de Benoist och den nya sociala frågan
juni 29th, 2009
Den europeiska nya högerns grand old man, Alain de Benoist, utvecklar i Aufstand der Kulturen sin världsåskådning på ett sätt som utmärks både av att vara lättillgängligt och baserat på det bästa i den samhällsfilosofiska traditionen. Man känner i hans resonemang igen högerradikala tänkare som Dumont, Heidegger och Schmitt, men också vänsterradikaler som Marcuse och Debord. Förvånande för den som vuxit upp med medias bild av ”högerextremister” kan vara att han i så hög grad överskrider den stereotypa bilden. Istället för över- och underlägsna raser talar han om rätten till skillnad, istället för nationalstaten som det politiska livets kärna är han positiv till regionalt självstyre och europeiskt samarbete. Han är också kritisk till de reellt existerande högerpopulistiska rörelserna, då de hellre talar om ”invandrarna” än om strukturella fenomen som kapitalismen och amerikaniseringen. Fenomen som redan slagit sönder de europeiska samhällena.
de Benoist identifierar alltså liberalismen som vår eras huvudproblem, det liberala individbegreppet har genom kapitalismen och ideologin om mänskliga rättigheter över hela världen trängt tillbaka och mer eller mindre förstört alla alternativ och organiska gemenskaper och identiteter. Vad som slår en i de Benoists beskrivning av denna liberala individualism är hur genomsyrad den moderna vänstern är av den, i så hög grad att man här sannolikt kan tala om en liberal hegemoni. de Benoist är också medveten om att skillnaderna mellan ”liberaler” och ”socialister” i snart sagt alla viktigare frågor är kosmetiska.
Mot individualismen ställer de Benoist rätten till skillnad, organiska gemenskaper och identiteter. Han menar att man bör identifiera och stödja motkrafter där de dyker upp, oavsett om det sedan handlar om nordamerikanska kommunitarister eller folk i Tredje världen som vill gå sin egen väg (eller för den delen kanske fristater som Christiania). de Benoist ger ett något defaitistiskt intryck då han hävdar att massinvandringens effekter idag är ett ofrånkomligt faktum, och att det bästa alternativet då istället för assimilering är en genuin och antiliberal mångkultur där icke-européernas rätt till sina kulturella särarter erkänns också politiskt.
Här är han egentligen mest intressant för en vänster som vill frigöra sig från den liberala hegemonin och jakobinismen. Vad man som etniskt medveten instämmer med de Benoist i är däremot de stycken där han påpekar att grundproblemet inte är massinvandringen i sig, utan de europeiska folkens brist på gemenskap och identitet. Så länge denna avsaknad inte åtgärdas kommer det också att vara praktiskt svårt att hejda invandringen.
Den nya sociala frågan
de Benoist konstaterar att ett samhälle som sätter Individen som sitt kärnbegrepp också kommer att få bevittna hur den sociala väven steg för steg löses upp. Han menar att det sociala är något annat än det politiska och det ekonomiska, och följer sina egna lagar och har sina egna begrepp (på samma sätt som det politiska bland annat har vän/fiende-distinktionen bland sina begrepp). I ett samhälle som är liberalt kommer det politiska och det sociala att trängas undan av det ekonomiska (och även det moraliska, i form av de ideologier om mänskliga rättigheter som är den senmoderna kapitalismens siamesiska tvilling, och i vars namn de ledande kretsarna kan kväsa folk som försöker gå sin egen väg).
Resultatet är ett avpolitiserat samhälle som imploderar socialt. Traditionella samhällen definierade frihet som delaktighet i en gemenskap, i en given ödesgemenskap. I det senmoderna samhället definieras istället frihet som ”individens” rätt att göra ”som den vill”. Detta kan låta tilltalande i teorin, men i praktiken är effekterna inte så sympatiska.
de Benoist beskriver hur självmord, psykiska sjukdomar, droger, medicinering, ensamhet, sprider sig i Frankrike sedan 1960-talet. Individen som ”gör vad den vill” tycks ofta lida av en känsla av meningslöshet. Om människan är ett ”politiskt djur” mår hon inte bra i ett samhälle som avpolitiserats, något som med nödvändighet sker i ett samhälle som bygger på individualism.
Under den tidiga kapitalismen var den centrala sociala frågan uppkomsten av en arbetarklass som var utbytbar, vars ställning var osäker och som därför kunde exploateras. de Benoist noterar att den tidiga kapitalismen ofta slets av konflikter, men att konflikten samtidigt är en form av social relation, och att den sociala gemenskapen sällan utmanades i egentlig mening ens under tider av intensiv klasskamp. Denna kamp fick sedan fredligare former i välfärdsstaten. Till skillnad från naiva liberaler som ser välfärdsstaten som ett lömskt hinder i vägen för den utopiska fria marknaden noterar de Benoist att den var nödvändig för att inte det liberala samhället skulle gå under som följd av sina inbyggda motsättningar. Alternativet hade varit en minst lika kostsam militärdiktatur. I ett individualistiskt samhälle där gemenskaperna nedmonteras kommer också ansvaret för den sociala tryggheten att falla på staten.
