Inglorious Basterds
augusti 27th, 2009
Quentin Tarantinos nya film Inglorious Basterds har av en närmast enig kritikerkår beskrivit som både viktig och sevärd. Detta är förmodligen inte så förvånande, eftersom den handlar om en grupp judisk-amerikanska människojägare som under Andra världskriget jagar ner och skalperar tyska soldater och slutligen spränger hela den tyska ledningen i luften. I en tidsera som präglas av en morbid, och tillsynes växande, fascination för ett krig som tog slut för mer än 60 år sedan, kan en sådan film knappast misslyckas, särskilt inte om den anammar den politiskt korrekta diskursen.
Inglorious Basterds är på många sätt en propagandafilm, den är också genuint osund. Inte minst då den utan överdrift kan beskrivas som en etnisk hämndfantasi. Sådana har det skrivits en hel del i den neo-nazistiska miljön, de flesta av oss finner dem både moraliskt och konstnärligt problematiska. Här är det istället en hämndfantasi med etniskt judiska förtecken, och den är problematisk av precis samma skäl. Den främsta skillnaden torde vara att ganska få etniska judar läser och uppskattar hämndfantasier med ursprung i neo-nazistiska miljöer, medan Inglorious Basterds riktas till en etniskt europeisk publik.
”Så illa är det nog ändå inte”, och ”Oskorei är nog nazist”, tänker förmodligen en och annan vid det här laget. ”Basterds” framställer dock alla etniskt tyska män som lovligt byte för sin hämnd, vilket alltså innebär att man skriver under på den nationalsocialistiska beskrivningen av Andra världskriget som ett ras- och ett stamkrig. Föga förvånande har många av de inblandade i filmen också uttryckt sådana etniska hämndkänslor.
Genusaspekt
Som feminist (?) kan man också finna Inglorious Basterds intressant, då den avslöjar något om den politiska korrekthetens sociala konstruktion av kön (inte minst i kombination med etnicitet). Vi har tidigare hävdat att den politiska korrektheten förhåller sig olika till vita män och vita kvinnor. Vita kvinnor ska i första hand förföras, och på så vis fås att överföra sin lojalitet till systemet. Relationen till vita män är betydligt mer ambivalent, och deras lojalitet uppnås snarare genom olika former av hot.
Det är också fallet i Inglorious Basterds, som bara har tre kvinnliga huvudrollsinnehavare. En av dessa är en blond och blåögd judinna (som valt en ömsint afrikanskättad partner), en är Goebbels älskarinna, och en är en framgångsrik tysk filmstjärna som är agent för amerikanerna. Med undantag för Goebbels älskarinna, som har få repliker och dör i slutet, ställer sig alltså kvinnorna på ”Basterds” sida. De tyska männen däremot, som alla är inkallade i krigsmakten och därför alltså alla även är ”nazister”, behandlas på ett helt annat vis. De är lovligt byte, och torteras och stympas även när de kapitulerat.
I förbigående kan noteras att i Basterds är det judar (och i viss mån anglo-saxare) som hämnas på tyskar. Romer, slaver, och andra folk som led under den tyska ockupationen är inte av intresse, precis som de inte varit av något större intresse i verkligheten.
”Inglorious”
Tarantinos behandling av den etniska faktorn framstår alltså som osund. Det finns dock flera problematiska inslag. Ett av dessa är förhållandet till heder och behandlingen av fångar. ”Basterds” har ingen heder, och ägnar sig med nöje åt att tortera fångna tyska soldater. Dramaturgiskt är det också meningen att publiken ska finna detta underhållande, något vi normalt inte förväntar oss i storfilmer riktade till en bredare allmänhet (åldersgränsen i Sverige är 15 år).
Vad som också slår en är Tarantinos återkommande intresse för skändning av den mänskliga kroppen (död eller levande), något som tidigare dykt upp bland annat i Reservoir Dogs. I Basterds är det dock ett centralt tema. Döda tyska soldater skalperas, fångar slås sönder med baseballträn, och i slutet av filmen är det uppenbarligen viktigt att liken av de ledande nazisterna skjuts sönder och samman. Lika viktig är den symboliska förnedringen när Brad Pitts rollfigur Aldo ”Apachen” skär in ett hakkors i pannan på de tyskar som tillåts leva.
