Edred Thorsson – Northern Magic
december 22nd, 2009
Stephen Flowers, även känd som Edred Thorsson, är en av de viktigare företrädarna för vår tids hedniska renässans. Han har i artiklar som The Secret of the Gothick God of Darkness och intervjuer som Wisdom for the Wolf-Age beskrivit sin syn på det nordgermanska arvet och dess framtid. Flowers har samtidigt en icke-dualistisk syn på världen, en adualism han menar också genomsyrade våra hedniska förfäders världsbild. Hos dem kom den till uttryck bland annat i synen på eldens och isens betydelse i skapelsen, hos Flowers genom ett intresse även för ”mörkare” former av ockultism. Han är inte en okontroversiell person, och är bland annat medlem i Temple of Set.
Flowers har genom åren varit aktiv både i arbetet med den hedniska traditionens rent praktiska återuppvaknande, och i den akademiska världen med studier av både folkmagi, historiska runologer som Guido von List, och runmagi. En lättillgänglig och värdefull bok som sammanför dessa båda projekt är Northern Magic, skriven under författarnamnet Edred Thorsson.
Metagenetik
If you are interested in living a whole-istic life in which the integration or unity of body-mind-spirit is gained and understood, it should be obvious that a key to knowledge concerning your spiritual heritage is to be found in the ”heritage” of your body – in the ”genetic code” which you have inherited from your distant ancestors. Thus your most natural, most intuitive path is an ancestral path.
- Northern Magic
Flowers utgår i boken från ett koncept som används av många nordamerikanska hedningar; metagenetik. Med detta avses att vårt genetiska arv också har en andlig dimension, som gör att vissa former av andlighet och vissa arketyper är mer naturliga för oss än andra. Denna tanke är inte främmande för traditionella tankar på området, och innebär att för en andligt eller ockult intresserad skandinav är det egna arvet mer naturligt än exempelvis voodoo eller indianska traditioner. Flowers menar också att de nordiska gudarna är våra förfäder, och deras ”återuppvaknande” därför en ständigt närvarande möjlighet.
Inte minst intressant är att Flowers har goda kunskaper i den västerländska ockulta traditionen, vilket gör att jämförelser med allt från Osman Spare och nordamerikanska sexmagiker till kaosmagiker, wiccaner och kabbalister kommer naturligt. För den som är intresserad av magi och ockultism men saknar egentliga kunskaper om den egna traditionen och därför betraktar den som ”fattig” är därför Northern Magic av stort värde.
Nordisk magi
Flowers ger en grundläggande och lättillgänglig introduktion till den nordiska världsbilden, där han bland annat beskriver hur både makro- och mikrokosmos kunde beskrivas med liknelser med träd. Han går också in på den nordiska synen på tiden, och de tre norniska makterna. Med utgångspunkt i professor Dumezil beskriver han också den trifunktionella indo-europeiska synen på världen, och de gudar som var kopplade till respektive funktion.
Flowers berör i Northern Magic bara hastigt den mer religiösa aspekten av modern asatro, då han tagit upp den i andra böcker. Istället är det tre former av nordisk magi som står i centrum, ihop med en informativ genomgång av runorna och praktisk runmagi. Han tar upp en form av magi som på Island överlevde långt in på 1800-talet. Den hade klart hedniska rötter, och kallades galdor. Detta byggde på symboler, i många fall baserade på runorna, som användes i magiskt syfte. ”Handböcker”, jämförbara med de kontinentala grimoirerna, fördes vidare in i modern tid och har också delvis publicerats. Flowers ger en god introduktion både till den världsbild som låg till grund för dem och som kan användas för att tyda dem, liksom illustrationer av ett antal sigill. Han beskriver också några mer kända isländska galdermagiker.
Han tar också upp ett liknande fenomen i Nordamerika, där tyska immigranter tog med sig en form av folkmagi som kallades braucherei och hex. Även här ger han en historisk beskrivning av hur detta kunde överleva in i modern tid hos dessa isolerade tyska immigranter, och hur de kan tydas. Han ger också många exempel på användbara sigill för den intresserade. Det är ett komplett magiskt system Flowers beskriver, samtidigt som det är av folkloristiskt intresse att läsa om dessa tyskättade hexmästare, som ofta hade ugglor som sina familiarer (magiska hjälpandar i djurform, ett återkommande fenomen i europeisk tradition).
Avslutningsvis tar Flowers upp den form av magi som hos våra förfäder kallades sejd, och som hade en särskild koppling till gudinnan Freja. Han noterar att det hade stora likheter med shamanism, men också att gudinnan Frejas mysterier väckte de kristnas vrede i särskilt stor omfattning på grund av de kopplingar till bland annat erotisk magi som fanns. Källorna är därför mer knapphändiga än i fallet med guden Oden, men Flowers ger ändå en beskrivning baserad på det som finns.
