Arkeofuturism
mars 9th, 2008
En av de i mina ögon mest lovande ideologiska tendenserna i vår tid är det som kallas arkeofuturism, och som framförallt utvecklats av den franske identitären Guillaume Faye. Många etniskt medvetna individer blickar tillbaka för att föreställa sig sitt idealsamhälle, till 40-, 50- eller 70-talet, eller tänker sig helt enkelt att målet är dagens samhälle minus invandrarna. Faye inspireras istället minst lika mycket av det senaste i vetenskaplig väg, och föreställer sig en nietzscheansk framtid, präglad av européer som anammat allt från genteknik till rymdkolonisation.
Intressant är även att Faye befinner sig i den mest avancerade europeiska filosofiska traditionen, och utgår från både Nietzsche, Locchi, Heidegger och Evola när han utvecklar sin världsbild. Han har också en teori kring det han kallar katastrofernas konvergens, alltså de katastrofer som mer eller mindre samtidigt kommer att drabba den moderna världen (ekologiska, etniska, och ekonomiska, bland annat). Dessa katastrofer kommer att bli den moderna världens undergång, och tvinga européerna att återgå till mer arkaiska värderingar (eller gå under). Dessa arkaiska värderingar innebär bland annat att gruppsolidariteten kommer att bli viktigare, i en era när individualismen inte längre är en lösning. Samtidigt kommer denna era att präglas av hypermodern teknologi och den mest avancerade filosofin, därav namnet arkeofuturism.
Eftersom Faye är såpass intressant, skapades under 2006 en fristående blogg/resurs där Fayetexter samlades. Dessa texter har nu flyttats över till webblogg Oskorei, och återfinns här:
Överhuvudtaget kan det vara intressant att som identitär och traditionalist närmare studera och låta sig inspireras av det bästa inom den senaste forskningens prognoser och science-fictiongenren. Särskilt intressanta som arkeofuturistiska visioner är förmodligen Heinlein. S.M. Stirlings Drakas-serie, och Frank Herberts Dune, men listan kan antagligen göras betydligt längre.
Äldre inlägg om science fiction och futurism:
mars 9th, 2008 at 15:08
Tack för en god artikel.
Arkeofuturismen är ett intressant fenomen som har varit på frammarsch inom skilda fält under det senaste århundradet, även om den är känd under ett flertal olika namn. Inom konsten har vi sett den under beteckningen Science Fiction och Fantasy, där arkaiska estetiska ideal har fått prägla en framtidsvision, en vision som har sina rötter i tidigare epoker av vår civilisation och som därmed föds fram i ett möte med den bördiga och näringsrika kulturjord vi stammar ur. Detta synsätt är en evolutionär och organiskt präglad förhållning som står i skarp kontrast till det postmoderna samhällets funktionalism, förnekandet av estetik och symbolism, dess ytlighet och kulturella avklippthet från vår historia.
Estetiken i vår forna europeiska symbolism, musik- och konstspråk utövar fortfarande ett starkt inflytande på vårt undermedvetna och ger en antydan om arketypernas närvaro och medverkande i evolutionens framåtskridande. När Richard Strauss musik tonsatte Kubricks och Arthur C. Clarkes film ”2001: A Space Odyssey” år 1968 med stycket ”Also Sprach Zarathustra” var detta en starkt tongivande stund för arkeofuturismen – Nietzsche hade nu fått starka filmatiska vingar som senare skulle följas av George Lucas med Star Wars under 1977, där musikgeniet John Williams framförde sin arkeofuturistiska musik vars influenser kan spåras till både Richard Wagner och Carl Orff.
http://www.youtube.com/watch?v=cWnmCu3U09w
http://www.youtube.com/watch?v=8ywtMFOHnQk
http://www.youtube.com/watch?v=cR5kw4D-Nv8
http://www.youtube.com/watch?v=fkPKoCF06vM
När man tar upp det Zarathustriska temat och dess rotverk i Darwins utvecklingslära så kan man mot bakgrund av arkeofuturismen studera Jedi-krigarna i Star Wars, vars estetik bär en stark historisk europeisk prägel. Vikingaskepp och galärer är visserligen utbytta mot rymdskepp och havet som nu ska korsas och övervinnas är kosmos, men kunskapssökandet och den strävsamma ”Faustiska” inställning som driver denna utveckling framåt är fortfarande densamma. Tvärt om de många politiskt korrekta nyanserna i Star Wars så finns där starka inslag av aristokrati och elitism, vilket tar sig i uttryck i Jedikrafterna som visar en starkt hereditär förankring och karaktär. Du föds mer eller mindre med ”kraften” i blodet. Implikationerna av detta är att eugenik och släktskapsforskning inom Jediordrarna borde ha uppstått naturligt. Alla föds inte med samma förutsättningar.
