de Benoist och det politiska
juli 4th, 2009
Den europeiska nya högerns grand old man, Alain de Benoist, utvecklar i manifestet Aufstand der Kulturen sin syn bland annat på demokrati och politik. Detta är av stort värde i en tid som bland annat präglas av framväxten av en politisk klass, av politikerförakt, demokratiska underskott och minskande valdeltagande. De flesta av oss anar att vår demokrati befinner sig i en kris av något slag, de Benoist sätter denna kris i perspektiv.
Zoon politicon och det goda livet
Sin vana trogen gör han en historisk översikt, där han ställer en liberal syn på det politiska mot en traditionellt europeisk (i texten exemplifierad av den grekiska stadsstaten, även det nordiska tinget hade varit ett värdefullt exempel). För en traditionell europé var den politiska sfären frihetens sfär, det var där folkets medlemmar tillsammans tog del av det offentliga livet. Vår tids term idiot användes ursprungligen om de som valde att stå utanför det offentliga livet. Den privata sfären, där bland annat det ekonomiska livet ingick, sågs som nödvändighetens sfär, och därför som underordnad.
de Benoists beskrivning står här i en tydlig intellektuell skuld till Hannah Arendt, och han indelar människans verksamhet i sfärer som det politiska, det sociala, det etiska, konsten, det ekonomiska, et cetera. Dessa sfärer har sina egna ”lagar”, sina egna begrepp (bland konstens begrepp återfinner vi exempelvis det sköna). Det politiska är en sådan sfär i sin egen rätt, vars uppgift är att garantera ett givet samhälles välgång i en ofta hotfull omvärld. Det politiska spelet har sina egna lagar och grundbegrepp (auktoritet, vän/fiende, suveränitet, et cetera), som studerats av bland annat Machiavelli och Carl Schmitt. de Benoist noterar att det snarare är en konst än en vetenskap, och att det bör vägledas av visdom snarare än rent rationellt förnuft.
Samtidigt som det sociala och det politiska är två olika sfärer, hänger de på många sätt ihop. Så är människan till sin natur både ett socialt och politiskt djur, vilket innebär att hennes politiska aktivitet bidrar till att göra hennes liv bättre och rikare. Kopplingen mellan det sociala och det politiska innebär också att när samhällets medlemmar tillsammans tar del av det politiska stärks samtidigt det sociala. Traditionellt har det också funnits en stark koppling mellan det sociala och det etniska, och det politiska har då varit en etnisk gemenskaps kollektiva handlande på en historisk arena.
Mot detta sätt att se på människan och det politiska ställer de Benoist liberalismen. Han utgår här delvis från de nordamerikanska kommunitärernas kritik av liberalismen. Där den traditionella europén utgår från en människa som är en del av en social gemenskap, utgår liberalen från en abstrakt ”individ”. Denna individ anses vara utrustad med ett antal ”rättigheter”, och att det alls finns samhällen förklaras med att individerna (mer eller mindre) frivilligt slagit sig samman för att kunna garantera dessa ”rättigheter”. Därav ”samhällskontraktet”.
Statens uppgift för liberalen blir alltså negativ och reaktiv, och det politiska underordnas det etiska och det juridiska (”rättigheternas” sfär). Något värde i sig har inte deltagandet i det politiska, i en gemenskaps ödesgemenskap. Istället blir statens roll att skydda individuella rättigheter, men om möjligt skulle den helst avskaffas helt. de Benoist menar att detta bygger på en felaktig antropologi, en människosyn som inte är realistisk. Människan är ett både socialt och politiskt djur, och att ta aktiv del i ödesgemenskapens offentliga aktiviteter ingår i det goda livet för den som inte vill reduceras till ”idiot”.
Demokratins kris
Den liberala synen på samhälle och politik har haft ödesdigra effekter för Europas nationer. När det politiska trängs tillbaka invaderas det tomrum det lämnar efter sig istället av det ekonomiska och det etiska. Marknaden blir den dominerande modellen för relationer mellan människor, vi får ett ”marknadssamhälle”. Den andra sidan av detta är att det etiska invaderar själva den politiska sfären. Tron på individens rättigheter omsätts i en ideologi om ”mänskliga rättigheter”, som används mot länder och grupper som försvarar det socialas existensberättigande (genom det politiska) mot marknaden.
