Oskorei

När jag för en herrans massa år sedan först började ana att det fanns andra radikala idétraditioner än den alltmer otillräckliga marxismen, spelades en viktig roll av tidskriften Salt, och inte minst av dess redaktör Jonas De Geer. Jonas var redan då något av en den svenska kulturella sfärens enfant terrible, som skrivit både för radikalkonservativa Svarta Fanor och i etablerade organ som Finanstidningen och Svenska Dagbladet. Efter att Salt utsatts för en outtröttlig kampanj från kretsar som ogärna vill se andra perspektiv än det politiskt korrekta lades tidskriften ner. Detta har dock inte tystat Jonas, som skrivit för flera tidskrifter och numera inte minst är känd för sin blogg på Motpol.nu.

Ett urval av Jonas skrifter har nu getts ut i form av antologin Motströms. Omslaget utgörs av ett porträtt av Markus Andersson, och samlingen inleds med en introduktion och presentation av John Järvenpää.

Tradition och identitet

Att leva är att reagera
- citat av Charles Maurras från antologins omslag

Man slås redan tidigt av djupet i den intellektuella tradition Jonas rör sig i. Han är idag traditionalistisk katolik, med goda insikter i kontinental idétradition, fransk identitarism, och tänkare och aktivister från Mircea Eliade till Charles Maurras. Det rör sig i antologin inte minst om en text om vad ateismens triumf leder till, Människorikets tyranni, och en artikel om den belgiske socialisten Henrik De Mans uppgörelse med arvet från marxismen, En förlorad strid om socialismens själ. Här märker man också den kritik av den själlösa kapitalismen som gått som en röd tråd genom hans verk, en kritik som dock inte faller i den materialistiska fällan. Han kombinerar kort sagt socialt medvetande och solidaritet med realism och en insikt i människans sammansatta natur (här kan också tilläggas att han inte faller i någon materialistisk fälla, alltså inte heller den vulgärt rasmaterialistiska).

Inte minst positivt är här att språket trots detta är begripligt även för icke-akademikern, och dessutom ofta en ren njutning genom sina giftiga poänger och koncisa sammanfattningar av en sjuk samtid. Detta gäller både de texter i antologin som ursprungligen hölls som tal i samband med Salemmanifestationen, och de övriga.

Kravet på civilkurage

Jag är inte nationalist för att jag är stolt över mitt folk. Jag är snarare nationalist för att jag skäms över mitt folk.
- Jonas De Geer

Av extra intresse är också det faktum att Jonas är en av ytterst få genuina svenska fribytare. Det var inte den bristande kvaliteten i hans texter som gjorde att ledande etablissemangstidningar slutade ta in dem, för att bara ta ett exempel. Han är alltså en person som kunnat bli en i mängden av underdåniga journalister med hyfsad inkomst och meningslösa liv, men hans idealism och känsla för det hedervärda har gjort att det inte var en väg han valde. Detta betyder också att han har tillgång till kontakter och kunskaper som är få systemkritiker förunnat (bland hans kontakter kan nämnas både PLO-ledare och svenska traditionalister). Vilket i sin tur gör att när han rör sig nära det som i media kallas ”konspirationsteorier”, bland annat i skildringen av Bilderberggruppen, anar man att det finns en hel del substans i det hela.

Som en röd tråd genom antologin går också kravet på civilkurage. En demokrati självdör om människorna inte vågar ta ställning, och De Geers kritik av det vegetativa och fega tillstånd svenskarna hamnat i är bitvis hård. Samtidigt är den välformulerad, och kan förhoppningsvis skaka om en eller annan så att den vaknar ur törnrosasömnen (ett folk som anser att Melodifestivalen är mycket viktig är i dagens situation mycket riktigt värt att skämmas för).

Det säger en hel del om den svenska debattens ”utveckling” att han sedan dess inte längre tillåts ta del i den, samtidigt som det låter oss ana att den på sikt kommer lida sotdöden eftersom den effektivt bannlyst alla som skulle kunnat bidra med nya perspektiv. Man kan här notera att Jonas idag är den som bevarat tron på yttrandefriheten, medan hans forna kollegor i media diskret accepterat att fel åsikter kan rendera flera år i fängelse eller att ett politiskt parti med mer än 30% av rösterna bakom sig helt sonika förbjuds. Oavsett vad man i övrigt tycker om hans åsikter borde detta vara tillräckligt för en motvillig respekt även från liberaler och socialister. Utan det kompromisslösa försvar av de demokratiska rättigheterna som Jonas står för, ruttnar en demokrati bort inifrån.

Antologin kommer sannolikt att väcka anklagelser om ”antisemitism”, eftersom Jonas använder orden ”judisk makt” i några sammanhang. Detta är dock en orättvis anklagelse, eftersom han uttryckligen påpekar att det rör sig om mindre grupper, inte om varje individ som tillhör det judiska etnos. Om man vill få lite perspektiv på det hela kan man jämföra med användandet av termen ”gringo” i Latinamerika. De som kräver att ”gringos go home!” åsyftar sällan varenda nordamerikan, och definitivt inte anti-imperialistiska sådana, utan det rör sig om specifika mäktiga grupperingar. På samma vis används begreppet ”judisk makt” i antologin, även om det sannolikt ändå kommer att sticka de alltför framgångsrikt indoktrinerade i ögonen.

Som helhet är det alltså en mycket läsvärd och givande antologi, som ger flera exempel både på radikalkonservatism, samhällskritik, och giftiga och klarsynta iakttagelser man som skribent har en hel del att lära av. Kritik av den ”mångkulturella” ideologin och den växande ideologi som vuxit upp runt Förintelsen varvas med initierade texter om Tolkien och Orkneyförfattaren George Mackay Brown. Positivt är också att antologin avslutas i hoppets tecken. Den rekommenderas därför varmt både nationalister och identitärer, men också de vanliga svenssons som vill ha nya och mer fruktbara perspektiv på den situation deras land och deras värld befinner sig i.