En intressant debatt II
maj 15th, 2009
Den som har mer än ytlig kontakt med journalister och kulturarbetare vet vid det här laget att även inom dessa yrkesgrupper börjar många tröttna på det uppenbara åsiktsförtryck och den konformism som präglar svenskt kulturliv och media. Det är därför bara en tidsfråga innan ideologins vakthundar på allvar börjar förlora greppet om debatten.
Ett steg i den riktningen togs när den svenske muslimen Mohamed Omar trädde fram som radikal muslim, och även intervjuade flera intressanta, men oliktänkande, figurer. Den debatten sammanfattas här:
Politisk korrekthet som en pest
Det enda av intresse som skett i debatten sedan dess är att syndikalisten Andreas Malm, författare till boken Hatet mot muslimer ”tagit avstånd” från Omar (som är ”vämjelig”) och även i ett affekterat tillstånd gjort en märklig koppling mellan socialismen och det judiska folket (avsedd att provocera men även ur den aspekten tragiskt misslyckad).
En till intressant debatt
Redan Omars utmaning av det politiskt korrekta väldet var mycket intressant och lovande. Extra positiva är de följder det fått i Aftonbladet och andra media, genom en debatt som både brutit och lyft fram flera tabun.
Denna debatt inleddes när Torsten Kälvemark i en recension av Malms bok i Aftonbladet nämnde att familjen Ax:son Johnssons stiftelse (som även bekostar tidningen Axess) till ett seminarium bjudit in bland annat danske anti-islamisten Lars Hedegaard, en man som hellre beskriver islam som ett totalitärt projekt än en religion. Både Malms och Kälvemarks budskap var här att den mer extrema islamkritik som exempelvis vissa bloggare framför har mycket gemensamt med en mer respektabel islamkritik, som framförs av mer etablerade kretsar (ofta liberala sådana).
Islam är INTE en religion. Islam är en totalitär världsuppfattning, en ideologi som i sig HAR en religion, kan man säga. Det är en politisk filosofi som är jämförbar med nazism, stalinism och andra kända totalitärer.
- Hedegaard
Malms bok är både intressant och problematisk. Intressant är kopplingen mellan liberaler och mindre etablerade ”islamofober”, och skildringen av hur dessa ersätter politisk korrekthet, massinvandring och liknande med ”islam” som Europas största problem. Problematiskt är att Malm sannolikt skriver i affekt, och därför tolkar mycket kritik av muslimer och muslimska seder som ”hat”. Faktum är att hans definition av var gränsen går mellan kritik av muslimer och ”hat” är så diffus att hans egen brytning med Omar också blir suspekt.
Att nämnas i samma sammanhang som islamkritiska bloggare föll dock inte chefredaktören för Axess, Johan Lundberg, i smaken, och han skrev därför en replik som skickades till Aftonbladet. Denna refuserades dock, och Lundberg reagerade då genom att skriva om det på bland annat Newsmill.
Förutom rena faktafel koncentrerar sig Lundberg här på att Aftonbladet är en politiskt korrekt tidning, som brännmärker varje försök att bjuda in meningsmotståndare som islamkritikern Hedegaard som ”rasism”. Sedan kritiserar han Aftonbladet för att ha gett Mohamed Omar en plattform, för Hedegaard är minsann inte ”högerextrem” som Omar.
På detta svarar sedan Åsa Linderborg på Aftonbladet med två artiklar, där hon dels hävdar att Lundbergs replik inte hade tillräckligt allmänintresse, dels gör ett mer allmänt försvar för även Omars yttrandefrihet.
Vad vi alltså ser är två versioner av politisk korrekthet som slåss inbördes. Liberalen Lundberg anser att Hedegaard bara är en ”islamkritiker”, en ”meningsmotståndare” som bör få tillträde till debatter. Islamisten Omar, med sina högerextrema vänner, har däremot passerat gränsen för att vara en ”meingsmotståndare”, honom ska ingen publicera. Aftonbladet är politiskt korrekta som skäller Hedegaard för ”rasism”.
Situationen på den motsatta sidan är mer komplex. Malm är en enkelspårig syndikalist, vars syn på debatt och respekt för andra sammanfattas i hans ord ”jag debatterar inte med nazister. Jag bekämpar dem!” Även Kälvemark tangerar denna position i sin recension.
Dessa argument vill nu vissa svenska liberaler vanställa på ett sätt som skulle vara deras husgud Mill främmande; att försvara någons rätt att tala framställs som synonymt med ett försvar av de yttrade åsikterna.
