de Benoist och lönarbetet
juli 3rd, 2009
Den mest namnkunniga medlemmen av den franska nya högern, Alain de Benoist, utvecklar i manifestet Aufstand der Kulturen sin syn på det moderna samhället. På många sätt framstår manifestet som en uppdaterad light-version av traditionalisten Julius Evolas verk, då särskilt Revolt Against the Modern World och Men Among the Ruins. De teman som berörs är till stor del samma, och så även de resonemang som förs. Den huvudsakliga skillnaden är att de Benoist återkopplar till samtida samhällsvetare och -filosofer, från både höger och vänster. Ett intressant exempel på detta är hans analys av arbetets roll i det moderna samhället, där han uttryckligen anknyter till bland andra Hannah Arendt och Andre Gorz, och där resonemangen känns igen även i Antonio Negris Labor of Dionysus (vars centrala tes är att den italienska republiken bygger på lönarbetet).
de Benoist utgår ofta från en historisk exposé när han analyserar ett fenomen, vilket är värdefullt då det kan ge andra perspektiv. Han noterar här att de tidiga indo-europeiska samhällena såg arbetet som något ganska negativt. Dels utfördes det ofta av slavar, dels kopplades det till det nödvändigas sfär, den privata sfären. Frihetens sfär utgjordes istället av deltagandet i det politiska livet, den offentliga sfären. Arbete framstår som ett nödvändigt ont, hemmahörande i den privata sfären. Ekonomin överhuvudtaget sågs som något underordnat både det andliga och det politiska, man var också medvetna om riskerna som girighet, pengar och ocker medför för ett samhälle.
de Benoist gör också en intressant språkhistorisk analys, där han tar upp att orden för ”arbete” sällan har positiva kopplingar. Spanskans trabajo härstammar från tripalium, som är ett tortyrinstrument. Laborare och arbete har inte heller positiva kopplingar.
Samtidigt skiljer de Benoist i likhet med Charles Peguy mellan det rena stereotypa lönarbetet vi utför av ekonomiska skäl, och det arbete som exempelvis katedralbyggarna utförde. Den senare, mer kvalitativa, inställningen till arbetet som en konst är enligt de båda att föredra, snarare än den moderna där arbetet ses som en utbytbar mängd/kvantitet. ”Arbetet” framstår i det senare också som en massa, till skillnad från tidigare mer specifika arbeten.
I den borgerliga världen har det kvantitativa arbetet, inte minst lönarbetet, kommit att få en mycket central position. Det kan inte längre sägas höra till den privata sfären, och det omfattar i princip både alla samhällets medlemmar och större delen av deras vakna tid (vilket också är målet med exempelvis ”arbetslinjen” och överhuvudtaget den sociala sektorns regelverk).
de Benoist ger inte några konkreta förslag på hur man kan komma ifrån det utbytbara lönarbetets centrala ideologiska och sociala plats i det moderna samhället, varken på individ- eller samhällsnivå. Man kan tänka sig att ett samhälle som värderar tillvarons estetiska och andliga sidor högre också har bättre förutsättningar att återuppliva den kvalitativa synen på arbetet som en konst. de Benoist nämner också tankarna kring medborgarlön, även hans tankar kring decentralisering skulle kunna återge arbetet något av dess värde. Oavsett vad man tycker om hans förslag är det i varje fall ett värdefullt och fräscht perspektiv på en aspekt av det moderna samhället som gärna ses som så självklar att vi inte ens reflekterar över den.
juli 3rd, 2009 at 18:46
Finns de Benoist’s böcker översatta till engelska?
juli 3rd, 2009 at 21:11
Visst lever vi en överekonomiserad tid, men det finns faktiskt positiva aspekter av lönearbete: känslan av självständighet, förmåga att åsidosätta omedelbar tillfredsställan, disciplin, lära sig ta order, etc. Man behöver inte vara calvinist för att se detta. Dock så finns det mycket bättre vägar dit för cavalcaristen: entreprenörskap eller det militära är två uppenbara alternativ.
juli 3rd, 2009 at 21:12
När jag skriver självständighet så menar jag givetvis i förhållande till exempelvis vänsterungdomar som lever på bidrag: det måste leda till en passiviserad livsstil och intagande av offerroll i de flesta fall.
juli 3rd, 2009 at 21:15
Detta var inte menat som någon kritik, jag håller med om andemeningen i det Oskorei skriver. Borgerlig flit framför faktiskt värdeskapande, överekonomisering av olika sfärer, moderna företag som ovärdiga ekorrhjul, etc.
juli 3rd, 2009 at 23:32
Arete: Jag skulle lägga till den kulturella sfären och den akademiska(forskning) som två bra yrkesområden för en traditionalist. Den kulturella pga. den nära kopplingen till konst utövning och den akademiska för forskning, speciellt humaniora ämnen, i sig är av godo i min mening och jag ser ingen konflikt med de traditionella värden eftersom traditionella värden skulle kunna ge mer mening än den forskning som post-marxisterna pumpar ut i diverse former. Ett av de första stegen till att bli legitima är också att erövra universiteten igen i stället för att många på t.ex nordisk.nu av princip vägra sätta sin fot på universiten eftersom de är ändå ”bara flummare där och man får automatiskt underkänt om man har fel åsikt” som genomsyrar den rörelse vi har nu, en stor nackdel. Juridik kommer också bli viktig i framtiden om vi ska kunna försvara oss mot ohederliga lagar som kommer att röstas igenom för att stoppa oss.
