Hipstern som socialt fenomen
februari 28th, 2013
Enligt Fredrik Lindström är svenskarna världens mest osäkra folk, något som kan antyda varför debatten i kontroversiella frågor ofta blir så försiktig och ensidig. Samtidigt gäller detta främst vissa sociala skikt, olyckligtvis samma sociala segment som dominerar det offentliga livet. Det är också möjligt att det gäller vissa generationer mer än andra.
Ur detta perspektiv kan man betrakta de såkallade hipsters. Det finns flera definitioner, men de flesta är överens om att det främst rör sig om europeiskättade medelklassungdomar i 20- och 30-årsåldern, som i sina konsumtionsmönster värdesätter ”independent thinking, counter-culture, progressive politics, an appreciation of art and indie-rock, creativity, intelligence, and witty banter”. De lyssnar på musiker som M.I.A., Vampire Weekend och Bright Eyes, samtidigt som intresset finns för det icke-europeiska. Återkommande är också ett fokus på barndomen, nostalgi för äldre konsumtionsmönster, och långt gången ironi. Denna ironi kan kopplas till den utbredda osäkerheten, att överhuvudtaget ha en åsikt framstår idag ofta som föråldrat och som något som tangerar det extrema. Motpolbloggaren wodinaz har angående ironin citerat Slavoj Zizek:
The system [syftar på "late capitalism"] itself has at its inherent condition of functioning that its own ideology must not be taken seriously, in other words, cynicism is today’s prevailing mode of ideology, which means that it is the positive condition of the functioning of the system that its own ideology must, by its own subjects, not be taken seriously and an ideal subject today is the one who has ironic distance towards the system et cetera, et cetera. And, the reverse of this is that: The only way, I would even say, to be really subversive is not to develop critical potential, ironic distance, but precisely to take the system more seriously than it takes itself.
Ironin är alltså i grunden ett problem, och står i vägen för politiskt handlande.
Man kan uppskatta hipsterns sökan efter det autentiska, men man måste förakta den feghet som yttrar sig i en motvilja mot det kontroversiella. Estetiken är livlös, och Mande noterar att hipsterns könsideal är androgynt. Samtidigt är detta en sanning med modifikationer, men hipsterns maskulina uttryck äger rum genom flera nivåer av sublimering. Så kan man sannolikt förstå hipsterns skägg, liksom hans periodiska ironiska intresse för white trashkultur, Chuck Norrisskämt och andra uttryck för 80-talsmanlighet.
…they reduce the particularity of anything you might be curious about or invested in into the same dreary common denominator of how ‘cool’ it is perceived to be
- Rob Horning
Hipstern lever den post-kristna och post-marxistiska paradoxen, samtidigt priviligierad och motståndare till privilegier. Detta skapar en inre osäkerhet och skuld, som inte kan sägas ha förändrats särskilt mycket sedan 1960-talets beatgeneration. Ur detta perspektiv kan man förstå ett fenomen som hyllade Vampire Weekend, med sin ”innovativa” flirt med afrikansk musik.
För att hipstern ska finna en väg ur den återvändsgränd det rör sig om, måste han eller hon dels göra upp med det androgyna och anti-vitala idealet, dels inse att verklig autenticitet finns för européer i Europa. Steg på vägen mot denna insikt kan vara när den elitistiska ådra och fokus på estetik som trots allt också ingår i fenomenet får hipstern att intressera sig för exempelvis Yukio Mishima, Ernst Jünger eller de Lampedusa (det höga antalet hipsters på Eugene Edwardskonserter är exempelvis samtidigt lovande och störande). Det ironiska kan också locka till intresse för sådant som europeiskättad arbetarklasskultur och metal, där ett genuint intresse alltid hotar att göra ironin till medel snarare än mål. Samtidigt måste man konstatera att hipsterintresset för white trash-kultur under 1990-talet inte ledde till något bestående.
Man kan alltså identifiera en inbyggd motsättning i hipsterfenomenet. Å ena sidan egalitär konformism, själlöshet och androgyni, å andra sidan tendenser till implicit elitism, fokus på det estetiska och sökande efter det autentiska. Detta gör att den enskilde hipstern lika gärna kan bli en jüngersk elitist som en genomsnittlig medlem av de tjattrande klasserna. Det ovanligt intensiva hat just hipstern möter från övriga samhället antyder förövrigt hur klasskampen idag tagit sig nya uttryck. Den såkallade nya klassen dominerar andra sociala skikt i lika hög grad genom kulturellt kapital och poster i stat och media som genom ägande av kapital, och hipstern är intimt knuten till den nya klassen. Det hat som möter hipstern beror också på att han är den kanske tydligaste representanten för ett konsumtionssamhälle som kannibaliserar det autentiska och förvandlar det till varor och fetischer.