- Åsa Linderborg
Det är istället Linderborg som är den verkligt intressanta rösten i historien, i artiklarna Ordet måste vara fritt och Liberaler skär tungan av yttrandefriheten. Hon försvarar sverigedemokraters rätt att arbeta som lärare, och till och med ”förintelseförnekaren” David Irvings rätt att yttra sin mening utan att få fleråriga fängelsestraff för detta. Som om detta inte vore beundransvärt nog i ett infantilt debattklimat infogar Linderborg dessutom detta i ett resonemang där hon tar upp att yttrandefrihet är rätten för den med avvikande eller impopulära åsikter att yttra dem.
Hon tar också upp hur åsiktsfriheten idag hotas på flera fronter. Det rör sig om förändringar på arbetsmarknaden som förskjuter maktbalansen till de anställdas nackdel, det rör sig om statliga åsiktsmyndigheter som talar om för oss vad vi ska minnas i det förflutna, det handlar om medias monopolisering, och det handlar om FRA-lagar.
Som helhet är alltså debatten lovande. Det finns två olika, delvis rivaliserande, versioner av politisk korrekthet. Den ena är den liberala, och den menar att islamkritik är ganska rumsrent. Den andra är den mer vänsterinriktade, och den menar att Hamas är ganska ok. När dessa båda grupper råkar i luven på varandra, och skäller varandra både för att vara politiskt korrekta (i harmlösa frågor) och politiskt inkorrekta (i de ”farliga” frågorna), belyser det för utomstående hur bisarr hela åsiktsbyggnaden egentligen är.
Dessutom får det en del att bli mer konsekventa försvarare av yttrandefriheten, och för första gången på länge får man i media läsa försvar av historierevisionisters rätt att yttra sig. Vi lever i spännande tider, skulle man kunna sammanfatta hela historien.
maj 15th, 2009 at 21:35
Situationen påminner närmast om den ofta förekommande episoden i serietidningar, när ett skurkgäng av Björnligans typ bollar en brinnande bomb mellan sig; här är situationen analog — de två systerideologierna bollar det brinnande förhatliga epitetet PK mellan sig
maj 15th, 2009 at 21:44
Mycket bra sammanfattning!
Det är bra att fler får upp ögonen för den klassiskt liberala synen på yttrandefrihet.
Ja, vissa distinktioner måste nog göras ändå om man skall vara rättvis.
maj 16th, 2009 at 0:01
Ugh. Linderborg är intressant på en del sätt – jag har trots allt två av hennes böcker i bokhyllan hemma – men någon hjältinnaroll bör hon knappast få; visst kritiserar hon exempelvis en viss statlig åsiktsmyndighet men hon gör det bara när den berättar om kommunistiska dåd, ej när den beskriver nationalsocialistiska. Att kritisera FRA-lagen är en god handling, men det är inte kontroversiellt i strikt pk-mening. Sedan är både Lundberg (som förövrigt betecknar sig som konservativ och inte liberal*, om jag inte missminner mig) och Linderborg vänner av yttrandefrihet – samtidigt som båda är väldigt duktiga på att ta avstånd antingen från ”högerextremisten” Omar eller de förfärligt ondskefulla SD – därför kan man knappast säga att det är Linderborg som är yttrandefrihetens beskyddare i större utsträckning än Lundberg. Om något är de lika goda kålsupare båda två.
*Det är ett otrevligt påfund det där – tillskriva människor ideologiska etiketter de inte ställer upp på. Oberoende om det är mångkulturskeptiker, identitära eller nationalister som kallas för ”rasister”; eller konservativa som kallas liberaler…
maj 16th, 2009 at 1:23
Är det bara en olycklig formulering eller anser du att Mohammed Omar är svensk?
maj 16th, 2009 at 9:19
Dan Eriksson: Mohamed Omar är val så etniskt svensk man kan vara om man är född i Sverige och har en svensk mor. Vad anser du att han är då?
maj 16th, 2009 at 11:39
Mohammed Omar är väl en så svensk medborgare man kan vara om man är född i Sverige och har en svensk mor. Den formuleringen köper jag.
Kommer ta ett par generationer innan någon i direkt nedstigande led till han kommer kallas för etnisk svensk. Recessiva drag, ack så jobbiga de kan vara.
maj 16th, 2009 at 12:15
Frenchy
Sedan när är man ”så etnisk svensk man kan vara” genom att ha en svensk mamma och vara född i Sverige?