Han skildrar också hur det germanska arvet spelat en viktig roll historiskt, dels genom magiker som Agrippa och Paracelsus och dels genom mystiker som Eckehart. Under romantiken började intresset för det egna arvet på allvar stå i centrum, och Flowers beskriver hur det till en början hade uppenbart frihetliga aspekter. Han nämner hur både William Morris och Friedrich Engels intresserade sig för det germanska arvet, och hur det i början av 1900-talet fanns goda möjligheter för en genuin hednisk renässans då det fanns både kunskap och intresse. Nationalsocialismen ser Flowers som ett allvarligt bakslag, då en totalitär rörelse tog över den hedniska symboliken och demoniserade den för flera decennier. Han anser dock även att eftersom det rör sig om arketyper som är naturliga för oss, finns möjligheten nu åter för en hednisk renässans.
Som helhet är det en mycket spännande och användbar bok Flowers skrivit, i första hand för praktiskt utövande ockultister som vill lära känna sin egen tradition. För dessa visar Flowers att man kan dra många paralleller exempelvis mellan kabbalismens sephirot och asatrons nio världar, eller mellan Osman Spares och Peter J. Carrolls sigill och runmagi och galdor. Inspirerande torde också vara hans beskrivning av Oden som en möjlig förebild för moderna magiker. Samtidigt innehåller den spännande information om sådant som runorna och hur den nordgermanska traditionen överlevt långt in i modern tid. Flowers tar också upp historiska fenomen som göticismen, magiska ordnar, och den traditionellt nordgermanska synen på sådant som samhälle och religion. Detta gör att boken också kan vara av allmänt intresse, även om man inte har några planer på att praktisera sejd eller hex.
december 22nd, 2009 at 19:27
Tack för en trevlig artikel, Oskorei.
Eftersom ämnet är intressant, samt även har kopplingar till vintersolståndet som nyligen var, tänkte jag fördjupa mig kring frågor som rör dualism/icke-dualism samt ett par intressanta paralleller mellan hellensk och germansk kosmologi.
Den germanska formen av dualism, var precis som den antika hellenska motsvarigheten sprungen ur naturens element, samt de krafter i naturen som styrde dessa. I och med att de tidigaste urkrafterna i sig själva varken uppfattades som ”goda” eller ”onda”, uppstod inte någon moralisk dualism i form av en metafysisk ondska/godhet, utan krafterna var endast goda/gynnsamma om de var balanserade i förhållande till varandra, medan de dock kunde vara högst livsfientliga om de växte sig för starka var och en för sig, på jämviktens bekostnad. Det var i de kosmiska krafternas balanserade mittpunkt som livet kunde uppstå, blomstra och leva vidare, medan utgårdakrafterna hotade om den kosmiska ordningens jämvikt stördes. Häri finner vi den germanska myten kring Ginnungagap och de två motsatskrafterna av is och eld som gav upphov till den ordnade världen.
Människor och gudar troddes därför vara mer eller mindre naturligt framalstrade av naturens krafter i sig själva, vilket innebar att någon ursprunglig skapargud som stod över naturen därför hade varit överflödig. Gudar, liksom människor, var således underställda naturens eviga principer. Deras cykliska förlopp av födelse, hälsa, sjukdom, glädje, sorg, ålderdom och död, var därför inte undantagna ens de främsta av gudar, utan även de lydde under naturens kosmiska ordning. Denna högre ordning var inte moralisk i mänskligt avseende, men däremot präglad av motsatsernas eviga tvekamper. Födelse och död, värme och kyla, dag och natt, och så vidare, var uttryck för de bakomliggande, livsalstrande och cykliska krafterna som vid sina huvudakliga ”dagjämningar” var livsgivande.
De hellenska atomisterna, liksom flera andra efterkommande hellenska tänkare, delade upp naturens krafter dels i de fyra elementen, men även i två ytterligare och särskilda krafter som påverkade elementen och de minsta beståndsdelarna i sig själva. Dessa två motsatskrafter kallades Philia och Neikos. Philia motsvarade den ursprungliga enhet som atomerna hade vid kosmos gryning, den ursprungliga sfären, medan Neikos motsvarade de krafter som tvingade fram separation och rörelse mellan atomerna. Utan närvaron av Neikos hade någon skapelse inte varit möjlig, och utan närvaron av Philia hade det som senare skapades på kort tid fallit samman i upplösning, utan ordning, struktur och kontinuitet. Begreppet Philia knöts till gudinnan Afrodite och motsvarade kärlek, sammanhållning, attraktion, kontinuitet och det kvinnliga elementet. Neikos motsvarade förändring, splittring, separation, samt det krigiska, manliga elementet.
