de Benoist och den ekologiska frågan
juni 30th, 2009
Samhällsfilosofen Alain de Benoist tillhör, ihop med bland annat Pierre Vial och Guillaume Faye, de franska identitärernas inspirationskällor. Han utvecklar i manifestet Aufstand der Kulturen sin världsbild, och tar bland annat upp sådant som globaliseringens dialektik, den Nya Högerns särartsfeminism och det moderna krigets karaktär. Intressant är också de Benoists syn på den ekologiska frågan, där han konsekvent utgår från sin hedniska och anti-liberala världsåskådning.
de Benoist går inte i detalj in på miljökrisens effekter, de flesta torde redan vara medvetna om hur ett stort antal unika djur- och växtarter varje dag dör ut, hur ekologiska system störs och slås ut, och hur miljöer försvinner för alltid. Det är inget vi uppmuntras att egentligen reflektera över, men en synnerligen mörk och oåterkallelig baksida till myten om ”framsteget” är det definitivt.
Antropocentrism och dualism
de Benoist spårar den ekologiska krisen till förändringar i världsåskådningen. De flesta traditionella religioner beskriver han som kosmiska till sitt väsen, holistiska. Detta innebär att det gudomliga finns i världen, och att både människor, växter och djur ingår i samma skapelse. Normalt tilldelas människan en särställning av något slag, men gränsen mellan människa och natur är flytande.
Den gammaltestamentliga judendomen betraktas av de Benoist som en avvikande religion i detta avseende (i viss mån ihop med zoroastrismen). Ingen religion är enhetlig, det finns alltid olika strömningar och företrädare, men judendomen utmärker sig här genom att betona människans roll. Människan befalls både att sprida sig över världen, och att lägga under sig naturen. de Benoist spårar här en antropocentrisk världsbild, där människan sätts i centrum. På samma vis leder den skarpa åtskillnaden mellan kropp och själ till en dualism mellan människa och natur.
Givetvis finns det även andra inslag i den historiska judendomen, såsom den biologiska mångfaldens betydelse i myten om Noaks ark eller att man ska låta oxen vila på sabbaten. Dessa inslag har också inspirerat judiska miljövänner i modern tid. Men de antropocentriska inslagen är heller inte svåra att identifiera.
de Benoist menar att denna syn på naturen fördes vidare av kristendomen. Det har varierat historiskt, han menar exempelvis att den ortodoxa och keltiska kristendomen var mindre utpräglad i detta avseende och nämner hur en mer ”hednisk” relation till naturen fördes vidare på lokal nivå. Protestantismen är han ambivalent till. Å ena sidan avskaffade den tron både på helgon och jungfru Maria, å andra sidan frodades en särskild fromhet för naturen ofta i protestantiska och pietistiska länder (han nämner här bland annat pietismens roll för den tyska romantiken). Men generellt menar han att monoteismen i jämförelse med den inhemska europeiska tron ”avförtrollade” naturen. Tidigare hade varje träd och varje flod en genius loci, och sågs som besjälade. Exempel på sådana naturväsen är najader, silener och Näcken. Med monoteismen försvann dessa, eller omdefinierades till demoner.
Samtidigt noterar han att ingen religion är ohjälpligt naturfientlig, och nämner hur miljömedvetande vunnit insteg både i kristendom och judendom (för exempel på det senare är inte minst Edward Goldsmiths texter intressanta, han har också stått den Nya Högern nära).
De frön till en syn på naturen som ett objekt som fanns i monoteismen kom senare till fullt uttryck i den moderna eran. de Benoist nämner här bland annat Descartes och Bacon som viktiga företrädare för en ny syn på världen, Bacon inte minst med sin beskrivning av naturen som något som skulle kuvas av naturvetenskapen.
Det som hos historiska judar och kristna var problematiska inslag, ofta balanserade av mer naturvänliga och kosmiska inslag, blir i den moderna världsåskådningen dominerande och djupt problematiskt. de Benoist fokuserar här på liberalismen, som är antropocentrisk par excellence. Detta då det bara är människor som kan ha rättigheter, människor som kan äga. Allt annat abstraheras bort. I kombination med sekulariseringen innebär detta att naturen avförtrollats, och bara är ett objekt, som kan köpas, säljas och exploateras i den ständiga jakten på profit. Något värde utöver det ekonomiska har varken ett korallrev, en skog, eller en ko.
Detsamma var de facto ofta fallet i den östeuropeiska realsocialismen, något de Benoist mer i förbigående tar upp.
