En annan syn på Iran
juni 21st, 2009
Något av det mest beklämmande i vårt land är att trots att många människor har starka åsikter, är dessa åsikter så ofta identiska. Ett exempel på detta är synen på händelserna i Iran. Om man utgår från inställningen hos den kanske mest tyck-myckna gruppen i landet, bloggarna som kommenterar SvD:s artiklar, är den identisk, antalet röster som försöker nyansera medias bild av det hela är försvinnande litet. Vi vet vid det här laget därför redan allt som är dåligt med Ahmadinejad och det islamiska ledarskapet. Dagens inlägg kommer att ge några andra aspekter av det hela.
Man kan inledningsvis notera att Iran är ett intressant land, namnet betyder ordagrannt ariernas land, och flera av hennes folk är indo-européer. Indo-europeiska seder som kastväsendet och mannaförbunden bevarades därför länge i Iran, den hugade kan bland annat studera den kurdiska tron i form av ”cult of angels” eller yeziderna. Irans islamisering innebar ett hårt slag mot dessa inhemska traditioner, även om shiaislam och sufism senare visat sig kunna bevara dem i nya former.
Den islamiska republiken är i sig också intressant för anti-liberaler, då den är ett försök att gå en egen väg i den moderna världen. Ayatolla Khomeini ses i Väst ofta som en skäggig man med ond blick, men han var också en djupt socialt medveten och anti-imperialistisk tänkare. Detta förhindrar dock inte att den islamiska republiken har stora inre sociala motsättningar, där finns bland annat en mycket stark arbetarrörelse som reagerar på de former landets ekonomiska utveckling tar.
Inledningsvis kan vi också notera att Ahmadinejad faktiskt vann valet med mer än 60% av rösterna. Han förde en relativt populistisk valkampanj där han bland annat kritiserade vissa prästers lyxliv, och han har fört en offensiv och relativt framgångsrik utrikespolitik, så att han vann stort stöd är egentligen inte så förvånande. Man kan misstänka att det finns inslag av sociala konflikter här. De demonstrerande i de större städerna är ofta studenter, och vi kan misstänka att de också ofta tillhör en köpstark medelklass som redan börjat påverkas av amerikanska förebilder genom sina konsumtionsmönster. Om de har stöd av landsbygdens och städernas fattiga är mer osäkert, 1968 års studenter hade det i varje fall sällan men i likhet med Teherans studenter var de mer mediala än majoriteten.
Överideologier
Den iranska republiken är, relativt sett, ett av regionens mest demokratiska länder. Det som den kritiseras för är främst att kandidater till val måste godkännas av det religiösa Väktarrådet. Vi ser här alltså ett exempel på en överideologi som politiken underordnas, och att den som inte accepterar överideologin inte får fulla politiska rättigheter. Intressant är att liknande överideologier finns i vårt eget Europa. Det rör sig visserligen inte om islam, och det finns inte inskrivet i några grundlagar (vilket kan tyckas oärligt i jämförelse med den iranska modellen). Det sägs ibland att vår överideologi är demokratin, men snarare handlar det om den ideologi som vuxit upp kring Förintelsen och en positiv syn på massinvandring. Den som kritiserar dessa inslag förlorar sina medborgerliga rättigheter i ett flertal europeiska länder, vi har rentav sett hur stora partier som Vlaams Blok förbjudits av sina konkurrenter och hur förintelserevisionister fått mångåriga fängelsestraff. Skillnaden är här att journalister spelar en roll som motsvarar Väktarrådets.
Om vi fortsätter jämförelserna kan vi anta att om exempelvis Sverigedemokraterna någon gång visade sig vara lika dåliga förlorare som Ahmadinejads motståndare och reagerade med massiva demonstrationer skulle sannolikt den svenska staten också reagera. Skillnaderna i det repressiva våldets omfattning skulle skilja sig åt eftersom Sverige är ett rikare och stabilare land än Iran, men i grunden skulle det vara liknande.
