Oskorei

Ett begrepp som under en period användes mycket flitigt i media och internationell politik är de såkallade mänskliga rättigheterna. Den världsbild som ligger bakom dem analyseras och kritiseras av den franske samhällsfilosofen Alain de Benoist i verket Kritik der Menschenrechte. de Benoist tillhör den såkallade Nya Högern, en grupp antiliberala tänkare som bland annat influerat de franska identitärerna. Kritik tillhör det fåtal av hans verk som är tillgängliga även för den icke franskspråkige.

Historia

de Benoist är filosofisk hedning, och spårar ideologin om mänskliga rättigheter (framöver förkortat MR-ideologin) till kristendomen. Den kristna föreställningen att alla människor delar egenskapen att vara Guds barn, och därigenom har ett värde, kunde på sikt utvecklas till en tro på att de också hade lika rättigheter. Detta ägde rum efter sekulariseringen.

de Benoist noterar hur många av de tidiga rättighetstänkarna utgick från teorier om ”naturtillståndet” som vi idag vet är helt ohistoriska. Man trodde att individen föregått samhället, och att naturtillståndet varit ett ”allas krig mot alla” som frivilligt getts ett slut genom någon sorts samhällskontrakt. På sådana tankar byggde man tron att människan hade vissa rättigheter, som var ”självklara” eller ”medfödda”. Tidvis menade man att det var förmågan att välja, eller förmågan att tänka rationellt, som gav människan dessa ”rättigheter”.

I takt med att vetenskapen gjort framsteg har Hobbes och Rousseaus teorier blivit alltmer uppenbart felaktiga, och vi är medvetna om att det finns djur med många av de egenskaper som tidigare sågs som mänskliga. Många MR-företrädare är idag medvetna om det. En inte ovanlig reaktion på detta är att nöja sig med att påstå att de mänskliga rättigheterna är ”självklara”. de Benoist noterar att i så fall är MR-ideologin att betrakta som en modern religion, som man kan välja att omfatta eller låta bli. Den har dock trots detta ett anspråk på universalitet, att vara giltig oavsett tid och rum.

Antropologi

Så är dock inte fallet enligt de Benoist. Den uppstod i en mycket specifik historisk kontext, som ett led i en mycket specifik kultur. Han noterar också hur den bygger på en antropologi som är direkt felaktig.

MR-ideologin utgår alltid från Individen, som betraktas som isolerad från eventuella grupper och kulturer. Den enda grupp han/hon tillhör som är av intresse är Mänskligheten, vilket förövrigt är det som ger honom/henne del av de mänskliga rättigheterna. de Benoist invänder här att människan alltid är en del av en specifik kultur, och en specifik politisk gemenskap. Detta är mänskliga behov (uttryckt bland annat av Aristoteles som att människan är ett politiskt djur, zoon politicon).

de Benoist jämför här med andra kulturer. Många av dessa saknar överhuvudtaget ett begrepp för ”rättigheter”. De har sett, och ser, individen som en del av en gemenskap. Hon kan ha olika rättigheter, men de är då relationella inom gemenskapen. Att alla skulle ha lika rättigheter är också en främmande tanke, tänkande kring ära ersätter här MR-ideologins tro på ett lika värde. Likaså handlar det oftare om plikter än om rättigheter. Man kan kanske hävda att resultatet blir detsamma om vi har en plikt att behandla krigsfångar väl eller om de har en rätt till sådan behandling, men Benoist noterar hur rättighetstänkandet genomgår en skadlig utveckling.

Reduktionism

Värt att notera är att MR-ideologin i praktiken är en begränsning för den politiska sfären, och därmed människans möjligheter att förverkliga sin natur som zoon politicon. Den innebär också att grupper inte kan ha rättigheter. Ett folk i Tredje världen har exempelvis inga reella möjligheter att bevara sitt språk, om detta inkräktar på en eller annans ”mänskliga rättigheter”. Detsamma gäller naturligtvis folk i Europa.

de Benoist noterar att detta fungerar väl ihop med marknadens globalisering, eftersom det innebär att staters möjligheter att agera politiskt minskar. Det innebär också att demokratins handlingsutrymme begränsas.

Nykolonialism

I praktiken är de mänskliga rättigheterna enligt de Benoist ett exempel på liberal nykolonialism. De ”rättigheter” som valts ut är godtyckliga, och har valts utifrån en västerländsk idéhistoria och av en specifik social klass (borgarklassen). Deras funktion är att försvaga icke-västerländska gruppers och staters möjligheter att göra motstånd mot marknadens globalisering, eftersom de sätter individen mot gruppen. Implicit i MR-ideologin ligger också att vissa kulturer är överlägsna och andra underlägsna, beroende på hur väl de förverkligar ideologin.

de Benoist summerar också den högerradikale statsteoretikern Carl Schmitts tankar kring hur MR-ideologin leder till att det regelverk för staters umgänge som tidigare funnits undergrävs. Tidigare har angreppskrig betraktats som just angreppskrig, och som något mycket problematiskt. I MR-ideologins tidevarv görs däremot ett undantag för angreppskrig mot stater som ”inte respekterar de mänskliga rättigheterna”. I samband med exempelvis ett inbördeskrig kan sådana anklagelser riktas mot vilkendera sidan starka grannstater önskar angripa, vilket innebär att MR-ideologin ger en ursäkt för angreppskrig mot svaga stater.

Schmitt noterar också att krig för ”Mänskligheten” har en förmåga att bli moraliska snarare än bara politiska. Den som är en fiende till Mänskligheten är en icke-människa, och kan behandlas därefter. Hennes städer kan bombas med kärnvapen eller eldstormar, hennes barn kan svältas ihjäl genom sanktioner, och så vidare, och detta betraktas inte ens som krigsförbrytelser.

I praktiken innebär alltså MR-ideologin att USA fått ett argument för invasioner av nationer vars ledare inte faller landet i smaken (samtidigt som man kan se mellan fingrarna med mäktigare eller vänligt sinnade nationers brott mot sina medborgare).

Detta betyder inte att de Benoist anser att allehanda illgärningar är av godo, eller att han gottar sig åt att människor behandlas illa. Kärnan i hans kritik går istället ut på att om man anser att det är fel att behandla andra människor illa eller att begränsa friheten varför då inte bara säga det istället för att bygga upp ohållbara abstraktioner som passar USA:s och borgarklassens intressen som hand i handske. Han noterar att alla kulturer har gränser för hur människor kan behandlas, men att de uttrycks på olika sätt och inte bygger på att individen isoleras från kosmos och sitt samhälle.

de Benoist summerar flera tidigare kritiker av de mänskliga rättigheterna, från Karl Marx och Hanna Arendt till Raimon Panikkar och Joseph de Maistre. Han tar upp djurrättsrörelsen, som anklagar MR-ideologin för att vara ”speciesistisk” (rasistisk mot icke-människor), ”mänskliga rättigheter av andra generationen”, alltså sådana som betonar sociala rättigheter och hur de bemötts av mer liberala företrädare, och mycket annat intressant. Det är alltså en mycket värdefull liten bok, som också bjuder på många aha-upplevelser kring något vi kanske tidigare sett som väldigt självklart och positivt.

Vad de Benoist inte tar upp explicit är hur MR-ideologin idag också bidrar till att nationalstaternas gränser undergrävs, genom att ”mänskliga” rättigheter anses gälla även icke-medborgare. Boken erbjuder dock goda argument även i det sammanhanget.