Metapolitik – översättningen
maj 4th, 2008
Den främsta boken om den identitära strömningen, och nutida, antiliberala intellektuella tendenser i gemen, är Michael O’Mearas New Culture, New Right. Under större delen av 2007 studerades denna värdefulla skrift kapitel för kapitel på webblogg Oskorei, dessa gamla inlägg finns att läsa här: Den Nya Högern och Imperium Europa
Metapolitik
Ett av dessa antiliberala intellektuellas främsta bidrag till förståelsen av strategi och samhällsomvandling är det begrepp som kallas metapolitik. Den franska Nya Högern insåg att när, i brist på ett bättre ord, ”vänstern” tog över våra samhällen och drev igenom allt från massinvandring till mjuk totalitarism, så skedde det inte genom någon väpnad revolution. Istället för väpnad kamp har ”vänstern” drivit kulturkamp. Man skapade först en alternativ intellektuell och kulturell sfär, som därefter steg för steg infiltrerade den officiella sfären (genom att vänstermän blev journalister och akademiker, bland annat).
Detta var ett direkt svar på att den väpnade kampen gång på gång visade sig vara en omöjlighet. Varken 1914, 1933 eller 1968 reste sig de europeiska arbetarna och gjorde revolution åt vänstern, och detta var något många av deras skarpaste hjärnor därför försökte analysera och förklara. Bland dessa skarpa hjärnor återfanns dels Frankfurtskolan, dels den italienske marxisten Antonio Gramsci. Svaret blev ungefär detsamma, nämligen att det var kristendomen, förlegad sexualmoral, nationalism, och liknande ideologier som förhindrade arbetarklassen från att inse sina verkliga intressen. Förklaringen återfanns alltså i det som många mer ortodoxa marxister sett som den underordnade ”ideologiska överbyggnaden”. Den nya vänstern insåg att man måste angripa denna överbyggnad för att arbetarna skulle bli mentalt redo att göra revolution, man måste kort sagt förändra kulturen för att kunna påverka det politiska praxis (under den processen förändrades visserligen vänstern till oigenkännerlighet, men det är en annan historia).
Den inom vänstern som bäst satte ord på detta var Antonio Gramsci. O’Meara beskriver hans analys på följande vis:
I sina reflektioner under fängelsetiden funderade Gramsci gång på gång över frågan om varför de lägre samhällsklasserna, under en period då de styrande institutionerna befann sig i oordning och den härskande klassen saknade de nödvändiga medlen för maktutövning, hade misslyckats med att vidmakthålla den revolutionära utvecklingen. Hans slutsats var att svaret stod att finna i ideologin. Till skillnad från sina marxistiska kollegor, ansåg han att statens auktoritet vilade på mer än dess polis och rättsväsende. Den lärde Gramsci, som var utbildad i historisk lingvistik, hade insett att eftersom ”det samhällsskikt som dominerade språket utövade auktoritet över närliggande, lägre samhällsskikt”, hade det möjlighet att påverka dess språkbruk. Revolutionären Gramsci kom fram till en liknande slutsats om kulturens roll. Enligt hans synsätt var den politiska maktutövningen beroende av samförstånd snarare än tvång. I enlighet med detta kunde staten regera, inte tack vare att de flesta människor levde i rädsla inför dess möjligheter till förtryck, utan snarare tack vare att staten anammade sådana idéer – en i samhället förhärskande ideologi – som gav dess handlingar legitimitet och fick dem att framstå som ”naturliga”. Denna insikt fick Gramsci att göra åtskillnad mellan det civila samhället och det politiska samhället, varav det senare representerades av staten och dess olika organ (polismakten, militären, byråkratin, rättsväsendet etc.) och det förra av universiteten, media, kyrkan och de olika kulturella influenser som den allmänna befolkningen kom i kontakt med. Ett effektivt utövande av statlig makt var enligt Gramsci avhängigt av att man lyckades upprätthålla ett jämviktstillstånd mellan den politiska och civila sfären.
O’Meara nämner här även att denna analys föregriper den postmoderna, värt att notera är att det var klassiska insikter från traditionell europeisk världsåskådning som Gramsci återupptäckte. Europeiska konservativa har alltid varit medvetna om idéers och myters betydelse, och aldrig reducerat historien till en fråga om bara produktivkrafter och produktionsförhållanden.