Geopolitiska aspekter
Det mest oroväckande med händelserna i Iran är de geopolitiska aspekterna. Vi vet vid det här laget att USA genom åren bytt ut ett flertal länders regeringar genom ”orange revolutioner” (även om många av oss tycks ha en fantastisk förmåga att glömma bort det så snart media börjar visa sina bilder). Iran är vid sidan av Israel den regionala stormakten, och den enda viktigare motståndaren till den israelisk-amerikanska axeln. I dagsläget är Iran inträngt mellan två länder som båda ockuperas av USA, Irak och Afghanistan, men ett direkt militärt angrepp betraktas sannolikt som en alltför kostsam affär. Det skulle kosta många amerikanska liv, och även svetsa samman det iranska folket.
Det finns en del som tyder på att USA spelar en mer eller mindre framträdande roll i händelserna i Teheran (det finns förövrigt tecken på att CIA utnyttjade ”studenterna” under det europeiska 1968 på ett liknande sätt). Vad vi kan notera är att om landet lyckas destabilisera eller rentav byta ut det iranska ledarskapet blir Israel av med ett stort hot, den islamistiska rörelsen förlorar sin bas, och Iran öppnas för västerländsk liberalism och konsumtion. Det finns en betydande sannolikhet att situationen i sådana fall förr eller senare exploderar i den israelisk-amerikanska axelns förvånade ansikten, och att en nationalistisk ledning ersätter dagens islamiska. Vi kan också se fram mot ett ökat intresse för landets indo-europeiska rötter i sådana fall (inget ont som inte har något gott med sig, kort sagt). Om det hela avlöper positivt kan det också innebära att det islamiska ledarskapet ägnar sig åt konstruktiv självkritik.
Vad man avslutningsvis kan notera är i varje fall att oavsett hur välregisserade de varit medialt, har det varit mycket ovanligt att den regim som fått makten genom ”orange revolutioner” varit mindre brutal än sin föregångare. Den enda skillnaden är att våldet mot oppositionella därefter inte fått någon plats i västerländska media, eftersom de har varit ”fel” oppositionella.
Läs:
juni 21st, 2009 at 10:53
Det är intressant att se vilken makt medierna har över människors sinnen. Vilken likriktning!
Jag har inte tänkt på att 68-studenternas revolt följder samma mönster som de färgade revolutionerna som kom senare. Men 68-revolten öppnade ju upp europa för amerikansk hedonism och konsumism, så det var en lyckad kupp.
juni 21st, 2009 at 12:22
Bra artikel. Äntligen en alternativ syn på mediernas bild av läget i Iran.
Intressant nog är att så många ”insatta” journalister om Mellanöstern har judiska efternamn.
Många undersökningar, från tom västerländska håll, innan valet visade att Ahmadinejad skulle mycket möjligen vinna. Det har inte varit en fråga om att Ahmadinejad är populär i Iran. Det enda som sades innan demonstrationerna var att presidenten var populist. Visst, det kan man klaga på. Men man ska hålla sig till en konsekvent bild.
juni 21st, 2009 at 12:44
Stycket om överideologier är briljant.
juni 21st, 2009 at 12:59
Iran är en plats som man verkligen också borde besöka någon gång. De verkar vara så traditionalistiska av sig, de tillåter ingen amerikanisering eller degeneration.
juni 21st, 2009 at 13:07
Oskorei, du har skrivit ännu ett strålande inlägg. Det sorgligaste i dagens samhälle är dock inte mediernas likriktning, utan det faktum att SD, som i nuläget är det enda nationalistiska alternativet med en reell chans, stödjer USA och Israel.
juni 21st, 2009 at 13:36
Det är lustigt att SVD för fjärde dagen i rad återanvänder sin artikel ”Är detta början på en ny revolution i Iran?” som första nyhet… Det finns tydligen inga andra nyheter i världen, och det finns absolut ingen nyhet om att indianerna i Peru efter några veckors blodbad har avsatt den judiske premiärministern (Yehude) som ville liberalisera deras djungel… Nej, nu ska vi koncentrera oss på vårt önsketänkande ”Är detta början på en ny revolution i Iran?” ”Är detta början på en ny revolution i Iran?” ”Är detta början på en ny revolution i Iran?” ”Är detta början på en ny revolution i Iran?”
juni 21st, 2009 at 13:46
Visst håller jag med om att medias rapportering är bedrövlig, men det innebär inte att alla som protesterar i Iran är 68-liberaler. Ingen presidentkandidat är ju ”västvänlig”. Den nuvarande regimen är utan tvekan traditionsfientlig, med hårda kampanjer mot bl a zoroastrismen. Din fiendes fiende är inte alltid din vän.
juni 21st, 2009 at 14:15
Zoroastrismen? Det korrekta namnet är faktiskt parsismen, om jag får be.
juni 21st, 2009 at 14:53
Mycket bra artikel.
