Yttrandefrihet bortom liberalismen
december 5th, 2009
Det förs i media till och från en debatt om att den personliga integriteten är hotad. Konkreta exempel på detta är FRA och Ipred, och känslan av hot har bland annat lett till framgångar för det såkallade ”Piratpartiet”. Försvaret av den personliga integriteten är naturligtvis av godo, intrycket man får är dock att piratpartister och andra har svårt att se hela bilden på grund av ideologisk blindhet. Yttrandefriheten är alltså mycket riktigt under angrepp i Europa, men de mest allvarliga exemplen har piratpartister ofta svårt att identifiera. Skälet till detta är att de har en politiskt korrekt sensibilitet, och offren för den nya politiken tillhör politiskt inkorrekta grupper.
Ett exempel kan vara när JK, Göran Lambertz, väljer att åtala webtidningen Patriot.nu för en artikel där läsare kommenterat med orden ”Länge leve nationalsocialismen!” Lambertz resonemang är att eftersom den historiska nationalsocialismen grundas på rashat, så uttrycker kommentarer av detta slag missaktning mot andra folkgrupper, och är därför att betrakta som hets mot folkgrupp. Man behöver inte sympatisera med nationalsocialistiska Patriot.nu för att se hur Lambertz här, utan någon som helt medial debatt, försöker införa ett nytt prejudikat för vad som får sägas.
Andra exempel är när historikern David Irving dömdes till tre års fängelse för att ha ifrågasatt aspekter av Förintelsen, när den tyske advokaten Horst Mahler dömts till sex års fängelse i vad domaren beskrivit som ett försök att hindra honom att sprida ”sitt nonsens”. Liknande exempel är när flamländska Vlaams Blok förbjöds 2004 för ”rasism”, ett liknande damoklessvärd hänger sedan länge också över tyska NDP. Nyligen dömdes också britten Simon Sheppard till drygt fyra års fängelse, bland annat för att ha publicerat den tecknade serien Tales of the Holohoax, och nationalistiska och islamistiska aktivister hotas numera av att inte få inresetillstånd till landet. Listan kan göras betydligt längre, uppenbart är i varje fall att oavsett hur osympatiska man kan finna de dömdas åsikter eller påståenden så utdöms fleråriga fängelsestraff i dagens Europa för oliktänkande, och man måste leka en hel del med ord för att kunna påstå att de inte är politiska fångar. Man kan också konstatera att ”piratpartisternas” selektiva tystnad här gör det tveksamt om de själva är värda någon principiell yttrandefrihet. Vi vet att de ”avskyr våra idéer”, men vi vet också att de inte direkt ”är beredda att dö för vår rätt att uttrycka dem”.
Det post-liberala samhället
Det liberala samhället, sådant vi kände det under högmodernitetens era, är dött. Dess sociala kategorier är lika döda, oavsett om vi sedan syftar på yttrandefrihet, höger-vänster-skalan, demokrati, eller distinktionen mellan privat och offentlig sfär. En kombination av slentrian och tröghet gör dock att vi i det offentliga samtalet fortsatt använder oss av dessa begrepp, som om vi ännu levde i det högmoderna samhället och inte i de likstela resterna av det.
Den utveckling som skisseras ovan är en del i en större förändring av de europeiska nationerna. Man kan hävda att den historiska liberalismen övergår i något väsenskilt, något post-liberalt. De yttre formerna, och större delen av retoriken, är fortfarande desamma, men innehållet är ett annat. Yttrandefriheten är ett tydligt exempel på detta, vi talar ännu om den som något grundläggande, men ordet betyder inte samma sak som för bara några decennier sedan.
Bland skälen till yttrandefrihetens metamorfos kan nämnas framväxten av den politiskt korrekta sensibiliteten, det moderna medialandskapet med dess förmåga att styra debatter och tysta ned nyheter, liksom den förlust av konsensus som massinvandringen medfört. Det är möjligt att ett sådant konsensus kommer att visa sig vara en förutsättning för yttrandefrihet, och att det senare snart framstår som en parentes i historien. Vi lever i en historisk övergångsfas, och kan än så länge bara ana de kimeraliknande konturerna av den post-liberala verkligheten. Detta innebär dock också att vi har större möjligheter att påverka framtiden idag än vi haft under mer stabila perioder.