Som en del av denna förvirrade situation räknar de Benoist också ”antifascismen”, som även den representerar de etiska begreppens invasion av den politiska sfären. Dess främsta funktion är dock att kamoflera att skillnaderna mellan höger och vänster blivit kosmetiska. ”Antifascismen” är också ofta ett uttryck för en moralism som slår över i inkvisition, och inte längre respekterar gränsen mellan det privata och det offentliga. När allt blir politik, är inget längre politiskt, påpekar de Benoist. Där det politiska bygger på en gemenskaps välgång blir det också tydligt vilka effekter etiska kategoriers invasion har. Massinvandring är exempelvis varken politiskt, socialt eller ekonomiskt särskilt rationellt, men den som nämner detta stämplas snart med en moralistisk etikett.
När det politiska trängs tillbaka, förlorar också det sociala mark, och resultatet blir det atomiserade samhället där grannar inte längre hälsar på varandra och medpassagerare inte ingriper när någon rånas eller misshandlas. Dessa atomiserade ”idioter” är däremot sällan sena att framför sina TV-apparater kräva ingripanden mot grupper som inte tillfullo ”respekterar mänskliga rättigheter”. Känslorna för en abstrakt ”mänsklighet” paras med ett ointresse för konkreta människor i närmiljön.
de Benoist räknar upp flera orsaker till och symptom av demokratins kris, allt från marknadens ökade makt till uppkomsten av en politisk klass och ”experters” ökade inflytande. I likhet med bland annat Paul Edward Gottfried beskriver han den politiska och mediala klass som monopoliserat den reella makten i Europa (och som bland annat inte accepterar folkliga invändningar mot massinvandringen). Här noterar han också att de populistiska partierna, oavsett om de har höger- eller vänsterförtecken, ofta är en reaktion mot denna politiska klass och dess monopol. Här ser han i grunden en positiv tendens, även om populistiska partier ibland kan anta infantila eller negativa aspekter. Positivt är bland annat deras kritik mot den nya klassen, deras betoning av identiteter, och deras vilja att ge demokratin ett mer reellt innehåll.
Imperium Europa och det federalistiska arvet
de Benoist nöjer sig dock inte med att beskriva dagens kris. Han instämmer heller inte fullt ut med de röster som anser att politiken är död. Istället menar han att det politiska är en mänsklig kategori, och när den trängs undan från ett område återkommer den i nya former eller på andra områden. Konflikterna mellan storföretag kan till exempel ibland analyseras som politiska, bakom talet om ”mänskliga rättigheter” i vissa fall, och den totala tystnaden i andra, döljer sig realpolitiska intressen (normalt amerikanska).
På samma vis konstaterar de Benoist att den situation där nationalstaten och det politiska mer eller mindre överlappade varandra var historiskt unik. Nationalstaten, och de partier som opererade i den, kan därför vara i kris utan att det politiska behöver vara det. Däremot kan det ta sig andra uttryck. de Benoist menar att lokala och regionala identiteter skulle kunna vara sådana nya former.
Han anknyter här till den federala traditionen, vars förespråkare varit bland annat Althusius, Proudhon och amerikanska förespråkare för lokalt självstyre. Mot detta ställer han, likt anarkisten Krapotkin, den romerska traditionen, med dess absolutistiska inslag. de Benoist återkopplar till subsidiaritetsprincipen, där vissa frågor kan avgöras på lokal nivå, andra på nationell, och ytterligare andra på europeisk. Resultatet skulle vara ett Imperium Europa. När det gäller hur det politiska ska organiseras är de Benoist en förespråkare av medverkande demokrati, gärna med direktdemokratiska inslag. Det viktiga är att uppnå den identitet mellan styrande och styrda som Carl Schmitt identifierade som demokratins kärna (och där den representativa modellen bara är en metod bland flera). Detta skulle också stärka känslan av ödesgemenskap och identitet, och på så vis återuppliva även det sociala.
Som helhet är alltså de Benoists genomgång av det politiska och demokratins kris av stort värde. Läsaren kan utan större problem anpassa de mer generella resonemang han för till sin egen konkreta situation och världsåskådning. Den genuina folkdemokratin är i varje fall till sin kärna antiliberal.
juli 4th, 2009 at 18:27
Dagens skandal: http://deadspin.com/5307374/f1-boss-ecclestone-hitler-got-things-done
juli 4th, 2009 at 18:30
När skriver du om Oakeshott, Scruton, Kirk, etc?
juli 4th, 2009 at 18:33
Du borde ta dina 50 bästa inlägg, eller något i den stilen, fräscha upp och finslipa lite, och sedan ge ut i bokform.
juli 4th, 2009 at 19:22
Instämmer med Arete och hänvisar även till Solgurus eminenta text med rubriken ”Dags att göra något”.