Det är för övrigt intressant att betrakta hur denna likriktning sällan är lokalt förankrad. Även här i Norge har en mer eller mindre identisk *formstöpning* av mediebudskapet tagit form på kort tid. Dessa mediaskapade föreställningar och ställningstaganden brukar dyka upp i pausrummet på min arbetsplats varje gång som de större mediekanalerna riktar sin ensidiga rapportering i en viss riktning. Hela det generella fenomenet med denna form av kollektiva grupptänk är alltid lika fascinerande i sig självt.
Den mediala och opinionsbildande likriktningen får i sig självt en global dynamik som kanalsiseras av en mängd samverkande faktorer. På individnivå kan dessa faktorer verka helt naturliga och som ett led av den fria viljan, av fri konkurrens, o.s.v. Men om man betraktar fenomenet utifrån ett större gruppdynamiskt perspektiv kan man fråga sig vilka viljor som har starkast inflytande, samt vilka viljor som är tvungna att foga in sig i ett större sammanhang. Cui bono – vem tjänar på detta? Givetvis är det alltid intressen som tjänar på en viss framställning i media. Av många möjliga faktorer i nyhetsförloppet kan man nämna: brist på självkritik, förekomsten av en intuitiv självcensur hos reportrar, psykologisk konformism, lobbyorgan som samverkar kring gemensamma intressen, en brist på alternativa nyhetskällor, generell lathet hos både journalister och läsare, o.s.v. Men även dessa faktorer kan ändå inte ge en fullständig bild av förloppet.
Den som har studerat skeendena under en längre tid kan utan större problem urskilja rökridåernas framkomst. De pågående kampanjerna mot Iran i allmänhet och Ahmadinejad i synnerhet, kan betraktas som ett led i en långsiktig strategi som har utvecklat sig över tid. När en mediaskapad ‘fiende’, Ahmadinejad i detta sammanhang, under åratal har framställts på ett ensidigt, negativt och mer eller mindre demoniserande sätt, måste resultatet vara att folk i allmänhet redan är mentalt förberedda på att acceptera och sammankoppla sådana föreställningar som valfusk till honom som person. Det kollektiva psykologiska klimatet har således förberetts, precis så som man preparerar jorden inom jordbruket för att ge mest möjliga avkastning. Vi betraktar i dessa skeenden en oerhört komplex process av metapolitik, vars intressen kan härledas och åtminstone skymtas, om man genom en reverserande deduktion studerar mediebudskapens utveckling över tid. Man skulle även kunna likna processen vid ett väderfenomen, där moln och rökridåer framskapas på enträgen mekanisk väg, men med hjälp av dynamiska och förutsägbara skeenden och orsakssammanhang.
När man liknar dagens samhällsförändringar vid ett schackspel, märker man snart att denna analogi inte riktigt hänger med i tidens utveckling när man önskar att beskriva de starkaste aktörerna på den globala arenan. Istället kan man i högre grad likna det nuvarande, samt framtida, politiska spelet med ett komplicerat parti biljard. Genom kontinuerliga opinionsundersökningar, som kan användas för att mäta orsak och verkan i det mediala klimatet, kan starka politisk-ekonomiska aktörer rikta in strategiska biljardstötar mot olika delmål, i syfte att få dem att ge upphov till önskvärda kumulativa effekter – d.v.s. man kan tala om en slags biljardstötsstrategi. Det är i sådana sammanhang viktigt att hålla fokuset riktat på de huvudsakliga spelarna så att man inte enbart ser kulornas till synes självständiga rörelser utan att förstå vad som har animerat dem i en viss riktning.
juni 21st, 2009 at 16:00
Cui Bono?
