Porr och facebook
februari 26th, 2013
Att växa upp i det postmoderna samhället skiljer sig på flera sätt från tidigare generationers upplevelser. Bland annat är pornografin betydligt mer tillgänglig och sociala medier uppmuntrar ständigt narcissistiska personlighetsdrag. Filmskaparen Jill Bauer uttrycker något av skillnaden på följande vis i en intervju om dokumentären Sexy baby:
It’s more computer-focused, Facebook-focused. Like, Like, Like — 20 Likes, 30 Likes, 40 Likes, wow, I’m a superstar — versus I’m just going to pass you a note in class and admire you.
Dokumentären är inte häpnadsväckande men fångar mycket av den pågående förändringen av samhälle och kultur i synen på sådant som utseende, dejting och relationer. Den gör detta genom att följa tre amerikanskor, 12, 22 respektive 32 år, och hur de hanterar omgivningens förväntningar och press. Denna press kan i hög grad kopplas till pornofieringen av det amerikanska samhället, gränsen mellan mainstream och en tidigare avgränsad pornografisk sfär har idag i hög grad brutits ner. Den 22-åriga amerikanskan har därför bestämt sig för att operera sitt underliv i en såkallad labiaplastisk operation, för att inte avvika från normen i de porrfilmer som hennes jämnåriga konsumerar. 32-åringen har själv arbetat i porrbranchen och lär nu ut strippdans till andra kvinnor. Hon uttrycker själv förvåning över att vanliga kvinnor vill bli mer som hennes artist-persona, när hennes eget mål är att bli mer ”vanlig” och bilda familj. 12-åringen rör sig flitigt på internet, och har gjort facebook till sitt digitala hem. Gemensamt med de andra är hennes vilja att bli uppskattad, och hur flytande gränsen är mellan dem åskådliggörs när hon börjar lägga upp mer avslöjande bilder av sig själv för att få uppskattning.
Soulja boy off in this hoe
Watch me lean and watch me rock
Superman dat hoe
Then watch me crank dat robocop
- Soulja boy – Crank dat
Dokumentären är tämligen deprimerande, och bidrar till en förståelse av varför många blir feminister utan att nödvändigtvis drivas av ressentiment. Det sociala trycket på unga kvinnor är inte mindre, eller sundare, än det som drabbar män. Inte bara gränserna mellan mainstream och porr tycks ha brutit samman, även gränsen mellan de sociala kategorierna barn och vuxen tycks ha eroderat betänkligt. Detta är en logisk följd av 1968 års anti-hierarkiska sentiment, under 70-talet sågs det också som progressivt att inkludera de mycket unga i den sexuella revolutionen (jämför avslöjandena kring Savile och Geijer för att få en inblick i tidsandan). Detta mötte dock en folklig back-lash och är kanske inte det de forna radikalerna helst minns idag (att RFSL hade sin Pedofila Arbetsgrupp in på 1990-talet är av någon anledning inte lika allmänt känt som att det funnits skinnskallar i det tidiga SD). Istället har vi utvecklat vad som kan beskrivas som en hederskultur där barnets oskuld står i centrum, en hederskultur som får betraktas som positiv. Men som dokumentären visar undergrävs och hotas den de facto av ett antal tendenser.
Dessa är dels den teknologiska utvecklingen, som bland annat gör pornografi mer tillgänglig. Det är även konsumtionssamhället och skådespelssamhället i bredare mening, där var och en har ansvar för sitt eget varumärke. Redan Christopher Lasch talade om det narcissistiska samhället. Samtidigt kan man inte undgå att beröra feminismens historiska misslyckande. I den mån man haft framgångar har det varit framgångar som varit förenliga med den egentliga maktelitens intressen, framgångar man fått snarare än sådana man tagit. Jack Donovan talar ofta om ”feminister och globalister”, vilket fångar sambandet och undviker det vanliga misstaget där man stirrar sig blind på feminister och tillskriver dem illvilja och allmakt de sällan har. Det låg i makthavarnas intressen att även kvinnor blev producenter och konsumenter, för att bara ta ett exempel.