Den långa marschen genom institutionerna
Gramsci beskrev tidigt de strategier som den europeiska vänstern, medvetet eller omedvetet, skulle komma att följa. Han insåg bland annat att förutsättningarna skilde sig åt mellan det Ryssland i vilket Lenin kunnat göra revolution, och de västeuropeiska samhällena:
Fundamenten i den typiska europeiska staten, å andra sidan, var i allra högsta grad kulturella och ideologiska, underbyggda av ett komplext nätverk av civila institutioner och av ett ”sunt förnuft” som förstärkte den med reserver okända för den ryska staten. Så länge som de dåtida härskande institutionerna, idéerna och normerna – kulturen i dess bredare bemärkelse – förblev borgarklassens, var Gramsci övertygad om att den europeiska härskarklassen skulle fortsätta att ”styra” över de lägre samhällsklasserna, även i avsaknad av statliga tvångsmedel.[15] Eftersom Lenins ”voluntarism” bortsåg från dessa stödfunktioner till hegemonin, ansåg Gramsci att hans revolutionära teori var högst begränsad i sin tillämpbarhet på Europa. För att omkullkasta Europas mer avancerade kapitalistiska ordning, ansåg han att revolutionärerna inte bara måste motsätta sig dess politiska system utan även erövra dess civila samhälle. En socialistisk revolution i Europa kunde med andra ord inte möjliggöras genom det frontalangrepp på staten som Lenin förespråkade, utan snarare genom att arbetarklassens kontrahegemoni gradvis absorberade det civila samhället och till slut även kom att omfatta statens politiska samhälle.
I vad den italienska teoretikern beskrev som ett ”ställningskrig” – ett krig i vilket idéer och uppfattningar, och de olika kulturella sedvänjor de ger upphov till, var de huvudsakliga skiljelinjerna – skulle segern vara beroende av att man lyckades omdefiniera de förhärskande värderingarna, upprätta alternativa institutioner och underminera befolkningens befintliga värdegrund. En andlig eller kulturell revolution betraktades således som en nödvändig förutsättning för en politisk revolution.[16] För att bedriva denna sorts revolutionära Kulturkampf (vars grundantagande var att människan är en tänkande varelse beredd att agera utifrån sina tankar), krävdes det en kader av intellektuella. De som Gramsci efterlyste för att utveckla en kontrahegemonisk kultur var inte de ”traditionella intellektuella” som återfanns inom universitetsvärlden och media, utan snarare ”organiska intellektuella” – praktiska människor – vars kunskap och expertis var nödvändig för ”överföringen av idéer” inom det civila samhället. Genom att bedriva ett kulturkrig, som komplement till partiets politiska aktiviteter, skulle dessa organiska intellektuella bland allmänheten skapa de ideologiska och institutionella fundamenten för den nya samhällsordningen. Så snart den kontrahegemoniska rörelsen uppnådde en kritisk massa i sitt utmanande av de rådande uppfattningarna och värderingarna, förväntade sig Gramsci att de traditionella intellektuella skulle ansluta sig till dess framryckande styrkor. En legitimitetskris skulle sedan uppstå, som underminerade den befintliga staten. Nyckeln till seger i detta ställningskrig skulle således inte vara en politisk kollaps, vilket perioden 1919-1920 hade demonstrerat, utan snarare bildandet av ”ett intellektuellt/moraliskt block” inom det civila samhället.
Denna vänsterns mer storskaliga strategi har visat sig synnerligen framgångsrik, och de dominerar idag till stor del det offentliga samtalet. Om det för vänstern är ”sunt förnuft” att avsky George Bush eller ”rasister”, så blir det snabbt ”sunt förnuft” även för andra. Detta insåg den franska Nya Högern, och de kom därför att studera hur vänstern egentligen burit sig åt för att vinna denna hegemoni. O’Meara skriver om detta:
Under slutet av 1960-talet, då GRECE:s unga grundare övergav den yttersta högerns utomparlamentariska värld till förmån för dess gramscianska kulturella strategi – eller metapolitik – var det med insikten att världen är ett ”idéernas slagfält” och att kulturen är den mest effektiva bäraren av idéer.[17] Detta hade varit sant under Gramscis tid, då det politiska systemet hade en större auktoritet än det har i dagens samhälle. Det är, anser de, till och med mer sant idag, då en avpolitiserad stat låter politiken penetrera alla olika områden av människors vardagsliv. Som en samhällskritiker uttryckte det, ”det är inte längre gendarmerna som patrullerar Frankrike, det är kulturen.”[18] Genom att bedriva sin egen antiliberala version av Gramscis ställningskrig, ställer GRECE:s metapolitiska strategi in sitt sikte på tre långsiktiga målsättningar. Genom sina publikationer, konferenser och diverse offentliga åtaganden, söker de knyta an till de idéer ”som inspirerar och organiserar vår tidsålder” (Madame de Staël), och integrerar det de kan från dem i sitt eget projekt. För det andra, söker de underminera den liberala ordningen genom att väcka misstro mot dess underliggande doktriner samt genom att uppmuntra traditionella europeiska idéer som ger stöd åt de identiteter och samhällen de försvarar. Slutligen aspirerar de på en kulturell hegemoni, om inte inom det civila samhället som helhet, så åtminstone inom eliten. Från begynnelsen har ”högerns gramscianism” fokuserat på kulturen, som ses som en ”infrastrukturell” bas för det civila samhället såväl som för staten.
