Kaliber och antisemitismen
november 7th, 2009
Radioprogrammet Kaliber är på många sätt en illustration av att svenska medier bör vara försiktiga när de beskriver Berlusconis italienska medielandskap som ”styrt” och det svenska som ”fritt”, eftersom de då löper en betydande risk att bli ofrivilligt komiska. Mest tydligt har detta varit i Kalibers ”granskning” av Sverigedemokraterna, där alltså statligt finansierade journalister aktivt försökt finna så mycket komprometterande material som möjligt om ett parti som utmanar konsensus i invandringsfrågan. Denna ”granskning” har också genomförts med etiskt tveksamma metoder som för tankarna till östtyska Stasi. Samtidigt är bilden inte entydig, i granskningen har man också beskrivit de störningar och det våld som Sverigedemokraterna utsätts för både från etablerade och utomparlamentariska grupper.
”Den oheliga alliansen”
Kalibers återkommande ”granskning” av företeelser som är misshagliga för en genomsnittlig vänsterliberal, har också nått den ”allians” som uppstått kring författaren och islamisten Mohamed Omar. Granskningen tar sin utgångspunkt i den pro-palestinska demonstrationen på Al Qudsdagen i slutet av september, och slutsatsen är att Omar och hans krets är antisemiter. Ordvalen är också talande. Demonstranterna ”skriker”, medan motdemonstranterna är ”arga”. Mohamed Omars åsikter är ”extrema”, uttrycket ”antisemitism” används flitigt, och när motdemonstranterna bemöter en för dem misshaglig åsikt med att kasta ägg på demonstranternas barn beskriver Kaliber det som att Al Quds-demonstranterna använder barn som mänskliga sköldar. Med tanke på att Kaliber annars är överdrivet pedagogiska i sina försök att förklara för publiken vad den ska tycka, blir avsaknaden av kommentarer om motdemonstranternas antidemokratiska beteende talande. Man får kasta saker på barn när det finns ”antisemitism” med i bilden. Ett exempel på denna pedagogiska omtanke är även när de vänstermänniskor som återfinns i Omars krets beskrivs dels som ”udda”, dels som på sin höjd ”några personer”.
Legitimitet och hegemoni
Ett visst mediadrev har uppstått efter Kalibers program. Det är tämligen substanslöst, och innehåller främst användande av laddade uttryck som ”judehatare” och ”extrem”. Ett exempel är en ledarartikel i Sydsvenskan, där vi får veta att Omar planerar att starta ett ”parti för judehatare”, och att han enligt vänsterradikalen Andreas Malm bedriver den ”absolut grövsta antisemitiska propaganda som jag har sett på ganska länge”. Vi får också veta att Ahmed Rami är en Förintelseförnekare.
Mediadrevet illustrerar tydligt att det hela handlar om legitimitet, om vem man litar på. Egentligen är det fullständigt ointressant att Andreas Malm påstår att Omar bedriver den grövsta antisemitiska propagandan han sett på länge (så länge han inte kan underbygga det med källor, exempel och fakta). Det blir först intressant om man på något vis investerat tillit i Malm, om man utgår från att han ger en korrekt bild av verkligheten. Länge har en dominerande opinion investerat sådan tillit i kollektivet av journalister, politiker och ”experter”. De har haft en betydande legitimitet, och om de exempelvis sagt att Sverigedemokraterna är ”främlingsfientliga” så har det upplevts rationellt att inte undersöka detta närmare själv.
Denna legitimitet har inneburit att de kunnat strukturera det offentliga samtalet enligt vissa regler, som definierat vad som varit acceptabelt respektive oacceptabelt. Att göra gällande att massinvandring är av ondo har exempelvis inte varit acceptabelt. Ett exempel på detta är när SvD i en artikel frågar sig när ”vi” förlät Bert Karlsson för hans otillåtna åsikter under tiden med Ny Demokrati. Ordvalet för tankarna till den religiösa sfären, med synd, ånger och förlåtelse, men visar också på hur man kunnat bygga upp ett ”vi” som opinionen varit välkommen att ansluta sig till.