Jag betraktar då inte Mohamed Omar som någon etnisk svensk.
Men det behöver naturligtvis inte innebära att han för den sakens skull är en sämre människa än om han varit etnisk svensk.
maj 16th, 2009 at 16:47
Suck ….. Här lyfts en intressant debatt fram och det dröjde inte länge innan nationalister börjar dilla och dalla om ras hit och dit.
Oskoreis artikel handlar i huvudsak om åsiktsförtryck, etablissemangets hyckleri och hur fasaden alltmer spricker upp. Man framstår bara som en enkelspårig mupp om man ska välja ett uttjatat ämne hela tiden. Nationella har väl haft mer än ett århundrade att diskutera olika ”rasfrågor”, så det finns nog inte så mycket mer att tillägga där.
Precis som när man väljer att tala om sport eller tjejer gäller det att göra så i rätt sorts forum.
maj 16th, 2009 at 18:40
För att göra en lång historia kort så ser jag Mohamed Omar som svensk. Hans mor är svensk (fadern är iranier), han är uppvuxen här, och han är tydligare med sina känslor för Sverige än de flesta av sina landsmän.
Uppstår det en pinsam diskussion kommer inlägget att stängas för kommentarer.
maj 16th, 2009 at 19:56
Tycker pöbeln kan hålla sina diskussioner om ras och vem som får kallas svensk på gatan där den hör hemma.
Bra artikel som vanligt Oskorei
maj 17th, 2009 at 17:28
”Pinsam diskussion” ?
”Dilla om ras hit och dit” ?
Dan Eriksson var nyfiken på om Oskorei anser att Mohamed Omar är svensk, något som nu Oskorei har svarat på.
Men Frenchy hann förekomma Oskorei och svarade Dan att han (Frenchy) ansåg att Mohamed Omar var så etnisk svensk man kan vara.
Jag reagerade på det Frency skrev och gav min syn på saken.
Vad är problemet, och varför hetsa upp sig över detta?
Sedan när är det problematisk att diskutera den svenska etnicitet här?
Skall nu även Motpol bli ett ställe där det, liksom i det etablerade samhället, är tabu att diskutera frågor kring etnicitet?
Det var för övrigt inte min avsikt att uttrycka mig ohövligt eller otrevligt mot någon, allra minst Mohamed Omar, jag gav bara min syn på det som Frenchy skrev.
Men det verkar nästan som att den politiska korrektheten har letat sig ända hit till Motpol om man skall tro vissa av ovanstående kommentarer.
Det tycker jag är trist. Tack för ordet!
maj 17th, 2009 at 18:21
Eldhjärta: Det var inte din kommentar som låg bakom pinsamhetsnotisen. En del kommentarer kommer inte förbi modereringen, bland annat sådana som innehåller vissa typer av personangrepp.
maj 17th, 2009 at 20:58
Eldhjärta:
Problemet är inte att ras och etnicitet diskuteras bland svenska nationalister utan att det är i stort sett det enda som diskuteras bland svenska nationalister.
På nordisk.nu finns det säkert hundra trådar, med tusen inlägg vardera, där man diskuterar skallformer, steriliseringar och rasblandning. Sen dyker det såklart upp lite diverse trådar där folk kan få utlopp för sina närmast erotiskt lagda skiftställarfantasier och skaka fram några verbala ejakulationer till diskussioner om judar och nyhetsartiklar från Expressen.
”Rasfrågan” kan diskuteras i det oändliga och har praktiskt tagit gjorts i det oändliga. Om du vill sitta och lalla vid din dator om rasblandningens negativa konsekvenser och lägga åt sidan sömn och skojigheter på grund av dessa oroligheter så får du, och ni andra, såklart göra det. Ni kan ju välja någon av de många trådarna på nordisk och helt enkelt ”go nuts”. problemet är att detta är en fråga som inte kan lösas inom rimlig tid och alla ”lösningar” som dryftas är oftast bara fantasier som aldrig kan realiseras, såvida inte människor i allmänhet, som genom ett trollslag, bara vaknar upp en dag och tänker hundraprocentigt etniskt medvetet och skanderar ”Hell Folkfronten!”
Men vissa av oss uppskattar Oskoreis artiklar av helt andra orsaker och vi trivs bra med att få ta del av de intressanta diskussioner som rör det specifika ämnet som tas upp.