Den nya sociala frågan definierar de Benoist däremot som uteslutning. Grupper som för bara några decennier sedan utan problem kunde finna en plats på arbetsmarknaden blir nu istället uteslutna. Här finns inget inslag av relationsskapande konflikt, utan här rör det sig om det socialas implosion, om de sociala relationernas gradvisa avtagande. Sjukpensionärer och långtidsarbetslösa är knappast en del av samhället, även om de försörjs av det. Detta är både en mänsklig tragedi och ett demokratiskt problem.
Lösningar
de Benoist noterar att både höger och vänster står hjälplösa inför det socialas upplösning. På högersidan finns dels liberaler som förväxlar det ekonomiska och det sociala, och därför tror att friare marknadskrafter kan läka samhället. Å andra sidan finns där invandringskritiska partier, som fokuserar på symptomen för krisen snarare än dess orsaker. På vänstersidan beklagar man också följderna av den individualism och den modernitet man delar med högern. Lösningarna går dock sällan längre än till allmosor och humanitär retorik.
Mot detta ställer de Benoist de former strävan efter det sociala tar sig, inte minst dess nya former. Han nämner solidariteten och stoltheten över staden eller stadsdelen, eller för den delen fotbollslaget. Detta är nya former det sociala tar. Hur detta rent praktiskt kan lösa den sociala frågan är mer diffust, vad man kan tänka sig är att nya gemenskaper där den sociala gemenskapen är starkare också kan bilda grunden för de former av medverkande demokrati de Benoist ställer som alternativ till den representativa demokratin. Sannolikt bör det också bygga på den indo-europeiska insikten att det politiska är överordnat det ekonomiska, alltså en del ingrepp i den fria marknaden och den ägandestruktur den reproducerar.
juni 30th, 2009 at 0:21
Exakt. Håller med totalt, klockren analys, smart man.
juni 30th, 2009 at 0:43
This analysis implies that we are really and truly FUBAR and also bears a certain degree of ”if you can’t beat them, join them” mentality to it, which I find repulsive.
Sorry för engelskan, har suttit och skrivit på ett dokument hela kvällen, så det vara bara att fortsätta i detta sinnestillstånd.
juni 30th, 2009 at 7:13
”Rätten till skillnad”, bra formulering. Särart som en rätt.
Bra argument mot de invandrarfientliga fanns också. Invandring är som antytts ett fenomen som möjliggörs av dagens samhälle: det finns jetflyg, det finns möjlighet att emigrera, klart man gör det om man kan.
juni 30th, 2009 at 12:54
rent logistiskt borde det inte varit så svårt att massinvandra t.ex. från turkiet till västeuropa för 100 år sedan. ändå tror jag få västeuropéer i början av 1900talet skulle haft den defaitistiska inställningen som flertalet västeuropéer har idag att ”massinvandringen är ofrånkomlig” eftersom det är så lätt att resa över jordklotet idag.
juni 30th, 2009 at 13:18
Svensson: Tekniken är fullkomligt irrelevant i sammanhanget. Det handlar om politisk vilja, eftersom vår sociala samhörighet, vår identitet, har krossats i den heliga individualismen och liberalismens namn så har den grundläggande förutsättningen för kollektivt, politiskt, handlande undanröjts. Alltså är t.ex. hela Sverige fullt av små öar som var och en ogillar massinvandringen men öarrna saknar kommunikation, så de kan inte göra någonting gemensamt mot det.
juni 30th, 2009 at 13:22
Med kommunikation avses här naturligtvis inte strikt informationsutbyte utan politisk kommunikation, en handlingen kommunikation om du så vill.
juni 30th, 2009 at 15:29
”Globaliseringen” eller det amerikanska imperiets expansion destabiliserar, plundrar och gör hela länder till slavar under de internationella bankirernas välde. Om vi ska få flyktingströmmarna att minska så behöver vi ett annat system för världen. Det nuvarande systemet gör att en mycket liten grupp människor blir allt rikare medan majoriteten blir allt fattigare. Flyktingströmmarna följer så att säga penningströmmarna.
Ett steg i rätt riktning vore att avveckla IMF och Världsbanken. Och helst hela det internationella finansiella systemet som har reducerat ekonomin till ett kasino, medborgarna har reducerats till konsumenter, billiga pengar leder till överkonsumtion vilket leder till miljöförstöring etc etc.
De Benoist är fö en av de intressantaste filosoferna som jag känner till. Jag tror att han har framtiden för sig.
juni 30th, 2009 at 15:37
Håller helt med i analysen!
”de Benoist identifierar alltså liberalismen som vår eras huvudproblem”.