Sen är man inte överdrivet självständig som en lönearbetare på ett företag, jobben är meningslösa och hårt arbete är fruktlösa du kan inte t.ex. jobba på ett aktiebolag och ifrågasätta varför aktieutdelning är det absolut viktigaste, represailer mot lönearbetar, som Oskorei kanske skulle kalla för klasskamp uppfrån(?), kan vara förvånandsvärt vanlig speciellt eftersom facket inte tar striden. Jag säger att alla ‘byråkrat’ jobb är av mindre värde och vi borde satsa på helt andra områden. Egenföretagare är dock ett undantags fall.
PS. Jag vill lägga till elitidrottare också som ett bra yrke DS
juli 3rd, 2009 at 23:37
Tack för flera bra inlägg.
Då jag hade lite ledig tid denna fredagskväll tänkte jag föreslå två olika scenarier som är ställda på sin spets som kan få belysa sociala och psykologiska sammanhang i anslutning till arbete. För att förstärka perspektiven och kontrasterna har jag valt en möjlig civilisation i ett uppbyggnadsskede, samt en civilisation som närmar sig sin slutfas.
A) Nyligen bildade kolonier på Mars börjar ta form. Kolonierna är tvungna att producera vissa basala varor för att dessa nybyggare ska kunna överleva och trygga kommande generationers välstånd. Invånarna har en gemensam fiende i form av planetens ogästvänliga förhållanden, naturkrafter och ödslighet. En rik mylla av möjligheter till entreprenörskap existerar tidigt – praktiskt taget allt mellan himmel och röd sand finns det behov för, alternativt kommande behov för. Högt utbildade människor kan plötsligt bestämma sig för att ge upp forskarkarriären eller vad de nu sysslade med och istället börja odla grönsaker eller sysselsätta sig med avfallshantering, i vetskap att det är helt nödvändiga sysslor som någon måste åtaga sig.
Här är civilisationsbyggandet en direkt överlevnadsfråga. Pengar, personlig prestige, individualism liksom även rekreation hamnar av förståeliga grunder många gånger i andra hand. Behöver farmen eller energiförsörjningsmodulen sysselsättas i 16-timmarspass, så blir man helt enkelt tvungen att hugga in av ren nödvändighet. Meningen med arbetet är inte främst ekonomisk vinst, utan man ser kanske främst ett kollektivt samarbete som en framtida investering. Överlevnaden och resurstillvaratagandet är en ständigt närvarande psykologisk dimension.
Låt oss sedan förmoda att möjligheterna till jordägande är goda och att den minimala framväxande staten har en sund och rättvis grundlag som garanterar att framtida rättigheter kommer att skyddas och tillvaratagas. Vad människan investerar av slit och hårt arbete idag, kommer att gynna kommande generationer utan att dessa värden kan komprometteras genom grundlagsändringar, politiska utförsäljningar eller nyanlända kolonisatörers anspråk.
Slutligen kan man även lägga till den grundlagsskyddade rätten för varje koloni att behålla sin etniska homogenitet, samt att detta är garanterat inför framtiden. Kolonier som önskar att vara etniskt blandade har lika stor rätt till det som kolonier som önskar att hålla sig etniskt särpräglade. På grund av denna urvalssituation söker sig de som önskar etnisk homogenitet till respektive attraktiva områden, liksom de mångetniskt lagda söker sig till sådana blandade områden.
Sedan får man räkna med en produktivitetsstimulerande konkurrens och handel mellan olika kolonier.
I detta scenario som visserligen är minst sagt ogästvänligt i sitt utgångsläges kärvhet, förekommer ett flertal positiva faktorer som bidrar till pionjärskap, företagande, samarbete och social altruism. Kolonierna är relativt små ännu och detta, i samspel med situationens och omgivningarnas utmaningar, bidrar till att skapa en stämning av livsnödvändighet, samt ett tillvaratagande och en uppskattning av tillgängliga resurser.
På grund av att överflödet ännu inte har infunnit sig, finns det nästan ingenting att ta för givet på detta stadium. Livets nödtorft kräver ansträngning och gemensamma samarbeten. En identitet av pionjärskapets uppbyggande fas tar form, en ny civilisation framträder som en nyfödd och framväxande organism. Denna möjligheternas tid att forma en framtid av större möjligheter för de kommande generationerna, påverkar hela det psykologiska klimatet.