Federal Reserve har passat på att stärka sitt grepp över Amerika ytterligare medan alla stirrar på Iran. På Goldman Sachs ger man sig de största bonusarna på 140 år för som belöning för att man har ruinerat miljontals människor och antagligen har kastat in USA och kanske världen i en depression som riskerar att bli långvarig, fra i USA.
http://www.guardian.co.uk/business/2009/jun/21/goldman-sachs-bonus-payments
juni 21st, 2009 at 16:03
Det iranska samhället och den iranska politiken ÄR verkligen komplex och en katalysator också för färdriktningen i världspolitiken. Det som händer i Iran har redan revolutionerat sättet att använda nya medier och starten för en global demokratisk rörelse till stöd för folkets röst. Det iranierna idag kämpar för är respekten för folkviljan och att folkets röst ska räknas, både bildligt och bokstavligt. Det är brukligt hos både medier och intellektuella att ständigt tillskriva händelserna i Iran utländska intressen och deras regional eller lokala samarbetspartners. Självklart spelar de in, eller försöker ge skenet av att göra det. Men dagens proteströrelse är genuin, folklig och har rötter i den iranska revolutionen. En revolution som trots sin storhet och betydelse få velat intressera sig för och fördjupa sig i. Man har vela se det man vill se eller det som är nyttig för ens egen propaganda, mediebild eller politiska agenda. Den iranska revolutionen 1978-79 var aldrig någon bonde- eller arbetarrevolution, även om många kommunister och vänsterfolk i början ville se och skildra den som en sådan. Den hade sina rötter i den iranska medelklassen och bland intellektuella (studenter, akademiker, lärare, politiker och präster). Den var aldrig för mera bröd, utan i första hand för frihet och rättvisa och mot despoti, förtryck, orättvisor och diskriminering. Dessa är något som gärna uppstår också efter revolutioner och antar nya skepnader. Det är vad det revolutionära Iran vägrar gå med på, under vilka namn än den marknadsför sig och legitimerar sitt förtryck.
Revolutionen i Iran under 1978-79 gick under parollen FRIHET, SJÄLVSTÄNDIGHET och ISLAMISK REPUBLIK. De två första delarna i denna paroll är minst lika viktiga som den tredje. Den tredje förutsätter de två andra. Det vi ser pågå i Iran och som överraskat alla är just en återupprättande av de bortglömda idealen. Ideal som begravdes i vissa maktkretsars frenetiska försök att ”islamisera” Iran eller snarare återupprätta ett auktoritärt styre med användningen av religionen och religiösa slagord och andra yttre attribut som täckmantel. Ända sedan revolutionens seger var det många som ville omvandla den islamiska revolutionen till en snäv religiös reaktionär institution. Revolutionen har lyckats göra upp med den traditionella högern och vänstern som stödde sig på och företrädde utländska intressen. Nu har turen kommit till den inhemska reaktionära högern, som försöker hävda sin makt med vänsterpopulism främst bland en proletariserad massa och med våld och övergrepp mot ”de andra”, som inte räknas.
Dagens kris handlar om rivalitet bland två riktningar inom den islamiska revolutionen, som p g a godtycket inte kunnat forma robusta och transparenta system för att öppet kanalisera sin respektive politiska vilja. Systemet ville in i det längsta förneka olika politiska riktningar i samhället och ville ge skenet av att samhället går i en bestämd riktning under Khameneis ledarskap. Men så är icke fallet och fasaden har spruckit.
En traditionell riktning som vill ha en social och kulturell status quo kombinerad med ekonomisk välfärd står mot en modern riktning som se just social och politisk utveckling och kulturell frihet som en förutsättning för en ekonomisk utveckling. De nya generationen i Iran vill ha ett piggare och gladare samhälle. Med mer frihet och mindre kontroll och framför allt respekt för lagen och individuella fri- och rättigheter mot förtryck, favorisering, nepotism, privliegier och diskriminering. Något som alla kandidater underströk i sina kampanjer.