Anakins vilja att förlänga livet till sin älskade Padme och förhindra den förlossningsdöd som han haft förebådande visioner om kan ses ur detta Faustiska perspektiv – d.v.s. en vilja och en strävan efter att bemästra naturlagarna, att söka röna ut hur de fungerar för att kunna avvärja ett tragiskt öde. Men detta är inte den individualistiskes själviska strävan efter personlig makt, utan istället bär Anakin ett slags riddarideal inom sig i sin strävan efter att kämpa för det han älskar och högaktar. Yoda menar att Anakin bör söka sig mot det asketiska och livsförnekande idealet – att helt enkelt avsäga sig sina känslor och acceptera att det han älskar vissnar och dör, eftersom detta är det naturliga stadiet för alla organismer. Till en början kan man tycka att Yoda med detta bär en slags rofylld vishet inom sig – en form av meditativ acceptans för livsförloppets sista oundvikliga fas – men det visar sig att denna vishet bär en inkonsekvent prägel. När Anakin i ett senare skede dräper de unga jedikrigarna, är Yoda fylld av både vemod och hat, samma hat och sorg som han tidigare sagt leder till ’den mörka sidan’. Hatet är alltså enbart attribuerat till den ’mörka sidan’ och ska ses som en atavistisk drivkraft som per automatik är farlig och ’ond’, medan det är uppenbart att denna instinkt som stammar ur evolutionen är någonting som inte heller Yoda är i avsaknad av, vilket kan ses utifrån hans reaktioner. Skillnaden är att Yodas hat står på de ’godas’ sida, medan Anakin som sökte en ökad kunskap om hur livet kan förlängas just genom denna önskan har begått ett moraliskt brott. Kunskapen i sig själv anses här vara farlig – oavsett hur den används. En önskan om att förlänga livet hos nära och kära är således ett ’brott’ som måste leda till en ’ond’ destination, eftersom denna kärlek anses vara exklusiv och inte alltomfattande. Men kärlekens natur är tvärtom just exklusiv i sin essens och därmed exkluderande. Kärlekens värde uppstår genom att vi älskar någonting med hela vårt hjärta och själ, medan den orientaliska filosofin genom Yoda säger att denna exklusiva kärlek är en primitiv och egocentrerad kärlek som bör ersättas med en ljum kärlek till Alltet, där ingenting får uppskattas högre än någonting annat. Det vill säga – vi är tillbaka till de egalitära tankebanorna som präglat den pågående och nedåtgående eran av vår västerländska civilisation, där instinkter till självförsvar och evolutionär överlevnad demoniseras till att vara ‘hatbrott’. Återigen är hatet endast något som den ena sidan i en konflikt brännmärks med, varvid den andra sidan står i ett kontrasterande och perfekt ‘ljus’.
Anakins inställning att trotsa Yodas förbud mot att bekanta sig med, att utorska och att söka arbeta i samklang med naturens krafter – d.v.s. inom dess *hela* spännvidd och inte inom ett smalt fält som anses vara ’gott’ eller ’ljust’ – har starka paralleller med vetenskapsmannen som kräver att forskningen ska vara helt fri och inte stå under någon form av politisk eller religiös kontroll. Forskning och kunskap är inte av ondo och ej eller bär den någon slags universell moralisk förkastlighet i sig själv utan det är hur man använder den som avgör dess moraliska färgton. Moral är som vi vet en subjektiv nyans som präglas av våra egna preferenser och är således inte av en kosmisk karaktär. Så länge plågsamma eller oetiska djurförsök inte är involverade så kan forskningen som sådan inte ses som någon form av ondska. Vi kan genom att studera Anakins genialiska förmågor inom robotteknik – han byggde egenhändigt C3PO och sina egna ’podracers’ – tydligt se det ’Faustiska’ etos av utforskande och nyfikenhet som förklarar Anakins personlighet och drivkraft. Vi får även veta genom en profetisk myt att ’kraften’ blev starkare i honom än i någon annan Jedi just på grund av att kraften sökte att uppnå balans i enlighet med alltet. Här rämnar alltså de starka dualistiska inslag som stundvis präglar Star Wars-sagan och ger utrymme för en mer nyanserad inställning till det kunskapssökande och utforskande sinnelaget: Det sinnelag som vill förstå naturens krafter och arbeta med dem hellre än mot dem, det sinnelag som uppskattar känslor och instinkter som naturliga utvecklingar av evolutionen utan att demonisera dem eller undertrycka och förneka deras existens per automatik.