Att damma av gamla tänkare i bokhyllan är inte alltid något som tilltalar nutida läsare, men en nyutkommen bok vore definitivt ett sätt att både engagera och förena många av dagens förvirrade själar som inte riktigt vet var de hör hemma.
Dessutom skulle Motpols relativt okända sida på nätet plötsligt förvandlas till något som kultureliten skulle bli tvungen bita i på både kultur-och debattsidor. Kanske ett sätt att vända skutan i rätt riktning inför valet!!
juli 4th, 2009 at 19:41
Intressant artikel.
Den tidiga demokratin i Athen, som ett exempel, bar prägel av en stark partikularism, av en särpräglad civilisatorisk och högkulturell identitet som definierade sig själv utifrån skillnaden gentemot det Andra, trots att en betydande del av befolkningen (upptill en fjärdedel) i statsstatens senare skeden utgjordes av slavar och metoiker, d.v.s. av icke-athenare som inte fullt ut var fullständiga medborgare.
Denna partikularism och närandet av en levande identitetsgemenskap är i grunden en förutsättning för varje form av politisk/social struktur i längden och man kan därför antaga att de ständigt verkande vakuumkrafterna, som tillträder närhelst onaturliga tomrum uppstår, kräver dess återinförande i någon form eller annan.
I U.S.A. har detta identitetsvakuum lett till en krystad och mycket konstgjord form av identitet och patriotism, en så kallad ”civic nationalism”, som definierar identiteten utifrån abstraka och totalitära begrepp såsom en ultimat och mer elle mindre gudagiven form av ”demokrati”, kombinerad med universalism, vars fiender inte helt förvånande ofta utkristalliseras som ondskans axelmakter när detta behövs.
Detta smått förvirrade identitetsbyggande kan man ställa i kontrast till den antika athenska identiteten, som sällan demoniserade sina fiender i någon reell utsträckning utan endast påtalade och förstärkte gängse uppfattningar om generella skillnader för att på så sätt skapa den kontrastverkan varigenom identiteten kan uppfattas, igenkännas och internaliseras. Identiteten måste nämligen, för att kunna skapa ett sammanhållet samhälle och de fördelar som ett sådant samhälle för med sig, bli en levande och organisk process av både yttre och inre natur, som innehåller både historiska och framtida orienteringspunkter. Utan sådana orienteringspunkter svävar identiteten suspenderad i ett tomrum och saknar både rötter och framtid.
Fiender kunde i praktiken inte demoniseras i någon verklig bemärkelse i det polyteistiska Hellas, då det inte existerade någon suverän Ende gudom utifrån vilken en total demonisering var möjlig. Fienderna hade istället sina egna gudomar, vars lokala påbud, ideal och normer de lydde under, och de var således inte underkastade under de hellenska gudarnas eller någon ultimat gudoms inflytelsesfär. I frånvaron av en allsmäktig gudom som dömde alla andra folkslag utefter samma måttstock, var den rent metafysiska demoniseringen inte möjlig.
Dessutom var fiendeskap någonting som var knutet till tiden och rummet i det antika Hellas – i motsats till den metafysiska och rent demoniska fiendeskap som följer med en dualistisk monoteism. En motståndare var bland hellenerna inte någon evig och absolut fiende, utan kunde även bli en allierad under rätt omständigheter – samtidigt som denne upprätthöll sin egen distinkta identitet och inte var tvungen att ge upp denna – eller när upprätthållandet av måttlighetens och hederns balans krävde ett slut på det pågåend fiendeskapet. När Priamos, den åldrade fadern till Hektor i Iliaden närmar sig Akillevs, som hade tagit av daga både sonen Hektor och sammanlagt 50 av hans söner, visade han på ett utomordentligt mod vid denna konfrontation av sina söners baneman i syfte att återfå sonens vanställda lik, ett tragiskt mod av enastående heroism som mildrade Akillevs besatta hämndlystnad. Fienden hade vid denna punkt redan betalat ett dyrköpt pris och någon ytterligare hämnd var inte längre meningsfull. Det var således inte fiendens sedvänjor, deras gudar, deras konstitution eller kultur – inom det egna territoriet – som var målet för kriget eller för fiendeskapet i sig självt, utan världsliga och övergående omständigheter. Dessa jordiska omständigheter och förhållanden kunde förändras, och därigenom kunde även fiendeskapet nå en slutpunkt.
