Lästips: Intervju med Dave Foreman
mars 4th, 2013
Att värna om naturen, djuren och vildmarken är inte något som nödvändigtvis hör hemma på vänsterkanten. Tvärtom borde det vara ett naturligt inslag i varje konservatism värd namnet, liksom varje nationalism borde värna om den natur som är en del av olika folks historia och väsen. Miljöaktivisten Dave Foreman har uttryckt denna känsla för kopplingen mellan människa och plats på följande vis:
Our desire to protect wilderness comes from passion, from an emotional identification with wilderness. It’s a sense of expanding the concept of the self to include the landscape around us and identifying with that landscape. This may seem an alien concept on first blush, but for somebody who knows a place, who can sit in the desert, watch it and accept it for what it is, who does not need to experience it on a dirt bike, or for somebody who can go into an old-growth forest and sit underneath a five-hundred-year-old tree and try to pick up some wisdom from it, I don’t think it is alien. We are place. We are connected to everything, and we are open to the world around us.
Enligt Ted Kaczynski dras dock ”vänsterister”, i brist på en bättre term, till radikala rörelser av olika slag, och tenderar att förvandla dem till vänsterrörelser (samtidigt avskaffar de den tolerans som gjorde det möjligt för dem själva att bli medlemmar i rörelserna). Kaczynski skriver:
Because of their need for rebellion and for membership in a movement, leftists or persons of similar psychological type often are unattracted to a rebellious or activist movement whose goals and membership are not initially leftist. The resulting influx of leftish types can easily turn a non-leftist movement into a leftist one, so that leftist goals replace or distort the original goals of the movement.
Detta har drabbat bland annat Amnesty och Röda Korset, det har också drabbat miljörörelsen. Under 1980-talet stod en strid mellan många av de ursprungliga miljövännerna, vilka inte alltid var vänsterister, och de senare tillkomna vänsteristerna. Denna strid gällde bland annat hur man skulle ställa sig till överbefolkning och immigration till resursslukande länder som USA. Vänsteristerna vann den striden, och en politiskt korrekt sensitivitet har sedan dess avgjort hur de flesta större miljörörelser och -partier ser på invandring.
Flera intressanta miljövänner har dock haft en annan inställning i frågan. Paul Watson från Sea Shepherd har exempelvis kritiserat massinvandringen till USA ur ett ekologiskt perspektiv:
I don’t hold right or left political values. I speak from an ecological perspective. Being concerned about population growth in the United States is an ecologically-correct position. There is nothing political about it.
Edward Abbey hade en liknande inställning till massinvandringens effekter för miljön, detsamma gäller Dave Foreman, en av grundarna av Earth First! och mannen som myntade organisationens namn. Foreman har fortsatt kämpa för vildmarken, bland annat genom The Rewilding Institute. Hans perspektiv är djupekologiskt och biocentriskt, han menar alltså att vildmarken och dess invånare har en rätt till existens oberoende av deras nytta för människan.
En intressant intervju med Foreman står att finna på EcoFuture. Han tar där bland annat upp sin världsbild, sin syn på det moderna samhället, det moderna företaget och moderna ”konservativa”. Det grundläggande perspektivet, där vi även är plats, är mycket förenligt med ett identitärt eller lokalpatriotiskt perspektiv. Det biocentriska perspektivet ligger också nära en traditionalism, oavsett om man som Seyyed Nasr ser relationen mellan människa och natur som jämförbar med den mellan man och kvinna (där naturen i den moderna världen snarare betraktas och behandlas som en prostituerad) eller om man ser naturen som guddomlig i sig.
Relaterat
Pentti Linkola – Can Life Survive?
de Benoist och den ekologiska frågan
Edward Abbey – Desert Solitaire
Reaktion – Ständig ekonomisk tillväxt – historiens värsta utopi
Rimfaxe – Skogen som drängstuga
mars 4th, 2013 at 20:59
Jag brukar ställa vänsterns ”miljö” mot högerns ”natur.”
Miljö är någon man har runtomkring sig, något man brukar och förbrukar, en resurs som bara väntar på att bli en produkt.
Natur är något man är den del av. Något man vårdar, värnar och respekterar. Naturen är besjälad.
mars 5th, 2013 at 1:41
Det är en intressant uppdelning, Sigfader, och som i sådant fall gör ord som ”miljörörelse” och ”miljöparti” till ord att kontemplera. Varför är det inte naturrörelser? Varför är det inte naturpartier?
Med vänsterns sedvanliga egalitarism i åtanke, där allting kokas ner och hävdas vara samma sak, kan man poängtera att de inte vanligtvis har perspektivet att naturen är något man är en del av (som i identitet och arv).
