en främmande planet som av misstag hamnat i vår värld där alla regler och fallgropar är okända för honom.

- Passager

Av en händelse stöter han samman med en cynisk och närmast utblottad gammal adelsman vid namn Ducasse som sammanför honom med en inte helt balanserad gift dam, grevinnan Kargané. Ducasse skildras som både bitter och giftig, och står för romanens kvickheter. Bland annat konstaterat han när von Busche menar att ”damen ser trött ut” att ”givetvis. Det är ansträngande att vara ful.”

…det kunde inte undgå hans skarpblick att skönheten blev allt ihåligare i samma takt som samhället höll på att förgöra sig självt. Även om Ducasse drog fördel av detta värdenas förfall, föraktade han samtidigt de villkor han levde under.

Grevinnan Kargané påminner om Gerhard, ”det var ett möte mellan lillgamla, inte mellan vuxna”, och deras förbindelse blir ödesdiger. För mycket kan inte ordas om detta utan att förstöra läsningen, men den andra delen av boken ägnas åt officeren Etiennes och poliskommisarien Dobrovskys försök att utreda ett fruktansvärt dåd.

Staden, kvinnan och ruset

Dimman förlänar städerna en intim prägel, en kammaratmosfär. På dagarna mildrar den formerna och dämpar det grälla ljuset. På nätterna gör den att varje kvarter ser ut som en enda väldig byggnad. Det finns människor som avskyr sådant väder, andra lockas ut på gatorna av det. Till de senare hör inte bara de som älskar det intima, utan även de som gärna vill uppträda maskerade. Enstöringar, som hela dagen grävt ner sig i egendomliga grubblerier, blir nu pigga som fladdermössen på vinden. De älskande omfamnar varandra som om de vore osynliga. De spetälska njuter av att det är fritt fram. Rovdjuren är ute och jagar, medan mistlurarna hörs nere från hamnen.
- Farligt möte

Den egentliga huvudrollen spelas dock varken av Gerhard eller Etienne, utan av Paris, den arketypiska storstaden. Jünger firar här triumfer som författare, och fångar skickligt de olika stämningar man upplever när man rör sig genom storstaden och dess människohav. Han skildrar stadens ekologi på ett sätt som för tankarna till både Kafka, Benjamin och situationisternas psyko-geografi. Storstaden har även sin mörka sida, och denna antyds också redan från början.

Vid sidan av en, tekniskt sett rudimentär, kriminalhistoria är Farligt möte en kärlekshistoria. Teman som känns igen från bland annat Sturm, ruset och kvinnan, återkommer även här. Gerhards flyktiga bekantskap, Goldhammer, beskriver ruset på ett mycket initierat vis.

…det tycktes som om medvetandet inte längre kunde sättas ur spel av ens det starkaste rus. Det var en brand som inte gick att släcka.

Eller, som Goldhammer uttrycker sin relation till kvinnan, ”det är sådana som jag som gråter ut hos glädjeflickor”. Varken ruset eller kvinnan förmår alltså i grunden läka det existentiella sår Goldhammer lider under. Om detta sedan ska tolkas som en metafor för konsumtionen av sex och droger i den moderna världen är en annan fråga, likaså det intressanta sammanträffande som gjorde att så många teman kopplade till den odinska arketypen återkommer i Jüngers liv och författarskap.

Andra teman man känner igen från Jüngers författarskap är den roll hästen och ridandet spelar, liksom de undantagspersoner som för handlingen framåt. Där finns officeren Etienne, tillfälligt utlånad till polisen, och beskriven på följande vis:

Nej, det var något speciellt med Etienne. Han smälte bara in till hälften. Man kunde inte förebrå honom något, men man kom honom heller inte in på livet.

Det gäller också den äkta maken Kargané, med sin beundran för det muslimska manlighetsidealet, sitt därav odlade skägg och upplevelse av att vara född hundra år för sent.