I och med att etnisk homogenitet garanteras för de kolonier som önskar detta, innebär det pågående pionjärsarbetet således en framtida investering i genetiska intressen som är sammanlänkad med koloniens framtid och utveckling. När horisonten inte längre enbart är den individuelle människans egna liv, utan sträcker sig framöver genom kommande generationers tillvaro, infinner sig en skaparlust och entreprenörsmentalitet som bottnar i livsverkets framtida investeringar. Samhället är inte på väg att nedmonteras, utan det är istället under uppbyggande, vilket bidrar till att genomsyra samhället med en psykolgisk tillförsikt inför framtiden.
B) Samma civilisation som i föregående exempel har nu existerat under en lång tidsrymd och har gradvis börjat visa allt starkare tecken på förfall. Det var nu länge sedan som invånarna levde i mindre samhällen och var tvungna att fokusera en stor del av sina resurser på överlevnad. Den uppnådda känslan av lugn och tillförsikt förde med sig en viss sävlighet och stagnation som innebar att samhället kunde utsättas för omvälvning av starka sammangående ekonomiska intressen. Kampen mot den yttre fienden i form av ogästvänliga förhållanden är över sedan generationer tillbaka. De enda kamper som pågår är numera interna och externa ekenomiska och handelsrelaterade kamper. Dessa ”fiender” är dock inte av ett sådant slag att de kan motivera någon socialt sammanhållande kraft, så som forna konkurrerande kolonier kunnat, utan tvärt om sker det motsatta. De ekonomiska kamperna, speciellt de som förekommer internt, splittrar istället de olika nationerna. Till en början kunde de ekonomiska krigen mellan nationalstaterna vara en slags sammanhållande gemenskap, men i takt med att ekonomierna sammanlänkades med varandra försvann denna identitsbyggande konkurrens. Resultatet blev inte slutet på stridigheter, utan istället en ansiktslös kamp mellan ansiktslösa ekonomiska intressen, överallt och mellan alla.
I takt med att avståndet mellan medborgare och politiker av naturliga skäl utbredde sig, är det inte längre möjligt för populationerna att kontrollera och styra de politiska kasten genom sociala kontrollmekanismer. Övergången mot de politiska skiktens självständighet, såsom separata yrkespolitiker separerade från sitt kollektiv, bidrar till att altruistiska och välmenande politiker av egen vilja lämnar sina yrken i takt med att ekonomiska frågor alltmer dominerar dagordningarna. Det börjar gradvis ske en utsållning av de mest dedikerade och kvalitativa politikerna, samt att utpräglade karriärister cementerar sina positioner och gör vad de kan för att stärka sin makt. Än så länge har förloppet inte nått till vägs ände, men dessa förändringar innebär en nedåtgående trendspiral som förvärrar situationen kontinuerligt.
I takt med att samhället flyttar över fokuset på en identitetslös ekonomisk vinst, försvinner även arbetets meningsfullhet. Arbetet innebär inte längre någon investering i ett sunt samhälle som är under uppbyggnad, utan har nu reducerats till en mekanisk funktion som upprätthåller en civilisation som i ökande grad sjunker ned i dekadens. Genom detta blir arbetet ur en psykologisk synvinkel snarare en mutter eller ett kugghjul i ett missriktat maskineri på väg åt en oangenäm riktning. I takt med att någon identitetsbärande högkultur eller några visionära ideal inte längre är sammanlänkat med samhällets organism, finns ej längre någon social identitet utöver konsumismen. Man kan säga att den civilisationsmässiga organismen inte längre har en evolutionär framtid som är eftersträvansvärd, vilket innebär att dess celler istället för konstruktion inställer sig på självdestruktion.
juli 4th, 2009 at 9:10
En lockande tanke i sammanhanget är Steiners sociala tregrening där arbete bör tillhöra den kulturella sfären istället för näringslivet. Näringslivets roll bör vara att tjäna människans behov istället för den nuvarande inställningen där människans genom arbete tjänar näringslivet.
juli 4th, 2009 at 13:02
Rimfaxe, intressant tankegång. Påminner mig om Nietzsches ”a man can bear almost any how if he has a strong enough why”.
Påminner mig även om USA:s pionjär-tänkande. 1890 års census deklarerade att ”the frontier” nu inte längre existerade, vilket ledde till en debatt om att man riskerade att förlora landets grundpsykologi, och att man skulle vara tvungen att skaffa sig nya gränsområden…
http://en.wikipedia.org/wiki/Frontier_Thesis
juli 4th, 2009 at 16:23
Saddams ”bordssamtal”: http://www.dn.se/nyheter/varlden/saddam-samtal-offentliggjorda-1.904064