Hatet är alltså inte någon ’ond’ egenskap ur detta mer nyanserade förhållningssätt utan bör istället ses som resultatet av kärlekens baksida: Det är endast när vi älskar någonting starkt nog som vi hatar det som förstör det vi älskar. En förälder hatar vad det än är som skadar dess barn och utan denna inställning är självförsvar eller försvar av den evolutionära familjeenheten inte möjligt. Yodas lösning är därför att ge upp kärleken för att därmed ge upp hatet, medan Anakin har en mer holistisk inställning som även är mindre hycklande än den som Yoda påstår sig hysa. När Yoda trots allt uppvisar både hat och sorg, så får vi en inblick i en asketisk gestalt som projicerar sina egna undertryckta känslor på de demoniserade ’andra’ –d.v.s. de ’onda’ och den ’mörka sidan’ av kraften. Jag säger holistisk, eftersom en grundsyn som ser kroppen och själen utifrån ett symbiotiskt och evolutionärt perspektiv också omöjliggör den atomisering och avkapning mellan den ’atavistiska’ kroppen och den ’rena’ själen som präglar en del av den österländska filosofin. Den holistiska filosofin strävar efter att skapa en överbryggande helhet mellan kroppen och själen, eftersom de är omöjliga att separera, vilket står i kontrast till den dualistiska filosofin som säger att själen existerar helt separerad från det fysiska.
mars 10th, 2008 at 2:39
Vilken oerhört intressant tankegång som Lodur framlägger, må jag säga!
Den är ju värd en egen plats som en artikel så att säga.
Mvh
Johan Björnsson
mars 10th, 2008 at 14:06
Fast om vi ska tala med Nietzsche, så ser ju han hatet som något som skall läggas bakom än, till fördel för en heroisk amor fati.
Viljandet (skapandet) är det som befriar människan, men eftersom viljan aldrig kan rå på det förflutna, så fylls viljan av hat och ressentiment mot allt det som ej gått dess väg, allt det som orsakar den lidande. Ur denna hämndvilja föds strafftänkandet (för att rättfärdiga hämnden), ur strafftänkandet föds slavmoralen (ressentiment och bitterhet mot det som varit, mot det som är högre och framgångsrikare). Helt plötsligt har vi inte längre en fri människa, en skapande, utan en mental dvärg fylld av hämnd, bitterhet, och ressentiment, liksom av tankar om gott och ont, om straff och moral. Ur detta föddes t.ex. kristendomen, som ju bara är ett sätt för de svaga att förlägga den hämnd de inte kan ta till framtiden, och upphöja den nedtryckthet de inte har styrkan att undkomma, till dygd.
Nietzsche vill istället att man skall älska sitt öde, samtidigt som man skapar det, att man skall säga ”så vill jag det” om allt som varit, och att man skall göra allt som blir – så som man vill det.
Om fienden ska man inte säga ondska, utan just fiende, om brottsling inte usling, utan samhällsfara, osv. När man vedergäller är det för att gynna ens intressen, om det så gäller att besegra en fientlig stat, avlägsna en sociopat från genpoolen, eller se till att man inte sjunker i skolgårdens hierarki.
Sen kan man ju säga lite vad man vill om det. På sätt och vis är det ju ett lika förnekande av den egna naturen precis som de egalitära tankegångar som redovisats över, men å andra sidan, så är ju Nietzsches syfte just att övervinna människan.
mars 11th, 2008 at 11:42
Vilken bok bygger filmen 2001 på?
Läste en essay om det men hittar den inte nu.