Den naturliga följden av tanken skulle ju då bli att olika folk kan vara del av olika natur vilket skulle markera skillnader och skugglägga tanken om att alla folk är samma.
Mindre populärt i de kretsarna. Men då landar vi i en fråga. Vilken är den starkaste drivkraften bakom vänsteristers engagemang i miljön/naturen?
mars 5th, 2013 at 7:20
det här är ett argument jag ofta och med framgång använder mig av i diskussioner, nationalismens naturliga koppling till naturen. Just det faktum att så många vänstermänniskor tillhör eller sympatiserar med miljörörelsen gör dom rätt sårbara för argumentet ”identifierar du dig inte med naturen där du har växt upp”?.
mars 5th, 2013 at 18:23
Jag tror att vänstern helt enkelt bara regerar/kritiserar. De definierar sig snarast som vad de inte är. Nihilism på något sätt, antar jag.
Den ursprungliga miljörörelsen känns mer höger och traditionalistisk till sin natur (hehe). När vänstern körde på sin sedvanliga entrism så var det förmodligen främst som en (sund) reaktion på rovkapitalismens härjningar i naturen. Att vänstern bara är andra sidan av kapaitalets solkiga mynt gör dock att de i grunden har exakt samma inställning till ”miljö” som kapitalet.
Nuförtiden så känns det mest som om de slentrianprotesterar mot västerländska företag, och värnar om sin rödgröna valboskap snarare än någon faktisk känsla för att rädda djur och natur. Vänstern hör hemma i betong-getton och arkitekturvillor, inte i naturen.
Jag tror att det finns stor potential för ett högerradikalt perspektiv här. SPeciellt i Sverige, vi som folk är synnerligen lämpade för natur vs miljö-argumentet och den besjälade naturen ter sig vara en del av vår folksjäl så att säga.
Man får passa sig för att inte falla i Centerns fälla och enbart presentera ett turkost alternativ enbart som en reaktion på Miljöpartiets flummeri. Sann höger besitter skaparkraft och dådkraft. Ja, livskraft!
Mer Linkola och Satri Devi än Romson och Lööf så att säga.
mars 5th, 2013 at 18:25
Urk, jag måste se till att korrekturläsa mig själv innan jag skickar in kommentarer. Ber om ursäkt för slarvfelen!
mars 6th, 2013 at 15:35
Oskorei: Tack för att du fortsätter ditt viktiga värv. När kommer Din bok?
Sigfader: Poetisk (första) kommentar.
Ser också ”miljö” som ideologistyrt normativt och ”natur” som vetenskapligt deskriptivt. Även om man också kan problematisera den senare termen.
MP är väl ett vänsterprojekt numera, även om sakkunskapen och ambitionen angående natur/miljöfrågor fortfarande är avsevärt högre inom det partiet än de övriga (av SNF återkommande undersökningar av partierna inför valen att döma). Nu är det mest migration och multikulti, och inte så mycket natur/miljö på riksplanet, kanske annorlunda i kommunerna, vem vet.
Sten Selander var väl en bildad högerman som var en del av den tidiga miljörörelsen i Sverige, SNF inte minst.
”Jag tror att det finns stor potential för ett högerradikalt perspektiv här”
Inom det parlamentariska undrar jag? SD verkar vilja locka värmländska varghatande rödnackar med en förenklad retorik lånad av C, så återstår SvP som kanske kan driva ”natur”/kärlek till platsen&landet (och varg förstås), men då behöver de drivande kunniga personer inom området så klart.
Utanför det parlamentariska, IRL, i bloggosfören mm. Jovisst, men med undantag för de kunniga och välskriva bloggarna som Oskoreis, så kanske inte kraften i denna sfär står i paritet med den enorma utmaningen i utarmningen av biosfären (vilket är den bästa termen att använda) vi står inför.
Den parlamentariska vägen är nog den mest effektiva i dagsläget.
Eller om nu en kraftfull rörelse kanske kan ta fart, kanske en kombo av männerbund, etnisk hedendom, biologiskt kunnig aktivistisk miljökamp och lite hembygdsförening.
I wish.
/Nja-L
mars 6th, 2013 at 21:08
Ett viktigt inlägg. Insiktsfullt. Jag kom att tänka på den växande älvräddar-rörelsen som ännu inte verkar genomsyras av pk-ism. Män är mindre liberala än kvinnor statistiskt och den här rörelsen har sitt ursprung bland sportfiskare som ju i huvudsak utgörs av män.