Lika oacceptabelt har varit att ifrågasätta den officiella versionen av Förintelsen, om så bara vad gäller detaljer eller hur den används politiskt och ideologiskt idag. Diskussioner har inte förekommit på dessa områden, utan har snabbt avslutats med hjälp av en stämpel. Frågan är dock hur många som längre känner förtroende för det dominerande kollektivet, då deras projekt visat sig ha betydande brister. Studerar man närmare exempelvis ”antisemiten” Lasse Wilhelmson finner man att begreppet ”antisemit” blir oanvändbart och amöbaaktigt om det ska kunna tillämpas på honom. Han är varken rasist eller hatisk, men anser att ockupationen av Palestina är oacceptabel. Om man studerar en än mer kontroversiell figur som Ahmed Rami finner man här att det rör sig om påståenden som kan prövas empiriskt. Under flera hundra år har kristendomen utsatts för ideologikritik, och man har kommit fram till allt från att den skulle vara kvinnofientlig till ovetenskaplig. Även islam utsätts idag för en sådan ideologikritik, även om det ofta stämplas som islamofobi. Rami utsätter judendomen för liknande ideologikritik, och finner bland annat att den skulle vara chauvinistisk och att mer eller mindre organiserade grupper av judisk härkomst dominerar delar av den mediala och akademiska världen. Detta är påståenden som kan prövas empiriskt, som kan bevisas eller motbevisas. Så sker dock aldrig, utan studier av den sociala verkligheten överlåts åt de som sedan stämplas som ”extrema” och ”hatiska”. Det är tveksamt om människor i gemen i längden inte kommer att genomskåda detta. Den hegemoni och legitimitet de politiskt korrekta kunnat förlita sig på vittrar oavsett vilket sönder i takt med att det samhälle de byggt fungerar allt sämre. Att både de själva och deras skyddslingar börjat kämpa inbördes är både ett tecken på, och en orsak till, detta.
Läs även:
Mohamed Omar – Sionistisk medieoffensiv
Kort om Palestinademonstrationen
november 7th, 2009 at 11:44
Jag brukar roa mig med att mentalt byta ut ”antisemit” mot ”papist”, ”extremist” mot ”kättare” samt subtrahera sisådär 400 år från alla årtal. Humorn blir mer uppenbar då. Likaså att de moderna är lika vidskepliga och dogmatiska som alla andra.
november 7th, 2009 at 12:47
Resonemanget om tillit är träffande – deras hysteriska stämplande och avfärdande är ett tecken på att de är på väg att förlora sin tillit, som de för övrigt aldrig förtjänat utan endast erhållit genom osjälvständigt och okritiskt tänkande. De alternativa perspektiven är ofta sakliga och nyanserade och förtjänar därmed tillit vilket de sannolikt också får till slut.
november 7th, 2009 at 15:35
Mycket bra artikel.
Jag har ofta funderat i just dessa banor. Makteliter har en tendens att degenerera över tid, speciellt om de inte är knutna vid en civilisatorisk högkultur med långsiktiga perspektiv och traditionsbundna ideal som kan motverka en sådan mental och intellektuell nedgång. Min teori är att en sådan utveckling är naturlig i viss mån, vilket är knutet till idén om eliternas rotation. Ser man till högkulturella civilisationer som det gamla Egypten, kan man konstatera en mängd degenererande inslag, men att dessa balanserades upp av en livsstark och långsiktigt verkande civilisatorisk organism som var stark nog att motstå de många påfrestningar som är tvungna att uppstå inom ledarskikten.
En degenererande maktelit väljer naturligt nog att omge sig med ständiga jasägare och undanröja kritiker, vilket på sikt underminerar deras intellektuella horisonter och empiriska grundlag, och detta innebär även att de främst attraherar konforma opportunister och de mindre tilltalande personlighetstyper som frodas i ett sådant dikotomt landskap. Detta innebär rimligtvis en ofantlig kvalitetsförlust på längre sikt och omöjliggör realistiska analyser inom maktelitens skikt, då de utvecklar en långt gången form av ”grupptänk”.
Detta menar jag är orsaken till att makteliter på sikt utvecklar fundamentalistiska drag, då de är tvungna att hantera en ökande våg av protester och kritik. Efterhand som maktspelet, hyckleriet och lögnerna eskalerar från maktelitens sida, blir de till slut tvungna att använda censur eller våld mot oppositionen i ett försök att bevara status quo. Aristoteles framför en mängd värdefulla betraktelser i skriften Politika, och tar bland annat upp att skillnader inom en populations etniska komposition är en av de vanligaste orsakerna till statsomvälvningar.
november 7th, 2009 at 16:52
Efter att ha försökt följa förintelsedebatten kan jag bara konstatera att det väl inte kan dröja så länge förrän talet 5.999.999 och alla tal under detta stämplas som antisemitiska – detta säger jag utan att försöka förringa det lidande som judar och andra faktiskt utsattes för av tyskar och andra tiden före och under 2:a världskriget. Oskorei – jag måste säga att jag beundrar din förmåga att ta ett steg åt sidan och ditt sätt att kommentera vad du ser passera.
november 7th, 2009 at 17:10
Inlägget, samt Rimfaxes kommentar ovan, är så träffande att man tvingas utbrista bullseye!
Den intellektuella lättjan är ett direkt resultat av att en grupp människor fått en låda med stämplar (med orden Antisemit, Rasist, Främlingsfientlig, Islamofob, etc) och ett helt fritt mandat att använda dessa i alla tänkbara och otänkbara situationer. Varför bemöta en meningsmotståndares åsikter, när man sitter på en stämpel som effektivt och utan ansträngning kan täppa till de obekväma kverulanternas trutar?