Ytlig och djup ekologi
de Benoist skiljer mellan två grundläggande sätt att se på miljökrisen. Det finns idag inte många som helt förnekar denna kris, utan skillnaden består i hur man beskriver krisen och dess lösningar.
Å ena sidan finns de grupper och individer som står för en reformistisk inställning. Dessa menar att det mycket riktigt finns miljöhot, men att de kan lösas inom systemets ramar. En del är liberaler, som menar att om naturen privatiseras och helt inordnas i den ekonomiska sfären kommer människors rationella intressen att lösa krisen. Den som förorenar kommer då att få betala de drabbade, vilket inte är lönsamt bortom en viss gräns. På samma vis kommer ekoturism att lösa andra problem, hävdar dessa.
Tillsammans med dessa finns de som menar att miljökrisen har ekonomiska kostnader, som man måste ta med i beräkningen när man utformar den ekonomiska politiken.
de Benoist konstaterar att dessa reformister utgår från en antropocentrisk inställning, där man dels sätter mänskliga intressen i centrum och exkluderar andra värden, dels att de vill bevara dagens system med vissa detaljjusteringar.
Mot detta ställer han en djupekologisk och socialradikal ståndpunkt (som ibland även är hednisk, även om de Benoist skiljer mellan ren ”new age” och genuin europeisk hedendom). Här betraktar man naturen som ett värde i sig, inte bara ett objekt som ges ett värde av hur lönsamt det är för människorna. Vidare konstaterar man att det nuvarande ekonomiska och politiska systemet inte är förenligt med en hållbar och levande natur, med biologisk mångfald och respekt för annat liv. de Benoist går inte in på detaljer avseende hur samhället bör organiseras, men man kan anta att hans fokus på medverkande demokrati/folkdemokrati, decentralisering, konsumtionssamhället som problem, och marknadens underordning under det politiska även här spelar viktiga roller.
Som helhet är alltså de Benoists genomgång av den ekologiska frågan av stort värde. Särskilt visar den på hur en antiliberal världsåskådning också får konsekvenser för vår syn på naturen, och hur en hednisk världsbild kan vara ett värdefullt inslag i miljömedvetandet. de Benoist läses här med fördel ihop med ekologiska tänkare som Arne Naess, Pentti Linkola, Seyyed Hossein Nasr eller Edward Abbey, den uppmärksamme läsaren kan utan problem identifiera de trådar som förenar dem, liksom det som skiljer dem åt. Det finns en ekologisk strömning som inte har särskilt mycket gemensamt med det vänsterinriktade och politiskt korrekta Miljöpartiet, denna strömning är bland annat stark i Tyskland. Den ligger också de Benoist och Goldsmith nära.
juni 30th, 2009 at 21:24
Mycket intressant. Nyanser i den så kallade miljödebatten som naturligtvis sträcker sig utöver en rad existentiella frågar är vi ju inte bortskämda med i Sverige.
Miljöpartiet med sina kosmetiska små justeringar på partiprogrammet lär knappast göra en enda ekorre gladare och inte en enda ek grönare.
Utan att anden är med kan politikerna stifta hur många lagar som helst för att försöka rädda den så kallade naturen, men det är egentligen inte naturen som behöver räddas, för den som helhet kommer med lätthet överleva all mänsklig dårskap.
Men det är den egna grenen där vi sitter tillsammans med några andra däggdjur levande i symbios med oss själva, liksom en rad vilda växter och förädlade grässorter som vete mfl.
Visst kan människorna förpesta världen för sig själva och några andra arter därtill men större är inte människans destruktionsmakt.
Men jag är enig om att det bara är anden i människan som kan rädda den grenen och göra den bärkraftig på lång sikt.
Monoteismen som ligger till grund för de mest dominerande tankeströmningarna särskilt inom makteliterna är ett stort, om än inte oövervinnligt hinder, för att en dylik andlig omvälvning ska komma till stånd.
Jag syftar givetvis på ett mer panteistiskt, holisistiskt synsett
på naturen där vi inkluderar oss själva som en liten del, om än viktig bara på grund av att vi själva är människor.
Med en djupare kärlek till naturen blir det döda profittänkandet på alla dess gåvor en omöjlighet.
juni 30th, 2009 at 22:15
Du gör en skarp observation kring det här med två typer av ekologism: en antropocentrisk/instrumentell och en holistisk/intrinsikal.
Hur kan man införlemma transhumanismen, futurismen och den faustiska andan med djupekologi? Är det dödfött?