Dessa tvenne krafter som stod i en ständig och inbördes tvekamp (eller kärleksakt) gav upphov till cykler kring natt och dag, månens faser av växande och tilltagande, samt solens födelse och avtynande under året samt dess progression genom stjärnbilderna, vilket främst knöts till respektive dagjämningspunkt. När eldens elementet översteg den kosmiska ordningen under högsommaren och värmen blev för intensiv, tvingades denna tillbaka av kylans och isens element som sedan i sin tur växte fram till sin kyliga höjdpunkt vid vintersolståndet, för att själv förbryta sig mot den högre ordningens jämvikt och sedermera tvingas undan av den nya cykelns framalstrade livskraft. Värmen och kylan, liksom ljuset och mörkret, var således bundna av den kosmiska ordningen att aldrig överskrida sina högsta mått, inom vilket det dagliga livet var tryggt. Utanför de naturligt ordnade proportionerna hotade civilisationens upplösning.
Bland oss nordbor och germaner existerade antagligen inte begreppen Neikos och Philia uttryckligen, men de fanns troligtvis representerade i begrepp som rörde cyklerna mellan livsalstring och livssöndring, inom de symboler och gudar som var knutna till födelse och död, kärlek och krig, livsalstrande och livssöndrande o.s.v. Philia var den process inom vilka elementen förenade sig till en ny cykel, en ny skapelse, en varelse, en ny organism, vilket krävde att de involverade elementen var harmoniskt synkronicerade, medan Neikos var den process som ledde till elementens söndring samt cyklernas och organismernas förfall. Så länge kontinuiteten och förändringen stod i harmoni, kunde livet föra sin livsbana och sin livstråd vidare, men när förändringens krafter slutgiltigt separerade kroppens atomer, var livet tvunget att inträda i en ny livscykel och själen, som ibland ansågs bestå av eldens element, återförenade sig med eldens källa, d.v.s. steg uppåt mot himlen mot eldens ursprung (solen), på motsvarande sätt som det låg i rötternas natur att söka sig nedåt mot sin egen källa, (Gaia/jordmodern).
december 22nd, 2009 at 21:48
Jag måste bara fråga vad Eckehart har med germanskt arv att göra? Hur får han ihop det?
december 23rd, 2009 at 4:18
Som vanligt mycket intressant läsning.
december 23rd, 2009 at 7:30
Stort tack för tipset Oskorei, känns som en bok man borde inhandla på en gång. En lämplig julklapp till mig själv tror jag.
Rimfaxe: intressanta aspekter du nämner, har du något tips var man kan läsa mer om det du tar upp?
december 23rd, 2009 at 11:10
Takk til Oskorei for en glimrende anmeldelse. Og takk til Rimfaxe for en berikende utredning av dualisme, – et emne som opptar meg méd. Edred Flowers er en stor ressurs og det er spesielt å se ham omtalt i utpreget akademiske artikler innen runologi såvel som i den alternative bevegelsen.
Jeg har også lest følgende omtale av Flowers’ ”The Northern Dawn” med stor interesse, men tviler på at den ligger under enebærbusken i år:
http://www.kultorg.com/index.php?mact=News,cntnt01,detail,0&cntnt01articleid=194&cntnt01origid=71&cntnt01detailtemplate=artikler.tpl&cntnt01returnid=56
Gledelig jul!
december 23rd, 2009 at 13:49
Rimfaxe: Stort tack för kommentaren, mycket intressant. Du borde definitivt göra ett inlägg på temat.
excelsis: Han menar att Eckeharts inställning till det andliga överensstämmer på flera vis med den germanska, alltså inte att han bokstavligen använder samma ord.
Ketill: Tack för tipset. God jul!
december 23rd, 2009 at 14:10
Söker ni på antingen ”occulture” eller ”dark occulture” på Google books kan ni ta del av hur lite av den moderna forskningen kring ämnen som nyandlighet, ockultism och satanism är beskaffad. Detta i Christopher Partridge’s två volymer av boken ”Re-enchantment of the west” (2004, respektive 2005). Kortfattat handlar det om att se hela fenomenet som en smältdegel mellan populärkultur, new age, ockultism etc.
Detta kan ställas jämte Jesper Aagaard Petersens teori i antologin ”New controversal religions” (2005), som vill skilja mellan satanistiska inslag i populärkultur och riktig satanism. I Petersens nya bok ”Contemporary religious satanism” (2009) har han delvis sett sig överbevisad av Partridge i detta avseende. Även dessa finns på Google books och båda tar upp just Temple of Set för den som är intresserad av Flowers.