Inglorious Basterds är alltså en osund film. Frågan återstår då naturligtvis om det är en bra film. Så är inte fallet. Vi kommer aldrig huvudpersonerna in på livet, med visst undantag för Shosanna Dreyfus och möjligen två av tyskarna (den osympatiske Hans Landa och den mänsklige Fredrick Zoller). Brad Pitts figur, Aldo ”Apachen”, framstår mest som en samling av poser, och blir varken levande eller rolig (trots att detta uppenbarligen är meningen). Det finns ett embryo till en tragisk kärlekshistoria mellan Dreyfus och Zoller, men den får begränsat med utrymme och engagerar inte. Överhuvudtaget gäller detta alla rollfigurer, särskilt de icke-tyska figurerna utmärks genom att de utöver hämndbegär, hat, och i några fall sadism, inte har några personlighetsdrag och ytterst få repliker.
Inte heller handlingen är något att hänga i julgranen, och är mer en samling lösryckta scener där ”Basterds” dödar tyskar. När dessa scener börjar övergå i någon sorts handling (planerna på att utplåna det tyska ledarskiktet), visar sig snart Aldos begränsningar. Tämligen logiskt avslöjas och tillfångatas hans klumpiga grupp, och det krävs ett ingripande av deus ex machina för att de ska lyckas med manusförfattarnas plan.
Det finns enstaka underhållande scener, men som helhet är det en både osund och dålig film. Den är också plågsamt lång. Dock är det en fråga om anti-nazism helt utan klassaspekter, något som gärna faller i god jord i mer etablerade kretsar. Aspekter som att Aldo ”Apachen” är en närmast girardsk spegelbild av den ärelöse judejägaren Hans Landa, eller att filmens propagandistiska överdrifter (med feminina och riktigt fula naziledare som vi dessutom, föga överraskande, får se ha sex) är en lika girardsk spegelbild av den goebbelska filmindustri som framträder i Basterds, är inget som kommer tillåtas störa hyllningskörerna (”anti-fascismen gjorde mediaeliten till fascister”, frestas man att notera när det nu uppenbarligen är acceptabelt att tortera och skalpera krigsfångar i film). Mottagandet av den vanliga publiken kommer däremot att vara mer kluvet. Vissa är så frånkopplade från alla former av medvetenhet om sitt eget ursprung att de faktiskt kommer att finna det hela underhållande, men många kommer att se den med en växande känsla av olust och oförmåga att uppskatta scenerna där vanliga tyska soldater skalperas.
För etniskt medvetna är det hur som helst en film som bör undvikas, det är heller inte en film som om bara ett par år kommer att betraktas som mer än en bagatell i filmhistorien. Mer intressanta och positiva filmer, som Lord of the Rings och 300, kommer vid det laget ha visat sig ha en mer bestående karaktär.
Läs även
augusti 27th, 2009 at 20:53
Jag kommer att undvika denna film som pesten och folkpartiet.
Men det är intressant att läsa dagstidningarnas kultursidor där filmen ges hyfsat höga betyg som bra underhållning. Nöjesjournalister som skriker antisemitism om någon beskriver israeliska soldaters krigsbrott i verkligheten.
http://alazerius.wordpress.com/2009/08/26/kroppstjuvar-pa-hugget/
augusti 27th, 2009 at 21:32
Jag kommer faktiskt betala för att se den här filmen imorgon, trots varning från Oskorei. Delvis på grund av att jag tycker mycket om Tarantinos tidigare alster och Tarantinos inställning till konst och filmskapande och dels för att veta vad jag talar om när jag (får man förmoda) talar illa om filmen i diverse sociala sammanhang framöver.
Jag gillar din stil Oskorei, att såga ett lågtstående verk på ett högtstående vis är rätt sätt att göra det på.
augusti 27th, 2009 at 21:33
Bra att du tar upp det här. Jag har inte sett filmen, men ända sedan jag först hörde talas om den har en liknande bild som det du beskriver ”smugit sig på”, dvs i högsta grad osund propagandistisk film som slagträ i ett alltmer infekterat (desperat?) mediaklimat. Å ena sidan kan väl ingen anklaga Tarantino för intellektuell redbarhet och skärpa, med sin outlaw-kung-fu-spaghettivästern-fetischism, och hade någon annan än han gjort filmen hade jag nog höjt mer på ögonbrynen. Å andra sidan är film ett av våra starkaste mediaverktyg så det är bra att du tar upp det.
augusti 27th, 2009 at 21:59
Ok, fenomenalt.
augusti 27th, 2009 at 22:09
Jag tycker faktiskt filmen är goda nyheter, den är så övertydlig att den kommer skjuta sig själv i foten.