Yttrandefrihetens instrumentalisering
En central aspekt av den pågående utvecklingen är det man kan kalla yttrandefrihetens instrumentalisering. Med detta avses att yttrandefrihet numera inte ses som en grundläggande princip, utan som ett medel för ett mål. Här har de politiskt korrekta ett tungt ansvar, eftersom de lärt oss att ”fel” åsikter inte ska få uttryckas överhuvudtaget. En konsekvensanalys görs numera alltid när en åsikt uttrycks, och om konsekvenserna är negativa, eller om åsikten som sådan upprör oss, ligger det nära tillhands att förbjuda den.
Ett exempel på detta är minaretförbudet i Schweiz, där ett lands invånare försöker rätta till följderna av en ohållbar invandringspolitik genom inskränkningar i religionsfriheten. De politiskt korrekta upprörs nu av detta, men är samtidigt ytterst ansvariga. De har själva underminerat yttrandefrihetens värde under flera år, och religionsfriheten är tämligen närliggande, och de har själva förflyttat invandringsfrågan från den offentliga debatten. Man kan konstatera att om de europeiska folken fått föra en öppen debatt om invandringspolitiken hade det förmodligen funnits färre muslimer i Europa, men de hade å andra sidan fått bygga minareter bäst de ville.
Denna process påminner om när politiska grupper introducerar eller accepterar det politiska våldet i ett samhälle, och sedan beklagar sig när det får ett eget liv och försämrar hela det politiska livet. Detsamma har hänt när de politiskt korrekta lärt oss att förbudet är ett praktiskt politiskt verktyg.
Man kan också fråga sig om vi kommer att se en ny bonapartism som en följd av det post-liberala samhället, med politiker som i de liberala principernas namn är beredda att inskränka alla dess realiteter och på så vis återskapa en illusion av konsensus. En företrädare för denna nya typ av politiker kan sannolikt vara Thomas Bodström. En sådan bonapartisms främsta måltavla kommer sannolikt att vara ”muslimerna” och deras mer eller mindre reella vägran att acceptera det symboliska konsensus.
Reell och formell yttrandefrihet
Samtidigt bör man vara medveten om att förbud många gånger inte ens är nödvändiga. I ett ganska monopoliserat medialandskap räcker det ofta att inskränka den reella yttrandefriheten, utan att den formella behöver beröras. Ett exempel på detta är när vissa åsikter inte ges tillträde till debattsidorna, när journalisterna beskriver företrädare för dessa som ”främlingsfientliga” eller ”extrema”, eller när Björn Björkqvists informativa artikel om Stieg Larsson togs bort från Newsmill med hänvisning till Björkqvists politiska historia. På liknande sätt valdes John Järvenpääs analys av Festung Europa bort av redaktörerna. Ali Esbati insåg inte hur rätt han hade när han kallade Newsmill ”årets fördummare”. Att intelligenta analyser plockas bort när de är för politiskt inkorrekta innebär att fältet lämnas fritt för de ”fikabordsislamofober” Esbati har så svårt för, och att en egentlig debatt, ett möte av idéer som faktiskt kan leda till syntes och förståelse, omöjliggörs.
Komplexitet och dialektik
Allt är dock inte nattsvart. I en post-liberal situation uppstår nya konfliktlinjer, nya former av motstånd. Det är tydligt att den unga generationen ofta vänder sig mot den dominerande ideologin, dess stöd för piratpartisterna är här ett exempel. Ett annat, mer substantiellt exempel, var när studentföreningen Utrikespolitiska föreningen bjöd in ”antisemiten” Ahmed Rami till en debatt, och när David Irving bjuds in till litteraturfestivaler och Aftonbladets Åsa Linderborg försvarar hans yttrandefrihet. Exemplen är flera, och visar att bland de unga och bland en hel del opinionsbildare växer insikten om hotet mot yttrandefriheten i vår tid.