En efendi besvarar inga frågor som inte passar honom, framförallt inte i sitt eget hus. Det var ett europeiskt oskick.
- Kargané

Sammantaget är det alltså en på många sätt bekant historia. Det politiskt intressanta är dock nedtonat, utöver några kortare betraktelser av adelns och krigarhederns öde i ett borgerligt samhälle och ett sådant samhälles endimensionella karaktär. Hobbes och Stirner nämns, men de intellektuella referenserna som Jünger ibland roar sig och läsaren med lyser annars här med sin frånvaro. Berättelsens starka sidor är istället den skarpögda skildringen av staden, och de intressanta personbeskrivningarna.

Relaterat

Ernst Jünger – Sturm
Ernst Jünger och Glasbina
På Marmorklipporna
Ernst Jünger och Eumeswil
Ernst Jünger – Psykonauterna
Ernst Jünger – Storm av stål
Revolutionären Ernst Jünger
Lästips: In Stahlgewittern
Rent Principiellt – Ernst Jüngers Nya testamente
Tristan – Eumeswil som överlevnadsstrategi
Tristan – Arbetaren som arkeofuturistisk vision
Café Exposé – Ernst Jüngers dagboksanteckningar
Tidningen Kulturen

Den senaste tiden har den socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt befunnit sig i ett blåsväder som tidvis närmat sig stormstyrka. Hans politiska framtid är osäker. Händelserna runt Juholt illustrerar flera aspekter av dagens politiska verklighet och kan därför vara av intresse att närmare studera. En sådan analys bör lägga fokus på personen Juholt, det socialdemokratiska partiet, och media som del av den nya klassen.

Which way, Håkan Juholt?

Håkan Juholt har inte imponerat som ledare, och har delvis sig själv att skylla för den uppkomna situationen. Oförmågan att skilja på en ledares privatliv och politiska kvaliteter är en del av den moderna sjukan, för en genuin högerradikal är det tämligen ointressant vad en ledare gör privat så länge det inte påverkar hans förmåga att föra en konstruktiv politik. Politik är ett hantverk och en konst. I Juholts fall finns det dock brister i den personliga ekvationen som spiller över på den politiska sfären. Detta gäller dels hans relation till privatekonomin, en brist som gjort honom sårbar för angrepp från fiender inom partiet. Juholt kan inte rå för att hans partner är dömd för förskingring, men man kan fråga sig vad det är för kvaliteter hos honom som attraherat en förskingrare. Att han, med den position och den väl tilltagna lön han har, medvetet skulle ha tillförskansat sig olagliga pengar är däremot en tämligen absurd tanke.

Minst lika allvarlig är hans notoriskt ryckiga ledarstil. Denna leder oss vidare till den andra faktorn i vår lilla ekvation.

Socialdemokratins krympande smörgåsbord

Håkan Juholt leder ett parti i strukturell och ideologisk kris. Socialdemokratiska partier befinner sig i kris i hela Europa, med undantag för några sydeuropeiska länder, och Sverige är inget undantag. Men i Sverige har historiskt socialdemokratin haft en så dominerande ställning att man närmast kan jämföra med situationen i en enpartistat. I sådana stater förs mycket av den politiska kampen inom partiet, och flera falanger existerar. Spelet mellan dessa falanger kan vara både hårt och intrikat, både vad gäller den förda politiken och fördelningen av tunga poster. Ett sådant parti kommer också att attrahera en oproportionerligt stor mängd rena opportunister, cyniker och rent korrupta element.

Den svenska socialdemokratin har idag förlorat denna position. Existensen av falanger och opportunister inom partiet motsvarar dock knappast den nya situationen. Lägger man till detta att man har att göra med ett parti i ideologisk identitetskris är det föga överraskande att de olika falangerna är fullt kapabla att ägna sig åt interna strider som kan slita partiet i stycken. Detta förklarar delvis också oförmågan att hitta en kapabel ledare, liksom svårigheterna för en socialdemokratisk ledare att föra en konsekvent politik.