augusti 27th, 2009 at 22:11
Verkar vara en skitfilm, kort och gott.
augusti 27th, 2009 at 22:30
Prylen med Tarantino är väl att han uteslutande arbetar med grunda klichéer? Att hans krigsfilm är sadistisk och svartvit är liksom poängen. Hade andra sidan vunnit kriget hade han nog inte haft några problem med att låta ariska nazister skalpera judiska bolsjeviker.
augusti 27th, 2009 at 22:37
Jag såg skiten i Berlin, vilket var en minst sagt märklig upplevelse. Filmen som sådan tar oikofobin till nya nivåer, riktigt vidrigt att skåda föraktet för européer och jag tror inte en sekund på de som säger att filmen de facto demoniserar judar som blodtörstiga bestar. Nej, meningen är att publiken ska njuta när tyskar skalperas, förnedras och får sina skallar krossade med baseballträn.
Vämjeligt.
augusti 28th, 2009 at 8:26
Kanske det, men även om tanken är att folk skall njuta av att den rättmätiga hämnden utkrävs på alla tyskar, så är det inte säkert att det blir resultatet. Precis som aftonbladetdebatten så tror jag att åtminstone en del av de breda lagren börjar inse att det börjar bli löjligt, att anklaga hela Sverige för antisemitism för att en kvällstidningsjournalist tycker att någon borde ta reda på om det ligger något i ryktena.
Det bästa citatet hittills måste ju vara Cordelia Edvardson i SvD:
”Min andra fråga är om inte den svenska tryckfriheten missbrukas, då man framställer lösa rykten och anklagelser för de vidrigaste brott som – visserligen obevisade – sanningar”
Vad innebär det att framställa något som en obevisad sanning? Är inte det ungefär samma sak som ett rykte?
augusti 28th, 2009 at 10:28
Kan tänka mig att Tarantino enbart letar efter nya infallsvinklar för att få möjlighet att konstnärligt legitimera våldet, äcklet och perversionerna inom sig själv. Till skillnad från den, enligt mig, välskrivande Stieg Larsson, är Tarantionos psykopatiska våldsfixering äkta och genuin. I Stieg Larssons fall enbart ett propagandainstrument. ( Möjligtvis kan Stieg Larson själv ha blivit våldtagen. Och att han hämnas genom den kvinnliga rollfiguren. )
Tarantino representerar ett USA som inte längre kan älska.
Ett USA oförmöget att känna.
Ett USA som vill läxa upp Europa för att vår kärlek och våra principer inte är till salu.
Typ som Madonna håller på just nu.
Minns hur jag gillade Pulp F och Reservoir D. Men rätt som det var tog det stopp. Nu räcker det. No more Tarantino. No more politiskt-korrekt-cyniskt-sällskaps-vålds-porr. Hellre då, när behovet tränger på – National born killer – som åtminstone har en konstnärlig ambition att skildra en faktisk verklighet.
Eller varför inte en gammal hederlig Charles Bronson rulle. Sånt kan bota ens apati ibland. Klicka på Gotiska Klubben här ovan, och sen på Apati-bilden, så får ni 108 Bronsonbragder i rad.
Vilket är snyggast, tycker ni? Nr 19 är min favorit, när han avväpnar psykiatrikern.
Cool Chuck, thats very cool!
augusti 28th, 2009 at 10:49
Jag förstår inte vad som flugit i Tarantino!? Med denna film känns det som att han försöker ta sig in i de ”finare” salongerna. Han kommer att lyckas dessvärre , när den judiska film-eliten ger honom stående ovationer för att han framställt krigets ansikte korrekt!
Synd…han har trots allt gjort några filmer som jag uppskattar högt…
augusti 28th, 2009 at 12:11
Ny mediastorm på gång:
http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/videocracy-1.940308
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article546026/quotVideocracyquot-skapar-censurstorm-i-Italien.html
augusti 28th, 2009 at 13:21
Givetvis har jag inte funderat på att på något sätt betala för att se denna skitfilm men när jag läste rescensionen på toqonline igår så fick jag faktiskt lust att se den. Enligt den skulle de judiska hämnarna i filmen framstå som omänskliga monster medan nazisterna överlag framstod som relativt trevliga.
augusti 28th, 2009 at 13:25
Ska du eller Fas skriva om Ted Kennedy förresten?
http://roissy.wordpress.com/2009/08/26/a-sad-day-for-america-ted-kennedy-is-dead/
augusti 28th, 2009 at 13:39
Intressant läsning på Austers blogg:
http://www.amnation.com/vfr/archives/014077.html
http://www.amnation.com/vfr/archives/014076.html
augusti 28th, 2009 at 13:51
Den svensk-judiske historieprofessorn Kim Salomon kommenterar intresset för andra världskriget:
”För de moraliskt engagerade utgör nazismen och Förintelsen *sinnebilden för 1900-talets ondska*. Företeelserna skär rakt in i de stora och alltid aktuella frågorna om vår civilisations framtid.