Både folket och en stor del av eliten i Iran vägrar ställa upp på den politiska linje som Ahmadinedjad och den islam-neokonservativa kretsen kring honom slagit in på. Det stämmer inte heller att folket vill ha Rafsanjani och hans falang tillbaka till makten, även om han är mycket aktiv mot Ahmadinedjad. Vad striden idag står om är just en maktkamp mellan en kader av relativt okända maktspelare lojala till Khamenei och en kombination av den gamla eliten och den nya generationen som inte vill ha de neokonservativas oinskränkta makt och dess säkerhetsapparat och moralpolisen om sin hals. Khamenei, eller den religiösa neokonservatism som backar upp eller utnyttjar hans position vill monopolisera makten med lojala medspelare och se till att den islamiska REPUBLIKEN i praktiken ersätts med en islamisk stat, ett kalifat eller emirat av talibansk modell som är självrättfärdig och utan svarsskyldighet och med oinskränkt makt. DET kan det moderna och civila iranska samhället eller en stor del av dess Ulema i Qom och andra ställen inte ställa upp på. Krisen handlar om legitimiten och den folkliga förankringen i de neokonservativas politik och maktställning. De såg engagemanget för reformkandidaterna som ett medel för att uppnå ett högt valdeltagande och sedan använde det höga valdeltagandet som ett medel för att utropa Ahmadinedjad som en populär segrare. Det finns inga 24 miljoner som stödjer Ahmadindjad och inga 40 miljoner iranier skulle inte delta i valet för att legitimera införande av en totalitär militäriserad stat. De som deltog i valet vägrar gå med att se sina röster manipuleras och utnyttjas för att ge neokonservativa islamfasciser mandat att avskaffa den lagstadgade demokratin i Iran.
Iranierna vill ha ett öppet och fritt samhälle, såväl internt som externt. Att man vill ha islam också i fortsättningen beror på att islam kan vara en bredare plattform för att uttrycka olika åsikter än den judisk-liberala demokratin i väst. Att islam har kidnappats av despoter och tyranner för att legitimera dess makt runtom i den islamiska världen är snarare en sjuk påfund av den arabiska aristokratin från förislamisk id för att behålla greppet om makten. Den västerländska demokratin ska inte heller förväxlas med judisk-sionism (allt från sovjet-kommunism till amerikansk imperialism) och dess radarpar etnocentrisk fascism och rasism. Man ska inte förväxla sjukdomen med botemedlet. Man ska inte heller överdosera ett botemedel och därmed åstadkomma nya sjukdomar. Friheten är en gudomlig gåva och dess avskaffande är inte förhandlingsbar. Varken i Iran, Sverige eller någon annan stans.
PS. Såg nyligen att Mohammed Omar bett mig sluta skriva inlägg på hans blogg.
/Herman
juni 21st, 2009 at 16:15
Moderaterna döljer att de har mullornas man i Svensk riksdag, det borde blivit nyval, är det inte förbjudet att fixa röster från diktatur anhängare!!
http://politisktinkorrekt.wordpress.com/2009/06/21/mullornas-man-sitter-i-sveriges-riksdag/#comment-8703
juni 21st, 2009 at 19:07
Brian Ross Report on Covert Operation to Destabilize Iran 2007-05-24
http://www.youtube.com/watch?v=_wg3r2YSM9g
Hersh on U.S. Activity in Iran
http://www.youtube.com/watch?v=s7942G_x-So&feature=related
juni 21st, 2009 at 20:52
Bra analys!
Oskorei skriver: ”Det sägs ibland att vår överideologi är demokratin, men snarare handlar det om den ideologi som vuxit upp kring Förintelsen och en positiv syn på massinvandring.” Tydliggörande: Dessa två fenomen – förintelsekulten och bejakande av massinvandring – har upphöjts till demokratiska fundament: om man kritiserar dem kritiserar man också demokratin; de tre går alltså in i varandra, de hör ihop i den normativa (men icke i den intrumentella) demokratin.
Det oerhört märkliga i hella denna soppa är att få/inga bevis finns för omfattande valfusk. Inte heller har, oss veterligen, någon västlig ledare eller något oberoende organ hävdat det. OM valet gått rätt till och tusentals människor ändå startar upplop, så gör ju den iranska regimen egentligen ingenting annat än att den försvarar demokratin, eller i vart fall ett demokratiskt hållet val. Det är dess skyldighet. Och det borde, om nämnda premisser stämmer, vara västs skyldighet att försvara valutgången samt försvaret av den. En normalt funtad ledare kan inte låta pöbeln slå sönder sin stads eller sitt lands infrastruktur. Sådant händer bara i Sverige där pöbeln tillåts kasta sten på brandmän och ambulanspersonal och där Reclaim the streets tillåts vandlisera.
juni 22nd, 2009 at 15:30
Tänk att den här bloggen så snabbt kunde urarta till en underfilial till galningen Mohamed Omar…
Där ser man hur lite judehat klibbar ihop de märkligaste existenser.