Vissa av oss uppskattar givetvis även Mohamed Omars blogg och det vore knasigt att inte se Mohamed Omar som svensk och sann fosterlandsvän. Jag är säker på att Mohamed Omar värderar svensk intellektuell tradition och kultur högre än vad många svenska s k ”nationella” gör.
maj 17th, 2009 at 21:13
Det svenskarnas rätt att diskutera vem som är svensk eller inte, även om jag själv råkar vara objektet för diskussionen. Även jag blev illa berörd av vad jag uppfattade som en nedtystning av diskussionen.
maj 17th, 2009 at 22:40
@Eldhjärta et al:
Vill poängtera att jag skrev följande:
”Mohamed Omar är val så etniskt svensk man kan vara om man är född i Sverige och har en svensk mor. Vad anser du att han är då?”
Ordet ”val” i meningen är tänkt att betyda ”väll” – kanske var det där missuppfattningen infann sig. Låt mig för sakens skull, om Oskorei tillåter, klargöra följande, Mohamed Omar är väll så pass etniskt svensk som man kan bli om man nu är av uppblandat släkte (ingen värdering lagd där bara ett konstaterande). Förenklat kan vi säga att han är 50% svensk i dna-uppsättningen, eller något sådant.
Därmed inte sagt att han skulle vara mer eller mindre av svensk nationalitet. Etnisk tillhörighet, nationalitet eller juridisk status rörande nationell tillhörighet är ju ointressant i förhållande till den text som kommentaren gäller ursprungligen. Det var också detta som jag själv reagerade på, om än i uppstudsigt ordalag.
Vad detta leder in till är ju i själva verket en ännu mer intrikat och således intressant fråga – även fast den stötts och blötts till leda – nämligen den om vem som egentligen är svensk.
Inom den nationella splittringen – där vi som frekvent läser här ingår – så formligen kryllar det av personer som inte skulle kunna passera ett ”svensktest” om det formulerades på lika lösa grunder som de som avfärdar Mohamed Omar som en främling. Hur många finsk-ugriska namn bjuder inte ”vår” historia på egentligen?
Mohamed Omar skriver på sin blogg om hur hans morfar (svensk) släktforskat sig tillbaka till 1600-talet. Det är i sig skäl nog att konstatera honom som rätt mycket svensk, tycker jag i alla fall. Det som talar emot skulle vara hans fars härkomst, den religion som Mohamed Omar bekänner sig till och möjligen hans umgänge. Jag antar att uppräkningen av dessa tre är skäl nog för att avfärda Mohamed Omars status som ”svensk”. Men frågan som infinner sig är då ifall det ändå inte i slutändan kokar ned till en ”biologisk nedsmutsning” som är skälet till att Omar inte är ett självklart inslag i den nationella floran.
Om så är fallet så anser jag att Oskorei gör rätt i att nypa av den spirande biologidebatten som med all säkerhet skulle komma att följa på Dan Erikssons något provokativa fråga ändå.
maj 18th, 2009 at 8:15
”Kommer ta ett par generationer innan någon i direkt nedstigande led till han kommer kallas för etnisk svensk.”
Tror knappast det. Om någon har ett svenskt namn och europeiskt utseende så betraktas personen som svensk av alla.
maj 18th, 2009 at 12:20
Hoppas Oskorei fortsätter att kommentera och analysera detta ”åsiktsförtryckets inbördeskrig”, för han gör det mkt bra och inspirerande.
Eftersom varken Danmark eller Norge, enligt min uppfattning, har samma åsiktsförtryck och likriktning som Sverige måste åsiktsförtrycket bero på något som saknas eller rent av finns för mkt av i vårt land. Alltså något a priori etnomachochism etc.
Min förklaring är att Stockholmsmakten hyser ett maktfullkomligt hat och en inneboende rädsla mot alla slags folkstammar i Sverige. Typ gutar, göter, smålänningar, skåningar, värmlänningar, jämtar, dalkarlar etc. Och att detta hat/denna rädsla är urgammal.
Den har successivt ökat allteftersom Sverige vuxit till ett slags mini-Sovjet med ett antal erövrade folkstammar och landområden som inte kunnat eller velat identifiera sig med Stockholms-Sveriges ofta ytliga och importerade översittarkultur.
Alltså, något Totalitärt och Maktfullkomligt fanns långt innan Stockholmsmakten tvingade på oss Mångkulturen.
”Begreppet svenskar som beteckning för ett folk är en vidareutveckling av folknamnet svear och från början tycks det också enbart ha syftat på invånarna i Mälarlandskapen. I den äldre västgötalagen från cirka 1220 görs det skillnad mellan svenskar, västgötar och smålänningar.” Wiki
maj 18th, 2009 at 18:57
Oskorei och Frenchy!