Ps. Dumezils trefunktionslära är nästan bannlyst i den moderna religionsvetenskapen=) Den enda som använt sig av den på senare är Britt-Mari Näsström i boken ”Fornskandinavisk religion: en grundbok” (2001, 2006) och hon har fått ta emot mycket skit, trots att det snarast liknar en gymnasiebok som ändå ingen forskare citerar.
december 25th, 2009 at 17:19
Steve: Stort tack för tipsen, särskilt Petersens jämförelser mellan medeltida demonologi och nutida ufologi var intressanta.
Jag har dålig koll på trender i den nya religionsvetenskapen så det är givande och välkommet med inblickar. Vad har en publikation som Journal of Indo-European Studies för ställning internt?
december 26th, 2009 at 16:02
Kan inte svara på din fråga i nuläget men det kan jag nog göra längra fram=) Jag ska läsa åtminstone Religionshistoria D så jag lär kunna bjuda på del inblickar inom ramarna för det ämnet om inte annat. Teologiska institutionen i Uppsala består av elva ämnen (Sthlms universitet har pressat in allt under ”religionshistoria”) plus en massa småämnen inom dessa (ekumenik, eukaristik osv inom kyrko- och missionshistoria) så det är snarast omöjligt att hålla koll på religionsvetenskap i något som ens liknar ett helhetsperspektiv. Karakteriserande är dock att man tar in väldigt många metoder utifrån – antropologi, psykologi, filologi, filosofi, historia, lingvistik etc. Det, liksom en uppfattning om hur gamla hjältar som Frazer och Eliade står sig i dag, får man en bra överblick om i boken ”Eight theories of religion”.
Ett sätt få boktips är att kolla olika kursers litteraturlistor, helst de på avancerad nivå. Mattias Gardells kurser, som ofta rör sig inom politikens fält, är synnerligen intressanta liksom böckerna som ingår i dessa. Väntar med spänning på utpräglade diskursanalyser från Oskorei=)
http://www.uu.se/node701?kpid=19436&lasar=09%2F10&typ=1
december 26th, 2009 at 16:23
Håller på och läser den boken just nu.
december 27th, 2009 at 3:56
”Steve”: ”Religion, kolonialism och postkolonialism 7,5hp” låter sannerligen spännande. Eller inte. Tycker du inte det är påfrestande att tvingas läsa sådana propagandakurser? Eller du kanske är PK så att du inte har problem med det? ”Eight theories of religion” är för övrigt en vidrig bok, den framställer freud och marxs åsikter om religion som likvärdigt med Eliades. Det är ungefär som att man frågar en grovarbetare vad han har för teorier inom partikelfysik för att ”allas åsikter är lika mycket värda”. Går inte ens att ta på allvar. Det är pinsamt att våra universitet är så degenererade.
december 28th, 2009 at 1:11
Ing: Jag går inte ut och försvarar universiteten ur nåt slags helhetsperspektiv men att de skulle vara ”så degenerade” är inget annat än puerilt trams. Det gäller även religionsvetenskapen, är jag ganska förvissad om. Freud och Marx ”likställs” inte med Eliade, utan de problematiseras och analyseras – man finner styrkor och svagheter med alla synsätt, metoder och teorier: även Eliade, liksom nutidens forskare, utsätts för kritik. Det är så det liksom går till. Eliades teorier håller helt enkelt inte särskilt väl inom ramarna för vetenskap; att han i övrigt är mer kvalificerad än ovanstående inom aktuellt område kan vi dock vara ense om. Att Marx och Freud tas upp beror ju i första hand på att deras synsätt har påverkat väldigt många människor – trots att de inte är religionsvetare. För övrigt finns det ju en gren inom religionsvetenskapen som heter just religionspsykologi, och du skall veta att även gamla hjältar som Eliade sneglade åt andra håll än religionsvetenskap, som för övrigt snarast är en blandvetenskap som för in en massa olika ämnen och använder sig av andras metoder.
”‘Religion, kolonialism och postkolonialism 7,5hp’ låter sannerligen spännande. Eller inte. Tycker du inte det är påfrestande att tvingas läsa sådana propagandakurser? Eller du kanske är PK så att du inte har problem med det?” Har inte läst den kursen så det kan jag inte svara på – än. Har du? Hur kan du annars uttala dig om den? Nej jag är inte pk, om jag nu ens ska behöva tala om det för dig, men jag brukar inte tycka att det är påfrestande att läsa intressanta kurser, vilket jag är övertygad om att denna är. Du vet – man måste inte hålla med om allt man läser, och det går alldeles utmärkt att säga emot pk-människor, inklusive Gardell och andra ”så degenererade” moderna forskare som inte kan någonting öht.