In one of those curious American ironies, it is often the institutions that are the foundation of the political and cultural left that are the least diverse of all, and the motion picture industry is no exception.
- W.F. Price, The Spearhead
Samtidigt tycks den etablerade feminismen ha fastnat mentalt på 1960-talet. Kulturkritiken paralyseras ofta av konflikten mellan den sexuella revolutionens inställning, där alla former av sexualmoral ses som förtryck å ena sidan, och en inställning till utnyttjande av kvinnor som har rötter i protestantismen å den andra. Å ena sidan är kvinnan som dansar till Soulja boys sexistiska texter fri, å andra sidan är hon ett offer. Exemplet Soulja boy för oss osökt in på den etablerade feminismens oförmåga att kritisera sexistiska inslag i afro-amerikansk kultur och i islam. Dessa båda betraktas instinktivt som allierade i en ”regnbågsallians”, vilket gör det besvärligt att analysera dem. Samtidigt är de växande inslag i våra samhällen, och att inte kunna beröra dem dömer en till irrelevans. Det finns feminister som inser detta, men svårigheterna är samtidigt tydliga. Det finns dock vissa beröringspunkter mellan högerradikal och feministisk kulturkritik, både av extrema patriarkat och av konsumtionssamhällets sexism, och det kommer att bli intressant att se om en mer marginaliserad feminism framöver kommer upptäcka dem (herrarna bakom weblog Oskorei läser exempelvis gärna både Faludi och Paglia, men politiskt korrekt inkvisition är snarare vad som dominerar i Sverige).
Dokumentären tar inte upp det, men vårt samhälle är i kölvattnet av den romantiska monogamins underminering på väg mot något helt annat än de tidiga feministerna avsåg när de började utmana det. Istället bevittnar vi framväxten av ett hypergamt samhälle mer likt en apflock, där kvinnorna konkurrerar om ett mindre antal män. Om detta har det skrivits mycket i den såkallade manosfären, ofta med en djupt misogyn underton:
Indeed, a straightforward application of red-pill wisdom shows that young women are simply not capable of making wise sexual choices on their own, and it is utterly unreasonable to expect them to do so. Again as understood by the ancient Greeks, women have a strong anti-civilizational bent. They will, if left on their own, reward the destroyers, rather than the creators, of civilization with their sexual favors, and in the process ruin themselves for better men and destroy their own prospects for a happy life.
- Spanier, The Spearhead
Om man bortser från misogynin, som sannolikt bottnar i bitterhet, är det ändå uppenbart att den monogama familjerelationen är att föredra för flertalet män och kvinnor, liksom för deras barn och samhället i stort. Det är också uppenbart att feminismen skulle må bra av att utveckla en kulturkritik som tar upp den sexism som genomsyrar mycket av populärkulturen, samtidigt som man vågade bemöta extrem sexism oavsett ursprung och förutsättningslöst diskuterade sexualmoralens emancipatoriska värde i ett genomsexualiserat konsumtionssamhälle. Norra Europa har historiskt utmärkts av en relation mellan könen som varit komplementär och jämförelsevis jämställd, det är alltså ingen slump att den moderna feminismen uppstod just här. Dess starka koppling till egalitarianismen och 1968 års idéer har däremot varit mindre positivt.
Relaterat
Carl Hamilton och det infantila samhället”
februari 26th, 2013 at 20:19
Det snackas ganska mycket om feminism, manlighet och förhållanden på Motpol. Bra så, det är viktiga och relevanta frågor. Det genomsexualiserade samhället hade varit ett mindre problem om det genererat rekordstora barnkullar åt Västerlandet, men så sker ju inte. De mängder av barn som ändå föds genom svineriet tar ju efter föräldrarna och fortsätter den degenerativa processen.