Viktigt för att förstå fascinationen för de blodiga åren är också nostalgi. Det handlar förstås inte om en längtan till det stora kriget eller förödelsen utan däremot om en längtan till en svartvit konfliktdramaturgi, en tid då hjältar var hjältar och skurkar var skurkar. Sällan utmejslar historien så tydligt det *onda och det goda* som med hjälp av andra världskriget. Dramaturgin hakar in i grundberättelser från barndomens sagovärld.
I sekulariseringens kölvatten håller historien på att ta över religionens betydelse som normsättare i värdefrågor. Andra världskriget är i det sammanhanget med sin *övertydliga moraliska och politiska sensmoral* som klippt och skuren för att vägleda oss i tillvaron. Det har skapat tankefigurer som vi fortfarande bär med oss. Argument som ”Förintelsen får inte upprepas” eller ”Vi ska inte vara undfallna mot diktatorer som vi var mot Hitler i München 1938” är självklara i dagens debatt.
Andra världskriget är således inte bara en av den moderna historiens vändpunkter utan framstår också som ett *trauma som ständigt måste bearbetas*, en levande referens av bibliska dimensioner. Det utgör vår tids *moraliska, politiska och ideologiska orienteringspunkt*.”
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_3418337.svd
Detta alltså från en ledande svensk historiker!
augusti 28th, 2009 at 13:55
Tack! Occidental Quarterlys recension var ju också lysande!
Tillåt mig att tipsa om Junge Freiheits recension av filmen: http://www.jungefreiheit.de/Single-News-Display.154+M509e14d9df8.0.html
Personligen har jag alltid tyckt att Tarantino är pervers, ngt han också erkänner själv. Jag mår dåligt av att se hans filmer, så jag har slutat med det.
augusti 28th, 2009 at 14:07
Jag tycker väl själv att Tarantino är överdrivet pretentiös med sina långa malande monologer och sina referenser till obskyra B-filmer. Det där är något som semi-bildade urbana hipsters faller för. För mig förefaller det bara pseudorebelliskt. Jag gäspar.
augusti 28th, 2009 at 14:08
Kan någon översätta Jünge Freiheit för oss som inte är mästare på Faderlandets språk?
augusti 28th, 2009 at 14:11
Vi lever i en tid där de senaste 50 årens heliga kor i form av Förintelsen och biologisk tabula rasa håller på att rämna. Vad kommer komma efter? Jag tror inte liberalerna och marxisterna kommer släppa sina trosföreställningar utan kamp. Kan de korrektas fall utlösa ett nytt världskrig eller kommer man gradvis överge korrektheten och se tillbaka på 1900-talet andra halva som något slags motsvarighet till Inkvisitionen? Vore intressant med spekulationer.
augusti 28th, 2009 at 14:40
Dags för oskorei att skriva mera om skönlitteratur, poesi, musik och film värd att ge uppmärksamhet.
augusti 28th, 2009 at 14:49
Låt robotarna inom den politiskt korrekta median skriva om lågvattenmärken som dussinfilmen Inglorious Basterds.
http://www.youtube.com/watch?v=fXF2nH4Z9sc
Där har vi en film som jag tror kan vara värd att skriva om när den väl har kommit ut, verkligen vackert det lilla man får se.
augusti 28th, 2009 at 15:40
Det osade väldigt mycket freds farsa över den här filmen ja
augusti 28th, 2009 at 18:40
Här är exempel på en ”mainstream” recension där författaren hänvisar till flera andra som faktiskt inte verkar gilla filmen:
http://www.huffingtonpost.com/mark-blankenship/another-way-to-see-inglou_b_270952.html
Hans försvar för filmen är tvärtom att filmen enligt honom filosofiskt belyser just problematiken vad våldsspiralen gör med deltagaren:
”If we feel excited to see Hitler and Goebells get assassinated by Basterds, or if we cheer as the Germans on the cinema floor get shot from the balcony, then we are behaving just like the Nazis as they watch their propaganda film.”