Det avsnitt i O’Mearas bok som avhandlar just metapolitiken har nu översatts till svenska och finns att läsa på svenska Metapedia här: New Culture, New Right – Metapolitics
Förutom att ta upp Gramsci och metapolitiken beskriver det också den tyske filosofiske antropologen Arnold Gehlens syn på kultur och biokultur.
maj 4th, 2008 at 14:52
Jag håller med till 50%.
Problemet med denna analys är den överdrivna tron på idéers potential, vilket alltid är en lockelse för intellektuella.
Horkheimer och Adorno har inte fått sin plats i idéhistorien p.g.a sina suveräna intellekt utan för att de erbjöds framstående proffessorstjänster i såväl Frankfurt som senare USA, och hjälp av fränder i media världen över.
Perversa skojare som Reich eller Marcuse hade varit okända om det inte funnits starka ekonomiska krafter som sett till att de blivit hårdlanserade och kritik mot dem patologiserad.
Idéer är viktiga och kan förändra världen, men det finns även en krass materialistisk aspekt som kan diktera om och hur de får spridas.
Hade Alain de Benoist inte fått en redaktörsjänst på Le Figaro hade ingen hört tala om ”den nya högern”.
maj 4th, 2008 at 15:30
Den Nya Högerns idéer är på det stora hela riktiga, men kan endast förverkligas i opposition mot en terapeutisk stat, en politisk korrekt media och en global finanselit som innehar den reella makten. I denna mening räcker det inte med att erövra intellektuellt territorium genom institutionerna, även om detta är nödvändigt. Som Jonas De Geer korrekt säger måste en idé bäras upp av ekonomiska och maktpolitiska intressen för att bli känd. Detta är måhända en tråkig realitet, men ett faktum. Den identitära rörelsens inflytande på den akademiska och politiska diskursen har varit noll. Endast vid en världskris eller en oro för framtiden som idag präglar mycket av amerikansk politik, kan man föra fram revolutionära idéer. Jag tror att en sådan tid för vår egen del kommer snart. De flesta människor måste ”känna” först och själva bli drabbade, innan de kan förstå ett annat ideal och alliera sig med det.
Om vi ser på politiken idag går den största skiljelinjen mellan dem som är för globalism och oss andra som önskar differentiering, lokal självbestämmanderätt, värnar lokala identiteter och rätten till skillnad. Jag tror att vi inför framtiden måste alliera oss med dem som står på vår sida om denna universella konflikt och söka nya politiska synteser. Vad t.ex. Ron Paul har åstadkommit med stöd av folket, är något unikt. Genom att ligga rätt i tiden har hans värnande om decentralism, frihet och non-intervention, blivit en nagel i ögat på globalisterna, trots att de senare har finanseliten och media i ryggen. Idéerna måste föras fram vid rätt tidpunkt, med slagkraft och på ett sätt som väcker människornas inre längtan att återfå deras identitet och rättigheter. Vabliga männsikor i USA idag känner att något är djupt fel med ”kriget mot terrorism” och inskränkningar av deras fri och rättigheter i namnet av fruktan och rädsla. Därför ger de honom sitt stöd, därför skänker ”vanliga” människor i låg och medelklassen sina pengar till hans kampanj. Tillsammans kan de, om de är tillräckligt många, överträffa de större finansiärerna till övriga kandidater.
maj 4th, 2008 at 15:33
Dessvärre verkar de flesta nationella i Svergie endast bekräfta människors rädsla för det ”andra” och således fyller de, om än omedvetet, en viktig funktion i den politiskt korrekta demagogin. Utan uniformer och marscher, finns inga ”farliga” grupper att peka på och inhysa fruktan för.
maj 4th, 2008 at 18:47
Förutsättningarna för att gå från ideologi till praktik i rent materiella termer är en helt annan idag än för bara ett tiotal år sedan. Självfallet pga. nätet, betrakta bara Ron Pauls insamlingskampanj under november förra året när hans kampanj under 24h samlade in $4.2 miljoner med en medelstorlek på donationerna om $103. NSF hade en liten kampanj för att betala någons HMF-böter på någon tusenlapp och de drog ihop summan på någon dag bara. Detta skall man absolut ta vara på och inte bara se nätet som en intellektuell resurs utan också även som en monetär resurs. Många bäckar små … som det heter.