Det har hävdats att Juholt angripits av högerfalangen för sin ekonomiska politik, det har också hävdats att det är hans försiktiga rörelse i riktning mot en invandringskritisk diskurs som varit orsaken till den proverbiala dolkstöten i ryggen. Båda dessa faktorer kan ha spelat in, och båda ansatser är lösningar på partiets kris. Å ena sidan måste socialdemokratin utveckla en ekonomisk politik som på allvar angriper den borgerliga regeringen, partiet måste bli konfrontativt. Juholt har gjort flera ansatser i denna riktning. Å andra sidan är en sådan politisk offensiv meningslös så länge den kombineras med en mycket omfattande invandring, då många väljare inser att de största vinnarna i en utökad välfärdsstat är de nyanlända som aldrig bidragit till den och som i många fall väljer ”det nya landet” baserat på just bidragssystem.

Detta gör att den objektivt rimliga lösningen för socialdemokratin är att ekonomiskt röra sig åt vänster, och i kulturella och sociala frågor åt höger. Detta vill falanger inom partiet dock inte veta av, det försvåras också av existensen av en journalistkast och en medial ägarstruktur som inte kan beskrivas som gynnsam för partiet.

Media och den nya klassen

Det politiska livet domineras i hög grad av media. Media domineras i sin tur av ägare, vilka med undantag för Aftonbladet är att betrakta som borgerligt sinnade. Studier har bekräftat att dessa under det senaste valet gav socialdemokratin en mer negativ rapportering än de borgerliga partierna (detsamma gällde Sverigedemokraterna kan man misstänka). Samtidigt befolkas media av journalister, vilka kan betraktas som ett socialt segment bland andra sociala segment. De har ofta samma bakgrund och samma utbildning, de umgås i samma kretsar, et cetera. Att de skulle utveckla en gemensam världsbild, en gemensam sensibilitet, är föga förvånande. En sådan världsbild är ofta implicit, baserad mer på hur saker ”känns” än på medvetna faktorer. Och för den mediala kasten ”känns” socialdemokratin i nästan lika hög grad som Sverigedemokraterna som något som inte ligger i takt med ”tiden”. En socialdemokrati som rör sig åt vänster ekonomiskt ”känns” lika fel, detsamma gäller en partiledare med mustasch och bitvis folklig framtoning. Det som tilltalar kärnväljarna är inte nödvändigtvis det som tilltalar journalistkasten.

Redan för flera år sedan beskrev Metroskribenten Johan Staël von Holstein social- och sverigedemokrater som bakåtsträvare, präglade av för mycket jante och för lite zlatanism. Frånsett sina brister i övrigt var von Holstein här profetisk som företrädare för den nya klass journalisterna tillhör. Att som Juholt gjort inte entydigt och omedelbart ansluta sig till amerikanska bombningar av den galne Khadaffi, att ge diskret stöd till Reepalus tankar om ”medborgarskap på prov”, att ställa sig mer öppen än Mona Sahlin till stöd från Jimmie Åkesson, allt detta är sådant som stryker den nya klassens sensibiliteter mothårs.

Juholts dilemma är kort sagt att det som kan tilltala väljarna inte nödvändigtvis tilltalar den nya klassens medlemmar, vare sig inom partiet eller i media. Detta är en gordisk knut som möjligen hade kunnat klyvas genom en konfrontativ och tydlig retorik. Förutsatt att det inte funnits några lik i garderoben, något som mot bakgrund av snedrekryteringen och antalet opportunister och rena degenerater i de politiska partierna framstår som en verklighetsfrämmande tanke.

Avslutningsvis kan man konstatera att ett samhälle som styrs av en hysterisk journalistkasts sensibiliteter inte kan beskrivas som en demokrati, de flesta av oss inser att detta är ett större problem än Juholts slappa relation till sina kvitton.