Vad som återstår i den nedåtgående spiralen är att Oskorei nu helt öppet börjar hylla den muslimska folkvandringen över våra och västeuropas gränser.
juni 22nd, 2009 at 15:57
Oskorei, det verkar ju faktiskt finnas undantag från överideologin.
Finland har ju ingen invandring typ och ingen säger att dom är nazister/rasister vad jag vet.
det är väl mest Sverige och kanske Norge som det är så som du beskriver?
juni 22nd, 2009 at 17:24
Trots välskrivet och ofta riktigt fyndigt, förstår jag inte din poäng denna gång, Oskorei.
Skulle denna västerländska och svenska överideologin, usch ja, visst finns den, på något rättfärdiga den iranska? Ska präster styra över politiken?
Ja eller nej? Eller mittimellan?
Vi som för många år sedan insåg att stora delar av den svenska vänstern kopierade religiösa betenden och använde sig av religionens dogmer i sin propaganda – stigmatisering etc – ja, de bytte bara färg på prästkappan från svart till grön eller röd, vi kommer aldrig nånsin acceptera detta.
juni 22nd, 2009 at 19:24
Endkampf: Iran är inte paradiset på jorden, staten har flera brister och problem. Instämmer dock att det vore ett intressant resmål.
brandr: Intressant. Har du möjlighet vore det väldigt värdefullt med en artikel om händelserna i Peru (du är experten på världsdelen ifråga
).
Enlil: Instämmer. Iran är inte ens intresserat av att vara vår vän. Däremot fyller landet en geopolitisk funktion (och för den delen även en geokulturell), och medias bevakning är ett bra exempel på hur det finns en tydlig världsbild och givna sociala intressen bakom det mesta av ”rapporteringen”.
Rimfaxe: Bra kommentar, mycket bra inlägg.
Karl Martell: Ditt resonemang är ungefär lika sakligt som en typisk PK-it, men det vet du kanske redan. Det som inte kan förklaras med ”rasism” kan ju alltid förklaras med ”judehat” och ”galenskap”. :p
juni 22nd, 2009 at 20:53
Men Oskorei, du måste ju erkänna att du gått långt från din Faye-period, då de antiislamska varningarna om ett stundande världsjihad mot västvärlden duggade tätt, ett världsjihad som för övrigt, då 2005 eller så, skulle explodera typ 2009. Då var islam utan tvekan den stora fienden och muslimernas erövrande av Europa om inget gjordes ett decennium eller två borta.
Inte för att det är något fel med att utvecklas då, som marxist så förändrar jag ständigt mina ställningstaganden när dialektiken så kräver.
juni 22nd, 2009 at 22:40
Iran är ju tillsammans med Saudiarabien det bästa exemplet på att islam inte är en vettig religion… oavsett hur vansinnig den israel-amerikanska politiken i regionen är, så innebär det inte att Iran är ett oskyldigt offer för densamma. Det är i Iran som i det ockuperade Tibet, den som öppet kritiserar staten (eller prästerskapet) kan få spendera större delen av sitt liv i fängelse… lägg därtill att våldtagna kvinnor i flera fall döms till döden för att de ”låtit” sig skändas… osv
juni 23rd, 2009 at 0:56
@Mogura,
Skulle Du vilja styrka Ditt påstående om att våldtagna kvinnor i Iran i flera fall dömts till döden för att de blivit våldtagna och låtit sig skändas?
juni 23rd, 2009 at 15:38
””"Sann socialist (nationalkommunist) said,
June 21, 2009 at 13:07
Oskorei, du har skrivit ännu ett strålande inlägg. Det sorgligaste i dagens samhälle är dock inte mediernas likriktning, utan det faktum att SD, som i nuläget är det enda nationalistiska alternativet med en reell chans, stödjer USA och Israel.”"”
Att en ”nationalkommunist” beklagar sig över SD’s politik ser jag som ett bekräftande på att den är bra.
Vidare tycker jag det är beklämmande att man ursäktar den iranska islamiska regimen. Amerikansk kultur är på intet sätt utmärkt, men att föredrar en islamo-diktatur som har för vana att hänga oliktänkande i lyckstolpar och fuska i val är degenerande om något.