Jopp! Och i Sverige har vi numera sju liberala partier i riksdagen… Jobbigt.
juni 30th, 2009 at 18:12
Tack för bra sammanfattning, Oskorei. Om tid finns, utveckla gärna någon eller några av följande tankar.
Grundläggande för individualismen – utöver individens unicitet före kollektivet – är just det som de Benoist talar om: rätten till skillnad (fast då på individplanet). Överfört till det kollektiva menar de Benoist att den enskilda inidvidens bästa inte får ställas före kollektivets bästa. Moraliskt helt i sin ordning: om en eller tio måste dö gäller naturligtvis det första.
Till detta kan knytas den sociala – (ödes)gemenskapen – som är viktigt, meningsskapande, för de Benoist. Frågan är dock om han inte underskattar den biologiska komponenten, närmare bestämt den etniska altruismen. Om ens egna barn kan räddas framför tio främlingars barn, är det långtifrån säkert att kollektivet går före individen. Tar de Benoist överhuvudtaget upp biologins roll?
Övrigt: ser han några moraliska dilemman med att europeiska urfolk ger bort en del av sina områden? Och i förlängningen, ser han några faror med att varandra mycket olika etniska, religiösa och sociala grupper ska kunna leva sida vid sida utan att konflikter uppstår? Om en grupp klarar sig bra, har den i de Benoists värld skyldighet att hjälpa en annan grupp som, pga av intellektuell oförmåga eller lathet, klarar sig sämre?
Utveckla gärna på vilket vis de Benoist menar att ”ideologier om mänskliga rättigheter är den senmoderna kapitalismens siamesiska tvilling”. Den enda rättighet som kapitalismen torde erkänna är väl – förutom rätten till liv – rätten att konsumera? Kapitalismen har inget behov av mänskliga rättigheter, däremot en starkt utvecklad individualism i betydelsen rotlöshet och meningslöshet. Mänskliga rättigheter inbegriper kollektiva aspekter såsom folkrätten, rätten till eget land, att få bejaka och utveckla sin kulturella särart osv.
juni 30th, 2009 at 18:32
Jag tror liberalism helt enkelt är välstånd. Visst är vårt välstånd till en del en illusion och den egentliga levnadsstandarden var nog större för fyrtio år sedan men det är knappast en konspiration av bankirer.
Benosits kulturella öar av kulturer låter här som klassisk multikultur och om det är bra eller dåligt för Europa hör inte hit för multikulturen är en lögn som aldrig kommer att fungera. Han har rätt i att Liberalism och identitetslöshet är ett problem men jag undrar om inte lösningen ligger i motståndet mot invandringen, eller reaktionen mot invandringen. Kalla det främlingsfientligt men identitet stärks i opposition.
juni 30th, 2009 at 22:24
@hollands hopp
Om du syftar på min kommentar med orden ”konspiration av bankirer” så vill jag understryka att jag talade om ett system, inte en konspiration.
juli 1st, 2009 at 0:02
Det är iögonfallande att det ALLTID ska klagas på liberalismen, som om det vore en fullständigt homogen och alltigenom ond företeelse. Jag är själv ganska mycket av en antiliberal och ser stora problem med den extrema liberalism och individualism (vilket jag även skriver om på min blogg just nu) som söndrar enskilda samhällen och världen i sin helhet. Men den liberalism som har brett ut sig under drygt 200 års tid och alltjämt breder ut sig är väl inte den enda tänkbara liberalism som är möjlig på vare sig ett teoretiskt eller praktiskt plan? Det går alldeles utmärkt att tänka sig ett samhälle där män och kvinnor har samma medborgerliga rättigheter, där stratahierarkierna är mindre påtagliga, där det finns ett mått av självklar individualism (att man ska få sätta på vem man villl, lyssna på den musik man vill osv) men ändå ett kollektivistiskt tänkande och en mer holistisk livsåskådning med ekoetiska grundvalar. Liberalism-traditionalism? Något för framtiden?
juli 1st, 2009 at 0:13
Steve: håller med.
juli 1st, 2009 at 0:47
Steve.
Du har nog nog rätt i mycket. Liberaler, till en viss del, är vi nog alla och vill helst så förbli.
juli 1st, 2009 at 8:15
Visst måste ett land ha en invandringspolitik. Det hade vi inte förr, då var all invandring bra. Sedan dess är den officiella politiken mindre naiv.
Sedan graden av invandring, ja det kan diskuteras. Ingen invandring alls är dock en omöjlighet i dagens globala samhälle.
juli 1st, 2009 at 12:43
Svensson, det blir inte sant bara for att du skriver det.
december 11th, 2009 at 8:39
Oskorei, jag hoppas att du inte tar illa upp om jag översätter ett par av dina skriverier till finska? Din stil och dina teman har varit en inspiration för mig och jag vill gärna göra dem tillgängliga för nationellt tänkande finnar.
december 11th, 2009 at 16:49
Kristian: Tack, trevligt att höra.
Du får översätta vilka texter du vill.