Men det håller (förhoppningsvis) inte i längden. Till slut tar färgen till stämplarna slut, och stämpelavtrycken blir svagare och svagare, varpå folk slutar notera dem. De betyder inget längre. De går inte att ta på allvar.
Jag uppfattade det t.ex. som att ”vanligt folk” bara skakade på huvudet, när antisemitstämpeln var framme i Polanskiaffären. Ingen sund människa kunde på allvar tro att allmänheten skulle haft större överseende med den pedofila våldtäktsmannen om han varit icke-jude.
november 7th, 2009 at 18:55
En degenererande maktelit väljer naturligt nog att omge sig med ständiga jasägare och undanröja kritiker, vilket på sikt underminerar deras intellektuella horisonter och empiriska grundlag, och detta innebär även att de främst attraherar konforma opportunister och de mindre tilltalande personlighetstyper som frodas i ett sådant dikotomt landskap
Jag vet att det finns någon teoretiker som skrivit om just det där – kan dock ej komma ihåg namnet.
november 7th, 2009 at 20:26
Andreas Malm är sannerligen patetisk. Devot Hizbollah – anhängare under senaste Libanonkriget. Skriver sedan en bok som brännmärker i princip all kritik mot islam som ”islamofobi”.
När sedan Mohamed Omar yttrar åsikter som är i full enighet med 1) Hizbollah 2) Islam – då är han plötsligt ”antisemit”. F.ö en stämpel många brukade mot just Malm för tre år sedan. Lär sig folk aldrig veta hut?
november 7th, 2009 at 20:56
Apropos Malm o dyl: när jag ser dessa ideologi-människor och deras eviga verbala krumbukter och michaelstadterska Retorik så fylls jag av avsmak. Det är som de är besatta av hjärnspöken… Skaffa ett liv, lixom :p
november 7th, 2009 at 23:06
Kurt Lundgren brukade benämna Malm och liknande typer ”turbotrutar”.
november 8th, 2009 at 3:59
Har du sett denna roliga video om 1621 års stora invandringsdebatt?
http://www.youtube.com/watch?v=YhEl6HdfqWM
november 8th, 2009 at 10:19
http://politisktinkorrekt.wordpress.com/2009/11/02/”valdsgen”-gav-kortare-straff/
Varför har inte detta spunnits som rasism av media?
november 8th, 2009 at 10:52
Mycket intressant: http://mangans.blogspot.com/2009/09/is-christianity-or-hbd-bigger-threat-to.html
november 8th, 2009 at 11:30
Har ni läst vad som publiceras om 20 årsminnet av berlinmurens fall ?
I aftonbladet berättar en mupp som heter Athena Farrokhzad att hennes marxistiska mamma tyckte berlinmuren var ”det enda vettiga vänstern lyckats åstadkomma i Europa”
http://www.aftonbladet.se/kultur/article6081448.ab
I Svd berättar en annan mupp som heter Jonas Hassen Khemiri som tydligen bor i Berlin om den grå trista stad han bor i.
”Hur skulle staden beskriva en typisk invånare?
Den typiska berlinbons väckarklocka ringer i en stor kall lägenhet. Berlinaren äter sin ekologiska frukost, sätter på sig sina fotriktiga skor och cyklar till jobbet med de blonda barnen i en specialanpassad vagn baktill.”
Han skriver också vidare:
”Ja hur känns det egentligen – att Berlin hade 4 miljoner invånare 1920 och bara 3.4 miljoner 2009? Känns det sorgligt?
Vi skulle vilja säga nej.”
november 8th, 2009 at 11:59
http://www.aftonbladet.se/kultur/article6014987.ab
Skulle inte förvåna mig om detta är rätt vanligt bland intelligentsian.
Försökte inte Polen gräva i det där för ett tag sen? Det blev ju tjat om McCarthyism och sånt. Fast man glömmer att USAs administration faktiskt var infiltrerad av Sovjet-agenter på hög nivå…
november 8th, 2009 at 17:36
…man känner ju i statsmedia inte ens till den stora distinktionen mellan ”rasim” och ”främlingsfientlighet”..
Som alltid, vänstern styr ordens användning och betydelse, man kidnappar orden som det heter.
Var det inte en viss vänsterperson som ansåg att ”man ska vara varsam med orden”, själv var han det nog minst på den tiden.l.
november 8th, 2009 at 18:46
Ang Aftonbladet,
Åsa Linderborgs svammel om att det är ok att ha utfört jobb åt KGB på 60- och 70-talet är bara så typiskt. Dels för vänstern men även typiskt för de liberala, som har stor förståelse för detta, till skillnad mot ifall någon skulle varit patriot.
Lika typiska är Farrokhzad och Khemiri.
Invandrare håller på att ta över efter 68-vänsterns surgubbar och surkärringar, eftersom det finns ett allt minskande antal intelligenta svenska kommunistpajasar att fylla luckorna med.