Vad tyckte du förresten om säsong 2 av Breaking Bad?
juni 30th, 2009 at 22:21
Mycket intressant. De som förstår franska kan lyssna på den här intervjun:
http://www.dailymotion.com/video/x5yqhv_alain-de-benoist-demain-la-decroiss_news
juni 30th, 2009 at 23:48
Finns Aufstand der Kulturen på engelska månne? Mycket intressant artikel Oskorei. Tack för den.
juli 1st, 2009 at 8:18
Som esoteriker måste jag ju bryta en lans för holistisk miljösyn. Intuition, glädje och solbad, gräva i myllan och riktigt mysa av bisurr och fågelkvitter.
Jämfört med det är miljöpartism rena teknokratin = ”instrumentell”, steril.
juli 1st, 2009 at 9:52
Min intuition beträffande MP är att det inledningsvis mycket väl kan ha funnits vettiga personer. Eller var de ett perverst PK-parti från begynnelsen? Obegripligt för mig är hur MP:arna kan leva med sig själva, förespråka massinvandringa samtidigt som de vill värna miljön.
Massinvandringen belastar miljön något oerhört.
juli 1st, 2009 at 16:55
Såg att ett av Linkolas verk nyligen fått sin första översättning till engelska. Tydligen Intergral Tradition som har hand om publiceringen.
Får se om man själv beställer ett ex eller får det lokala biblioteket att köpa in den.
Det är faktiskt något att rekommendera för att öka spridningen av vettig litteratur. Fått dem köpa in både Evola och några av Jüngers mer kontroversiella verk och dessa är faktiskt utlånade ibland, då troligtvis på fjärrlån.
juli 2nd, 2009 at 13:49
Wodi,
givetvis var MP inget renodlat pk-parti i dess begynnelse. Den kulturmarxistiska vridning (tydligast i sk sociala frågor) som har genomförts av partiledningen, borde ha givit upphov till en intern svekdebatt (ungefär som de övriga av Riksdagspartiets falanger borde ha haft sina respektive svekdebatter efter ansenliga svek gentemot de(t) egna). Om det inte hade varit för att det tilltagande totalitära i det svenska samhället har sammanfallit med den ovan nämnda vridningen av partiet, skulle det senare ha märkts desto tydligare. Skulle grundande idealistiska entusiaster gått med på att gå främst i tåget för RFSL:s agenda då det begav sig?
Se bara på antroposoferna (där MP-väljarna är kraftigt överrepresenterade). Man är (i 08-området) bosatta och har sin verksamhet i den kommundelen i Södertälje som är i princip fri från massinvandring (jag räknar inte in ett gäng tyska ekologister till massinvandringen). Egna skolor grundade på andra bärande principer än den sekulära statens, ett delvis självförsörjande samhälle med gelikar, en massiv skepsis emot EU, element av Pentti Linkolas ekofascism… Ett av antroposofernas problem är dock att denna frikoppling från Aftonslaskans och TV4:s Sverige möjliggör att man i ganska stor utsträckning fortfarande kan tro på Riksdagspartiet (inte minst i form av MP). Det är m a o mindre tydligt att man medverkar till sin egen undergång.
Undra på att tumskruvarna dras åt kring fristående ekologister och alternativa lantbrukare, både från EU och svenska myndigheters håll…
juli 3rd, 2009 at 1:08
Arete,
Personligen ser jag den faustiska andan som ett uttryck för ett solariskt och kunskapssökande etos – en strävan efter insikt i tingens natur. Det hellenska uttrycket ”daimon” tycks ligga nära musernas funktion som inspirationskällor till kunskap och visdom, alltså någonting *positivt* och livsbejakande i motsats till den negativa innebörd som senare har tillkommit det. Fausts fraterniserande med naturens visdoms- och inspirationskällor betraktar jag därför inte som någon pakt med onda makter, utan som ett kunskapssökande förhållande till naturen genom att lyssna till dess olika aspekter genom förstahandsobservationer, hellre än att lyssna till människans självtjänande idéer om hur naturen *borde vara*. (D.v.s. i motsats till naturen under en människoskapad gudom, som ofta konstruerats för att smickra människan och legitimera hennes moral genom att tillskriva naturen människans moral.) Den bild av Faust som kristendomen förmedlar, menar jag inte är en rättvisande bild, utan är sprungen ur föraktet för kunskap (jämför med äpplet i paradiset som hade förmågan att ge människan kunskapen om det gynnsamma och det ogynnsamma i tillvaron), vilket krävde en demonisering av allt som naturen företrädde. Demoniserandet av naturens krafter är således en efterkonstruktion. Det faustiska har tyvärr istället ofta sammanliknats med just det demoniska i den dualistiska kristna föreställningen. Detta menar jag är att missförstå den faustiska naturen, som egentligen endast drivs av en strävan efter klarhet och kunskap, samt utforskandet av nya vidder. Rymdforskningens pionjärskap är således förbundet med det faustiska, då det drivs av människans sökan efter att förstå kosmos. Om balansen med naturen upphör kan det faustiska dock närma sig demoni, d.v.s. någonting som står i strid med naturen. Men riktigt förstått menar jag att det faustiska är ett uttryck för ett uppgående i naturen och det kosmiska, vilket ligger bortom begreppen *gott* och *ont*. Det faustiska ser hellre till samverkandet mellan naturens olika delar, samt naturens växlingar, utan att döma dem. Deras funktion är att samverka i en harmonierande balans, och därför är även det vi människor anser vara livsfientligt för oss själva, endast ett av naturens många olika facetter som i sig själv inte bör lastas med moralism.