Tack för era svar. Jag vet så väl att det är lätt att man låter känslorna flyga iväg i stridens hetta. Men det är viktigt, menar jag, att försöka hålla samtalet på en sansad nivå.
Det känns bra att jag blivit bemött på ett sätt som känns värdigt av er.
Tack ännu en gång!/Eldhjärta
maj 18th, 2009 at 21:08
Tack för en intressant artikel.
När två olika grenar av politisk korrekthet stångas med varandra är det givetvis en roande uppvisning för den som står vid sidan av och betraktar det hela. Det är som att skräddarna till den nakne kejsaren råkar i luven på varandra över valet av material till en dräkt som är lika imaginär oavsett deras respektive hårklyverier.
Eldhjärta,
Vi som bloggar på Motpol har i grunden hyfsat skilda bakgrunder liksom olika syn på många saker och ting. Just det faktum att vi här samlar ett relativt varierat spektrum av åsikter inom den högerradikala sfären, är i grunden något ovanligt. Personligen är jag inte enig med Oskorei i allt, även om jag respekterar honom som skribent och intellektuell.
maj 18th, 2009 at 23:58
Bra artikel, med synpunkter och allt.
Men detta intresse för de ytfenomen som debatter i media är tycks mynna ut i samtal om det politiskt korrektas vara eller inte vara.
Vadan intresset för det offentliga samtalet?
Vadan vikten att hävda sin rätt till sin åsikt?
Jag ser fram emot att oskorei kritiserar den idealistiska tendensen.
Den artikeln ser jag fram emot.
maj 19th, 2009 at 0:45
Johannes Jäger:
Det offentliga samtalet överlag må vara ett ”ytfenomen”, men det är ändå utifrån det de allra flesta orienterar sina ståndpunkter. Att kritisera, anknyta och förhålla sig till det är naturligtvis en enormt angelägen uppgift. Annars blir det ju bara en intellektuell klubb för inbördes beundran, eller luftslott vars eventuella sanningshalt blir irrelevant genom deras impotens.
maj 19th, 2009 at 1:07
Rimfaxe:
”Det är som att skräddarna till den nakne kejsaren råkar i luven på varandra över valet av material till en dräkt som är lika imaginär oavsett deras respektive hårklyverier” – grym, snygg och träffande metafor.
maj 21st, 2009 at 2:25
Vad jag framförallt uppskattar på din blogg, Oskorei, är det fundamentala försvaret av yttrande- och tryckfriheten. Och det handlar inte bara om det du tycker och skriver utan även det ymniga länkandet till ALLA artiklar och andra texter du anspelar på. Varje intresserad läsare för här en möjlighet att gå direkt till källan och läsa vidare, begrunda och foga en ny byggsten till det individuella (med)vetandet.
Jag är medveten om detta sedan tjugo år tillbaka då jag hävdade att man inte á priori skulle döma ut en driftig marockansk invandrare för hans lite osvenskt ”opolerade” åsikter utan lyssna till vad han sa, för att se om där kunde finnas något värdefullt, gärna jämfört det känslopjunkiga hos andra, som uttalade sig om Palestinafrågan vid tidpunkten för Intifadan 1.0.
Men nu får jag akta mig för att nämna hans namn, då kommer säkerligen mitt eget att dyka upp i hundratalet fotnötter i citatsamlingar, vilka används i yttrandefrihetsfientligt syfte att stämpla som antisemiter de som inte nöjer sig med en officiell förklaring av det historiska skeendet.
Och även för detta högaktar jag dig, Oskorei, att du inte i varje mening är nödsakad att påtala den judiska världskonspirationen utan kan analysera vår verklighet på ett sätt som alla kan uppfatta som begripligt. Det betyder ju inte att alla håller med dig på alla punkter och så gör inte jag heller.
Men här finns ett yttrandefrihetens centrum, som vi alla har möjligheten att utnyttja. Tack för detta, Oskorei!
bockar och bugar
DZ
medlem i föreningen Folket i Bild/Kulturfront sedan 30 år
maj 28th, 2009 at 1:51
Det heter : ”svenska”; ”hans mor är svenska”. Inte ”svensk”. Det är substantivet som här bör användas. Till skillnad från i engelskan, som på denna plats nyttjar adjektivet.
Huruvida Omar kan beskrivas som svensk är som jag ser saken allt annat än givet. Detta sagt i förbifarten.