Relaterat
Kristofer Andersson – Hata inte hipstern
Hipstern – en ironisk rebell utan agenda
Hip to be square – högerströmningar i indiesfären
februari 28th, 2013 at 22:16
Den långt gångna ironin får ses som en försvarsmekanism. Genom att inte ta någonting på särskilt mycket allvar har man alltid ryggen fri. På så sätt behöver man heller aldrig ta ställning för någon sida.
Jag tror det hela är väldigt symptomatiskt för vår tid. Folk vågar inte längre tro eller kämpa för olika ideal, då de egentligen är övertygade om att allting redan gått åt helvete.
Om det sedan vore att så inte är fallet, så har man fortfarande ryggen fri från alla håll, då man aldrig genuint engagerade sig för något. På sin höjd kan man tala om ett intellektuellt men ytlig intresse för någon ideologi. Något som dessutom lätt skulle kunna skojas bort och urskuldas medelst ironins avväpnande effekt om idealen skulle uppfattas som problematiska och politiskt inkorrekta.
Även om jag tillhör den ”ironiska generationen” och därmed delar mycket av dess sociala jargong, så hatar jag den cynism det skapar. Genuin ärlighet decimeras i rasande takt och intima relationer människor emellan försvåras då ingen vet vad tusan det är som gäller. Allt är ju ändå bara ett ”skämt”.
februari 28th, 2013 at 22:35
”Ty vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?”
februari 28th, 2013 at 23:11
Det låter som du beskriver Andres Lokko.
mars 1st, 2013 at 5:29
http://www.youtube.com/watch?v=L8XQZYIiNgo
mars 1st, 2013 at 12:08
Jag har märkt en sak bland konservativa unga vuxna: Det är hur pass ytligt de egentligen motsätter sig den moderna mentaliteten. Kom in på en diskussion om underhållningsmedia eller se dem på en fest, och du ser dem som ironiska, töntiga post-modernister som exhalterat men distanserat ger tummen upp/ner till ingående och utgående trender. Samma sak med folk som ”värdesätter klassiska normer och etikett”, de håller sig till vissa enstaka ytliga drag de plockat upp från självhjälpsböcker och internetguider men saknar det mer underliggande fundamentet bakom dessa normer: Återhållsamhet och strikt men respekterande ordning. Därför beter de sig som töntiga, exhalterade, ”neggande” post-modernister och som babianer på fester, samtidigt som de beklagar sig över att folk inte bär kostym lika ofta som förr. Konservativa ideal är inte genuint inetgrerade i folk utan har i sig själv blivit ännu en ytlig, flyktig, post-modernistisk subkultur som man kan fritt kan ta fram på kommentatorfält. Den hord av unga som kommer framföra mer eller mindre rättfärdigad kritik mot hipsterkulturen, kommer alla snart årergå till att ge tummen upp/ner till varierande populärkultur i humor-orienterade konvsersationer (Oskorei med med tanke på hans kunskap om ironisk internetkultur). Oavsett ideologi är det helt enkelt så unga vuxna diskuterar numera. P.g.a. internets ”fria kulturutbud” så går diskussionerna mycket kring varierande populärkultur, och p.g.a av att humor helt enkelt är underhållande kommer folk använda sina tillgängliga kompetenser i det för att styra konvserastioner åt det hållet. Hipstern är bara ett extremfall i den moderna konvsersationsstilen, men hos unga innehåller hat mot vissa hipsteraspekter oundvikligt (irriterande outtalat) hyckleri och självhat.
mars 1st, 2013 at 14:32
Ja hela Killinggänget för den delen. Deras stil är ju ohöljt ironisk och eftersom den är det har deras drift med trender också alltid varit just ”trendförslavad”. Aldrig har väl komik åldrats så dåligt. Fredrik Lindström som nämnts här undvek ju skickligt att hamna i den fällan, förmodligen genom sitt akademiska kunnande och intresse.