Den faustiska andan, är som jag ser det således människans inspiration av naturen och dess krafter utan någon moraliserande värdering av naturen som sådan. Moraliserandet av naturen är ett led av människans hybris, vilket hindrar henne från klarsynta observationer genom att lägga en våt filt av förutfattade meningar över naturen på förhand. Sådana förutfattade meningar kan förekomma både bland gudstroende och ateister, då människan oavsett religiös åskådning har en tendens till hybris. En reducerande fysikalism är lika mycket hybris som en okritisk newage-attitiyd.
Mina tankar kring det solariska baserar jag i hög grad på Sokrates tankegångar om det djupgående förnuftet som tränger igenom allting i tillvaron. Strävan efter klarhet, renhet, sanningssökande och realism – utan att nödvändigtvis strypa tillvarons poetiska och mystiska aspekter på samma gång – är således utmärkande för det solariska. Det solariska kräver även en rening av själen genom självkritik, på samma sätt som smeden hamrar ut orenheterna ur järnet eller ur det material han arbetar med. Solens roll i solsystemet kan liknas vid hjärtats roll i kroppen. Allt liv som existerar här på jorden kan tolkas genom ett flödesschema som en recirkulation av solens energier i ett kretslopp. Solen står som symbol för källan till livets uppkomst och vårt solsystem. Månens symbolism, som kontrast, är den bleka återspeglingen av denna källa, såsom exempelvis återspeglingen av verkligheten genom bristfälliga medium, vare sig dessa är människor eller bristfälliga metoder för kunskapsinhämtning. Den självutnämnda profeten är således lunarisk, medan vetenskapsmannen eller den självkritiske filosofen är solarisk, då de senare strävar efter att acceptera sanningen oavsett om den är behaglig eller inte. Att betrakta tillvaron som den är i sig självt, utan på förhand givna moraliska bedömningar, är således solariskt, medan det lunariska omfattar en moraliserande attityd som sedan formar vår uppfattning av tillvaron. På så sätt söker det solariska klarhet, nykterhet, balans och renhet, medan det lunariska tenderar att fördunkla människans syn. Det solariska-faustiska är utifrån ett sådant utgångsläge helt och hållet kompatibelt med djupekologi.
Givetvis finns det alltid lunariska aspekter inom det solariska, liksom det finns solariska aspekter inom det lunariska. Poesi är, som ett exempel, en av de finare aspekterna av det lunariska, som stundvis även kan upphäva dualismen mellan dem båda.
juli 3rd, 2009 at 12:25
MP var inte lika pk från början- inte heller var de lika mycket vänster som de profilerat sig under senare år. Men idag har de strukit flera av sina vettigare punkter från partiprogrammet: om att verka för andlig utveckling (för flummigt tydligen), om att verka för ett utträde ur EU (för orealistiskt) etc.
juli 8th, 2009 at 0:45
Nok et viktig og godt innlegg, Oskorei! Og mange interessante responser her. Jeg må nok engang takke for at denne bloggen gjorde meg oppmerksom på Edward Abbey. Her er nok en interessant personlighet fra Skottland/Amerika:
http://en.wikipedia.org/wiki/John_Muir
Apropos grønne politikere så har vi jo den norske versjonen Miljøpartiet De Grønne. Begge hører innunder en større europeisk ”koalisjon”:
http://www.europeangreens.org/cms/default/rubrik/9/9034.htm
Det er ingen tvil om at tiden er svært så moden for en større nordisk (og europeisk) bevegelse som forfekter et holistisk-økologisk perspektiv tuftet på tradisjonelle religiøse standpunkt.