Det är kännetecknande för den sant aristokratiske, att han bemödar sig om sitt eftermäle och att föra blodet vidare. Som andra påpekat, så innebär p-piller och andra livsförstörande verktyg att denna traditionella manliga instinkt/hållning görs beroende av kvinnan, som ju inte förstår den.
Finns det då vettiga kvinnor som har en böjning till traditionell familjebildning? Naturligtvis, säkert merparten, även i vårt genomperverterade samhälle. Kvinnor är betydligt mer förutsägbara än män och det är något som män måste utnyttja i det översexualiserade samhället. Ett återinförande av stränga sociala koder, upprätthållen segregering (jämför Näset och Angered i Göteborg) och stort utrymme för sex inom relationen/äktenskapet, så kanske man kan lotsa saken i en mer positiv riktning.
Det moderna samhället erbjuder kvinnan sex, sex, sex. Det traditionalistiska måste erbjuda henne sex (i fasta relationer), och något mer. Som dr.Phil brukar säga: ”People don’t break bad habits; they replace them with new ones.” En återupprättad hushållsmoder, som genom olika incitament uppmuntras i sitt arbete, har helt enkelt inte tid att knulla runt in absurdum. Därför är jag, den vämjeliga ytligheten till trots, väldigt positiv till att Montazami och de andra Hollywoodfruarna fått sånt stort utrymme i svensk media; det tangerar åtminstone vid något som kan likna en positiv inställning till familjeliv, inklusive klar angivna könsroller.
februari 26th, 2013 at 20:22
”Å ena sidan är kvinnan som dansar till Soulja boys sexistiska texter fri, å andra sidan är hon ett offer. Exemplet Soulja boy för oss osökt in på den etablerade feminismens oförmåga att kritisera sexistiska inslag i afro-amerikansk kultur och i islam. Dessa båda betraktas instinktivt som allierade i en ”regnbågsallians”, vilket gör det besvärligt att analysera dem.”
Bra poängterat. Jag har med stort intresse följt hur grupperingar som försöker stävja överfallsvåldtäkter, specifikt i Norge, inte på något sätt kritiserat något som förbinder de män som utsatt oskyldiga norskor för våldtäkt. Det är häonadsväckande men förstår då hur oerhört stark den politiskt korrekta konsensusen är hos de som jobbar mot kvinnovåld och dylikt. Att konkret förklara att ”100% av överefallsvåldtäkterna är det utomeuropeiska män bakom”, hade varit att sparka nedåt och helt otänkligt.
”Om man bortser från misogynin, som sannolikt bottnar i bitterhet,” eller så bottnar den i verkligheten. Tottar man på djurriket så blir honor och hanar i regel brunstiga en gång per år. Deras bakdelar kan svälla, de ändrar färg, de slåss – allt för att attrahera en partner för att föra generna vidare. Besöker man en storstad så kan man tro att den mänskliga rasen har en parningssäsong som inträffar 52 gånger per år, Man sminkar sig och ”klär upp” sig genom att efterlikna kvinnor man ser på Reeperbahn och jag vill inte påstå att det är en bitterhet när man reagerar på den otroligt promiskuösiaideal som införlivas i ungdomars liv väldigt tidigt.
Från att ha hållt sig till 1-2 män på en hel livstid är det numer mer regel än undantag om en kvinna inte träffat 10-15 män innan hon nått 25. Att ”knullarunt” är inte skamligt. Det är en fjäder i hatten.
För övrigt så har Island kommit att förbjuda porr eller, som det är i praktiken, försvåra att komma åt det.
februari 26th, 2013 at 21:33
Feminismens enda vettiga bidrag i Sverige torde vara att de har fått staten, myndigheter m.fl. att diskriminera hotellkedjor som erbjuder TV-kaneler pornografi.
Eftersom myndigheterna tillsammans utgör en stor kund har pornografin raderats från hotellen.
Rörande precis ämnena pornografi, prostitution etc., har feministerna ersatt tomrummet som konservatismen och kristendomen lämnade efter sig.