Dock tvivlar jag starkt på att filmen har gjorts med en sådan avsiktlig underton. Min tolkning är att det är en skitfilm av samma sort som ”Save the last dance” Jag har inte sett de negativa recensioner skribenten hänvisar till. Intressant att de faktiskt förekommer.
augusti 28th, 2009 at 19:55
Inglorious Basterds är en remake av filmen ”The Inglorious Bastards aka Quel maledetto treno blindato” från 1977
med bla Svensk/Ryssen Bo Svenson i en av huvudrollerna.
augusti 28th, 2009 at 20:07
JN och Arete
Instämmer.
Minns att några vänner och jag funderade på att gå och se den amerikanska historieförfalskningen Pearl Harbor utklädda till japanska stridsflygare, något som tyvärr inte blev av. Kanske skulle man vara några stycken utklädda till wehrmacht-officerare och gå till Basterds…
augusti 28th, 2009 at 23:58
Är någon förvånad över denna film?
Jag har i hela mitt liv matats med filmer som tar sin utgångspunkt i andra världskriget och tyskarna. Så gott som alla har varit amerikanska eller engelska. Det var länge sedan jag orkade se en av dessa vinklade filmer. Kan någon tipsa om en film som är mer djupsinnig än Kalle Anka, en film som inte bara är endimensionell?
Utan att ha sett filmen så misstänker jag att man kokar soppa på samma spik som man kokat soppa på de senaste sextio åren.
augusti 29th, 2009 at 0:22
Jag såg den här filmen och jag tycker att den var ett mästerverk. Rent cinematiskt var den gudomlig att se och manuset var briljant skrivet. Själva handlingen var sådär men den är skriven så absurt så att ingen kan tänkas ta den på allvar. Att säga att denna film skulle få judar att verka som hjältar är helt befängd. Ingen av Judarna i filmen (förutom biografjuden, som faktiskt också framställdes som blodtörstig hämnare) ansågs som särskilt heroisk och såsom tyskarna visades upp var väldigt ovanligt för judemedia. Tyskarna var sofistikerade och vältaliga (med undantag för ”Krigshjälten” som på slutet ballar ur) och uppfattades av många som jag har talat med som filmens höjdpunkt.
Att klanka ner på en film för att filmen visar hur judiska soldater hämnas i en fantasivärld på hemska sätt är lite att ta i. Någon sort självdistans måste vi Nationalister ändå ha. Om man ska bli upprörd och skriva ett långt och inkorrekt blogginlägg varje gång någon ur PK-samhället säger eller skriver ”dumma” saker om nazismen så skulle allt bara sluta med att alla vi Nationalister drar ner varandra i smutsen. Sluta vara så trångsynt och se det roliga i hur fel dom har om oss om inget annat.
augusti 29th, 2009 at 16:18
Jag närmar mig personligen filmer i stil med Inglorious Basterds från en helt annan vinkel än vad jag misstänker är bloggavsändarens. Jag är inte identitär eller traditionalist. Jag finner troligt att många judar själva finner det ganska osmakligt att använda andra världskriget som en pågående dramaturgisk ursäkt att ösa ur våldspornografiska skildringar. Med det sagt är jag inte emot att våld skildras på duken, men här antar det ett väldigt tomt underhållningssyfte.
Problemet för mig handlar inte om att den bygger på en etnisk konfliktbild, utan att den verkar demonstrera en oförmåga hos manusförfattare till ens den mest grundläggande empati som skapar grogrund till sådana här platta och för mig, tämligen meningslösa filmer. Den verkar inte vilja något annat än att underhålla, och därför faller den platt.
300 är förvisso mer intressant på vissa sätt, men det känns för mig som att mitt personliga intresse har mer med att estetiken är annorlunda, men jag känner mig tveksam till att säga att det är en mer positiv film. Vad som fungerade i serien fungerar inte i fillmvärlden och vice versa. Skildringen av den dekadenta invasionshorden kanske kan gillas av vissa på grund av att den är politiskt inkorrekt, men den känns för mig bara endimensionell. Tom.
LoTR kan jag dock hålla som långt mer fascinerande eftersom den innehåller många fler bottnar. Slutligen kan jag säga att jag väntar på bättre filmer. Det här är inte bara trist, det är fantasilöst också. Precis som vanligt med andra ord.