Att folks hat mot liberalism och besatthet över judiskt ”inflytande” är så stort att man börjar kramas med Muhammed Omar och ursäkta Iran, det om något ser jag som civlistationens långsamma undergång.
juni 23rd, 2009 at 23:38
Christian W,
Tolkar det inte som att någon på denna blogg försvarat att man hänger oliktänkande i lycksstolpar.
Dessvärre sker detta världen över. Den stora skillnaden i väst är att man är något mer rafinerad och kamoflerad när det kommer till inhemskt statligt våld.
Och denna civilisations undergång beror nog snarare på ett oerhört långt gånget hyckleri som bland annat brukar presentera sig som traditionshatande liberalism och judisk rasism i form av sionism, mediadominans etc.
För att inte tala om alla lik företrädarna för dessa ”goda” ideologier har i garderoben.
Personligen skulle jag helst formulera hela det här spörsmålet på följande vis.
På frågan föredrar du judar eller araber svarar jag varken judar eller araber.
Dessa folks historia och öde intresserar mig inte så mycket och jag tycker ingen i detta land borde se det som sin plikt att behöva bry sig om några så avlägsna släktingar.
juni 24th, 2009 at 21:26
Ett imperium av lögner
De som anses vara de goda på vår jord
förtrycker, mördar och torterar i skydd av mästarens ord
Falska profeter utan tro eller hjärta
sprider hat, girighet och smärta
Ondska har manipulerat er att tysta sitta och acceptera
att män, kvinnor och barn dagligen raderas
I detta imperium av lögner är sanningen revolution
ondska är heligt, dårskap är visdom
Det onda har blivit det goda, de rättfärdiga jagas
sanning är lögn och enbart eliten behagas
-Jona
juni 28th, 2009 at 17:29
Ja, USA har helt klart intresse av ett regimskifte i Iran, men att utifrån det dra slutsatsen att man ligger bakom protesterna, att de inte skulle äga rum utan USA:s inblandning… det är väldigt undermålig logik. USA är inte något slags mörkrets hjärta där allt ont i världen har sin källa. Världen är mycket mer komplex än så.
I själva verket tycker jag utvecklingen är helt logisk. I varje samhälle baserat på en (öppet) förtryckande struktur kommer många, inte minst bland de unga högutbildade, att vända sig mot detta förtryck. Och när ett val som på förhand förväntas bli jämt resulterar i en jordskredsseger för motståndarsidan, även i distrikt där Ahmedinejad senast förlorade stort, då är det klart att man reagerar!
-
För övrigt är väl även feminismen en stor del av den västerländska överideologin? (Att en sådan existerar håller jag helt med om.)
juni 28th, 2009 at 18:01
Vad man personligen anser om Iran har för mig inte mycket att göra med de mediala kampanjer som drivs för att underlätta ett maktskifte. Det finns ingen orsak för mig att motsätta mig att iranierna väljer att leva i enlighet med sin egen kultur. Jag tror inte på ett universellt recept i form av ett exporterbart statsskick som på något magiskt ska fungera för alla folkslag.
Personligen är jag inte alls positiv till islam, teokrati eller sharia heller för den delen, men jag anser att det är förmätet av västvärlden att beté sig som en självgod, frälsningslysten och hycklande Messias gentemot självständiga stater. Den dag när västvärlden kan sägas vila på sunda grunder, samt kan tala om yttrandefrihet utan att hyckla, så kan vi försöka inspirera andra länder att följa vårt exempel. Men allt tal om ‘demokrati’ i dagens läge är rent hyckleri, när det reella *folkstyret* aldrig har varit lika svagt som idag.
Aristoteles poängterade helt rätt att demokrati – i sig självt – förutsätter en relativt liten stat, där väljarna kan kontrollera och kräva garantier av sina representanters hederlighet. En demokrati måste även se till folkets långsiktiga intressen. Dessa kriterier är inte förenliga med mångetniska samhällen eller stora transnationella projekt. Alltså är vår västerländska ”demokrati” inte ens värd att kallas ”demokratisk”. Demokrati betyder folkstyre och måste därför leva upp till essensen i vad folkstyre innefattar – etnisk suveränitet och självständighet. Inom Iran ska det iranska folket styra, precis som det svenska folket ska styra i Sverige. Hyckleri och självbedrägeri kan givetvis aldrig imponera på främmande stater – låt oss kritisera våra västerländska djupgående brister först.