RIP Oriana Fallaci
september 16th, 2006
Femtonde september 2006 lämnade den italienska författarinnan Oriana Fallaci jordelivet. Oriana hade ett långt och händelserikt liv. Från att ha tagit del i det antifascistiska motståndet under fascismen, kom hon att bli journalist och intervjua flera av den här världens mäktigaste. Mot slutet av sitt liv kom hon dock att göra något som är oförlåtligt i den radikala miljö hon en gång hyllats av. Som radikal får man vara både för och emot vänstertrafik, man får vara både för och emot pedofili (det förstnämnda kan rentav ge lite extra ”kontroversiella” creds om man spelar sina kort rätt), man får vara för och emot fildelning, man får ha både kostym och trasor. Men man får inte kritisera massinvandringen. Och detta kunde Fallaci inte låta bli när hon började se vart det barkade hän.
Fallaci var nämligen en av de människor som haft oturen att födas med för mycket intellektuell heder och för mycket stake (om uttrycket nu kan användas om en kvinna). I en tid fylld av det Nietzsche kallade ”the last men”, fega ynkryggar som kan anpassa sig till vad som helst om det är för jobbigt eller farligt att protestera, så drivs sådana som Fallaci fortfarande av sin inre glöd och övertygelse att ta ställning för det som är rätt. Till skillnad från sådana förkrympta små ”last men”, så var Oriana vad våra förfäder kallade ”great-souled”. Detta innebar ett hon kom att ta ställning mot den massinvandring som hotar att förvandla Europa till Eurabia, en arabisk-muslimsk koloni. Man kan ha synpunkter på hennes analys, men det krävs både mod och övertygelse för att våga framföra den. Fallaci kom också att utsättas både för hot och åtal för sina åsikter.
I vilken utsträckning man blir en paria av att ens antyda det som Fallaci sade öppet, antyds av Expressens korta notis om hennes död, där vi får veta att den avlidna kvinnan under sina sista år förde en ”hätsk” kampanj mot islam. Detta från en tidning som inte skulle våga kalla någon icke-kristen för hätsk.
Fallacis samtidsanalys sammanfattas ganska väl av följande rader:
”Europe is no longer Europe, it is ‘Eurabia,’ a colony of Islam, where the Islamic invasion does not proceed only in a physical sense, but also in a mental and cultural sense. Servility to the invaders has poisoned democracy, with obvious consequences for the freedom of thought, and for the concept itself of liberty.”
Mer Fallaci står att läsa här:
Prophet of Decline, en intervju
Wikipedia, med flera länkar och texter längst ner
september 16th, 2006 at 12:38
Bra skrivet…om en modig kvinna. Lite märkligt att Oriana Fallaci
död sammanföll med Påvens ”mobilisering” mot islam. Bra att du
visar hur medlöparna i 08-media skriver om henne.
september 16th, 2006 at 19:14
Läste just intervjun. Kvinnor, ja människor, av sånt virke görs inte längre. Requiescat in pace. Eller kanske ännu bättre, må hon komma tillbaka och spöka för dårarna.
september 16th, 2006 at 21:54
Kvinnan var ju stenhård. Var hon inte partisan som fjorton-åring? Det är hårt.
september 17th, 2006 at 2:42
Jo, Fallaci var på sitt vis modig, men hun førte en kamp ikke på det tradisjonelle europas presmisser eller Ur-Europa, men på det nye, sekulariserte Vestens premisser. I Norge har vi en lignende kvinne, Hege Storhaug, journalist fra venstresiden som har gjort seg bemerket med at hun har angrepet masseinnvandringen til Europa ut fra et feministisk venstreperspektiv. Hun har sympatisert med Fallaci og er leder for Human rights Service ( http://www.rights.no/). Til tross for at de har intellektuelt mot i den forstand at de angripes av sine egne politiske trosfeller, står de grunnleggende for et diametralt motsatt standpunkt av hva undertegnede har, og i motsetning til ethvert tradisjonalistisk perspektiv. betegneende nok er Stothaug store prosjekt å få muslimske kvinner aasimi.lert, vds. at de skal anamme såkalt ”demokratiske verdier” og ”universelle menneskerettighter” som er ideologisk definert ut fra en løs sammensetning av liberalistisk og marxistisk tankegods.
Ut fra sitt perspektiv beskrev eksempelvis Fallaci Libyas Khadaffi som psykopat og Arafat som en fet homoseksuell. Hva man enn måtte mene om disse menn så vitner ikke hennes beskrivelse om edruelighet eller storhet, men en hatsk natur. For meg sier det med all tydelighet, at hun ikke har”stake”, men tydligvis har en stor grad av fanatikeren i seg, som en del ideologsik drevne kvinner utmerker seg med. Som Storhaug tilhørte Fallaci en innvandrerliberal falang inntil de etterhvert innså den manglende logikk ut fra sitt ideologiske ståsted i å importere patrialkalske De forsvarer den liberal-marxistsike orden av idag, ikke Europa av igår eller imorgen.Fallacis omfavnelse av USA etter 11.september ble så opplagt og karikert, at man følte en flau smak i munnen av det hele.
Hun er det perfekte ikon for de som ikke ønsker å ha mer enn en tanke i hodet samtidig, og som faktisk tror at det var Islam som trengte seg inn i Europa i forrige århundre, og ikke det venstre-liberale parlamentariske system som svek Europa og sin stilling i verden ellers. Vesten trengte seg opprinnelig inn i deres områder ut fra sitt koloniale, kristen-humanistiske og senere kapitalistiske prosjekt. Makteliten da som nå tok ikke noe ansvar for egen befolkning utover sin temporære maktutøvelse, men fordret samtidig at man i Europa skulle ta et kollektivt ansvar for deres klasses historiske maktufoldelse utenfor Europa.
Spesielt interessant er det faktum at Fallaci hele sitt liv bekjempet de politiske krefter som ville ha demmet opp for Europas oppløsning og til det siste brukte floskelen fascistisk på alt det hun ikke likte.I intervjuet regerer hun med sinne og melodrama på spørsmålet om hva hennes løsning på Europas problemer skulle være. Selvsagt har hun ikke noen løsning, like lite som de my-konservative i USA har noen løsning. Deres retorikk om Vestlige og Europeiske verdier strander når man innser at deres Europa ikke går lengre tilbake enn 1789.
Må hun endelig hvile.
september 17th, 2006 at 8:56
Mente selvsagt ny-konservative (neo-cons)….:(
september 17th, 2006 at 13:27
Ja, du har helt rätt, Autonom. Hon verkade vara en tuff brud, men det är hennes generations antietniska, ”antifascistiska” vänster som är själva grunden till det europeiska självhat hon klagade så bittert över på slutet. ”Islam” blir syndabock och halmdocka för det hon själv ställt till med.