Relaterat

Solguru – Media vs. Ljugholt
Socialdemokratin bortom folkhemmet
Maurice Glasman och Blue Labour
Daniel Suhonen – Drevet mot Juholt styrs inifrån S
Fria Tider – ”Juholts stöd för utvisningar orsakade drevet”
Max Nordau – Degeneration
SvD – Falangstriderna tar inte heller time-out

De flesta svenskar har i grund och botten ingen aning om vilka människor som kontrollerar deras öden. Duktigt indoktrinerade i den parlamentariska demokratins verklighetsbeskrivning förekommer det rentav att de tror att svenska riksdagsledamöter är makthavare. Detta är tragiskt, men mot bakgrund av att vi lever i ett samhälle där verkligheten selektivt förmedlas av medias aktörer är det inte så förvånande.

Ett effektivt motgift mot sådana vanföreställningar är Kerry Boltons Revolution from Above. Bolton har en akademisk bakgrund inom bland annat historisk teologi, och har skrivit i både akademiska och populärkulturella media. Med Revolution from Above studerar han maktens verkliga aktörer, och kommer till en hel del slutsatser som smular sönder vår tids myter och illusioner.

Kapitalets dialektiker

There is no proletarian, not even a Communist, movement that has not operated in the interests of money, in the directions indicated by money, and for the time permitted by money – and that, without the idealists among its leaders having the slightest suspicion of the fact.
- Spengler

Bolton identifierar ett antal kapitalstarka dynastier som haft ett avgörande inflytande på engelsk och amerikansk politik. Det rör sig bland annat om Rockefeller, namn som Ford, Warburg, J.P. Morgan och Rothschild dyker också upp. Att dessa dynastier kunnat skapa nätverk för att främja sina intressen är i grunden ingen häpnadsväckande tanke. Under 1960-talet tillät de rentav historieprofessorn Carroll Quigley att studera deras hemliga handlingar. Quigley konstaterade i sitt magnum opus Tragedy and Hope att:

…there does exist, and has existed for a generation, an international Anglophile network which… has no aversion to co-operating with Communists, or any other groups, and frequently does so. I know the operations of this network because I have studied it for twenty years and was permitted for two years, in the early 1960s, to examine its papers and secret records. I have no aversion to it or to most of its aims and have, for most of my life, been close to it and to many of its instruments.

Bolton menar att Quigley felaktigt beskriver nätverket som anglofilt, då det snarare är globalistiskt. Quigley beskriver också hur dessa nätverk av mycket penningstarka aktörer verkar, i hög grad handlar det om foundations och think tanks. Genom sådana kan de bland annat finansiera rörelser som främjar deras mål, och komma i kontakt med andra viktiga aktörer.

De flesta är idag vana att betrakta McCarthyismen som en mörk period i USA:s historia, där etablissemanget under ledning av den bigotte McCarthy jagade kommunister på löpande band. Quigley och Bolton ger en annan beskrivning av skeendet, och visar att McCarthy kvästes av de plutokratiska dynastierna när hans verksamhet hotade att avslöja deras kopplingar till kulturradikaler och leda till en nymornad amerikansk nationalism. När man började undersöka vilka ändamål diverse foundations egentligen sponsrade använde de plutokratiska dynastierna sina kontakter inom media och politik till att kväsa McCarthy och hans anhängare, liksom de använt dem mot bland annat George Wallace, Pat Buchanan och Ron Paul.

Follow the money – vänstern som nyttiga idioter

…it is evident that it was the plutocrats who sponsored the ”march through the institutions” to lay the intellectual basis for the ”revolution from above”.
- Bolton

För dessa dynastier har pumpat in stora summor i sådant som idag betraktas som antikapitalistiskt. Gränsen mellan antikapitalist och prokapitalist är i dessa sammanhang tämligen diffus. Bolton visar hur Herbert Marcuse arbetade åt OSS, föregångaren till CIA, under flera års tid (intressant är att de tidiga rekryterna i OSS i hög grad kom från mäktiga familjer som Morgan, Mellon och DuPont). Faktum är att Marcuse sponsrades av Rockefeller Foundation för att skriva både One-Dimensional Man och Eros and Civilisation. Rockefeller Foundation bidrog också med drygt 200.000 dollar för att landsflyktiga frankfurtmarxister skulle kunna skapa nya karriärer i USA, där också bland andra Adorno och Marcuse kraftigt påverkade hela det intellektuella livet. Det är tveksamt om dagens kulturmarxism och politiska korrekthet ens uppstått om dessa intellektuella inte integrerats i USA:s akademiska sfär, något som alltså finansierades av kapitalet självt.