Alexander Bard ondgjorde sig över detta i någon intervju där han gormade om att ”feministerna är konservativa nuckor!!”
februari 26th, 2013 at 21:59
Lösningen för den postmoderna (i det här fallet får begreppet ses som en direkt konsekvens av det moderna paradigmet) och ”politiskt medvetna” ungdomen ligger i det som bl.a. Bard beskriver som ”divider”. Skådespelssamhället ställt på sin spets innebär just ”party lika a rockstar, fuck like a pornstar” ofta kopplat till en egendefinierad avantgardism och ressentiment mot ”förlorare”.
februari 27th, 2013 at 4:03
‘Bard beskriver som ”divider”. Skådespelssamhället ställt på sin spets innebär just ”party lika a rockstar, fuck like a pornstar” ofta kopplat till en egendefinierad avantgardism och ressentiment mot ”förlorare”.’
Du har just beskrivit mitt liv (avantgardet i fråga består i ett alkoholiserat broderskap av högutbildad, misogyna och vagt högerextrema unga män). Frågan är… vad är alternativet? Jag har varit en litteraturintresserad och traditionalistiskt vriden ensamvarg, och det enda jag egentligen fick ut av det – trots rationaliseringar och förment överlägsenhet – var inte transcendens utan ressentiment.
Jag tror att för de flesta så går det inte att leva i Kali Yuga utan att vilja vara en del av den. Alternativet är att känna sig som just en bitter förlorare. Ett liv i dekadens är det närmsta man kan komma Äventyret i dagens samhälle: jag minns med glädje mina amorösa trianglar, drogpåverkade upptåg och klammer med rättvisan, och jag är säker på att de kommer värma lika väl på ålderns höst. För det är ju så (tyvärr!) att minnet av en naken flicka i månskenet eller en helg i ryskt häkte bevaras längre, klarare och kärare än en aldrig så välskriven artikel av det bistra herrarna Oskorei eller ens en äkta rysk mastodontroman.
Med det sagt: så anser jag (fortfarande) att den moderna världen bör förstöras.
februari 27th, 2013 at 11:17
Normalisering?
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article16305326.ab
februari 27th, 2013 at 12:40
Människor och folket rivs verkligen sönder av det postmoderna samhällets alla destruktiva idéer. Kvar finns ett tomt skal och människor utan någon egentlig identitet.
februari 27th, 2013 at 14:23
Gautthiod,
Skulle vilja uppmana dig och alla andra bojkotta aftonbladet helt, och då även dess nättidning, för om jag förstått rätt så får de även intäkter via den.
februari 27th, 2013 at 19:27
Det är en fullt logisk följd av kritiker- och normupplösningskulturen att precis samma människor som på 60- och 70-talen kämpade för pornografin nu är emot den. De som däremot tror på eviga och sunda värden var emot porren då och är det fortfarande.
februari 27th, 2013 at 23:16
Hallstatt: Nog finns Äventyret kvar men de FLESTA människor idag (och alltid egentligen) är för tomma, menlösa och jävla dåliga för att göra annat än masturbera sina egon. Vill du vara präst så finns det otal kloster utmed hela den euroasiatiska kontinenten, bara att börja traska. Vill du ha krig är det bara att välja vapenslag och favoritspråk.
Jag tror att man här får skilja på det som hör ungdomen till och det som hör mandomen till. Ungdomen går ut på att pröva sig själv och livet, men mandomen handlar om att stå för någonting, och för det finns ingen bättre tid än nu.
februari 28th, 2013 at 1:26
Det är faktiskt en poäng, som dykt upp några gånger i kommentarerna ovan, att både feminism och småborgerlighet av typen ”usch!” bitvis har fyllt en positiv funktion under senare tid i Sverige. Den rent demoniska sexualkult som hängde samman med Pedofila Arbetsgruppen och hela den groteska föreställningen om ”sexuell frigörelse” ned till vaggan som svinen på 70-talet drömde om kvävdes i första hand genom Alexander Bards ”nuckor”, inte genom någon funktionell konservatism.