Av dessa orsaker kan man betrakta den amerikanska och den ”nya världsordningens” moralism och krigsiver som nära besläktad med den religiösa monoteismen, vilket både Alain de Benoist och Tomislav Sunic gör. Denna weltanschauung innefattar en religiöst genomsyrad moralism som placerar moraliska bedömningar utifrån ett påstått objektivt universellt perspektiv såsom den primära utgångspunkten i varje analys. Moralens funktion tillkommer alltså inte som ett fristående senare led i en analys, utan den direkta lins genom vilket världen betraktas i förstahandsperspektiv. Fienden är en fiende, och kanske rent av en omänsklig och *demonisk* fiende, just för att de förbryter sig mot den egna uppfattningen om hur en konstitution, en politisk struktur eller en folklig representation ska få se ut. Bakom en sådan demonisering och definition av den Andre kan sedan andra bakomliggande intressen ligga, inte minst ekonomiska och politiska, samt ofta tvivelaktiga sådana. Denna attityd framvisar en slags aggressiv-expansiv imperialism som bygger på underkuvandet av andra stater under universella principer, till skillnad från den antika imperialismen som accepterade andra staters interna skillnader vid införlivandet inom det egna imperiumet.
Tillbaka till identiteten. Den egna identiteten definieras alltså inte enbart utifrån den vardagliga och triviala tillvarons arbetsuppgifter, sociala förpliktelser och den stundvisa (och kanske framtvingade) eskapism från dessa monotona och överdrivna ytterligheter i form av självvalda glädjerus och konsumtionsorgier, utan innefattar även en historisk, framtida och idealiserad identitet. Denna idealiserade identitet har samma syfte och funktion som trädgårdsskötarens injektioner av näring till sina växande plantbäddar, en näring till människans högre egenskaper som når utöver den mediokra, njutningsbaserade, atomiserade – och kanske värst av allt – intetsägande och meningslösa tillvaro. Även om den antika athenska identiteten inte alltid i praktiken nådde upp till den egna idealiserade självbilden, var denna självbild ändå den eftersträvade måttstock som identiteten strävade efter att upprätthålla.
Man kan tolka denna idealisering så här: ”Detta är den identitet vi strävar efter att uppfylla genom våra handlingar och ord.” Den är således den kursvisande kompass som identiteten kräver, och som kompass är den helt oanvändbar om den inte är en naturlig del av en kontinuitet av forntid och framtid. Egalitarismens kompass visar i alla riktningar på samma gång, då den saknar preferens: den egalitäre kan inte värdera någonting högre än det andra, då detta strider mot egalitarismens eftersträvade totala tolerans och indifferens. Å andra sidan, är univseralismens kompass inställd på en enda kurs, kultur och identitet för varje mänsklig civilisation. Någon avvikelse från denna universella och närmast monoteistiska kurs accepteras inte, utan stämplas med demonisering, stigmatisering och om nödvändigt – utplåning. Utplåning bör dock främst tolkas som en utplåning på det essentiella planet, i betydelse en fundamental omvälvning tills dess den lokala identiteten är utbytt mot den nya. I praktik är detta detsamma som en fysisk utplåning.
juli 4th, 2009 at 19:53
Min poäng:
Den amerikanska imperialismen som präglas av universalism och en påstådd egalitarism (egalitarism är inte möjligt i praktiken, utan endast i teorin), präglas inte utav en högkulturell identitet, utan av en metafysisk identitet – ”war for democracy”. Bristen på en intern och gemensam högkulturell identitet framtvingar därmed en hysterisk kvasi-identitet som inte kan erkänna andra folkslag en annorlunda identitet som strider mot denna rent metafysiska partikularism.
juli 4th, 2009 at 19:54
Tack för ännu ett örongodis till inlägg. Vackert att se att det finns tänkare som tänker vettiga tankar.
juli 4th, 2009 at 21:17
Håller med Arete, och detta inlägg borde fogas/smältas ihop med kritiken av liberalismen som du skrev för något tag sedan — artikeln som innehöll bilden på den elongerade skallen.
Detta är sprängstoff, faktiskt, liberalismen krossas lämpligast genom att attackera dess icke-existerande, tomma antropologi. Riktigt bra inlägg, som bör efter fusionen ingå i top 50.
juli 4th, 2009 at 21:56
”Känslorna för en abstrakt “mänsklighet” paras med ett ointresse för konkreta människor i närmiljön.”
Snygg formulering!
juli 4th, 2009 at 21:58
P.S. Det grekiska ”idiotes” översätts även som ”layman” och ”private citizen”.
Exempel:
”iatrikèn pollois ikanòs idiótais, kai oi alloi demiourgoi”
= ”många kapabla medicinska lekmän (idiótais), och inkluderat experter/skråmästare (demiourgoi).”