Relaterat
december 5th, 2009 at 12:05
Väldigt intressant och välskrivet! Även om jag inte kan se riktigt hur du kommer fram till slutsatsen i mening två i följande citat: ”En företrädare för denna nya typ av politiker kan sannolikt vara Thomas Bodström. En sådan bonapartisms främsta måltavla kommer sannolikt att vara “muslimerna” och deras mer eller mindre reella vägran att acceptera det symboliska konsensus.” Är det inte snarare så att det enligt dagens politiskt korrekta sensibilitet är infödda befolkningar som ska fås att acceptera invandring och mångkulturalism och kritik mot Islam tabubeläggas? Som exemplet Schweiz visar.
december 5th, 2009 at 12:07
Mycket bra analys. Citatet från ”Post-liberal slöjdebatt” är mitt i prick. Det fångar det nuvarande tillståndet perfekt i bara några meningar, tycker jag.
december 5th, 2009 at 12:25
”…genom inskränkningar i religionsfriheten.”
Håller inte riktigt med om det. Att förbjuda minareter är väl närmast att betrakta som ett slags stadsplanering, mer relaterad till arkitekturell hänsyn än religion. Så vitt jag har schweizarna inte förbjudet moskéer eller något annat islamiskt, utan bara minareter – som jag liksom de inte tycker passar in i den schweiziska stadsbilden.
december 5th, 2009 at 12:50
Jag tog mig en titt på Tales of the Holohoax:
http://tarbaby.wordpress.com/2007/09/22/tales-of-the-holohoax/
Riktigt bra faktiskt.
december 5th, 2009 at 12:51
Det är ju, får man väl hoppas, en lång väg till att sidor som Motpol otillgängliggörs på Internet genom statliga censuringrepp, utan det är ju mest på ”privata” bloggar och hemsidor som denna typ av censurering är möjlig. Newsmillexemplet är ju annars ett steg i en sådan, negativ riktning. Den liberala brittiska tidningen the Economists nätversion, där jag själv brukar debattera ibland, verkar ha ganska högt i tak, fast ekonomiska spörsmål – den berör förvisso även andra politiska nyheter och frågor – är ju å andra sidan inte lika betungad av ”extremism” och ”rasism”.
Det tråkiga är ju att man sällan får veta vad som censureras eller inte. Men man ska ju även komma ihåg att gränserna mellan ”privat” och ”offentligt” också är flytande i detta sammanhang och att det är helt naturligt att en blogg eller nättidning med en viss ideologisk inriktning inte ger utrymme åt meningsmotståndare i onödan. Om exempelvis Axess plockar bort en ”högerextremistisk” kommentar är detta helt i sin ordning ur deras synvinkel. Ohederligt? Ja. Men oförståeligt? Nej. Även motpolbloggare plockar ju bort kommentarer ska man komma ihåg, fast då oftast av helt andra skäl än att de är ”fel” åsiktsmässigt, kan tänkas. Det är viktigt att leva som man lär och inte kasta sten i moskéer, för att parafrasera ett vanligt ordspråk. Men alla tidningar och bloggar borde även inse att det är mer givande att kasta sten när det är högt i tak.
december 5th, 2009 at 13:39
Fredrik Gustavsson: ”Tales of the Holohoax” verkar vara bortplockad på den länk du tipsade om. Finns det någon alternativ adress?
december 5th, 2009 at 14:21
Viktigt, välskrivet och värdefullt!
december 5th, 2009 at 16:33
Daniel:
http://www.heretical.com/holohoax/index.html
Första resultatet på google.
december 8th, 2009 at 4:08
Bra inlägg men det här tycker jag däremot är ganska larvigt:
”nationalistiska och islamistiska aktivister hotas numera av att inte få inresetillstånd till landet.”
Det bör väl stå varje land fritt att förvägra oönskade personer inträde till riket? Att koppla det till bristande yttrandefrihet känns minst sagt långsökt. Yttrandefriheten är så att säga förbehållen medborgare. Visst ska även utlänningar kuna säga vad de vill, men då får de också räkna med att det kan leda till att de utvisas ur landet. I det Sverige jag vill ha skulle ytterst få islamistiska aktivister få inresetillstånd.
december 8th, 2009 at 10:31
Väl skrivet! Det är glädjande att läsa synliggörandet om hur den rådande ordningen sakteliga går under.