Har inom en inte alltför avlägsen framtid planerat att skriva något på min blog på nordisk.nu om cypherpunk-rörelsen och deras ansträngningar för att bl.a. få igång ett fungerande frihetligt system med anonyma elektroniska pengar, något som är av yttersta vikt, t.ex. för det politiska arbetet på nätet. Folk vet ju att deras transaktioner är övervakade, och kanske inte vågar donera till vissa organisationer eller ens handla från vissa hemsidor — så anonyma elektroniska pengar är intressant för oss i allra högsta grad.
maj 5th, 2008 at 1:17
Goda herrarna, FAS & JDG,
Ni har rätt – och fel. Nya Högern och O’Meara är mycket medvetna om att det inte är möjligt att erövra ett intellektuellt rum utan att andra maktfaktorer eller speciellt gynsamma situationer ligger bakom.
Trots det är det viktigt och avgörande att spela på de olika arenorna var tankar och ideologi sprids. Det vill säg allt ifrån underhållning/pop-kultur till massmedia som tidninger och TV, och akademia Det som i praktiken skiljer metapoltiken från den parlamentariska politiken, är att man inte är bunden av den triviella agendan som det parlamentariska spelet definierar.
SD är ett gott exempel. Även om de fick 51 % vid nästa val, ville de inte ha ideologiska, intellektuella, kulturella eller ens den praktiska förmågan att ändra Sverige fudnamentalt, då de inte har något kulturellt eller intellektueøøt alternativ/fundament att bygga på. De vore tvungna att reformera mindre enkeltheter i det socialdemokratiska system utan att åstadkomma verkliga förändringar, då de är en del av det samms systemet.
Att utveckla en intelligensia, ja en kulturelit, är avgörandet för att lyckas.
Att ett parti eller en mann som Ron Paul ( som inte har någon chans alls, men som absolut är ett positivt tecken ) skall revolutionära Norden utan att det finns oberoende rörelser och strömningar som backar just en sådan ren poltisk revolution, är ren fiktion.
För neonostalgikerna som älskar perioden 33-45, så är ett annat faktum att vore det inte för de stora kulturella och politiska rörelser utanför NSDAP som de facto lade grunden för NS genombrott, vore inte III. Riket möjligt alls. Veteranföreningarna, de völkische, nationella kamporganisationer, kulturforbund etc. de var alla en del av en massiv motkultur, en reaktion gentemot demokrati och parlamentarism som byggds sedan 1918.
Marxisternas inflytande efter ‘45, var i början marginal, men tack vara deras utomordentliga vilja till att infiltrera och dominera diskursen bland studenter, akademiker och de lyckades använda pop-kulturen tilll sitt förmån, lyckades de att tränga undan konservativa och mer moderata krafter inom socialdemokratiet. Ja, självklart njöt de av mera gynnsamma förhållande än nationella och dylika, men om man läser tidningar och politiska diskussioner från 50-60 talet vill man förstå att det inte var så att allt var serverat för extremvänstern. De hade inte bara politiskt inflytande, utan kulturelt och intellektuellt. De representerade en motkultur som var liten i antal, men stor i viljeskraft, då flertalet av andra människor, då som nu inte var medvetna kulturkampen som föregick, och var passiva.
NU är det inte så att nutidens identitära har maktmedel som kapital på sin sida, men vi har sitruationen. Inte bara nutidiga och framtidiga kriser är gynnsamt, utan det faktum att unga, intelligenta är uttråkade är en faktor till de identitäras fördel.
För att lyckas måste kulturellt och intellektuellt nytänkande inom den identitära och traditionella sfär finna sina media parallelt med ett poltiskt uppvaknande som för till att en poltisk rörelse kan byggas.
Populism och kortvarig opportunism i den tro att bara man kan vinna makten genom att dölja sina egentliga åsikter vill inte lyckas. Det har historien vist i den senare tid.