The entire LSD movement itself was sponsored originally by the CIA to whom I give great credit.
- Timothy Leary

Slutsatsen man når när man läser Boltons välresearchade bok är att antingen var storkapitalisterna för dumma för sitt eget bästa, eller så är dagens kulturradikaler storkapitalets nyttiga idioter. Exempelvis visar det sig att Alfred Kinseys inflytelserika studier av mänsklig sexualitet fick stora ekonomiska bidrag från Rockefeller Foundation och Ford Foundation. På liknande vis finansierades Timothy Learys psykedeliska experiment av CIA, och finansmagnaten George Soros är idag en av de ledande sponsorerna av försök att legalisera marijuana. Som vänsterradikal måste man alltså antingen dra slutsatsen att CIA och Soros är filantroper, eller så framstår narkotika för dem som en lönsam marknad och/eller en ny form av social kontroll. Detsamma gäller då sådant som queerteori.

Bolton visar också hur CIA länge sponsrade icke-stalinistiska kommunister och vänster i gemen, även när dessa var öppet fientliga mot USA. Här spårar han också en av rötterna till dagens neokonservativa rörelse, flera neokonservativa har en bakgrund som häftigt antisovjetiska vänstermän. Han stöter också på förklaringen att plutokraterna förde fram en mer extrem och våldsam vänster för att deras egna försök att föra USA i en riktning som kan beskrivas som ”vänster” skulle framstå som mer moderata. Envisa uppgifter gör också gällande att ”ungdomsrevolten” 1968 i Frankrike startades av CIA för att vingklippa en de Gaulle som var alltför antiamerikansk i sin politik. Detta har bland annat hävdats av Georges Pompidou, de Gaulles premiärminister, och stämmer väl överens med dagens ”spontana” revolter i bland annat Serbien, Georgien och Iran som inleds som ungdomsprotester och senare visar sig ha organiserats och sponsrats av Soros.

”Men om det fanns en sån konspiration så skulle jag ha läst om den i tidningen, för det är alltid nån som inte kan hålla tyst”

There has long been a current of thought among socialists that the working class is too conservative to conduct a revolution and that socialism would best be achieved by stealth. In the English-speaking world this is known as Fabian socialism… in her autobiography, Our Partnership (1948), Beatrice Webb describes how she and her husband Sidney, founders of the Fabian Society, were provided with funds by the Rothschilds, Sir Julius Wernher and Sir Ernest Cassel, to establish the LSE [London School of Economics]
- Bolton

Bolton visar hur de flesta av de rörelser vi idag betraktar som ”radikala” sponsrats av dynastierna, kanske särskilt genom Rockefeller och Ford Foundations, och/eller av CIA. Det gäller alltså den psykedeliska revolutionen, feminismen (med Gloria Steinem som exempel), Kinseys sexradikalism, Partisan Review, et cetera. Bolton visar också de mycket starka kopplingarna mellan progressiva mediala favoriter som Al Gore och Barack Obama å ena sidan och tunga plutokratiska aktörer å den andra.

Bolton betraktar dock inte dynasterna som dumma. När de stödjer subversiva och antisociala rörelser så är det för att det ligger i deras intresse, för att det kan innebära nya former av social kontroll. Så spelar exempelvis droger en viktig roll i Huxleys Brave New World, och redan Platon menade att familjen måste ersättas av staten när barnen ska fostras. Enligt regissören Aaron Russo ska han också ha erbjudits att bli del av nätverket, i samtal med Nicholas Rockefeller. Rockefeller ska då ha förklarat Rockefeller Foundations omfattande bidrag till feminism med att det handlar om att få ”den andra halvan” ut på arbetsmarknaden och att ersätta familjen med staten. Rockefellers cyniska sätt att uttrycka sig ledde dock till att Russo avböjde inbjudan och istället talade ut hos Alex Jones.

