Oskorei

Idag är det Mors Dag. Vissa firar detta med blommor och choklad, men de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei uttrycker sig istället genom blogginlägg. Dagens inlägg blir därför en recension av Kvinnan i Nordens forntid, av Hanna Rydh.

Rydh följer i boken kvinnans villkor genom den nordiska historien, med början i stenåldern och till vikingatidens slut. Den blir därför intressant att läsa ihop med exempelvis de stycken i Kritikkulturen där professor MacDonald går in på hur de nordeuropeiska folkens unika evolutionära förutsättningar lett till både monogami och romantisk kärlek, och hur detta i sin tur lett till ovanligt goda förhållanden för de nordeuropeiska kvinnorna. Också den Nya Högern har med stolthet framhävt att de nordeuropeiska folken tillhör det fåtal folk som aldrig förslavat sina kvinnor, samtidigt som detta inte leder till någon sorts extremfeminism. Men mer om Rydhs studie i relation till den Nya Högerns differentiella feminism nedan.

Boken har några år på nacken, vilket märks i det ålderdomliga språket, men man vänjer sig ganska snabbt vid det och när man väl kommit förbi det så är den en liten skattkammare. Inte minst genom den mängd av illustrationer som fyller snart sagt varje sida, och som ger en visuell och levande inblick i forna tider. Till större delen är det arkeologiska fynd som utgör illustrationerna.

Vi får exempel på stenålderns rika keramik, som visar sig vara betydligt mer konstnärlig än man ofta föreställer sig. Man har även funnit skedar, fisknät, smycken, benkammar med mera, som visar att våra förfäder knappast var de primitiva halvapor man gärna vill få oss att tro.

Rydh kan inte dra några långtgående slutsatser om kvinnans ställning under stenåldern, eftersom vi inte har några skriftliga källor. Däremot visar gravfynden att de behandlats lika väl efter döden som männen.

Från bronsåldern har vi fler spår, och Rydh drar av dessa slutsatsen att Norden under denna tid haft många förbindelser med den kretensiska kulturen, både vad gäller handel och kultur. Även under denna tid har kvinnor begravts på ett sätt som visar på respekt, och man har funnit märkliga kvinnofigurer som påminner om sydliga fruktbarhetsgudinnor.

Vad gäller järnåldern beskriver Tacitus hur de germanska folkens kvinnor levde. Hon beskrivs som frisk och pliktuppfyllande i jämförelse med romarinnan, och äktenskapet hölls högt bland dem. De var även under denna tid monogama, med några få undantag. Rydh bedömer att Tacitus’ beskrivning av kvinnans fria ställning bland de nordliga folken har sanning i sig.

Hon tar också upp de nordiska kvinnornas omsjungna mod. När cimbrer och teutoner lämnade sina hem följde kvinnorna med dem, och kämpade också tappert vid deras sida. Hon nämner den germanske frihetskämpen Armins hustru Thusnelda som delade makens kamp i Teutoburgerskogen, och hur kvinnor kunde verka som sjukvårdare (ett inte helt riskfritt värv).

Hon citerar vidare Tacitus: ”Germanerna tro till och med, att hos kvinnan innebor någon slags helighet och siarförmåga, och varken försmå de att inhämta hennes råd eller ringakta de hennes svar.” Hon nämner här den brukteriska sierskan Veleda, som hade ett reellt politiskt inflytande.

Även från folkvandringstiden hittar vi rika kvinnogravar.

Vikingatiden innehåller däremot vitt motsatta bruk vad gäller kvinnans ställning. Å ena sidan äger vi rika exempel på kvinnor som styrde sina hushåll och framträtt som konstmecenater. Å andra sidan det osympatiska bruket att ge bort sin hustru som gåva, och det österifrån komna bruket med månggifte. I öst finner vi också bruket att ta med sig en tjänstekvinna i graven.