Tacksam för svar!
mars 12th, 2008 at 18:50
Oskorei:
“2001: A Space Odyssey” bygger på Arthur C. Clarkes bok med samma namn. Jag borde ha förtydligat att Clarkes bok låg som grund till filmens manus men att han givetvis inte skrev filmen.
Till Lodjur:
(Lite förvirrande när du använder ett likljudande namn som jag)
Hat är förvisso en handikappande och tyngande känsla som den högre människan inte vill styras av. Det var alltså inte hatet som sådant jag menade var eftersträvansvärt, utan att uppnå en insiktsfull balans i känsloregistret. För att nå en insikt om vår egen natur så måste vi vara realistiska och se verkligheten i vitögat, att acceptera vårt evolutionära förflutna och dess effekter på vårt psyke. Känslornas natur kan inte förnekas, men de kan givetvis fokuseras och kanaliseras. Man kan likna känslor vid ett vattenflöde. Detta flöde kan inte stoppas helt, men det kan omdirigeras. Den realistiska principen är då att acceptera verkligheten som den är, men att samtidigt söka att förbättra sig själv. Det är denna självförbättring och strävan efter ökad självinsikt och självbehärskning som utmärker den högre människan som Nietzsche talar om. När Yoda menar att även rädslan leder till ‘den mörka sidan’, så drar han en skarpt dikotom gränslinje som demoniserar stora delar av vårt känsloregister eftersom kärlek och rädsla i många fall överlappar varandra. Att Yoda tillskriver naturkrafterna en ond och en god sida är även det en förvrängning av naturens natur. Naturen har inget subjekt och således har den inga preferenser – den är helt egalitär inför liv och död. Vår vilja och själ däremot, har en riktning, ett ideal och ett fokus. Den högre människan strävar uppåt; mot ökad självbehärskning, mot en fokusering av viljan, mot en fördjupad självinsikt och en högre förståelse över hur naturkrafterna fungerar. Att acceptera att de vi bryr oss om måste dö när det finns möjligheter inom vår räckvidd att rädda dem är däremot inte ett utslag av självbehärskning utan istället en form av indifferens, vilket är ett upphävande av individens vilja. En sådan indifferens motsäger alltså strävandet efter det högre.
Den högre människan vill givetvis övervinna rädslan, eftersom den är en svaghet. Istället eftersträvas en medvetenhet om faror och risker. Denna medvetenhet kan däremot *tyckas* vara en rädsla av en presumptiv åskådare som utför en ytlig betraktelse. Att vara medveten om ett stup och således undvika detta är givetvis inte detsamma som ett utslag av rädsla. Att förebygga tragiska händelser behöver heller inte vara en effekt av rädsla, utan är i själva verket en självbevarelsedrift. Samtidigt så är vår kärlek nära förbunden med rädslan, eftersom vi givetvis fruktar att förlora det eller dem vi älskar. Insikten om att vi inte äger någon annan människa kan givetvis dämpa rädslan för att förlora våra nära och kära, men så länge vi inte är några känslomässiga robotar så är det inte egalitärt eller betydelselöst för oss om de vi älskar lever eller dör. Det berör oss i högsta grad – därav rädslan. När Yoda säger att rädslan för oss mot ‘den mörka vägen’ så menar han allstå att vi måste avsäga oss kärleken, vilket är att gå för långt.
Nietzsche ville övervinna människan, men för att nå den högre människan så är vägen framåt inte ett förminskande av tillvarons skönhet, av dess komplexitet eller känslofullhet, utan att istället förhöja skönheten, att förädla själen och känslorna till att bli något högre, ädlare och vackrare. Detta implicerar en stark urskiljningsförmåga, i kontrast till den egalitära blindhet som stipulerar att inget bör eller kan vara mer eftersträvansvärt än någonting annat. Hat är förvisso en tärande känsla som man bör eftersträva att lägga bakom sig, eftersom den försvagar personen som bär den. Men samtidigt så kan hatet heller inte utplånas utan att samtidigt utplåna kärlekens fundament. Balansen och fokuseringen är därför kärnan i en sund filosofi – inte demoniseringen av vissa känsloyttringar.
mars 12th, 2008 at 19:12
Rättelse:
Jag läste Clarkes ursprungliga text för länge sedan, men det var tydligen en novell och inte en bok. Manuset han skrev hade samma namn som filmen, men hans ursprungliga novell hette ”The Sentinel”. Det är samma grundläggande handling däremot.