Sammantaget är Boltons bok en guldgruva. Han visar hur de tillsynes spontana revolutionerna i bland annat Egypten och Tunisien förberetts under flera år genom bidrag från bland annat Soros, och hur plutokraterna idag riktar sin uppmärksamhet mot Iran och Burma. Här handlar det ofta om att öppna länders marknader för plutokraterna, länder som i likhet med Libyen, Iran och Burma eftersträvar en mer självständig politik är då lukrativa måltavlor (Bolton visar också hur apartheids fall mer hade att göra med ekonomi än med rasfrågor. När ANC tagit över makten i landet genomförde de stora privatiseringar, som öppnade Sydafrika för dynasterna). Kontakterna mellan dynastierna och den politiska makten är också omfattande, bland annat genom sådant som Council on Foreign Relations, och den överlappning mellan dynastierna och OSS som redan nämnts.

Bolton går inte närmare in på sådana teorier som beskriver dynastierna som exklusivt etniska (judar, ödlor, et cetera). Inte heller beskriver han i detalj hur de påverkar media, ett ämne som annars hade varit av stort intresse. Men som helhet är det en oumbärlig bok, som varje demokrat bör läsa. Dessa dynastiers makt kan inte betraktas som annat än ett hån mot varje tanke om folkstyre, många gånger har de också riktat den amerikanska militärmakten mot suveräna nationer med stort mänskligt lidande som följd. Boltons bok bör också vara terapeutisk läsning för de nyttiga idioter som på allvar tror att queerteori, mångkulturalism och drogliberalism skulle vara oförenligt med storkapitalets intressen. Han tar upp ett flertal viktiga områden, allt från dynastiernas roll i västmakternas svek mot de vita styrkorna i inbördeskrigets Ryssland till hur Rockefeller Foundation och CIA sponsrade den moderna konsten. Detta är en bok som kommer att förändra det sätt på vilket läsaren ser på världen, samtidigt är den väl researchad och kan knappast betraktas som ”konspirationsteoretisk” i ordets negativa mening. På samma vis som även den paranoide kan ha fiender kan det finnas konspirationer antingen man är medveten om dem eller inte.

Revolution from Above kan bland annat införskaffas här: Arktos Förlag

Övergången från det förmoderna till det moderna kriget kan samtidigt beskrivas som ett kvalitativt, traumatiskt brott med äldre föreställningar om krigets natur. I det mekaniserade, totala kriget är de civila, som del av fiendens produktionskapacitet, ett naturligt mål och i ett brinnande Dresden eller Hiroshima spelar heroism och stridsduglighet ingen roll. Idag har kriget återigen muterat, och i det senmoderna kriget är det snarare afghanska partisaner och libyska regeringssoldater än amerikaner som återupplever det mekaniserade krigets helvete och osäkerhet (att detta på något vis skulle göra dem värda ens tillstymmelsen till respekt är för vår tids medierande medier däremot en främmande tanke). Relationen mellan krig, modernitet och tradition är trots detta av fortsatt värde. Ernst Jüngers krigsskildringar kan exempelvis tolkas som ett försök att besvara frågan om det moderna kriget omöjliggör det traditionella krigaridealet, detta gäller i hög grad den tidiga In Stahlgewittern.

Det fanns ingen natur, ingen konst, ingen stor linje, inte ens någon stil mer; allt det som man benämnde med sådana namn var kramp och självbedrägeri. Sedan maskinens uppdykande hade allt slipats blankt av susande svänghjul. Som en rasande pest hade människans mekanisering förvandlat Europa till en öken.
- Sturm

Det likaledes tidiga verket Sturm skiljer sig på flera vis från In Stahlgewittern. Miljön är densamma, Första världskrigets skyttegravar, och huvudpersonen en ung fänrik vid namn Sturm som på flera vis påminner om Jünger själv. Författaren beskriver hur soldater från vitt skilda sociala bakgrunder vid fronten bildar en familj, en upplevelse som också underlättade framväxten av en tysk socialism med utgångspunkt i folkgemenskapen. Samtidigt noterar han att de högre befälen ofta förlorat förmågan att tala med sina mannar på samma språk, alltså en framväxande klassklyfta i den militära blodsgemenskapen.