I praktiken har dock kvinnorna ofta varit mäktiga under männens långa utlandsresor, och Rydh nämner flera exempel på framstående kvinnor. Vi hittar kvinnliga runristare, konstmecenater, landnamskvinnor, drottning Åsa, rentav kvinnliga vikingar och sköldmör. Rydh nämner en kvinnlig viking vars minne bevarats genom en irisk dikt från 1300-talet. ”En stor flotta där kom under den röda kvinnan, hon var värre än någon här, som kom över det vida hav.” Existensen av kvinnliga krigare, så kallade sköldmör, bekräftas också av Magnar Enoksen i Vikingarnas stridskonst.

Rydh nämner också de många kvinnliga gudar som fanns, både asynjor, valkyrior och nornor, och att det fanns flera prästinnor och kvinnliga godar. Hon avslutar sin studie med att konstatera att med medeltiden bryter ett orientaliskt synsätt på kvinnan in över Norden, vilket inte var till godo för kvinnans ställning.

De nordiska folken och den differentiella feminismen
Om man försöker att studera de nordiska kvinnornas skiftande historia utifrån den Nya Högerns perspektiv, som kan kallas differentiellt feministiskt (vilket väl närmast motsvarar det svenska begreppet särartsfeminism), så upptäcker man ganska snabbt ett antal saker. För det första att det funnits manliga och kvinnliga roller och områden, och att inget av dessa setts som underlägset. Särskilt i religionen märker man att det kvinnliga setts med respekt och vördnad, likaväl som det manliga. En modern liberal är fostrad att se manliga sfärer som överlägsna, och kommer därför att värdera politisk makt som högre än omvårdnad eller hushållsarbete. För liberalen kommer därför vikingatidens husmödrar att framstå som ”förtryckta” och/eller ”underlägsna”. Men i praktiken bör man undvika begrepp som ”underlägsen” och ”överlägsen”, och istället se de olika rollerna i ett samhälle och en familj som komplementära.

För det andra har dessa könsroller varit i ständig förändring, bland annat genom influenser österifrån (i vilken mån dessa sedan varit positiva kan diskuteras). Dessa förändringar har däremot aldrig upphävt själva skillnaderna, som bestått likt två magnetiska poler. En förändring i den ena polen har lett till förändringar i den andra, så att skillnaden mellan dem bestått. Utan dessa skillnader skulle för det första samhället inte ha fungerat (vilket vi ser idag när feminismen leder till att uppfostran av de nya generationerna sköts allt sämre av vårt samhälle, och även när mansrollens förfall lett till att våra kvinnor är fritt villebråd för sexuella rovdjur att mer eller mindre riskfritt förgripa sig på), dels skulle det svårligen kunna uppstå någon sexuell laddning (vilket vi också ser idag när vi träffar feminister som både klär sig, ser ut och beter sig som män, något som få människor finner särskilt attraktivt). Det tycks också som om negativa förändringar gradvis kunnat tonas ner och anpassas till det nordiska kynnet.

För det tredje har det alltid funnits möjligheter för exceptionella individer att avvika från könsrollerna. Det övergripande mönstret har till exempel varit att krigskonsten varit en manlig sfär, och de flesta kvinnor har inte varit krigare, men ändå hittar vi flera exempel på kvinnliga vikingar, sköldmöer och liknande. Detsamma gäller inom politikens område, där några kvinnor varit framstående makthavare och även konstmecenater.

Dessa tre insikter kan vara värdefulla att ha med sig när man försöker att bygga ett alternativ till dagens radikalfeminism med våra folks historia och kynne som grund. Ett sunt samhälle behöver manliga och kvinnliga sfärer och roller, men de måste båda ses som värdefulla, och det måste finnas möjligheter att avvika från dem (vilket alltså innebär att man bör arbeta mer med värderingar och kulturen snarare än genom lagstiftning). Det finns heller inget behov av att stirra sig blind på hur könsrollerna såg ut på 1800- eller ens 1950-talet, utan vi får skapa något som passar för vår tid i enlighet med den radikalkonservativa insikten att formen kan förändras medan innehållet består.

Bloggen kommer att återkomma till ämnet, dels genom ett inlägg om professor MacDonalds teorier om monogami som nordeuropeisk evolutionär strategi och dess följder för kvinnans ställning, dels genom ett inlägg om Camille Paglia (som väl på sitt sätt får ses som särartsfeminist).