Oskorei

Att följa medias nyheter medför ofta att man känner sig omyndigförklarad, för varje läsvärd artikel tvingas man genomlida tio artiklar om nakenchocker och pseudokändisar. Dagens inlägg kommer därför att samla några av de mer intressanta artiklarna och händelserna.

Adoptionsfrågan

Femtio år av internationella adoptioner till Sverige visar att biologiska rötter är viktiga för de adopterade då många gör återresor samt söker efter sin biologiska familj. Att då skilja barn och föräldrar åt i en situation där det kan ta månader innan det är fastställt om barnen verkligen är föräldralösa försätter barnen i en rättslös situation och föder barnhandel.
- Hanna Sofia Jung Johansson

I efterdyningarna av jordskalvet på Haiti, och de bilder media förmedlat, har ett starkt intresse för adoptioner från landet väckts. Det kan då vara av värde att notera den debattartikel Hanna Sofia Jung Johansson, forskare i sociologi och själv adopterad från Sydkorea, skrivit i ämnet, betitlad Adoption inte det bästa för Haitis barn. Jung Johansson berör det psykologiska behovet av snabba lösningar, där man hellre snabbt förflyttar barn till ett annat land än hjälper dem och deras föräldrar på hemmaplan. Hon noterar också att bakom adoptionshysterin finns rasistiska attityder där västerlänningar anses vara bättre föräldrar än de biologiska släktingarna. Även om hon använder ett annat språk ligger många av hennes slutsatser alltså nära ett identitärt perspektiv på adoption, där man värnar om de haitiska barnens rätt till en identitet i en värld där adopterade barn inte sällan framstår som en vara på en marknad, styrd av estetiska och andra preferenser.

I sammanhanget kan också påminnas om Tobias Hübinette, även han adopterad från Sydkorea och med ett förflutet både i Antifascistisk Aktion och Expo, och hans klassiska artikel Vithetens gula feber, där han till sverigedemokraters och andra reaktiva och lättkränkta gruppers öppna raseri beskrev män som importerar kvinnor från Asien som pedofiler och som gynnade av koloniala maktrelationer. Både Jung Johansson och Hübinette har alltså till följd av sina livserfarenheter utvecklat delvis originella och konstruktiva perspektiv på annars känsliga frågor, särskilt Hübinettes text är dessutom rolig läsning.

Feministisk rigor mortis
Jag har dessutom sett och hört Polischefen kommunicera med feministiska kvinnor; han har uppvisat samma smicker-slemmighet som var vanlig på 1970-talet då politiskt korrekta män ändrade sexstrategi gentemot radikala kvinnor.
- Eva Lundgren

Av intresse har också varit den svenska feminismens försök att dra nytta av några tragiska händelser. Dels har feministiska sociologiprofessorn Eva Lundgren tagit turerna kring den föredetta polischefen och feministen Göran Lindberg som förevändning för en debattartikel betitlad När ska vi erkänna att polischefen bara är som andra män. På ett plan kan man förstå Lundberg. Hon har länge hävdat att det finns sällskap av mäktiga män som under rituella former skändar unga flickor, något hon fått utstå en hel del spott och spe för. Många av uppgifterna som florerar kring Lindberg tycks bekräfta dessa teorier, och man kan då förstå att Lundgren vill utbrista i ett ”vad var det jag sa?” Underhållande är också Lundgrens elaka beskrivning av feministiska mäns egentliga drivkrafter.

I övrigt är hennes artikel dock märklig, och man frågar sig vad det är hon egentligen vill förmedla, hur hennes världsbild är utformad. En välvillig tolkning kan vara att hon vill belysa att våldet mot kvinnor är en strukturell fråga, och att det är felaktigt att enbart betona psykologiska aspekter (”just han är sjuk i huvudet”). Men om så är fallet är Lundgren mycket dålig på att kommunicera det, och som läsare får man intrycket att hon utnyttjar en tragedi för att driva linjen att ”män är djur”. Hon skriver att ”avvikelseförklaringar och bagatelliseringar” är ett problem, men ägnar sig själv åt en långtgående generalisering som inte ens vore laglig enligt hetslagstiftningen om hon dragit lika långtgående slutsatser utifrån enstaka händelser om exempelvis judar eller syrianer. Pudelns kärna i Lundgrens världsåskådning är alltså män, och hon påstår att ”andra män” är precis som den föredetta polischefen. Om man tillhört en lättkränkt gruppp hade man kunnat ta illa vid sig, något väldigt många tycks ha gjort.

Generaliserande påståenden om män ligger dock inte längre i tiden, och reaktionerna på Lundgrens artikel har därför varit övervägande negativa. Som läsare får man intrycket att hon främst upprepar en jargong man hört till leda sedan decennier, medan däremot en Henrik Johansson levererat en både principiellt och journalistiskt viktig analys av turerna kring Lindberg med texten Sekretess, censur och motsägelsefulla dementier i våldtäktshärvan kring förra polischefen. Johansson gör en maktanalys, Lundgren en könsanalys, och det är uppenbart vilken av dem som är mest fruktbar i det konkreta fallet.

Dolt kvinnoförakt hos maktens män

En liknande artikel står Angela Beausang, ordförande i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, för. Beausangs företrädare gjorde sig känd genom påståendet att ”män är djur”. Beausang försöker i en debattartikel betitlad Dolt kvinnoförakt hos maktens män göra gällande att det finns en problematisk kvinnosyn i landets poliskår. Detta kan mycket väl vara fallet, men som bloggaren Catta noterar är det enbart 48 poliser som åtalats för brott mot kvinnor under en tioårsperiod, av ett totalt antal manliga poliser på drygt 20000. Beausang, och Anna Larsson på borgerliga SvD, har alltså mycket lite på fötterna när de utifrån detta drar några mer generella slutsatser om en yrkeskår och ett helt kön.

Värt att fråga sig är samtidigt om denna feminismens rigor mortis enbart är av godo. Å ena sidan innebär det att en mer extrem antimanlig ideologi trängs tillbaka. Å andra sidan innebär detta utmålande av politisk position efter politisk position som ”extrem” en potentiell konformismens totalitarism (något liknande kan anas i frågan om burkans juridiska status, där en betydande opinion är mycket arg och mycket förvirrad, men där resultatet kan bli ett oroväckande prejudikat där tycke och smak tillåts påverka lagstiftningen). De grupper som i nuläget har lättast att dra fördel av en sådan utveckling är just de som står för ”sunt förnuft” och det för detta självklara förnekandet att det finns något annat än individer. Alltså neokonservativa, sionister och liberaler. Glädjebägaren har alltså en besk eftersmak, och framöver kan det vara aktuellt att mindre fokusera på lätta måltavlor som en Lundgren och mer på de reella makthavare som i praktiken redan börjat överge hennes projekt.