Apoteos i indo-europeisk tradition
december 9th, 2009
Ett intressant inslag i de indo-europeiska folkens historia är fenomenet apoteos, tillerkännandet av gudomlig rang till en människa. Fenomenet är intressant inte minst då det illustrerar den indo-europeiska synen på människans potential, och en syn på relationen mellan mänskligt och gudomligt där gränsen mellan dessa sfärer inte betraktades som absolut.
I modern tid stöter man oftast på apoteos i den vildvuxna floran av nyare afro-amerikanska religioner, där personer som Father Divine och kejsar Haile Selassie fått status av levande gudar, och där Nation of Gods and Earths betraktar den svarte mannen som en potentiell gud. Det finns också ett fåtal nationer där ledarna betraktas som ättlingar till, eller reinkarnationer av, gudar eller bodhisattvas (solgudinnan Amaterasu i Japan, bodhisattvan Avalokiteśvara i Tibet). Man kan identifiera ett antal huvudteman i den indo-europeiska synen på relationen mellan människor och gudar.
Hednisk polygenes
Professor emeritus Pierre Grimal skriver i studien Grekisk mytologi att grekerna var så konsekventa i sin antiegalitära världsåskådning och partikularism att de inte ens accepterade tanken att alla människor härstammade från samma ursprung. Olika stammar hade därför olika skildringar av sitt eget ursprung, och detta knöts ofta till olika gudar. Härstamning från Zeus var inget ovanligt, liksom Herakles. Trojanerna stammade från Dardanos, son till Zeus och dryaden Elektra, medan man bland dorerna räknade Herakles som sin förfader. Liknande gudomliga genealogier förekommer bland de germanska folken, där många kungar räknade Oden som sin anfader (”ex genere Gungnis”). De ”vanliga dödliga” härstammade enligt Rigstula från guden Heimdal, även om de olika kasterna hade olika mycket gudomligt blod. Intressant är här att de olika kasterna också förknippades med olika utseende, där Träls ättlingar beskrevs som svartmuskiga medan Jarls ätt var blond och hade ögon rappa som ormyngel.
Intressanta ekon av dessa myter återfinner vi bland annat i legenden om Quinotauren, som skulle varit den egentliga förfadern till Merovingernas ätt, liksom sägner där vissa ätter härstammar från selkies, svanmöer, vattenväsen, och rena demoner. Det är i dessa myter inte längre gudar som står i centrum, utan lägre sagoväsen. Bland moderna motsvarigheter kan nämnas David Ickes teori att flera kungahus och bankirfamiljer egentligen inte är människor, utan hamnskiftande reptiler. Den chilenske författaren Miguel Serranos teorier kan här också nämnas, där de ariska folken ansågs härstamma från gudomliga väsen med övernaturliga krafter från en annan värld. Serrano skapar i sina verk en syntes mellan ariosofer som Lanz von Liebenfels och indo-europeiska traditioner. Oavsett vad man kan anse om flera av hans konkreta påståenden var det ett intressant projekt, som också visar klara paralleller till afro-amerikanska motsvarigheter som nuwaubianerna. De hävdar alltså att vissa folkgrupper är bärare av ”the blood of gods”, gudarnas blod, och att detta innebär både en viss potential och ett visst ansvar.
There is nothing more mysterious than blood. Paracelsus considered it a condensation of light. I believe that the Aryan, Hyperborean blood is that — but not the light of the Golden Sun, not of a galactic sun, but of the light of the Black Sun…
- Miguel Serrano
Heroer och kejsarkult
According to an Egyptian tradition, Ramses Merianun was transformed in the battlefield into the god Amon, and said: ”I am like Baal in his own time”: when his enemies recognized him in the melee, they cried out: ”This is not a man; he is Sathku, the Great Warrior; he is Baal in the flesh”.
- Julius Evola
Sådan potential, uttryckt med mytens språk som gudablod, måste dock förverkligas genom kamp. I de grekiska myterna finner vi ett flertal heroer, halvgudar som förverkligat sin gudomliga natur genom hjältedåd av olika slag, lämnat efter sig framgångsrika ättlingar och dynastier, och tillägnats lokala kulter. Man kan notera att de normalt stått på de högre gudarnas sida i kampen mot de kaotiska makterna, och att hjältedåden inte sällan inkluderat monsterdräpande av olika slag.
Vissa indo-europeiska dynastier betraktade också sina härskare som gudar. Alexander den Store beskrev sig själv som Zeus-Ammons son efter att ha besökt Siwa-oraklet, och en liknande kejsarkult institutionaliserades i Rom. Ibland upphöjdes också andra till gudomlig status, som Homeros, Hephaistion och Antinous. Liknande företeelser i samband med förfaderskult hade sedan länge förekommit hos indo-européerna, och andra folk.