Samtidigt vore det förstås en fördel om feministgänget fattade två saker:
1) Vill man sätta stopp för groteskt kvinnohat är inte lösningen att bidra till att kastrera de män som genom både arv och miljö redan fattat att kvinnor inte är trasdockor. Betydligt bättre då att arbeta på att utveckla en positiv femininitet (som gärna inkluderar snarare än smädar fortplantingen), i samarbete med män som faktiskt är män. Bara inte karikatyrer av män.
2) Det finns inte jättemånga varianter av ”sexuell frigörelse”. Om folk knullar mer, ger efter mer för sina sexuella impulser, överlag är mer ”sexuella varelser”, så följer både det sexuella våldet och den kommersiella exploateringen av detsamma därav. Det finns inte en massa specialvarianter, där ”puritanism” och ”moralism” producerar särskilda, freudianska avvikelser. Vårt samhälle är översexuellt, perverst och fokuserat på driftsutlevelse på ett sätt som är ”modernt” bara i meningen att andra kontrollmekanismer har begränsat eländet bättre än vad som varit möjligt om samma principlösa kromosombeteende brett ut sig ”back in the day”. Svårare än så är det inte.
Släpper man djävulen ur lådan lever djävulen djävul, helt enkelt. Normer som styr hur kvinnor och män förhåller sig till varandra, i synnerhet sexuellt och vad gäller fortplanting, är inte (i sig) något ”problematiskt”, utan ett smidigt sätt att undvika allt möjligt elände. Om man kan se till att folk internaliserar dem i tid, vill säga.
februari 28th, 2013 at 21:04
En konsekvens av den sexuella frigörelsen som oroar mig är att man har skapat goda jaktmarker för ”sexuella rovdjur”. För hur ska man (som ung, hetro- eller homosexuell) försvara sig mot sexuella förslag som man egentligen vill ge efter för, om man har fått lära sig att grunden för en sund sexuell relation är ”samtycke”? Vad har man att sätta emot om en person som är äldre, respektingivande, erfaren, respekterad inom den egna gruppen etc ifrågasätter ens brist på samtycke? ”Jag vill inte”? Det är så lätt att genom påtryckningar skapa ”samtycke” hos unga osäkra människor – och då har man ryggen fri. Skammen hos den utnyttjade gör sedan sitt för att locket skall läggas på.
Dvs: avskaffar man normerna kring sexualitet (eller vilken samhällelig praxis som helst) smyger sig nya in bakvägen som i sin tur styr hur människor uppfattar sex och sig själva som sexuella subjekt.
mars 2nd, 2013 at 17:27
Oscar: Jag ser också Hollywoodfruarna som ett intressant tecken i tiden, ungefär på samma sätt som det är potentiellt positivt att se intresset för husmanskost på bokrean. Det är tidiga tecken på en framtida kulturrevolution, om än väldigt förvirrat än så länge.
Hallstatt: Många i vår idétradition hade besynnerliga och mer eller mindre dekadenta upptåg för sig i ungdomen (bland annat Evola och Jünger). Förhoppningsvis kan man utveckla en mer människovänlig traditionalism med åldern, där man mer fokuserar på det positiva och på sig själv än på hur illa man tycker om ”de alltför många”, ”demokraterna” eller vad man nu haft för käpphäst.
mars 3rd, 2013 at 19:53
”Inte bara gränserna mellan mainstream och porr tycks ha brutit samman, även gränsen mellan de sociala kategorierna barn och vuxen tycks ha eroderat betänkligt.”
Chefredaktören för Kamratposten bannlyste ju ordet ”barn”. Hur gick det med det egentligen?
http://johanbjornsson.blogspot.se/2006/07/barn-skall-vara-barn-ingenting-annat_22.html