Smärre korrektur. Göran Lambertz är inte JK längre. Däremot är han domare i Högsta domstolen.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/goran-lambertz-slutar-som-jk-1.969743
the dude:
Det jag tror Oskorei vill visa på är hur motsägelsefulla och hycklande liberalerna är och att deras tal om fritt flöde av individer över gränserna är ohållbart, nu även enligt dem själva. Visst stämmer det att traditionalister av olika slag, t.ex. etniska nationalister, inte vill släppa in vem som helst över gränsen, men det är de ärliga med. Till skillnad från liberalerna.
december 8th, 2009 at 12:09
Jag tror Du slår huvudet på spiken när Du skriver:
”Man kan konstatera att om de europeiska folken fått föra en öppen debatt om invandringspolitiken hade det förmodligen funnits färre muslimer i Europa, men de hade å andra sidan fått bygga minareter bäst de ville.”
Jag delar helt Den analysen. Det är rädslan för Islamsk imperialism som skrämmer snarare än minareternas estetiska värde. Jag är helt övertygad om att det går bygga såväl moskéer som minareter med ett Europeiskt formspråk, således underkänner jag helt och hållet argumenten om att det skulle handla om att minareter i sig skulle störa stadsbilden.
december 8th, 2009 at 15:35
Brist på minareter hindrar inte utövandet av islam. Minareter nämns inte i vare sig koranen eller andra viktiga islamska skrifter. Minaretförbudet har således ingenting med religionsfrihet att göra.
december 8th, 2009 at 18:39
Som liberal måste jag tyvärr medge att du visar på ett stort och pinsamt problem i dagens samhälle. Men även om detta samhälle kan anses vara liberalt på många sätt så tror jag ändå att många som anser sig vara liberala värnar yttrandefriheten. Att samhället mestadels är liberalt innebär inte att det inte finns andra influenser och idétraditioner som formar människor. Yttrandefriheten är en krävande princip som ofta är svår att leva upp till. Man kan fråga sig hur pass genomförd den någonsin varit. När en lag införs som inte har stöd så kommer människor att finna sätt att gå runt den. Det politiskt korrekta är ett sådant svar på yttrandefrihetens officiella genomförande. Ur ett liberalt perspektiv är inte det svenska samhället särskilt liberalt trots att så många liberala idéer genomdrivits. Men i Sverige har de framförallt drivits igenom av socialdemokrater och vars idéer om vad man får uttrycka är starkt kopplade till vad som är korrekt enligt ideologin. Detta till skillnad från just liberaler som åtminstone sen JS Mills On Liberty satt just rätten att uttrycka det okonforma i centrum. Yttrandefrihet är också alltid ett problem för makten. Det är inte en slump att grupper som är marginaliserade är de som står upp för yttrandefrieheten. När man själv står i solen är andras sanningar inte lika viktiga. Jag tror dock att du har rätt i det du skriver och jag anser att just därför är de liberala idéerna viktiga att värna.
december 9th, 2009 at 0:09
Det moderna samhället är inte modernt i ordets egentliga mening (frihetligt) utan endast ”socialliberalt”, vilket betyder ”tyck vad du vill så länge du inte säger emot sossarnas/vänsterns pk-principer”. Även allliansen är socialliberal bör nämnas.
december 9th, 2009 at 5:34
Intressant artikel.
Är det något jag har svårt för är det uppenbar dumhet. Hur kan man (även som hjärntvättad liberalmarxist) tro att man gör samhället bättre genom att förbjuda en debatt om Förintelsen? Folk kommer inte ändra åsikt för att de förbjuds till det.
Ack, när man ser den dumhet som flödar i maktens korridorer så misströstar man.
Jag finner dock tröst i att historien går i cykler. Måtte denna epok vara över snart.
december 9th, 2009 at 7:39
@Ilmarinen,
Nej minaretförbudet förhindrar naturligtvis inte utövandet av Islam. Lika lite som ett kyrkobyggnationsförbud i Saudiarabien förhindrar kristendomsutövande.
Inte heller sedvänjan att bära ett kors kring halsen är något som bibeln behandlar. Alltså kan det inte ses som en inskränkning av religionsfriheten att förbjuda korsbärande.
Förbudet mot att bära svastikan i skolan förhindrar inte heller någon att tillbe de indiska vediska gudarna.
I de vediska texterna finns inget påbud om att bära svastikan eller att porträttera den i konsten. Alltså omfattas den inte av religionsfriheten….
Nej Ilmarinen, som Du förstår av mina exempel ovan så anser jag att Du har fel, fel, fel.
Har man i ett land religionsfrihet så är det inte rimligt att förbjuda byggandet av väsentliga delar av religiösa tempel.