Intressanta paralleller återfinns här hos traditionalisten Julius Evola, som beskriver den traditionella synen på två vägar efter döden. Den ena innebär upplösning och kallas ”helväg” i den nordiska traditionen. Den leder till Hels och Hades dystra riken. Den andra vägen leder till odödlighet, och kallas ”godvegr”. Den leder till Valhall och de Elyseiska fälten. Vägen dit krävde att man förverkligade vissa sidor och uppnådde ett annat ontologiskt tillstånd. I exemplet med farao och krigsguden Baal att man blev krigsguden. Man kan här jämföra med den moderna satanismen, som också utgår från en mytisk arketyp man kan förverkliga, skillnaden är dock att man här dels saknar en koppling till traditionell andlighet, dels att den bibliske Satan är en relativt endimensionell figur jämfört med de mer komplexa hedniska gudarna (därmed inte sagt att han i europeisk historia inte lånat drag av flera av dem).
Oavsett hur man väljer att betrakta de indo-europeiska formerna av apoteos, som kuriosa, som ett sätt att med mytens språk mana till självförverkligande, eller som ett ideal att sträva mot, är det i varje fall ett inspirerande alternativ till den moderna världens slätstrukna syn på människans potential. Det illustrerar också hur gränsen mellan människan och den gudomliga sfären var mindre absolut historiskt (något som också gäller gränsen mellan naturen och det gudomliga).
Relaterat
Norsk folktro och hulderfolket
Pursuit of the Millennium II – Brethren of the Free Spirit
Günther on Godless Men and Das Gott
december 9th, 2009 at 13:59
Kul att du använder ordet reinkarnation om ex. Dalai Lama. Att använda ett sådant västerländskt religionsbegrepp inom ett buddistiskt sammanhang är tydligen att betrakta som ett slags orientalism, menar vissa forskare. Ändå gör andra forskare det av pedagogiska skäl. Dessa, kan man tycka, subtila meningsskiljaktigheter ska tydligen vålla häftiga debatter i den politiskt korrekta religionsakademidiskursen.
Nå väl. Gällande modern satanism så kan väl Temple of Set nämnas – om det är att betrakta som satanism är givetvis en definitionsfråga – apropå målet att bli den gudom man idealiserar. Xeper = bli. Den svenskbaserade, internationella rörelsen Temple of the black light har också med ett sådant koncept, där man strävar efter att bli Set/Apep som man ser som mer eller mindre synonyma inom sitt system. Antar att Oskorei redan känner till detta men eftersom informationen inte uttalat fanns med i inlägget så passade jag på att addera detta.
december 9th, 2009 at 14:16
Debatten om huruvida man inom buddismen kan tala om ”reinkarnation” handlar vad jag vet främst om att man vill understryka att det inte handlar om, som i hinduismen (där begreppet andvänds), en återfödelse av egot eller personen/själen som sådan, utan något betydligt mera subtilt och abstrakt. Den centrala tanken i buddismen, eller en av dem, är ju att något bestående som öht skulle kunna reinkarneras inte existerar.
Vad jag har förstått är det korrekta begreppet något i stil med just ”återfödelse”.
december 9th, 2009 at 14:31
Mycket intressant. Dina analyser om dagspolitiken är också intressanta, men det här är tidlöst.
december 9th, 2009 at 14:55
Peter: Eftersom jag studerar religionshistoria just för tillfället vet jag att det inte bara handlar om det du beskriver, utan om att man (kanske) bör undvika att pådyvla andra religioner en västerländsk-religiös (i första hand kristen) nomenklatur och föreställningsvärld och ha denna som utgångspunkt i studiet av dessa.
december 9th, 2009 at 15:24
Steve: Fair enough, jag sade inte att du har fel — du är utan tvekan mer insatt i ämnet än jag. Ville bara framföra min egen (möjligtvis felaktiga) uppfattning om att det finns en viss idé bakom. För mig känns det iaf betydligt intressantare att försöka förstå bakgrunden till fenomenet än att enbart skrocka och avfärda det som ”PK-trams”.
Jag är t.o.m. beredd att medge att man ”bör undvika att pådyvla andra religioner en västerländsk-religiös (i första hand kristen) nomenklatur och föreställningsvärld och ha denna som utgångspunkt i studiet av dessa”, även om problemen för en som är uppvuxen i en ”västerländsk-religiös omgivning” är uppenbara.
december 9th, 2009 at 16:35
Vad gäller Alexander den store så är kan man ju vidare notera att han gärna lät sig avbildas med lejonskinn såsom Herakles lär ha klätt sig enligt myten.
De Egyptiska ättelängderna gjorde f ö även de anspråk på Gudomligt ursprung från figurer som Ra och Osiris.
Dessutom:
Traditionen lever kvar..