Man kan betrakta skeendet med medeltidens ögon, då har man borgarnas vapenskrammel och klostrens ensamhet, och man är krigare och munk samtidigt.
- Sturm

Sturm är dock främst en existentiell, filosofisk roman. Huvudpersonen har vid fronten skapat sig en sorts tillvaro, där han bor i de spartanskt inredda resterna av en källare. Han läser och skriver flitigt, och för återkommande samtal med vännerna Döhring och Hugershoff om litteratur, konst och den mänskliga existensen. Själv har han en civil bakgrund som zoolog, och kan i grunden beskrivas som en andens man. I sin tidigare inkarnation tycks han ha varit en storstadsbo med dekadenta tendenser, detta gäller i viss mån även hans båda samtalsbröder. Huysmans, Rabelais, Kama Sutra och Baudelaire berörs naturligt under deras konversationer och i Sturms skriverier. Bland annat diskuteras här rusets och erotikens funktion och natur. Relationen mellan dekadens och krigets pånyttfödda vitalitet är uppenbart komplex, så blev också flera av det tidiga 1900-talets dekadenter fascister.

Sturm hade vid något tillfälle definierat denna smak som att njuta av det ondas doft ur kraftens urskogar.
- Sturm

Relationen mellan frihet och betingning står också i centrum för handlingen. Både Jünger själv och bokens Sturm framstår som individualister, samtidigt som de frivilligt underordnar sig en stil och en viss disciplin. Det heter i boken talande att Sturm betraktade feghet som en orenhet, detta kan betraktas som en nyckel till varför denna människotyp undviker både det borgerliga tillståndet och den formlösa ”friheten”. Lättja, skräck för döden, et cetera framstår som orenheter, och Döhring summerar synen på döden på följande, traditionella, vis:

Jag föreslår att vi med våra ringa medel under tiden lever som de romare som innan de skar upp pulsådern försökte omfamna livet med all lidelse. De visade på så sätt prov på två dygder som varje riktig man kan förena: kärleken till livet och föraktet för döden på samma gång.

Samtidigt som en högre människotyp och dess hållning på så vis skisseras mitt i skyttegravskriget beskrivs dock också den moderna världens sjuka. Den moderna staten beskrivs som en slavdrivare, och känslan av meningslöshet och civilisationens annalkande undergång är stark. Någon lösning ger heller inte Jünger, hans verk saknar inslag av transcendens och detta gäller även Sturm. Den tematiska relationen mellan storstaden och skyttegraven, den samtidiga kontrasten och släktskapen mellan de båda miljöerna och de hållningar som förknippas med dem, är annars den stora behållningen med boken. Är man intresserad av en krigsskildring bör man hellre välja In Stahlgewittern, men föredrar man den mer filosofiska Jünger är också Sturm en bok som varmt rekommenderas. Influenserna från bland annat Spengler är här tydliga, och de frågor boken ställer är aktuella även idag. För den rätte läsaren kan också den strävan efter en existentiell enkelhet även i absoluta situationer, en närmast dorisk renhet, Sturm uttrycker vara inspirerande.

Relaterat

Ernst Jünger och Glasbina
På Marmorklipporna
Ernst Jünger och Eumeswil
Ernst Jünger – Psykonauterna
Ernst Jünger – Storm av stål
Revolutionären Ernst Jünger
Lästips: In Stahlgewittern
Rent Principiellt – Ernst Jüngers Nya testamente
Tristan – Eumeswil som överlevnadsstrategi
Tristan – Arbetaren som arkeofuturistisk vision
Café Exposé – Ernst Jüngers dagboksanteckningar
Tidningen Kulturen