Teknologin gör att våre ideer kan nå flera än någonsin, så även den materialistiska aspekten finns på vår sida om vi är kreativa. Att bygga upp egna affärer är inte omöjligt,. men då måste man ha de rätta männsikorna, och de rätt målen.
Ingen har fått makten på dukat bord, trots alla konspirationsteorier har det varit få människor i början, som sedan när sitiuationen var rätt blev till massrörelser som förverkligad det ideologsika strävandet. Man har förstått att utnyttja en situation.
Marxisternas talang för att organisera sig tålmodigt på många arenor var fundamenten för deras seger kulturelt. De har inte vunnit politiskt-praktiskt, men de har den kulturella och intellektuella hegemonin.
Nationella partier som vi ser i dagens Norden är inte i närheten av någon sorts kulturell påverknad, då de helt saknar den intellektuella och kulturella förmågan att verka om en subversiv motkraft.
Ja, det är ödesdigert svåra uppgifter som står framföre oss, men det finns inga gänvägar, bara hårt arbete. Att bygga egna kanaler/media för spridning av alternativ kultur/ideologi är avgörandet och det är vad man gör just nu.
Det är vår uppgift att kämpa kulturkampen, och vår kreativitet vill vara vår gräns och vår möjlighet.
maj 5th, 2008 at 3:20
Autonom
Jag förstår inte i vad du menar att jag och JDG har fel, men du har i vilket fall rätt och jag ser ingen motsättning med vad jag själv skrev och ditt eget eminenta inlägg. Dessutom är jag tacksam för skandinaviskan.
maj 5th, 2008 at 8:12
FAS, det enda jag menade ni hade fel i var deras värdering av dennas ( metapoltikens ) potential, även om ni absolut har rätt i de realpolitiska argumenten. Det var mera ett klargörande. Det blev lite oklart i min argumentation, som inte var riktad mot er. Så beklagar missförståndet, jag ser hellre ingen motsättning, och det är inget annat än bra!
maj 5th, 2008 at 20:03
Tack till Oskorei och översättaren!
Och till AUTONOMs träffsäkra analys vill jag tillägga att Nya högern utan tvekan har påverkat det politiska som intellektuella klimatet i Europa. Jag kan dessutom avslöja att just Michael O’Meara faktiskt är drivande i Ron Pauls presidentvalskampanj.
maj 6th, 2008 at 17:09
”En socialistisk revolution i Europa kunde med andra ord inte möjliggöras genom det frontalangrepp på staten som Lenin förespråkade, utan snarare genom att arbetarklassens kontrahegemoni gradvis absorberade det civila samhället och till slut även kom att omfatta statens politiska samhälle.”
Som några redan tagit upp, och som Autonom besvarat till viss del, så förstår jag inte varför det ena måste utesluta det andra. Det som är helt obegripligt är att vissa nyhöger-gubbar verkar ha en patologisk böjelse för att motarbeta alla som inleder ”frontalangrepp”.
Nya Högern har resulterat i mycket positivt, och det bör vi absolut ta vara på – speciellt det metapolitiska tänket. Men vi måste alla inse att vi behöver en komplett lösning om vi skall lyckas med något, såväl Kulturkampf som ”frontalangrepp”. Herrar som Faye måste inse att de aldrig kommer omfamnas av etablissemanget bara för att de ”pekar ut en annan häxa”. ( http://www.thecivicplatform.com/2007/11/20/the-new-jewish-question-or-the-end-of-guillaume-faye/ )
Det är min förhoppning att den växande skara av nyhöger som börjar ta form i Sverige har vett att åtminstone inte ta efter dessa kontraproduktiva drag från den franska nyhögern.
maj 6th, 2008 at 21:02
Andreas Törner
Angående produktivitet:
Hur produktivt är det i dina ögon att marschera längs gatorna i politisk uniform?
maj 6th, 2008 at 21:21
Den frågan är omöjlig för mig att besvara på rak arm, utan vidare. Det beror på vem som gör det, vilket syfte han har, i vilket sammanhang och vilken typ av uniform.
maj 6th, 2008 at 21:22
Men jag höftar till med 8.5…
maj 13th, 2008 at 12:50
Jag, och flera jag känner, skulle verkligen bli glada ifall hela O’Mearas bok New Culture, New Right kan ges ut på svenska. Vet Oskorei när det kan komma att bli verklighet? Vad behövs för att göra detta möjligt? Översättaren har ju hittills gjort ett bra jobb