Det är fullständigt möjligt att bygga en minaret i Schweizisk stil, det är jag fullständigt övertygad om!
Minaretförbudet handlar om motvilja mot Islam och mot invandring. Lagstiftning om minareter är absurt.
Överlämna denna typ av beslut till berörda stadsarkitekter som redan har laglig rätt att förhindra byggnationer som ‘förstör’ den traditionella stadsbilden.
Minareters vara eller icke vara borde ju egentligen tämligen oviktigt för alla icke-Muhammedaner. Därför menar jag att Oskorei har helt rätt i att om man på ett friare sätt hade kunnat diskutera INVANDRINGSPOLITIKEN, och de sociala problem den medför, i Europa så hade vi inte behövt lägga energi på struntfrågor som minareter och slöjbärande.
december 15th, 2009 at 22:18
Det kan kortsiktigt tyckas vara ”listigt” att fokusera på islam,på så sätt kringås en rad ”tabun” i samhället som inskränker yttrandefriheten.
Men nu är det så att Islam har diskuterats till leda,oftast av just de politiskt korrekta fjantarna som gärna understryker gång på gång att de ”går emot strömmen” och sysslar med politisk inkorrekthet.
De framställer sig som sjusärdeles modiga förkämpar för rättvisa och sanningsägare-har någon fått ett eventuellt hotbrev-oj,oj,oj-sicken merit!Deras illa dolda förtjusning är i stark kontrast till det hot de säger sig uppleva.
I ärlighetens namn,hade det inneburit någon allvarlig konsekvens för liv och lem,för att inte nämna karriär-så hade dessa personer ”solidariskt” och med sedvanlig falskhet åkt till Schweiz,tagit på sig bygghjälmar och symboliskt lagt grunden till minaretbyggen och utropat dessa till frihetens och ljusets fyr.
Låt oss slå fast detta faktum:talet om islam är,i massinvandringens kontext,en avledningsmanöver.
Punkt !
Inte undra på att de mest skrupellösa och rabiata ”islamkritikerna” i Sverige utgörs av invandrade personer som mer eller mindre medvetet tar tillfället i akt att rikta bort det som de uppfattar ett pekande finger gentemot dem själva.
Det är ingen slump att många av dessa-på nittiotalet- var just de som sprang omkring och gormade om rasism till höger och vänster, men när islam blev en ”issue”,vips,så var deras ”rättvisepatos” som bortblåst,och de började använda identiska ”anklagelser” mot islam som de tidigare fått riktade mot sig själva.
Jag anser att vare sig Islam eller muslimer(ej nominella sådana) är ”problemet” av många skäl som inte det finns utrymme att gå in på närmare här,därmed inte sagt att jag vill ha in en massa muslimer här.
Låt oss leka med tanken att muslimer per definition vore problemet och att det ”mångkulturella” samhället skulle må bättre av att dessa anammade ”västerländska” värderingar.
Faktum är att så har redan skett-de allra flesta muslimer i Sverige är inte speciellt religiösa av sig och ser(i praktiken),i likhet med de flesta svenskar,de ”västerländska” idealen som eftersträvansvärda.
Även de som befinner sig på ”samhällets botten” är i praktiken ingenting annat än en amerikaniserad underklass,även om ytan ibland kan leda en att tro att man har med en ”oriental” att göra.
Åkessons ”muslimske våldtäktsman” lär ju knappast vara en person med skägg och kaftan som rusar igenom folkvimmlet med sänkt blick.
Jaha,vad nu då?
Problemformuleringen och den offentliga diskursen har proklamerat vad som är problemet och antytt lösningen.
Mindre islam=frid och fröjd.
Människor i gemen har då manipulerats att tro detta,så massinvandring,”mångkultur” o.s.v är numera för dem av naturen givna självklarheter.Eventuell undermedveten frustration ventileras genom en ”slöjdebatt” eller upprördhet över att muslimer inte tar i hand när de hälsar.
Hur kunde vi bli så patetiska,fega och hycklande?
Fy fan !
Ju mer ”muslimer” blir muslimska, desto bättre för både dem och Sverige,då dessa inte så sällan anammar en trosföreställning som innebär ett mindre materialistikt leverne och inte minst att det blir en religiös plikt för dessa att emigrera till ett muslimskt land då tillfälle ges.