I romarriket var det ju legio med kejsardyrkan och när Konstantin kapade den tidiga kristna kyrkan och skapade det moderna påvedömet så fortsatte man i den traditionen som ”Jesu ställföreträdare på jorden”. Påvarna har genom tiderna nyttjat allehanda hädiska namn!
december 10th, 2009 at 10:54
Äntligen kommer ett sant traditionellt inlägg från dig Oskorei. Jag är personligen rätt ointresserad av samtidsanalyser, då de bygger på vad pk-media anser är ”nyheter” (något du även belyst mycket väl).
Jag ser dock inte poängen med att i detta inlägg hänvisa till vad afrocentriska rörelser har för åsikter? Som europé är ju dessa är totalt ointressanta, således bör inte dessa rörelsers existens ens erkännas. Vi har nog med onyttig skräpinformation att sålla bort ändå. Jag antar att du håller med mig om att vi bör vara europeer i första hand.
Steve, varför försöker du införa en vänsterakademisk diskurs på motpol? Exemplet du tar upp är ett bra exempel på vilket nonsens vänsterakademin sysslar med, man ska ständigt se upp så att man inte har ett ”eurocentriskt” perspektiv, däremot får man gärna ha ett xenocentriskt eller rentav eurofobiskt synsätt. Detta är nonsens! Vi är europeer, självklart ska våra perspektiv bygga på det.
december 10th, 2009 at 13:00
Ing: Jag är afrikan.
december 10th, 2009 at 13:13
Nej, men seriöst då – det inte står någonstans att jag är för det politiskt korrekta, och tämligen oviktiga, diskursfenomen jag beskrev. Däremot antyder jag att det framstår som ganska oviktigt att ens diskutera sådana saker eftersom det rör sig om subtila skillnader mellan det ena eller det andra. Då jag torde vara en av få religionsstudenter som frekventerar denna blogg passade jag på att agera Ratatosk och dela med mig av för inlägget relevanta erfarenheter.
I övrigt verkar du minsann ha missförstått fenomenet Motpol. Den uppfattning jag har fått av projektet är att det rör sig om en diskussionskanal där även ”vänstermänniskor” får vara med och debattera, även om sådana individer allt som oftast tycks lysa med sin frånvaro. Chilla lite, snubbe.
december 10th, 2009 at 13:21
Julius Caesar sågs ju som förgudad efter sin död. Kristendomen tog dock över innan hans legend hann bli så mytologisk att vi idag endast skulle tro att han var en gud, kanske som med Oden och de andre.
december 10th, 2009 at 13:40
Steve: Med modern satanism avser jag främst laveyismen, som mycket väl kan vara av godo för vissa individer men som ofta bara blir ett legitimerande av den moderna tidsandan. Temple of Set är mer intressant, inte minst då Stephen Flowers är medlem (vars tankar i Gothick God of Darkness tangerar Serranos: http://www.trapezoid.org/thought/secret.html). TotBL har jag dålig koll på. Värda att undersöka närmare för den som är intresserad av sådant är annars ONA. Givetvis är det intressant med perspektiv från religionsvetenskapen, risken är väl annars stor att man snöar in helt på Dumezil och Evola.
Ing: Trevligt att höra, det blir mer av den varan framöver. De afro-amerikanska referenserna är dels kuriosa (jag finner personligen fenomenet intressant), dels är det ett inslag i den metapolitiska strategin att ibland ta upp ämnen som inte är förutsägbart ”nationella”/”högerextrema” och främst appellerar till de närmast sörjande/redan övertygade. De afro-amerikanska religionerna, med Nation of Gods and Earths som typfall, är också ett framgångsrikt exempel på en motkultur som gradvis vunnit växande hegemoni. Något kan man säkert lära av dem även som svensk.
december 12th, 2009 at 16:28
omar khayyam var matematiker och astrronom och ”före sin tid” kunskapsmässigt.
han anklagades därför av folk i gemen för att få sina kunskaper som ett led i ett avtal med djävulen mot att han sålde sin själ till densamme. samma öde rönte dr semmelweis i österrike.
när individer kan eller gör något som andra i deras omgivning inte förmår ta till sig och greppa, söks förklaringar utanför den ”normala” mänskliga erfarenheten, och magi eller gudomlighet ligger då nära tillhands.
det finns fortfarande savanter vars förmågor ”vetenskapen” inte kan ge nöjaktiga förklaringar till, utan istället spekuleras det friskt hur det kan komma sig att savanter finns och varför.
tycker då inte att det är så konstigt att individer tillskivits gudomlighet. glöm inte att f f a grekiska gudar uppvisar många mänskliga drag som avundsjuka, svartsjuka etc, dvs de grekiska gudarna är inte ofelbara som den muslimske allah eller den bibliske guden.
tror därför att man får försöka skilja på gudar och ”gudar”, och den ena kategorin kan säkert vara en individ med en savants förmåga som upphöjts till ”gudsstatus” i meningen ”ingen vanlig människa som oss andra”